honochhennes

Varför funderar jag ens över så konstiga saker?

Ikväll har jag tänk över vad som hänt om Sandra inte flyttat till Västerås. Om jag hade tagit beslutat att flytta till Göteborg i stället.

Jag trivs i Västerås. Men ibland kan jag känna mig så uttråkad. Västerås är Sveriges femte största stad. Men den liksom dör på kvällarna. Inte på helgerna. Men att gå igenom Västerås en vardag, det är som att gå igenom en kyrkogård, kan till och mer vara mer livat där..

Jag vet inte om jag är för kräsen. Men känns bara som att det händer så mycket mer i Göteborg. Skönt folk. Kul tillställningar. Stora fester. En av mina bästa vänner, vet dock inte vart vi står längre..

Jag har bara konstiga tankar ibland. Ska inte fundera för mycket. För då blir jag alldeles intrasslad.
Man kan aldrig veta vad som skulle hänt om man gjorde saker annorlunda, man kan bara leva i nuet och göra det bästa av allt.

 

Måste ta tag i sociala livet, så blir jag nog nöjdare med tillvaron.

 

Tjing.

Jag och Sandra har diskuterat det där med hund en hel del. Främst så har vi varit inne på att skaffa en fransk bulldog. Men att det får bli senare, eftersom vi helst vill köpa en valp.

Jag är något av en blocket-junky, så jag kikar på blocket i princip varje dag. Mitten på förra veckan så föll jag för en liten hund som jag hittade där. Jag bara kände att honom ska vi titta på. Sagt och gjort så åkte vi dit. Tyvärr så överrensstämde inte riktigt allt. Vi kände att det var en hund som krävde lite mer än vad vi hade att ge. Jag hoppas dock inerligt att han kommer att komma till ett bra hem! Skulle vara jättesynd om han behövde avlivas på grund av sina problem.

I alla fall, vi kände då att nu när vi ändå tittat på en hund, så kan vi lika gärna söka vidare. Vi tittade igenom lite annonser och föll ännu en gång för en hund. Det bestämdes träff i Uppsala. Vi var dock berädda på att detta kanske inte heller skulle gå bra. Då ägeren sagt att hunden är lite blyg. Så vi kände att om detta kommer vara en problemhund, så blir det blankt ett nej denna gång också.

Så fort vi träffade denna vackra varelse så var han framme och hälsade. Han betedde sig friskt och sunt. Husse och matte berättade om hand personlighet osv. Det var som att denna hund var gjuten för oss. Vi gick iväg en stund för att diskutera, men visste egentligen båda två vad den andra parten kände.

Kort och gott så åkte vi ifrån Uppsala med lille Brian, som nu fått namnet Ri. En hund med en otroligt härlig personlighet, han visar enorm tillgivenhet och kärlek. Absolut ingen problemhund.

 

Nu väntar vi bara på att få hem vår fina katt Zoe också. (Fast jag mer än gärna nöjt mig med hund.) Känns i alla fall som att Sandra och jag båda fått vår vilja igenom nu. Jag är verkligen en hundmänniska. Medan Sandra verkligen längtat efter en liten kattunge.

De kommer dock båda få en massa kärlek. Och jag hoppas att de kommer leka fint med varandra!

Det är så skönt när skulder blir återbetalda och försvinner.

Trodde jag hade runt 5000 kr kvar på CSN. Men så såg jag efter nu, och när jag betalt in nästa belopp i november, då är det bara 1200 kr kvar! Så om jag får en bra lön i slutet på december tänker jag skjutsa in resterande till CSN och då är skulden dit helt klar! Tack och bock.

Har sista betalningen till netonnet i november också.

 

Så nästa år kan jag fokusera på att betala av min del av soffan. Samt det jag är skyldig min mamma. Och ja min skuld till klarna på 1900 kr.

Vilket trist inlägg! Men jag blir lite glad i hjärtat när jag får bort skulder.

Jag flyter genom små strömmar av ord. Viktlös. Den sista sanningen ekar. Ropar på mig.

- Hallå?

Känner ett inre lugn.

Ingen panik när det sista tåget susar förbi perrongen. Står ensam kvar. Men vad gör det?

Känslan av varma händer runt min midja hänger sig kvar. Blundar och kan nästan höra dina viskande ord.

De sista orden du yttrade i mitt öra. De var tysta och lugna. Nästan obefintliga. Men i mitt huvud lät det som att de skreks ut från högvåningshus.

I din närhet var styrkan enorm. Som att musklerna pumades till max. På mina axlar kunde jag lyfta hela världen.

Din sorg och smärta bar jag i mitt hjärta. För att låta dig andas en stund.

Blickar som möttes och skapade blyga leenden i kalla höststormar. Dina smala fingrar slöt sig samman med mina.

Jag visste hela tiden att detta inte var något som skulle vara för alltid. Men känslan var evig. Den var för stark för att någonsin lämna mitt pumpande hjärta.

Vackra fotografiska minnen i mitt huvud.

Sista natten när vi låg tätt intill. Din hud började tappa sin värme. Du tittade på mig med trötta ögon. Ett litet leende letade sig fram på ljusrosa läppar.

- Glöm mig aldrig. Viskade du.

I den stunden visste jag, att livet är skört. Inget är för alltid. Men du kommer leva vidare inom mig.

Sakta slöt du dina hasselnötsbruna ögon. Greppet om min hand blev livlöst.

Ett sista andetag.

 

 

 

 

 

 

Trevlig eftermiddag/kväll igår hos Suzze och Michaela. Det bjöds på skratt, prat, te och mjuk pepparkaka. Fina vänner uppskatts alltid. Likaså nyktert lördagsmys. Första vita helgen på en månad ungefär.

 

Nästa vecka börjar gymmandet igen. Efter två veckor med förkylning så känner jag att det är dags att komma igång igen. Eftersom jag inte får så mycket jobbpass nu för tiden så har jag en massa tid som jag kan döda på gymmet. Härligt!

På tisdag kommer mamma och mormor hit för att kika på lägenheten, umgås med mig samt shoppa. Kommer bli en mysig dag.

Ser också fram emot fredag. Då blir det trerätters middag hos LM med Filippa, April och Karoline.

 

Kanske ska göra något av denna söndag också. Ingen söndagsångest här inte. Nyss suttit ute på balkongen och druckit latte. Städa lite står på agendan nu. Efter det kanske jag ska fortsätta läsa. Hittat en bok som är riktigt bra!

 

 

 

 

Jag törstar, men hur mycket vatten jag än dricker så vill jag bara ha mer. 

Det är en osalig känsla som inte kan försvinna.

Känslan av att bära en hundrakilos ryggsäck upp för ett högt berg.

Bestämma om det är värt att ta det där andra steget eller inte.

Om benen bär.

Om hjärtat håller.  

Osynkade, iskalla andetag i en annars varm omgivning.

Faller en, faller alla, är det inte så man säger?

När jag står och balanserar mellan vett och ovett så känns det inte så.

Då faller ensam först.

 

Vill du ramla runt i djupa avgrunder med mig?

Känna vinden, inte fångande, utan störtande.

Ett känslohav vi inte kan styra över.

Översvämmade lungor där syret inte får plats.

Vi vet hur det känns när man förlorar vettet.

Men sanningen kommer alltid vara vår tröst.

För jag vet att du vet att vi vet.

Ibland ger livet mig svindel.

Din hand över mina ögon.

Att känna i stället för att se.

Jag vet vem jag är när jag är med dig.

 

När smärta plötsligt förvandlas till något vackert.

Och orden får en annan mening.

Skräck byts ut mot förtjusning.

Du och jag blir ett.

Utan minsta motstånd faller jag in i varm famn.

Känner inte det jag bör, utan det jag vill och kan.

Hopplösheten som bara var frågor, får nu sina svar.

När lågan tänds och mörkret är borta.

Jag blir levande igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skräckblandad förtjusning idag.

Förändringar är inte min starka sida.

När människor säger "det är bara", så ser jag alla hinder. För det finns inget i världen som är "bara". Allt är alltid något. Och vad du gör för val får alltid konsekvenser, oavsett om de är pyttesmå eller enorma.

Nu är ju dock inte detta egentligen något enormt, eller ja, det beror på hur man ser det. Det är en varelse att ha ansvar för i många, många år framöver. Det är ju faktiskt något stort och viktigt. Men i helheten, så är det inget som sätter rotation på en hel värld. Det gör bara att vissa kanske inte kan komma och hälsa på hur som helst, det går inte att bara åka iväg flera dagar utan att hitta någon som kan se till pyret.

Missförstå mig inte. Klart jag ser fram emot hennes ankomst. Absolut. Det ska bli fint med ännu lite mer liv här hemma. Och såklart ska min sambo få katten hon önskat sig. Jag är ingen självisk människa som tänker frånta henne glädjen av ett djur. Hon älskar djur och vill ha hund, katt eller både och här hemma.

Jag tänker bara att om jag hade valt så hade det antagligen inte dykt upp en hårig vän här hemma.

Men Zoe kommer få ett kärleksfullt hem. Såklart.

 

Välkommen hem om 7 veckor pyret.

 

Har en massa olika funderingar och tankar just nu. Tror det får bli några olika inlägg. Så jag inte bara blandar ihop allt och blir alldeles snurrig i huvudet.

 

För det första är jag ganska chockad över hur en person väckt ilska mot mig, vilket jag känner är alldeles fel och förskräckligt.

Jag har en annan vän som är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i, ja det är banne mig nästan precis 10 år nu (!!!), vi umgicks väldigt intensivt under 3 år. Gick i samma klass, bodde tillsammans under ett år. Ja, umgicks nästan 24/7. När vi sedan slutade gymnasiet så blev det automatiskt att vi hamnade en bit ifrån varandra. Hon flyttade ner till Västra götaland och jag flyttade upp till Sundsvall. 50-60 mil är långt avstånd. Trots detta försöker vi ses 1-2 gånger om året. Det är inte alls mycket om man jämför med innan när vi kunde träffas varje dag. Men när man inte bor i samma stad eller ens nära varandra, då är det inte lätt att sammanflätas med varandra, så eftersom att man har varsitt liv, så rullar tiden liksom på. Saknaden finns självklart där. Och de gångerna man väl ses är verkligen guld värt! Vi hörs lite då och då över facebook eller sms. Jag håller mig uppdaterad om hennes liv och hon håller sig uppdaterad om mitt. Trots detta avstånd och att vi knappt kan ses, så har hon en stor plats i mitt hjärta och jag värdesätter hennes vänskap enormt mycket. För jag får massvis av energi från henne när vi väl kan träffas. Vad jag delvis vill komma fram till är att vi inte begär något av varandra. Vi finns där för varandra. Hon vet att om det är något så ställer jag ALLTID upp, och vice versa. Jag begär inte att hon ska åka till mig hux flux, jag kräver inte att hon smsar mig så fort hon har en ledig stund. Jag respekterar  att hon har sitt liv och jag har mitt liv. Vänner är otroligt viktigt. Men när man blir vuxen så handlar livet också om så mycket mer. Andra ansvar. Pengar. Tid. Ansvar för sin närhet.

Så, över till min andra vän, hon som har väckt ilska mot mig. Hon förstår inte riktigt att livet tyvärr går vidare. Jag vill inte att livet går vidare utan henne, såklart inte. Men jag önskar att hon hade förståelse för att det inte alltid är så enkelt. Jag har ett jobb som jag måste vara tillgänglig för.

Jag skulle egentligen åkt till den här vännen i helgen. Men på grund av att jag var tvungen att jobba, så fick jag säga ifrån. För jag skulle jobba 8-17 på lördagen, fanns ingen chans att jag skulle kunna ta mig till Göteborg efter kl 17 en lördag. Helt omöjligt. En vän från Stockholm däremot, bestämde sig för att komma till mig på kvällen på lördagen. Något som var helt möjligt, då det är 1 h mellan Västerås och Stockholm. Olyckligtvis blev ja sjuk och kunde inte jobba, men jag ville gärna att min vän från Stockholm skulle komma ändå.

Det är tråkigt när människor inte kan se hela bilden. Inte kan förstå att de faktiskt inte blir ignoerade eller bortknuffade. Det är bara otroligt svårt att pussla ihop saker och ting när det är tiotals mil emellan. Hur mycket man än planerar så kan saker och ting komma emellan.

Jag försöker alltid ta vara på människor som jag tycker om. Men jag kan inte vara överallt på samma gång. Jag kan inte strunta i ansvar och bara hoppa på ett tåg och åka vart jag känner för. Jag behöver ibland vara exakt precis här.

Jag vet inte om denna vän kommer att läsa detta, men jag hoppas att hon kan förstå, på något sätt. För jag är ingen elak människa som missunnar.

 

Jag behöver alla mina vänner.