honochhennes

När jag vaknar på morgonen så kan jag tänka att jag är så glad över att jag överlevt alltihop. Det som har hänt mig under mina snart 29 år kan ingen ta ifrån mig. Det har varit både bra och dåliga saker. Det har format mig som människa. Och jag är glad att jag överlevde. Det har funnits så många gånger i livet då det har känts som att jag bara velat lägga mig ner och ge upp. Sluta andas. Försvinna bort. Men jag är så jävla glad över att jag lever. Att jag tog mig igenom svåra tider. Att jag klarade av det, trots att jag inte alltid haft allt stöd som jag behövt.
Jag har sprungit genom svarta nätter, med ett brinnande hjärta. Men på något sätt så har det alltid funnits ett ljus att springa mot. Ibland har jag varit rädd, jag har varit vilsen, jag har varit ensam. Men en människa är så mycket starkare än vad man kanske kan tro. En människa är anpassningsbar. En människa är en överlevare. Även om det kan kännas som att hjärtat går i tusen bitar, så sakta men säkert hittar bitarna tillbaks till varandra. Livet hittade tillbaks till mig. Så många gånger som jag trott att andra personen har krossat mig, men sanningen är att ingen kan krossa mig, den enda som skulle kunna förstöra mig, ta sönder mig helt, det är jag själv. Det finns ingen annan som har den makten. Du kan bli sviken av tusen människor, men så länge du inte sviker dig själv så faller du inte samman.
Nu måste jag avsluta här och gå till jobbet. Ville väl mest säga att jag är glad, och att jag är så mycket starkare nu.