honochhennes

Hörde Teenage dream med Katy Perry för första gången idag. Jag blev fast på en gång. Vet inte varför, men förknippar den låten med en viss person.




I know you like me twisted and disturbed. And I like that you like me that way.

Jag glädjs av att glädja andra. Ganska självklart kanske. Jag måste börja ge ännu mer. För det är så fint när mina handlingar gör andra människor glada.

Idag vaknade jag upp i en lägenhet med en temperatur på 13 grader. Det var riktigt hemskt. Jag höll på att börja gråta faktiskt. Svor för mig själv och kände mig så maktlös.
Blev gladare när jag gick ner i tvättstugan och möttes av Jessica som berättade att de skulle komma och fixa problemet idag. Skönt tyckte jag!
Så efter någon timme när jag satt på min säng kände jag hur det började bli väldigt varmt. Då hade alla element i hela lägenheten brassat på med högsta värmen. Så det blev helt kokhett och för varmt helt plösligt. Och jag kände mig sådär hemskt svensk som klagade över att det blev för varmt. Men man ska aldrig vara nöjd. Så är det.

Nu sitter jag och känner lugnet. Det är så skönt att mobilen varit ovanligt tyst idag. Inte en miljon sms. Det ger mig bara stressbesvär. Så idag har jag kunnat njuta.
Om ett par timmar ska jag Chokko och Sandra åka iväg. Det blir en tur till IKEA och sen till nå ställe där jag ska fota lite!

Trevlig dag idag med andra ord.

(Haha, ruffshår, osminkad och med fleccetröja. Kan det bli bättre?)

"I’m standing where you left me." Or did I leave you? Life's kind of messed up right now.

Sitter med blandade känslor i magen. Men just nu tänker jag bibehålla känslan av lycka. Eller lycka kanske är fel ordval. Men jag är väldigt glad. Hade en jättebra kväll igår. Chokko kom över och umgicks med mig och min inneboende! Vi hade det jättetrevligt. Innan Dagmar kom hem så rökte vi vattenpipa och kände oss allmänt höga. Tror vi inbillade oss mest, hade sprit i vattnet, men tvivlar på att det gav effekt. Och nu tänker någon: Frida är du 14 år eller?
Men jag bryr mig inte.
När Dagmar kom hem så åt vi glass, pratade och lyssnade på musik.

Nu sitter jag och planerar inför fredag. Blir lite fest då! Förhoppningsvis blir vi några stycken hos mig först på förfest! Hoppas på Chokko, Anna, Naomi och Andreas. Vore kul! Sen ut på blue moon bar! Dock kommer vi missa Arvingarna som spelar mellan 18-20:00, attans då! Haha.

Jag hoppas att mitt paket kommer fram imorgon och att mottagaren blir glad. Hihi.

Borde verkligen plugga en stund nu innan jag sover.. Åh. Varför har jag så svårt att komma till ro för?

Åh förstår inte vad jag har för problem! Är helt ofokuserad. Kan inte ens skära potatis utan att slinta med kniven. Ajj..

Helgen har varit bra. Men den gick alldeles för snabbt. Emma kom hit i fredagskväll. Då hade jag fixat i ordning en god middag och efterrätt. Så det blev mys hela kvällen. Igår så tittade vi lite på tv, sen gick vi ner på stan. Även fast det var kväll så var det en massa folk ute eftersom det var kulturnatten. Så det var en del uppträdanden och sånt. Efter att vi nästan frysit ihjäl så gick vi på bio! Going the distance såg vi. Mysig film.
Efter filmen gick vi och störde oss på folk på donken. Var lamaste människan som  jobbade där. Sen tog vi bussen hem.
Idag har jag mest varit sjuk! Har mått riktigt dåligt. Men jag följde ändå Emma till bussen.
Nu är jag utslagen. Borde gå och rösta. Kommer ångra mig om jag inte gör det. Men jag orkar verkligen inte! Har ingen energi. Har till och med skjutit upp inflytten av Tysken till på onsdag så jag ska hinna bli lite mer frisk innan dess.
Måste lyckas bli ordenligt frisk till på torsdag. För då åker jag till Sthlm och är där till måndag.

Nej. Nu ska jag försöka äta lite. Sen blir det nog sova ett tag. Och efter det plugga!

I natt hade jag en sån där dröm med en massa symboler som jag bara vill tyda.
Jag drömde att jag åkte ut till en jättestor gul villa mitt på landet. Jag skulle vara kattvakt till massa cornish rex katter. Men jag var aldrig inne i huset från början, för katterna bodde utomhus. Jag gillade inte den gula färgen så jag började måla om huset till vitt. (Det tror jag symboliserar någon slags övergång och förändring).
Efter ett tag så kom det massa hundar dit också. Och jag föredrog hundarna över katterna.
Sen hörde jag ljud från villan. Så jag bestämde mig för att gå in där ändå. På övervåningen får jag en chock! Där sitter 10 stycken mörkhyade personer fastkedjade! Jag befriade dem, sen så började jag göra rent där. För de hade ju fått göra sina behov på plats.
Jag tror att mitt undermedvetna börjat inse det oundvikliga. Därför gav det mig den här drömmen.

Nu är Frida glad. En tjej har precis varit här och kikat på rummet som jag ska hyra ut. Hon tyckte att lägenheten var jättefin! Hon blev överväldigad sa hon. Så hon ska flytta in på måndag! Jätteroligt faktiskt. Ska bli kul att bo med någon. Visserligen ger jag upp mitt sovrum för att bo i vardagsrummet. Men det gör inget! Nu kan jag spara lite pengar! Och kanske leva lite. Kommer bli super. Hon är Tysk också. Så då kan jag slå två flugor i en smäll och lära mig Tyska!

Annars då, det har varit lite segt de senaste dagarna för jag är sjuk just nu. Så jag har inte orkat gjort något. Det enda jag gjort är att jag varit ute med Nisse.
Men imorgon så kommer LM hit på fika. Trevligt!

Nu ska jag ta min energi och gå en sväng till Coop och handla lite mat så jag överlever några dagar till.

Åh det är så sjukt alltihop, fast egentligen kanske det är rätt normalt.
Jag brukar säga till folk att allt inte ska vara så svart och vitt. Men när det gäller mitt mående är det VERKLIGEN svart och vitt. Känner mig ibland som ett schitzo eller som att jag skulle ha borderline. Kanske har lite av varje, vem vet.
Idag har jag i alla fall haft en fantastisk dag!
Det började med en föreläsning på AF. Han som höll i föreläsningen var fantastisk och lyckades verkligen vända och vrida på saker helt galet. Kändes som att jag skulle suttit på en psykologilektion.
Det roligaste var när han sa att han skulle be en person komma fram och sjunga små grodorna inför alla. Han ville att alla skulle analysera den personen och titta på hur ansiktsfärg, kroppsspråk och röst ändrades.
Så frågade han först om det fanns någon frivillig. Två personer räckte då upp handen. Men sen sa han att han inte skulle välja dem. Så började han titta ut runt alla.
- Jag ska välja en kille..
(Alla tjejer slappnade av.)
- Nej jag ska nog välja en tjej!
(Tjejerna blev nervösa och killarna slappnade av.)
Sen sa han: Nej jag bara skojar med er. Jag ska inte tvinga upp någon. Men känn efter vad ni känner just nu. Visst var det en röst i ert huvud som sa "Välj inte mig, inte mig". Och slog ert hjärta snabbare?
Sen visade han bilder som kunde föreställa olika saker, och det var så kul hur alla tolkade bilderna helt olika.

När jag var klar där så åkte jag hem till LM för lite fika! Vi hade väl tänkt ses någon timme kanske. Men det slutade med att jag var hos henne i 5 timmar. Vi pratade en massa politik, böcker, normer, psykiska sjukdomar osv osv. Sjukt intelligent och rolig människa! Har inte varit med om att allt släpper så snabbt med någon. Var första gången jag träffade henne, och vi pratade verkligen på konstant i de där 5 timmarna. Så det var roligt!

Nu är jag glad.
Imorgon kanske jag kommer vara ledsen igen.
Men just nu är jag glad!

Allt tänkande på dig gör mig verkligen helt utmattad. Har sovit tre timmar på eftermiddagen/kvällen. Men sov inte bra. Vaknade och somnade om hela tiden. Blev förvirrad. Undrade vart jag var. Hörde barnskrik. Drömde konstiga drömmar. Kändes som att jag höll på att dränkas ett tag.
Usch.

Jag behöver känna harmoni. Vet inte hur jag ska lyckas uppnå det.
Förut såg jag mig själv sitta i den gula villan. Sitta och se hösten dra in över träden. Ha min dator i mitt knä, skriva på min bok, plugga och känna lugnet.
Möta ett blont yrväder utanför, springa genom färgglada löv, falla in i trygga armar.

Fan.

Misstag.

Sitter på min vita stol, vid mitt vita skrivbord och sjunger till Pink - I don't believe you. Och strax ska jag sjunga till Glitter in the air. Den är underbar. Men samtidigt får den mig att känna, mycket, för mycket.

Sitter och blir nästan lite arg. Faktiskt. Arg över att mina ord bara ligger i det där bruna kuvertet. Att de inte får komma ut. Inte får känna dina andetag. Inte känna dina tårar smeta ut dem över pappret. Inte får beröra ditt hjärta.
Men jag har inte något makt i min hand. Jag sitter här maktlös. Åtminstone inför just det.
Jag tror att jag mest bara vill ha det gjort. Det är som att mina känslor sitter fast i det där brevet. Jag vill få skrika ut, för att sen gå vidare. Hur det nu ska gå till?
Det har jag inte kommit fram till än. Går det ens?
Men så länge mina ord vilar kan jag inte vakna upp och ta nästa steg, varken framtåt eller bakåt. Jag vill dansa. En bestämd tango, en hjärtskärande balett, en glad lindy hop. Vad som helst. Bara något händer. Gillar inte att bara sitta här och apatiskt bara gunga fram och tillbaka.

Äter små röda, gröna, gula och oranga fiskar och lyssnar på soundtracket till Lion king 2.
Love will find a way. Kärlek.
One of us. Hat.

Sitter och funderar. Försöker analysera nästa steg. Men jag kan verkligen inte se det framför mig. Förut såg jag en gul villa framför mig hela tiden. Gick mot den och stannade aldrig upp. Men en dag slutade jag plötsligt att gå. Huset blev sårat och tog en drastisk förändrang. Det tappade all färg och värme. Suddades ut från min karta.
Nu försöker jag se mig runt omkring, men jag ser inga hus, inga färger, ingen värme. Bara en tjock dimma och jag hör en avlägsen röst. Jag vet att hon fortfarande ropar på mig från husets andra våning, men jag kan inte lokalisera rösten. Så jag börjar bara springa utan mål eller mening.
Jag vet att hösten kommer med stormsteg och min barfotavals kommer snart bytas ut mot tungt vandrande steg genom tjocka barriärer av vissna löv. Jag kommer förvirras längre och längre bort från hennes röst i och med den kyliga vinden som blåser iväg mina tankar. 
Förr eller senare så kommer också vintern. Den fryser alla känslor till is. Mitt hjärta som jag tappert håller i min hand blir blått och slår några sista pulserande slag. Tills det bara stannar upp. 
Jag stannar upp. Kurar ihop mig och önskar mig vårdagar och solsken. Jag fryser till is. Likt en staty av glas. 
Befinner mig som en orörlig istäckt puppa i flera månader. 

Men det skulle inte vara fyra årstider om våren aldrig kom. Sakta men säkert kommer den alltid. Det går alltid att lita på våren. Och likt en värmande hand rör den vid mig och tinar sakna upp min karga kropp och själ. 
Men jag vågar kanske inte öppna mina ögon och öron. Vågar jag lita på blommor, fågelkvitter och solsken?
Eller har vintern dragit med sig allt och lämnat mig i en värld utan färg?

Jag vet fortfarande inte. Men jag längtar efter våren. För jag slutar aldrig tro och hoppas på bättre dagar.

Helgen har varit både bra och dålig. En riktig berg- och dalbana faktiskt. Och jag gillar inte riktigt farten av att åka neråt när magen vänder sig ut och in. Nej, ge mig stabilitet och rak väg. 

I fredags så mötte jag upp Monika vid tåget. Sen så mötte vi upp en massa människor på stan och gick sen till August skola för att bli piercade av Oliwia. Jag tog en kanyl genom näsan. Hade tydligen brosk rätt högt upp så hon var tvungen att trycka den rakt genom. Gjorde svinont! Men snyggt blev det så det var värt smärtan. 
När vi var klara där blev det hemfärd och lite senare kom Emma och mina systrar. Så blev det festkväll! Dock missade jag en del av festen pga ett samtal jag inte kunde ignorera. Fick några mentala käftsmällar, men överlevde dem och lyckades trots det gå ut och dansa några timmar! 

Lördagen blev rätt seg. Vi gick på stan en stund. Sen blev det pizza, popcorn och film resten av kvällen. 

Idag var det dags för avfärd för allihopa. 
Jag roade mig med att gå till solariumet och unna mig en glass när jag blivit ensam.

Nu sitter jag och analyserar, tänker och försöker formulera mina känslor. Men huvudet vill inte riktigt hänga med. 
Funderar på om saker och ting varit annorlunda om mitt brev hade kommit fram. Först kändes det som att ödet gjorde att jag glömde frimärke för att allt skulle vara osagt och livet skulle gå vidare utan mina plötsliga infall. Men tydligen så ville ödet inte att brevet skulle komma fram för att knappt nått skulle bli sagt och jag skulle bara ses som en hemsk människa utan något hjärta. 
Brevet har en massa hjärta och själ. Nått som aldrig kommer få läsas. Vilket jag nu ser som otroligt tråkigt. 
Innehållet var kärleksfullt. 

Hur glömmer man en annan människas existens utan att radera sig själv?


(Ny piercing!)



 

Rubriken behöver ni inte haka upp er på. Tycker att den meningen är vacker bara. Ja jag är lite speciell och annorlunda.

Igårkväll så gick jag för att posta ett brev. Himlen var sådär otroligt vacker. Nästan oförskämt vacker. Jag hade önskat mig lite regn åtminstone. För brevet jag skulle posta var inte något glädje-brev. Tvärt om. Det var det jobbigaste brev jag någonsin skrivit. Har aldrig känt sån ångest över att lägga ner en bit papper på postlådan. Men jag postade verkligen en bit av mitt hjärta. Och jag hoppas att personen som får brevet ska förstå mig.
Dock så sitter jag idag och ångrar lite att jag ens skickade det. Men nu är det gjort och jag får stå för det.
Jag hoppas bara inte att kärlek kommer vändas till hat. Det skulle vara väldigt synd! Jag hoppas att hon vet hur mycket hon betyder för mig. Saknar henne redan.