honochhennes

Den känslan när man sitter och pratar djupt om döden. Om hela känslan och essensen runt det. Och spotify slumpmässigt slår igång en låt med en klocka som tickar. Vilket upplevdes som neråt. Mot slutet. Vad är oddsen? Eller är det inte alls slumpartat? Är kanske inget av det som händer av en slump. Kanske är många, eller alla de saker som händer menade. Som en påminnelse om att vi inte står ensamma mot universum. För hur sjukt vore det inte egentligen om det bara var vi och våra hjärnor, absolut inget annat.
Dessa fyra väggar. Är de egentligen fyra, som en box. Eller är det kanske en oändlig cirkel som aldrig tar slut. Att vi antingen kan gå varv efter varv, eller faktiskt kan sluta den så småningom.
De där djupare frågorna får mig att vrida min själ in och ut, fram och tillbaka. För är jag endast en liten prick, utan något större. Eller har jag inte upptäckt mitt innersta väsen och alla dess former än.
Om det är så kanske jag inte vill gå i just dessa skor. Inte vandra på dessa vägar. Vart leder alla tusentals stigar som slingrar sig genom skogen? Är jag verkligen rädd för det okända?
Jag har skrivit så många frågor, men utelämnar gärna några frågetecken, för jag vet inte om jag vill fråga alla dessa saker.
Jag vill egentligen inte att allt ska vara bestämt. Att det bara är så det ska vara. För jag vill vara fri. Att göra det jag vill. Utan förbehåll. Men jag förstår också att saker behöver vara som de är. Utan att jag kan låta mig svepas iväg. Även fast tanken är mycket svindlande. Den gör mig yr, men samtidigt lämnar den ett härligt brus som är svårt att bara släppa.

Vad hette brustabletten du gav mig nu igen?