En smärre oro.
Ibland kan jag tänka "Varför just jag?". För varför ska alla dessa negativa känslor just invardera min kropp, det känns orättvist. Varför har jag ett svagare psyke än mina systrar till exempel. Vi delar ju samma gener. Ändå så är det jag som inte kan ta körkort, för jag vågar inte köra bil. Jag får panik bara över tanken på att sätta mig där bakom ratten och gasa iväg. Det existerar inte i min värld. Samtidigt som jag vet att det skulle underlätta något enormt om jag hade körkort och kunde ge mig iväg spontant. Eftersom jag har såna problem med att planera saker. Jag vet inte hur många tågbiljetter jag köpt, men aldrig använt. För jag kan vara jättepepp på något en vecka innan, sen när det närmar sig så börjar jag oroa mig över massa saker runt omkring.
Min resa till Vingåker denna gång är som ett stort orosmoln över mitt huvud. Delvis för att jag har så enormt mycket packning. Jag vet liksom inte hur jag ska få med mig allt, jag ska gå härifrån till busstation, ta bussen till Danderyd, ta tunnelbanan till centralen. För att ta tåget till Vingåker. Det är många jobbiga steg det där. Jag är även livrädd över att julen inte ska bli som jag tänkt mig. Förra året firade vi i princip inte jul eftersom att vår hund dog natten till julafton. Jag vill inte ha massa tårar i år. Jag orkar inte det.
Det är jag som fått påhälsning av polisen för att det kommit in en anmälan om att jag skulle ta livet av mig. (Vilket jag inte försökt göra, men oron fanns där.)
Det är jag som planlöst vandrat runt om nätterna och inte vetat varken ut eller in.
Det är jag som förstört förhållande efter förhållande i desperata försök att laga mitt trasiga inre.
Det är jag som hade ätstörningar under hela gymnasietiden, men som nog ingen förstod.
Det är jag som trasat sönder mig själv och sett blodet rinna, i försök om att smärtan ska avta, om ens lite grann.
Det är jag som..
Om jag hade tiden att skriva mer så skulle jag det, men jag måste gå till jobbet nu. Jag är inte nere i någon depression nu. Absolut inte. Men jag har en smärre oro i min kropp som orsakar ångest.
Min resa till Vingåker denna gång är som ett stort orosmoln över mitt huvud. Delvis för att jag har så enormt mycket packning. Jag vet liksom inte hur jag ska få med mig allt, jag ska gå härifrån till busstation, ta bussen till Danderyd, ta tunnelbanan till centralen. För att ta tåget till Vingåker. Det är många jobbiga steg det där. Jag är även livrädd över att julen inte ska bli som jag tänkt mig. Förra året firade vi i princip inte jul eftersom att vår hund dog natten till julafton. Jag vill inte ha massa tårar i år. Jag orkar inte det.
Det är jag som fått påhälsning av polisen för att det kommit in en anmälan om att jag skulle ta livet av mig. (Vilket jag inte försökt göra, men oron fanns där.)
Det är jag som planlöst vandrat runt om nätterna och inte vetat varken ut eller in.
Det är jag som förstört förhållande efter förhållande i desperata försök att laga mitt trasiga inre.
Det är jag som hade ätstörningar under hela gymnasietiden, men som nog ingen förstod.
Det är jag som trasat sönder mig själv och sett blodet rinna, i försök om att smärtan ska avta, om ens lite grann.
Det är jag som..
Om jag hade tiden att skriva mer så skulle jag det, men jag måste gå till jobbet nu. Jag är inte nere i någon depression nu. Absolut inte. Men jag har en smärre oro i min kropp som orsakar ångest.
Kommentarer
Trackback
