honochhennes

Jag sväljer sakta och tittar på världen runtomkring mig. Ser mer än vad jag gjort innan. Tittar inte bara, utan ser verkligen. Nyanser av liv som jag aldrig lagt märke till innan. Det brinner, men vi behöver inte ringa 112, för det är kärlek jag känner. Värme. Lycka. 

Jag springer aldrig mer. Känslor i slow motion är vackert. Baby du får mig att hitta hem. 

Asfalten smälter under mina fötter. Som att den stekts av solsken. I mitt vita vinterland, så får jag sommarkänslor. För värmen susar genom varje cell. Jag går steg efter steg. Med en sanning innanför pannloben. 

Att du och jag blivit vi. Helt utan oro. 

Det är som att man förlorar hela sin nuvarande existens. Frågan blir, vem är jag? Fast det kanske borde låta; vem var jag? 

Lite för många frågor som dyker upp i mitt huvud. Jag brukar inte tänka så mycket nu för tiden. Inte analysera så mycket. Utan jag Är nog mest bara. Är det kanske lite på gott och ont? Är det dumt? Jag vet inte alls. Jag vet bara att jag är gladare nu än förr. Fast är jag det verkligen, på riktigt? Eller gömms jag bakom ännu en fasad? Jag kanske har glömt hur riktig lycka känns. Eftersom att det var så längesen jag upplevde det. Så jag kanske inte vet vad det är. Jag hatar tvivel. Jag hatar när spöken busar i mitt huvud. Vad har ni ens där att göra? Jag vill vara ifred! Vill ha mina tankar för mig själv. Jag mår bäst då. 

Var det lycka när jag med spade och hink byggde mitt första sandslott? 

Var det lycka när jag slet av huvudet på min barbiedocka och det sa "plopp"?

Var det lycka när jag fick min hund när jag fyllde 14 år som jag tjatat om sen jag var 7 år? 

Var det lycka när jag fick intagningsbeskedet från gymnasiet? 

Var det lycka när jag fick mitt första jobb? 

Var det lycka när jag kysste en tjej för första gången? 

Var det lycka när jag flyttade till Sundsvall? 

Var det lycka när jag flyttade till Västerås? 

Var det lycka när jag flyttade till Norrtälje? 

Vad Är lycka? 

Vissa dagar så saknar jag Ri något enormt. Idag är en sån dag. Det finns inget djur som kan ersätta något annat. Att ge upp Ri var det tuffaste beslut jag någonsin tagit. Om jag varit i den livssituation jag är i idag så hade jag kanske inte behövt ge upp honom. Men det var inget jag kunde veta då. Jag kommer för alltid att sakna honom och önska att han var här hos mig. Den där rara lilla varelsen är en av anledningarna till att jag ens lever idag. Bara att han la sin lilla nos mot mitt bröst när tårarna forsade ner för mina kinder gav mig styrkan att fortsätta andas. De jobbigaste dagarna då jag bara ville ligga kvar i sängen så var jag allt tvungen att ta mig utanför dörren. Hade jag varit ensam, utan djuren, så hade jag kunnat låta världen stanna. Men nu snurrade den på ändå. Jag fick hålla fast och åka med i karusellen vare sig jag ville eller inte. Jag stod upp, när jag bara ville falla samman på marken.

Ri la sig tätt intill mig på nätterna och gav mig den lilla värme jag behövde för att mitt hjärta inte skulle förfrysa. Jag ångrar inte en sekund att vi köpte honom. Jag hoppas att han har det bra där han är nu. Att han får allt som han behöver.

Det finns ingen hund som honom, med den personligheten. För evigt etsad i mitt hjärta.

2014 - året som förändrade allt. 

 

Otroligt fina vänner kom och firade in det nya året med mig och S. Vi hade gjort trerättersmiddag åt alla. Det blev en härlig kväll av skratt och glädje. Personen som skulle komma att ta sig in i mitt och S liv var även där den kvällen. Det var början, på vad jag trodde, en stark vänskap mellan henne och S. 

Januari och februari bestod av många roliga kvällar. Fest, kryssning och kärlek. Men samtidigt en anande oro om att något inte stod rätt till. Jag famlade i mörkret. Försökte hitta ett svar, men blev hela tiden tillsagd att inget var fel. Att saker jag kände bara var inbillning. Självklart litade jag på personen som jag älskade. Varför skulle jag få en lögn upptryckt i ansiktet? 

22 februari, hattfesten. Det var då det hände, kvällen då allt kom upp till ytan. Atombomben som sprängdes över ett förhållande och dess inblandade vänner. Det var början på slutet. Skakandes somnade jag i Twiggies famn den natten. Med Sara Rostom och Saida även de sovande på soffan med oss. Omgiven av kärlek från fina vänner. Jag är så tacksam för att de fanns där. Även Leena och min syster Linda som jag hejdlöst grät i telefonen till. De gav mig stöd och visade att jag inte var ensam. 

Kommande dagar blev början på flera månaders helvete. Den 3e mars avslutades förhållandet med min fästmö. Jag grät hejdlöst i min ensamhet, hela natten. Det fanns ingen tröst i något. Personen som skulle föda mitt barn, som var min framtid, fanns plötsligt inte vid min sida längre. Jag grät som om att hon hade dött. För det var så det kändes. Det kändes som att jag nyss gått på hennes begravning. Som att jag sett hennes kista sänkas ner i jorden. 

Någon dag senare lämnade Mikaela en viktig bok hos mig, en bok som inte kändes viktig då, men som flera månader senare blev väldigt viktig för mig. Tragedin förde oss närmre varandra och jag är så glad över att hon fanns vid min sida. Likadant med Chokko som kom och sov hos mig och visade sitt enorma stöd. Utan att begära saker tillbaka så fanns hon bara där. Som en äkta vän. 

I två års tid hade jag tänkt tanken att jag skulle åka till Sundsvall. Den 14e mars blev det äntligen av. Jag vet inte om jag förstod innan att något hemskt skulle hända, men det var verkligen en lyckoträff att jag bokat den resan. För den behövdes. Det var så skönt att träffa Maaret igen. Att bara vara. Känna vårens första solstrålar mot mitt ansike. Prata med en vän, som aldrig känt S. Utan kunde se saker ur ett annat perspektiv än gemensamma vänner kunde. 

LM, Flipsy och Mikaela Ö stöttade mig på avstånd genom fb-chatten. Jag skrattade och såg lite komik i all misär. Tyvärr hände något där. Jag kommer alltid vara tacksam för att de hjälpte mig under en tid. Men jag vet att det är svårt att vara vän med två stycken som separerat. Man vill inte välja sida. Men oundvikligt så är man ändå lite mer påväg åt ett håll än det andra. 

Det var också där i början på vårkanten som Andreas och Ellen uppenbarade sig i mitt liv. Ellen började som en flört. Någon jag trivdes otroligt bra med. Jag kunde se att det fanns något där. Jag ville ha mer än vänskap. Men jag visste att jag inte var redo. Jag visste att jag inte var hel än. Vi pratade och bestämde oss för att ingen av oss var klara med vårt förflutna. Det fanns saker där som behövdes redas ut. Men vänskap var inte fy skam det heller! 

Twiggie är en människa jag känt i 4 år. Hon har följt mig under många tragedier, även i denna fanns hon och kom med kloka råd och försökte få mig att insupa sorgen, men samtidigt inte drunkna i allt. Vissa andetag kan bli för djupa om man inte är försiktig. 

Så många underbara människor i mitt liv. Som att det inte var nog så dök plötsligt Emma G upp. En person som jag ett och ett halvt år tidigare stått nära, men som jag på grund av vissa omständigheter tappat kontakten med. Denna gång blev hon min andra halva. Vi spenderade dagar och nätter tillsammans. Jag ringde henne så fort något blev jobbigt. Jag ansåg henne vara min bästa vän. Vi till och med fixade en trerättersmiddag och skapade en spellista "the bitch is gone", när det var dags för S att flytta. Tack vara henne så kunde jag hitta vägar ut ur sorgen. Älskade underbara Emma. Hon var också den som hjälpte mig med renoveringen av vardagsrummet, hon hjälpte mig att göra lägenheten till min. Så jag kunde trivas där igen.

Hade en av årets roligaste och mysigaste fester. Då träffade jag äntligen fina Beatrix, Kim och Leena igen. Jag kände mig lyckligt lottad över mina fina vänner.

Sista april åkte jag och Sara Rostom till Uppsala för att fira valborg med Erika och hennes vänner. Vi drack och hamnade på en sjukt rolig fest med ett gäng läkarstudenter.

När jag kom hem till Västerås igen så hade Izabell flyttat in hos mig. En människa som är så underbar att jag knappt kan beskriva henne med ord. Vi fattade tyckte för varandra på en gång. Klickade så otroligt bra som vänner. Med henne i lägenheten så kände jag mig aldrig ensam. Hon fanns alltid där. Vi tittade på serier, åkte på moppetur, pratade, skrattade. Hon kom alltid med kloka råd. Hjälpte mig när jag var ledsen. En person som för alltid kommer finnas i mitt liv!

Sommaren startade med Spring pride. Ett kaosartat dygn. Där jag såg början på slutet på en vänskap jag trodde skulle följa mig hela livet. Jag gjorde dumma val. Hon gjorde dumma val. Det blev stora svek. Både mot andra och mot sig själv.

Helgen efter det så åkte jag och Emma Ekström till Göteborg för att fira West pride med Beatrix och Kim. Riktigt rolig helg var det! Jag träffade en väldigt fin tjej där. C. Som gjorde stort intryck på mig. Annars skulle jag inte tänka på henne än idag. Hon var speciell. Vi hade mycket kontakt efter Göteborgs helgen. Tyvärr försökte vi tvinga oss in i något mer än vänskap. Något som vi sen skulle upptäcka inte alls fungerade. Olikheter må attrahera, men man bör inte vara så olika varandra som vi var. Krocken var total. Men jag tycker fortfarande att hon är en fin människa.    

I slutet på juni så åkte jag, Emma G och Chokko till Bråvalla! Vid det laget så var jag riktigt trasig. Jag försökte visa mig stark för alla. Jag tryckte upp min mur i folks ansikte, för mitt riktiga jag ville jag inte att någon skulle se. Jag betedde mig konstigt. Var inte motaglig för mycket. Ville mest bara dricka bort allt. Så jag drack. Mycket. Fem dagar av konstant fylla. Jag var överallt och ingenstans. Ville mest vara med de som knappt kände mig. Därför hängde jag mycket i Skåne-campet. För där kunde jag vara vem som helst. Mig själv eller någon annan. Klyftan mellan mig och Emma växte så mycket att hon åkte hem från Bråvalla utan mig. Idag, 6 månader senare, och ingen av oss har ännu lyft telefonen.. 

Sen var det dags för mitt födeledagsfirande! Superkul kväll, från början till slut. Då var jag faktiskt lycklig för en stund. Vi avslutade kvällen med att sitta i en båt vid hamnen tills solen gick upp. Då vinglade jag, Nettan och Izabell hemåt. Då kände jag att sådär ska det kännas när man lever. Kärlek i bröstet. 

Dagen efter var inte fy skam den heller! Jag, Izabell och Nettan hade en jätterolig dag på powermeet.

Helgen efter det var en helg som förändrade många saker. Jag ska inte gå in allt för mycket i detalj angående allt. För jag respekterar ändå folks privatliv, och jag skriver inte saker för att det ska skvallras eller något. 

Jag och Mikaela åkte i alla fall till Göteborg då. Var på Liseberg med Beatrix och C. Hade mysig grillkväll på balkongen efteråt. Sen kom kvällen som förändrade så många saker. Jag tyckte inte då att jag gjorde något fel. Men tydligen så gjorde jag ett stort övertramp. Som i vänskap, bara inte får hända. Jag sårade. Omedvetet. För jag förstod inte då. Jag visste inte att jag gjort fel. Jag vill inte skylla på att jag var trasig egentligen, men samtidigt så betedde jag mig sådär för jag var inte mig själv. Jag krävde så mycket av alla andra. Så mycket förståelse för min ledsenhet. I stället för att krypa upp i någons famn och bara gråta ur mig allt så var det lättare att låta varma famnar komma till mig. Begrava min sorg i åtrå. 

Jag fann styrka i sånt jag inte borde funnit styrka i. För den är bara tillfällig. Jag borde funnit styrka i min svaghet i stället. Vågat visa den. Jag ångrar det. Så otroligt mycket. För om ni bara hade vetat, hur mycket jag sörjde, så hade saker kanske sett annorlunda ut idag. Ni hade kanske kunnat visa mig andra vägar att gå. 

I början på augusti så blev det äntligen Stockholm pride. Jag åkte dit och mötte upp Nina och Felicia utanför vårt båthotell. På kvällen så mötte jag upp några saknade vänner från Söderhamn. Som jag festade med hela natten! Dagen efter så kom Ellen till Stockholm. Under pride så träffar man alltid så många saknade vänner. För stockholm blir som en metropol för kärlek och vänskap. 

Det var också under pride som två av mina vänner slog mig med häpnad. De kallade mig för dålig vän. Sa att jag inte älskade mig själv längre. Att jag inte var samma Frida som de blev vän med. Det både sårade mig och gav mig en tankeställare. 

När jag skulle åka hem så såg jag S stå och vänta vid bussen. Vi tittade knappt på varandra. Det var som sista kniven i mitt hjärta. 

Jag åkte hem, grät och lät mig själv verkligen falla sönder och samman. Mitt i allt så såg jag boken som Mikaela hade lämnat hos mig flera månader tidigare. Jag tog upp den och började läsa första sidan. Jag kände att den talade till mig. Kände att just nu så behöver jag nog läsa denna. 

Min älskade hund Ri, som funnits där genom allt. Som lagt sig tätt intill varje gång jag varit ledsen. Jag visste att jag behövde göra ett beslut angående honom. Jag visste att jag varit självisk. Att jag behållt honom av helt fel anledningar. För att ha en tröst där som aldrig försvann. Jag bestämde då att S skulle få ta honom. För att han skulle få den träning och diciplin som han behövde. 

Jag accepterade mitt och S öde. Började se henne på ett annat vis. Kunde umgås med henne en hel förmiddag som vän. Kunde prata om henne och hennes nya. 

Som av en slump så dök Sara upp i mitt liv. En människa som jag tyckte var väldigt snäll och fin. Någon jag inte hade några tankar om att det skulle bli något med. Jag var noga från början om att jag ville vara försiktig. Jag ville inte såra varken henne eller mig. Men det var som att det var oundvikligt att det skulle bli något. Vi träffades ofta och pratade i telefon så mycket vi kunde. Mitt hjärta tog emot henne mer och mer. 

Den 2a oktober så blev vi ett. Jag hade tänkt på det mycket. Jag ville inte gå in i något om jag inte var 100% säker. Jag var så säker som jag bara kunde bli. 

Sara är en så otrolig människa. Hon kan få mig att helt glömma tid och rum. Hon får mig att vara mitt bästa jag, varje dag. Med henne så finns ingen annan. Jag ser ingen annan. Bara henne. 

Hösten har varit så himla mysig. Bio, konsert, trevliga kvällar med mina och hennes vänner, roadtrip till Ullared med mina systrar och Izabell, Suzze som varit här och festat med oss i Norrtälje, jag som flyttat till Norrtälje. Helt underbart. 

Julen spenderades med min familj. Som äntligen var samlad efter att min syster varit och bott på Malta. Min mormor var även hon med och firade jul för en gångs skull. Så mysigt! 

Året avslutades med att jag och Sara åkte till hennes föräldrar. Där vi först avnjöt god champange. Sen blev det trerättersmiddag med dem, deras två vänner och Saras bror Magnus. Vid 23 tiden bytte vi alla om till badkläder. Hoppade ner i badtunnan ute i trädgården. Drack gott och tittade på raketerna. Jag önskade något som jag hoppas ska slå in. 

Kunde inte fått ett bättre avslut på året. 

 

Så... 2014 har alltså varit ett år av med- och motgång. Glädje och sorg. Jag har känt den starkaste olycka, men samtidigt den starkaste av lycka. Allt under samma år. 

Det gör ont i hjärtat av att ha misst vissa av mina närmsta vänner. Jag och B skulle ha firat 4 år av vänskap nu. Jag kommer aldrig att glömma alla stunder med henne. Alla skratt, alla påhitt, vår roadtrip till dalarna, midsommar på Öland. Hon har påverkat mig djupt och hon kommer alltid vara älskad av mig. Hon gav mig så mycket och jag hoppas att hon känner att även jag gett henne något och funnits till för henne. 

Jag hoppas att alla vet hur mycket starkare jag är nu. Att ni alla har hjälpt mig på olika vis. Jag älskar er för det. Alla står kanske inte nämda i detta inlägg, men jag hoppas att ni ändå förstår hur viktiga ni är. 

2014 har varit förändringens år. Det var året då jag både tappade bort och hittade mig själv. 

Nu låter jag aldrig mig själv gå vilse igen. 

 

Och jag är mer än spänd på att se vad 2015 kommer att bjuda på. 

 

Tack allesammans.