Sömnlös natt.
Det är inte så ofta som det händer nu för tiden. Men ibland ska det väl inträffa. En sömnlös natt. Jag har vänt och vridigt på mig hur länge som helst nu, men jag kan verkligen inte somna. Ligger bara och tänker på alla möjliga saker. Funderar över framtiden. Är livrädd över att inte komma vidare, att vi ska fastna. En väldigt viktig sak för mig har nu skjutits framåt i tiden två gånger, jag är rädd att det ska ske igen. Jag vill så himla mycket, men det känns som att det går så långsamt. Jag vill inte att allt ska bli slentriant.
Som så ofta så tänker jag på mina vänner också. Så fort jag kände för att träffa dem så gjorde jag det. Nu är allt så himla svårt. Det ska till sån planering. Inget kan bara vara spontant. Och jag har så svårt för att bara skriva några rader. Tycker bara att det blir stelt och konstigt. Jag vill träffas, ansikte mot ansikte. Prata, se en film, grilla, bara vara, vad som helst. Men det går inte. Jag kan inte smsa någon på morgonen och fråga om vi ska ses, sen åka tre timmar till Västerås, och så tre timmar tillbaka. Jag blir knäpp! Och kluven. Kluven över att jag älskar mitt förhållande så enormt mycket, men hatar avståndet till alla. Det värsta är att det inte går att göra något åt det heller. Jag är inte sån som behöver träffa mina vänner hela tiden, absolut inte. Men lite regelbundet hade varit trevligt i alla fall. Just nu var det 19 dagar sen jag träffade Emma. Och innan det var det 3 månader sen jag var i Borlänge/Falun och träffade vänner.
När jag träffade Emma så gjorde det så ont i hjärtat att säga hejdå, sen när jag skulle åka hem, med tanken att inte veta när vi ses igen. Att veta att inget är som förut. Just hennes och min spontanitet saknar jag väldigt mycket. Bara sitta i bilen och åka runt, lägga pussel, spela spel, lyssna på KENT, prata halva (eller hela) natten.
Facebook påminner mig ständigt om saker jag gjorde förut. När det där "den här dagen", kommer upp. Som att jag för två år sen åkte på kryssning med mina systrar, Izabell och Andreas. Eller att jag och Beatrix hällde såpa i fontänen.
Nu låter det som att jag deppar ihop totalt. Men missförstå mig inte. Överlag så är jag gladare nu. Jag är mer tillfreds med mig själv. Jag har aldrig söndagsångest t.ex. Ser alltid fram emot att gå till jobbet, trots vissa kollegor, men trivs verkligen med just detta yrke. Tycker att jag har utvecklats sen jag började där. Jag har ett tryggt och stabilt förhållande. För första gången någonsin måste jag nog säga. Jag kan försöka försköna hur mycket jag vill, men det är nog inget tidigare förhållande som egentligen varit bra. De har varit destruktiva, både från min sida och mina dåvarande partners sida. Det har varit berg- och dalbanor, som bara slutat på ett enda sätt, i total misär. Men jag minns dem allihop, de har etsat sig fast i hjärnan, som en påminnelse om vad jag aldrig någonsin vill ha igen. De har gett mig verktygen till att bygga en mall över hur ett sunt förhållande ska se ut.
Jag och Sara har snart varit tillsammans i 20 månader. För den gamle är det ingen tid alls, men för mig är det en livstid. Inget tidigare förhållande har varat så länge. Kanske för att jag aldrig haft den där riktiga grunden att bygga ett förhållande på. Jag har alltid bara dundrat på, kört på den billigaste fogen. Som tillsist spruckit i kanterna.
Nu känns det som att jag skriver en massa dravel om allt möjligt. Men det jag ville komma fram till är att jag överlag har det bra, men att det självklart hade kunnat vara ännu bättre. Jag hade velat ha en del av båda världarna. En del av mitt liv i Västerås och en del av mitt liv här. För vad är väl inte härligare än att kunna ha en filmkväll med både sin sambo och ett gäng vänner? Helt underbart. Men som det är nu så ser jag ingen lösning på detta. Jag bor här i Norrtälje, långt ifrån alla. Och jag kommer nog få acceptera att det är såhär livet ser ut nu. Fast det är jättesvårt. Jag önskar att jag hade kunnat haft en lägenhet i Västerås, så jag kunnat åka dit då och då, både själv och med Sara.
Men, livet får bli som det blir.
Tack för nu, ska försöka att lägga mig igen och få lite sömn.
Som så ofta så tänker jag på mina vänner också. Så fort jag kände för att träffa dem så gjorde jag det. Nu är allt så himla svårt. Det ska till sån planering. Inget kan bara vara spontant. Och jag har så svårt för att bara skriva några rader. Tycker bara att det blir stelt och konstigt. Jag vill träffas, ansikte mot ansikte. Prata, se en film, grilla, bara vara, vad som helst. Men det går inte. Jag kan inte smsa någon på morgonen och fråga om vi ska ses, sen åka tre timmar till Västerås, och så tre timmar tillbaka. Jag blir knäpp! Och kluven. Kluven över att jag älskar mitt förhållande så enormt mycket, men hatar avståndet till alla. Det värsta är att det inte går att göra något åt det heller. Jag är inte sån som behöver träffa mina vänner hela tiden, absolut inte. Men lite regelbundet hade varit trevligt i alla fall. Just nu var det 19 dagar sen jag träffade Emma. Och innan det var det 3 månader sen jag var i Borlänge/Falun och träffade vänner.
När jag träffade Emma så gjorde det så ont i hjärtat att säga hejdå, sen när jag skulle åka hem, med tanken att inte veta när vi ses igen. Att veta att inget är som förut. Just hennes och min spontanitet saknar jag väldigt mycket. Bara sitta i bilen och åka runt, lägga pussel, spela spel, lyssna på KENT, prata halva (eller hela) natten.
Facebook påminner mig ständigt om saker jag gjorde förut. När det där "den här dagen", kommer upp. Som att jag för två år sen åkte på kryssning med mina systrar, Izabell och Andreas. Eller att jag och Beatrix hällde såpa i fontänen.
Nu låter det som att jag deppar ihop totalt. Men missförstå mig inte. Överlag så är jag gladare nu. Jag är mer tillfreds med mig själv. Jag har aldrig söndagsångest t.ex. Ser alltid fram emot att gå till jobbet, trots vissa kollegor, men trivs verkligen med just detta yrke. Tycker att jag har utvecklats sen jag började där. Jag har ett tryggt och stabilt förhållande. För första gången någonsin måste jag nog säga. Jag kan försöka försköna hur mycket jag vill, men det är nog inget tidigare förhållande som egentligen varit bra. De har varit destruktiva, både från min sida och mina dåvarande partners sida. Det har varit berg- och dalbanor, som bara slutat på ett enda sätt, i total misär. Men jag minns dem allihop, de har etsat sig fast i hjärnan, som en påminnelse om vad jag aldrig någonsin vill ha igen. De har gett mig verktygen till att bygga en mall över hur ett sunt förhållande ska se ut.
Jag och Sara har snart varit tillsammans i 20 månader. För den gamle är det ingen tid alls, men för mig är det en livstid. Inget tidigare förhållande har varat så länge. Kanske för att jag aldrig haft den där riktiga grunden att bygga ett förhållande på. Jag har alltid bara dundrat på, kört på den billigaste fogen. Som tillsist spruckit i kanterna.
Nu känns det som att jag skriver en massa dravel om allt möjligt. Men det jag ville komma fram till är att jag överlag har det bra, men att det självklart hade kunnat vara ännu bättre. Jag hade velat ha en del av båda världarna. En del av mitt liv i Västerås och en del av mitt liv här. För vad är väl inte härligare än att kunna ha en filmkväll med både sin sambo och ett gäng vänner? Helt underbart. Men som det är nu så ser jag ingen lösning på detta. Jag bor här i Norrtälje, långt ifrån alla. Och jag kommer nog få acceptera att det är såhär livet ser ut nu. Fast det är jättesvårt. Jag önskar att jag hade kunnat haft en lägenhet i Västerås, så jag kunnat åka dit då och då, både själv och med Sara.
Men, livet får bli som det blir.
Tack för nu, ska försöka att lägga mig igen och få lite sömn.
Kommentarer
Trackback
