honochhennes

Min ångest sitter med djupa rötter. Kanske kommer den aldrig försvinna helt och hållet. Hur djupt jag än gräver och hur många rötter jag tar bort, så finns det några envisa kvar. Men vet ni? Jag är glad för det mesta ändå. Förr hade jag ångest och mådde dåligt hela tiden. Så fort jag vaknade på morgonen så kröp väggarna närmre. Jag somnade helst om så att jag kunde få stanna i den där andra världen. Jag hade mani, jag hade en rädsla för omvärlden, jag klarade inte av att arbeta. Detta var alltså 2007 ungefär, sen i perioder efter det. Så mycket har självklart hänt på nästan 10 år. Därför kan jag säga att jag är glad för det mesta. Ångest typ en gång i månaden är ju ingenting. Visst är det förjävligt just när det inträffar, och hela livet känns som att det sätts i något slags paus-läge. Men jag har lärt mig att tänka att jag tar itu med detta nu, sen kommer jag ju bli glad igen. Förr trodde jag inte att riktig lycka existerade. Men jag vet att det gör det. Jag vet att livet går vidare.