Jag vet inte.
Blir frustrerad på mig själv, att jag ens sitter här med dessa känslor. Varför ska det alltid finnas massa hjärnspöken som ska förstöra? Varför kan jag inte få vara glad och bara leva mitt liv så som jag vill?
Jag har en klump i magen, jag har tryck över bröstet. Jag vill så otroligt mycket. Så varför kan jag aldrig känna att jag duger, varför ska jag ha en rädsla inom mig? Det är ju bara jag själv som bryr mig egentligen. Men ändå så dyker de där käpparna upp och gör att jag slår knut på mig själv och faller handlöst i marken. Dumma hjärna, dumma ångest. Sitter här och svettas och bara vill skrika rakt ut. Spelar ingen roll om jag förklarar detta, känns som att jag knappt ens förstår själv, så hur ska någon annan kunna göra det då. Det är bara Jag som hindrar mig själv, det är bara Jag som inte kan njuta till fullo.
Om jag kunde göra vad som helst just nu så skulle jag åka ut till en stuga i skogen. Ta med mig hon jag älskar. Stänga av mobilen. Omvärlden skulle få pausas för stunden. Vi skulle bara vara. Inga måsten. Inget jobb. Inga tv-program. Ingen som stör.
Men det är en önskedröm bara. För i praktiken så fungerar det inte. Jag är sambo med en chef. En person som måste vara tillgänglig. Som måste lägga schema. Vi skulle aldrig kunna stänga av våra mobiler. Eller jag skulle kunna, jag är i princip otillgänglig nästan hela tiden ändå. Svarar nästan aldrig när det ringer och är sämst på att svara på meddelanden, får bara ångest när jag får ett meddelande, känner pressen av att svara, sen så svarar jag inte och så går det en vecka, sen går det två, plötsligt har det gått tre, och då känner jag att det gått så lång tid att jag inte kan svara längre. Jag skulle nog behöva brevvänner, då behöver jag inte känna någon press. Nej men seriöst, jag skulle vilja stänga av omvärlden. Men inte ensam.
Nu blev detta ett virrvarr av känslor och jag tror inte ni fatta något av det. Jag behövde mest bara skriva lite. Fundera lite.
Tröttsamt....
Jag har en klump i magen, jag har tryck över bröstet. Jag vill så otroligt mycket. Så varför kan jag aldrig känna att jag duger, varför ska jag ha en rädsla inom mig? Det är ju bara jag själv som bryr mig egentligen. Men ändå så dyker de där käpparna upp och gör att jag slår knut på mig själv och faller handlöst i marken. Dumma hjärna, dumma ångest. Sitter här och svettas och bara vill skrika rakt ut. Spelar ingen roll om jag förklarar detta, känns som att jag knappt ens förstår själv, så hur ska någon annan kunna göra det då. Det är bara Jag som hindrar mig själv, det är bara Jag som inte kan njuta till fullo.
Om jag kunde göra vad som helst just nu så skulle jag åka ut till en stuga i skogen. Ta med mig hon jag älskar. Stänga av mobilen. Omvärlden skulle få pausas för stunden. Vi skulle bara vara. Inga måsten. Inget jobb. Inga tv-program. Ingen som stör.
Men det är en önskedröm bara. För i praktiken så fungerar det inte. Jag är sambo med en chef. En person som måste vara tillgänglig. Som måste lägga schema. Vi skulle aldrig kunna stänga av våra mobiler. Eller jag skulle kunna, jag är i princip otillgänglig nästan hela tiden ändå. Svarar nästan aldrig när det ringer och är sämst på att svara på meddelanden, får bara ångest när jag får ett meddelande, känner pressen av att svara, sen så svarar jag inte och så går det en vecka, sen går det två, plötsligt har det gått tre, och då känner jag att det gått så lång tid att jag inte kan svara längre. Jag skulle nog behöva brevvänner, då behöver jag inte känna någon press. Nej men seriöst, jag skulle vilja stänga av omvärlden. Men inte ensam.
Nu blev detta ett virrvarr av känslor och jag tror inte ni fatta något av det. Jag behövde mest bara skriva lite. Fundera lite.
Tröttsamt....
Kommentarer
Trackback
