honochhennes

Det var längesen jag kände djupet. Känslan av att känna.
Jag vet att på något sätt så är jag sammankopplad med en person på denna jord. Säkert med flera andra. Men verkligen med denna. Jag känner hur kroppen går sönder. Hur svart och vitt etsas samman till någon gråaktig massa. För att i samma stund som det händer, känna ett sånt hopp. Ett hopp om att livet går vidare. Att det kan vara det jävligaste som finns. Men samtidigt det mest fantastiska. Att känna livet. Verkligen känna det. Känna kärlek, smärta, hat, lycka på en och samma gång. Veta att livet faller samman. Men att det alltid växer upp igen. Genom askan kommer alltid något nytt upp. Jag vägrar ge upp hoppet. Jag vägrar sluta tro för flera andras skull än bara min.

Jag vill skrika, ruska om, be, ge mer, tills sanningen når fram. Jag vet att inget slår starkare än ett hjärta. Speciellt ett brustet hjärta. Olycka är den mest äkta känslan vi kan nå.
Slå, spotta, kasta dig fram. Lev ditt liv. Ingen lever det åt dig. Inte ens jag kan det. Fast jag ibland önskar.
När jag blundar så känner jag det. Blodsmak i munnen. Dina armar och ben som krampaktigt rör sig framåt. Bra! Det är ditåt vi ska.

Men vem är jag? Vem är jag att säga detta? Vem är jag att känna?