honochhennes

Vissa låtar, de etsar sig verkligen fast. Jag har aldrig riktigt fastnat för någon Ed Sheeran låt. Men Photograph, den är helt fantastisk. Det är en sån låt som antingen betyder exakt vad texten säger. Eller så kan den betyda något helt annat. Den kan betyda höst. För mig gör den det. Hösten kan vara som olycklig kärlek. Den kan vara som ett öppet sår. Som ett brustet hjärta. Men samtidigt så vill man ändå ha den i sitt liv. Man vill spara minnena från de första gulnande löven. Den första kalla vinden som susar genom håret och lämnar en rysning längst med ryggraden. Solen som lite trött kikar fram mellan kala grenar. Slutet på något, men samtidigt början på något helt nytt. En väntan och längtan.

"Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it's the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still"

Precis sådär. Vi sparar kärleken av sommaren nära vårt hjärta.
För när hösten känns som kallast, så känner vi värmen spridas genom kroppen ändå. För vi vet att allt som har en början också har ett slut. Och alla slut har också en början på något nytt. Det finns inget som bara tar slut, utan att något annat tar vid.
Att vara realist och optimist på en och samma gång är som en underbar krock. Som salt och socker. Som varmt och kallt. Som du och jag.

"When I'm away
I will remember how you kissed me
Under the lamppost
Back on 6th street
Hearing you whisper through the phone,
"Wait for me to come home."