Jag jagar känslan.
Skön dag! Jobbade 10-15, cyklade hem och steg innanför dörren med kylbitna kinder. Bytte genast om till morgonrock, letade upp en mysig filt och la mig på sängen och läste en bit ur Therese bok. Efter nått kapitel så höll ögonen på att falla ihop, så tog en liten power nap. Sen blev det en kopp te tills älskling kom hem. Hann träffa henne en liten stund och äta middag tillsammans, sen drog hon på handboll och jag bestämde mig för att ta en långpromenad med hundarna. Ringde en av mina systrar och pratade en stund. Blev i alla fall 45 minuters promenad. Nu har jag precis kommit innanför dörren. Blir nog lite mer te och försöka peppa inför resten av veckan. Är inte ledig igen förrän på söndag. Men det är ju december snart, mysigaste månaden. Så jag ska nog kunna hålla mig ovanför ytan. Plus att vi har massa roligt att se fram emot. Först blir det julgalej med jobbet, några dagar efter det är det Håkan i Linköping, nån vecka efter det ska vi på KENT. Sen har vi ju alla mysiga 1, 2, 3, 4 advent. Så jag tror på december. Längtar efter att få åka hem till familjen och julmysa också.
Nu blir det soffan!
När det rinner över.
Imorse kändes kroppen så tung, som att den borrats ner i madrassen. Den ville inte resa sig. Orkade inte. Men på något konstigt sätt så lyckas man ändå. Som att det bara går på ren mekanik. Reste mig upp, men kände hur det sved i ögonen, hur ångesten genomsyrade mitt inre. Jag ville falla baklänges, tillbaka ner i den där varma sängen, dra täcket över huvudet och försvinna för en liten stund. Pausa.
Ni kanske tycker att jag bara skriver negativa saker här, men med tanke på hur sällan jag skriver ett inlägg så kanske det säger något om livet överlag.
Det har bara blivit lite mycket på sistone. Det känns som att jag vissa dagar bor på jobbet. Ibland blir det frukost, lunch och middag där. Jag trivs med mitt jobb, absolut. Men det är jobbigt att aldrig kunna stänga av. När jag inte är där så funderar jag över saker. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Att vi jobbar så mycket gör att hemmet blir lidande. Det hinns inte städas, tvättas, diskas. Även om vi inte är hemma allt för mycket så blir det konstigt nog väldigt stökigt, vilket vi inte hinner få undan, inte så som jag skulle vilja. Jag vill ha det fint runtomkring mig. Men det kan inte vara prio ett just nu. Prio ett är att hinna vila mellan jobbpassen.
Den där känslan av ensamhet tränger sig på från stund till stund. Jag har världens finaste sambo och trevliga kollegor på jobbet. Men den där känslan av att ha vänner runt mig. Den finns inte. Det finns vänner, men de är så himla långt bort. Jag orkar inte åka i 3 h för att träffa dem. Jag vet att jag tjatat om det innan. Jag vet. Men det är inte så enkelt. Fick en tydlig känsla igår om att det inte räcker med Saras vänner. Hur trevliga de än är. Så är de faktiskt hennes vänner. De vill träffa Henne. Jag behöver mina vänner, som vill träffa Mig.
Men som allt är just nu, så finns inte energin. Jag har hamnat i en ond cirkel. Där jag mår dåligt - äter - mår dåligt över att jag gått upp i vikt - äter lite mer - saknar mina vänner - vill inte träffa dem på grund av min viktuppgång - äter lite mer, så går det runt runt sådär.
Nu känns det som att detta blir massa virrvarr av allt möjligt.
Men jag har massa känslor som bara vill ut. Helst av allt skulle jag bara vilja stänga av allt en vecka. Tankar, känslor, livet. Bara storstäda lägenheten, sova, kolla serier. Bara vara. Hitta mig själv igen. Hitta motivationen. Missförstå mig inte, jag är inte helt nedkörd i botten. Jag har bara tappat fotfästet lite. Halkat eller snubblat ur kurs. Det kommer att gå över, det vet jag. Det gör det ju. Men just nu skulle jag vilja få falla samman, gråta, tycka att livet suger. För att sedan kunna må bra igen. Jag vill hitta min glöd. Jag vill hitta personen som inte är rädd för allt, personen som vågar och vill.
Hoppas detta går över snart.
Ni kanske tycker att jag bara skriver negativa saker här, men med tanke på hur sällan jag skriver ett inlägg så kanske det säger något om livet överlag.
Det har bara blivit lite mycket på sistone. Det känns som att jag vissa dagar bor på jobbet. Ibland blir det frukost, lunch och middag där. Jag trivs med mitt jobb, absolut. Men det är jobbigt att aldrig kunna stänga av. När jag inte är där så funderar jag över saker. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Att vi jobbar så mycket gör att hemmet blir lidande. Det hinns inte städas, tvättas, diskas. Även om vi inte är hemma allt för mycket så blir det konstigt nog väldigt stökigt, vilket vi inte hinner få undan, inte så som jag skulle vilja. Jag vill ha det fint runtomkring mig. Men det kan inte vara prio ett just nu. Prio ett är att hinna vila mellan jobbpassen.
Den där känslan av ensamhet tränger sig på från stund till stund. Jag har världens finaste sambo och trevliga kollegor på jobbet. Men den där känslan av att ha vänner runt mig. Den finns inte. Det finns vänner, men de är så himla långt bort. Jag orkar inte åka i 3 h för att träffa dem. Jag vet att jag tjatat om det innan. Jag vet. Men det är inte så enkelt. Fick en tydlig känsla igår om att det inte räcker med Saras vänner. Hur trevliga de än är. Så är de faktiskt hennes vänner. De vill träffa Henne. Jag behöver mina vänner, som vill träffa Mig.
Men som allt är just nu, så finns inte energin. Jag har hamnat i en ond cirkel. Där jag mår dåligt - äter - mår dåligt över att jag gått upp i vikt - äter lite mer - saknar mina vänner - vill inte träffa dem på grund av min viktuppgång - äter lite mer, så går det runt runt sådär.
Nu känns det som att detta blir massa virrvarr av allt möjligt.
Men jag har massa känslor som bara vill ut. Helst av allt skulle jag bara vilja stänga av allt en vecka. Tankar, känslor, livet. Bara storstäda lägenheten, sova, kolla serier. Bara vara. Hitta mig själv igen. Hitta motivationen. Missförstå mig inte, jag är inte helt nedkörd i botten. Jag har bara tappat fotfästet lite. Halkat eller snubblat ur kurs. Det kommer att gå över, det vet jag. Det gör det ju. Men just nu skulle jag vilja få falla samman, gråta, tycka att livet suger. För att sedan kunna må bra igen. Jag vill hitta min glöd. Jag vill hitta personen som inte är rädd för allt, personen som vågar och vill.
Hoppas detta går över snart.
