honochhennes

Jag känner lite ångest i kroppen. Imorgon hade jag allra helst bara stannat hemma. Jag vill sova alldeles för länge. Lyssna på hög musik. Skriva av mig om jag behöver det. Gå ut och känna kylan bita tag i kinderna. Se massa dåliga serier och bara glömma bort just mitt liv för en stund. Mitt liv är inte dåligt, och jag skulle aldrig klaga över det i en sån här stund. När någon annan berövats sitt. Men den där ångestkänslan är inte rolig. Jag vill leva, men få göra ingenting för en stund. Slippa gå till jobbet och sätta dit ett leende jag egentligen inte vill le. Jag vill få vara bitter en stund. Jag vill få gräva ner mig. För ibland så behöver jag det. Ibland behöver man bara få vara. Men jag har ett helt annat ansvar nu än förut. Vilket både är en för- och en nackdel. Förr kunde jag ligga vaken halva natten och tänka på att jag verkligen inte ville till jobbet. Sen när jag varit vaken så länge att det inte fanns någon ork i min kropp så visste jag att jag kunde ringa in och sjukanmäla mig om några timmar. För med den tröttheten så skulle jag ändå inte kunna göra ett bra jobb och det fanns alltid folk som ville ta ens pass. 

Men nu finns det inget val. Det är bara att gå till jobbet trött eller inte, med ångest, med gråt i halsgropen. Ibland är det bra att inte kunna släppa allt. Men ibland så vill man inget hellre. Ansvar kan vara betungande. Känslan av måsten kan vara jobbigt som fan. 

Ibland vill man vara liten. Som att man är 10 år igen, vakna med feber och mamma ringer skolan och säger att man är sjuk. Så får man ta med sig täcket till soffan och titta på tv hela dagen, medan ens förälder passar upp på en med kall saft. 

Jag är en sån person som håller allting inne. Tills det exploderar. Det är som att pumpa upp en ballong. Tillsist smäller det. Och just nu skulle jag vilja pausa, innan det smäller. Jag skulle vilja lägga mig på soffan med täcket över mig. Pausa, gråta en skvätt för att tillsist känna att den där ballongen inte är på bristningsgränsen. 

Men det finns ingen paus. Bara köra.