honochhennes

Jag minns när jag gick i 4an, tror jag det var, så var det en kille i klassen som kallade min då bästa kompis för h*ra. Jag blev då sårad för hennes skull, och började gråta. Det är så sjukt egentligen. Men jag kan verkligen sätta mig in i hur andra människor känner. Det är väl kräftan i mig skulle jag tro.

I alla fall så har den där föredetta bästa kompisen precis fått en liten bebis. Åh! Tänk att vi nyss var barn själva. Hittade på en massa hyss och bus. Vi var verkligen som helan och halvan (jag får väl kalla mig för helan dårå). Hittade på allt. Kom försent till skolan för att vi fastnade på vägen i någon lek uppe på kullen. Skrev sagor tillsammans om våra äventyr vi ville hitta på. I högstadiet var vi alltid störiga, mot en viss lärare, så hon tillsist tog våra bänkar och drog isär dem så vi inte fick sitta bredvid varandra. Eller när vi skulle ha utflyktsdag till gymnasiet för att se hur det var där, men vi rymde därifrån och satte oss i en park i stället. När vi orienterade i skogen så hamnade vi vilse flera timmar så en lärare fick ge sig ut och leta efter oss. Alltid hamnade vi i trubbel. Ja, hon var bästisarnas bästis. Men vi gled ifrån varandra. För vi gick på skolor 12 mil ifrån varandra under gymnasiet. Även fast åren har gått så kommer jag alltid minnas henne som min bästis och jag gläds åt hennes lycka. Är tacksam över guldkanten hon satte på min barndom. Alla barn borde ha en bästis som henne. 

Det var allt från dagens nostalgitripp.