honochhennes

Jag gråter inte. Jo, men väldigt sällan. Som idag. När det blir alldeles för mycket. För mycket av både bra och dåligt. Som en slags cocktail, som du inte riktigt kan avgöra om den är alldeles för söt eller sur. Smaker som studsar på tungan. Tankar som kastas runt innanför pannbenet. Bitterljuvt. För det är vad livet kan vara ibland. Ett axplock av känslor. Skillnaden är att nu står jag med båda fötterna på jorden. Jag förstår känslan. Av att inte greppa. Att hamna under ytan och inte veta om du simmar uppåt eller nedåt. Kommer jag se solen igen, eller kommer jag slå fingrarna mot sandig botten? Sanningen är att det inte gör något. För allt jag varit med om har gjort att jag utvecklat gälar. Summan av allt är att jag bara simmar. Vilket är betydligt mycket bättre än att bara låta kroppen sjunka mot ovishet. Jag simmar, som att det inte finns någon morgondag. Som att oändligheten ligger framför mig hela tiden. Det är okej att gråta ibland. Det är okej att känna. Okej att förvirras av berusningen. Livet kommer alltid vara den största drogen av dem alla. Antingen dödar det dig, eller låter dig leva. Varför fundera så mycket över vilket som gäller?
Skratta, gråt, skrik, spring, le, andas, tappa fattningen.
Jag välkomnar förvirringen av att vara människa. Av att trollbundet kastas ut för livets brant.

Bara för att jag vuxit upp, mognat, hittat min plats här i världen. Så måste jag lära mig att så är inte fallet för alla. Alla jag känner och känt har inte hamnat där än. När jag försöker ha en vuxen konversation med någon, och denne beter sig som ett litet barn, rent ut sagt, då blir jag ledsen. För vem vill inte spela med samma regler? Lika vilkor? Inte alla tydligen.
Jag har insett att jag måste släppa taget om någon som jag inte vill släppa taget om egentligen. (Inte en människa i detta fall). Jag gjorde ett val för ett år sen, som inte går att ta tillbaka, hur mycket jag än önskar att det gick. Det enda jag kan vara glad över åtmimstone är att han inte behöver spendera all sin tid hos den där hemska personen.
Livet måste gå vidare. Det har gjort det på så många andra plan. Så jag är skyldig mig själv att det gör det helt och hållet. Det finns inget som kallas för backspeglar. För i livet finns det ingen spak där du kan välja att köra framåt eller bak. Den enda vägen är fram. Och alla tar vi oss fram på olika sätt.

 

Jag glömmer dig aldrig, men jag släpper taget.

 

Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte behöver titta efter monster under sängen längre. Delvis för att de inte skulle få plats där. Och för att det läskigaste monstret är långt långt bort. Fysiskt kan du inte nå mig längre. Men ibland ger du mig fortfarande hjärnspöken. Du har varit inne i min hjärna och rotat. Men hoppas innerligt att du en dag är helt borta därifrån. Jag vill inte vara rädd längre, vill inte oroa mig för att någon skulle kunna vara som du. Du är ett vidrigt monster som slet mitt hjärta itu. 

Jag måste våga tro på mänskligheten igen. Att godhet existerar. Och att jag förtjänar den. 

Peace.