Livet, är så mycket mer än bara det vi ser.
Sitter och tänker. Som så många gånger förr. Hjärnan har ingen stoppknapp. Den bara vandrar vidare. I den längsta spiral som finns. Tänker på hur många bra dagar och år jag har framför mig.
Så tänker jag nu, men det har inte alltid varit så. Mitt liv har varit ett konstant sökande. Efter vad? Ja kanske är det just det som jag funnit nu. Lugnet. Kärleken. Min plats på jorden. Men kan det verkligen vara såhär enkelt? Jag har en hel drös av komplikationer i livets ryggsäck. Det är konstigt att ryggen inte pajat än. (Eller vänta.. Det var ju det där ryggskottet 2012). Jag har fått mina törnar. Har nog tagit mig igenom fler rosenbuskar än jag kan räkna på två händer. Det finns vissa händelser, människor, dagar, år, tankar, saker, som jag minns starkare än andra. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Även om vissa perioder varit jobbiga, så är de ändå en del av den jag är nu. Utan dem hade livet aldrig varit som det är idag. Allt som hände igår, är en del i det som finns idag. Det finns saker som föralltid ändrat på hur jag ser på vissa saker. Vårens första tussilago, är inte bara en obetydlig blomma vid vägkanten. Att åka tåg, är inte bara ett sätt att ta sig fram på. När jag hör mitt hjärtas slag, så är det inte bara något som håller mig vid liv. Jag existerar inte bara för mig, utan det finns en massa olika människor i mitt pussel. Vi la det tillsammans. Min familj, mina djur, mina vänner, ovänner, min sambo, mina ex, främlingar vars blick jag mött. Allihop är en del i allt. Det vi kallar livet.
När jag börjar tänka på det sådär. På hur stort det är. Så får det mig att känna mig så liten. Som att det finns så mycket mer att se i världen. Så mycket mer jag vill göra. Platser jag vill besöka, människor jag vill träffa, saker jag vill uppleva.
När vinden tar tag i våra segel, vem är då jag om jag låter ankaret hindra båten från att segla framåt.
Livet, är så mycket mer än bara det vi ser.
Så tänker jag nu, men det har inte alltid varit så. Mitt liv har varit ett konstant sökande. Efter vad? Ja kanske är det just det som jag funnit nu. Lugnet. Kärleken. Min plats på jorden. Men kan det verkligen vara såhär enkelt? Jag har en hel drös av komplikationer i livets ryggsäck. Det är konstigt att ryggen inte pajat än. (Eller vänta.. Det var ju det där ryggskottet 2012). Jag har fått mina törnar. Har nog tagit mig igenom fler rosenbuskar än jag kan räkna på två händer. Det finns vissa händelser, människor, dagar, år, tankar, saker, som jag minns starkare än andra. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Även om vissa perioder varit jobbiga, så är de ändå en del av den jag är nu. Utan dem hade livet aldrig varit som det är idag. Allt som hände igår, är en del i det som finns idag. Det finns saker som föralltid ändrat på hur jag ser på vissa saker. Vårens första tussilago, är inte bara en obetydlig blomma vid vägkanten. Att åka tåg, är inte bara ett sätt att ta sig fram på. När jag hör mitt hjärtas slag, så är det inte bara något som håller mig vid liv. Jag existerar inte bara för mig, utan det finns en massa olika människor i mitt pussel. Vi la det tillsammans. Min familj, mina djur, mina vänner, ovänner, min sambo, mina ex, främlingar vars blick jag mött. Allihop är en del i allt. Det vi kallar livet.
När jag börjar tänka på det sådär. På hur stort det är. Så får det mig att känna mig så liten. Som att det finns så mycket mer att se i världen. Så mycket mer jag vill göra. Platser jag vill besöka, människor jag vill träffa, saker jag vill uppleva.
När vinden tar tag i våra segel, vem är då jag om jag låter ankaret hindra båten från att segla framåt.
Livet, är så mycket mer än bara det vi ser.
Kommentarer
Trackback
