En stad jag försökt glömma.
När jag satte mig på bussen till Karlstad imorse så tänkte jag inte på att jag under färden skulle åka igenom Västerås. När jag började känna igen mig så fick jag ont i magen. När vi rullade genom staden så rann tårarna nerför kinderna. En konstig känsla for genom kroppen. Ni vet som när man har förträngt något och plötsligt blir påmind om det. Det finns så många minnen i Västerås. En stor del av mitt hjärta är fortfarande kvar där, fast jag fysiskt inte bor där längre.
I två år har jag försökt glömma bort att Västerås finns. För det är för jobbigt att komma ihåg. Jag valde själv att flytta. Men det var en flytt jag inte egentligen ville göra. Men det stod mellan att få leva med tjejen jag älskar eller leva utan henne. Självklart valde jag henne. På så sätt var det inte svårt. Men jag hade önskat att det aldrig behövts göra. Saknar mitt liv där. Och jag har svårt att återvända dit bara under en helg, för jag är rädd att sakna det för mycket. Mitt liv i Norrtälje är ett liv med min sambo och våra djur. I Västerås hade jag mer än en person att prata med.
Men, nu ska jag fokusera på att jag ska till Karlstad och träffa mina systrar. Det ska bli kul.
