honochhennes

Livet är verkligen skört, men det visste vi väl redan? Men det blir lite extra påtagligt när något sånt här händer. Jag har aldrig varit med om att en ung person, jag känt, har dött. Klart att det var jobbigt när morfar och farfar dog. Men det här är på ett helt annat sätt. Unga människor ska inte dö. Personer med hela livet framför sig. Jag har tänkt flera gånger att någon gång kanske det dyker upp "vila i frid" på någons facebook, och man kommer stå där med hakan nere i marken och inte förstå någonting. Först lever en person, sen är den plötsligt död. Att igår gå in på messenger och se "aktiv för 17 timmar sen", Hon var liksom livs levande då. En kille hade skrivit på hennes logg att han nyss träffade henne på mellandagsrean och hon var så sprudlande glad som vanligt.
Saker och ting händer så plötsligt. Imorgon är aldrig likadant som idag. Vi har aldrig någon aning om vad som ska hända.
Jag minns så väl första kvällen i Västerås. Jag och Linda satt ute i trädgården med två vänner. Så dök Jessica upp. Hon kom glatt fram och presenterade sig och berättade att hon var grannen som bor under mig. Hon skulle bara lämna lite grejer i lägenheten sen ville hon gärna sitta med oss och snacka lite. Vi fann varandra på en gång. Hon var social, snäll och trevlig. Efter det så festade vi tillsammans många gånger. Jag tror att alla mina vänner i Västerås från den tiden vet vem Jessica var. Hon var ju inte bara en granne. Hon var en vän. Jag minns när vi hade en så sjuk skrattfest en gång. När det hade blivit något konstigt med turktumlaren där nere och vi började prata om att man skulle tvätta ull och grejer (man behövde nog vara med för att tycka att det var kul och för att förstå). Jag minns inte riktigt vilka vi var då. Vet att Twiggie var med, och Linda J.
Jessica har i alla fall bjudit på en stor dos skratt. Och hennes generositet då. En person påminde mig igår om alla gånger vi fick låna hennes bil, hur vi hade hennes extranyckel och det var bara att tuta och köra när som. Ett nyår så hade hon fixat trerättersmiddag och massa vin. Jag tror inte ens att vi betalade något den gången. Hon ville bjuda oss på nyårsmiddag. Den gången var det nog jag, Chokko, Beatrix, Nina, Lisa och Anna. Att bjuda alla oss var så himla snällt. Men det var liksom sån hon var. Begärde aldrig något tillbaka.
Det finns tragiska minnen också. En person som ville henne ont. Jag minns adrenalinkicken när jag hörde henne skrika. Jag tvekade aldrig. Jag sprang bara ner till henne. Jag skrek åt den där personen att han skulle dra åt helvete. Sen så hjälpte jag och Emma henne. Sopade upp glasskärvor och plåstrade om Jessica. Efter den incidenten så var jag alltid på min vakt. Jag hade hennes rygg och hon min.
När jag hade min 25-årsfest så var hon där och firade mig, och då hade jag ändå flyttat, så vi var inte grannar längre, men fortfarande vänner.
Sista gången vi träffades så drack vi alldeles för mycket vin. Delade lite för mycket av oss själva med varandra kanske. Ja, man hade aldrig tråkigt med Jessica. Så var det. Jag kommer alltid att minnas henne. Hon var inte bara en person som kom och gick. Hon gjorde avtryck och jag har många minnen med henne.
Jag är ledsen över att hon gick bort alldeles för tidigt. Men jag vet att hon inte skulle vilja att vi är ledsna. Hon vill att vi ska glädjas över den tiden vi fick. Över alla skratt, alla tokigheter, alla äventyr. 

Jessica, du kommer att vara saknad. Tack för allt du gett mig. Tack för att du var du. Tack.