Den intensiva känslan. Det skrikande hjärtat.
Jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Det är som att alla sinnen förstärks. Som att jag plötsligt blir blind och kan känna och höra allt.
Jag mår inte dåligt nu. Tvärt om. Jag mår väldigt bra.
Men jag måste erkänna att den mest intensiva känslan som finns, näst efter äkta kärlek, det är olycklig kärlek.
När längtan är så stark att det känns som att hjärtat ska spricka. När det känns som att tårarna inte har ett slut. När kroppen krampar ihop sig i panik.
Mitt liv har alltid varit en berg- och dalbana. Från toppen till botten på rekordfart. Det har inte funnits ett jämt läge. Jag har inte suttit i ett pariserhjul och bara åkt runt, runt. Nej jag har färdats upp och ner. Växlat mellan tårar och skratt.
Det är otroligt skönt att för en gångs skull åka i jämn fart. Åka längst en raksträcka. Stillsamt se alla andra snurra . Stå som en åskådare och se människor fara runt runt i livets karusell.
Det var längesen jag grät. Alltså verkligen grät. Obehindrat.
Jag tror att vi behöver tårar, för att tillslut kunna skratta. Jag vet att jag behöver det i alla fall. Jag vill inte må dåligt. Men jag skulle vilja släppa på allt ibland. Lägga mig i fosterställning och bara låta alla känslor slå sig ut ur kroppen.
Men om jag överlag inte mår dåligt. Hur ska jag då kunna bli så ledsen? Jag vill inte falla isär. Bara falla ihop.
Jag har inga öppna sår längre. Finns inget att kasta salt på. Ärren kommer alltid att finnas där för att påminna mig om det som varit.
Jag kanske bara är ovan. Ovan att känna denna lycka. Jag har alltid vetat att slutet kommer att komma. Det är bara en tidsfråga. Men det finns inga tidsfrågor i detta fall. Inga olyckliga i alla fall. Bara de där bra. Som man längtar efter.
Är det nu jag ska stanna upp och se min lycka? Se hur långt jag kommit. Veta att det är såhär det kommer att vara. Bra. Bättre än bra. Bäst.
Jag vet inte om ni förstår vad jag vill få ut av detta inlägg. Jag vill inte vara olycklig. Men jag vill gråta ibland. Vad vore lycka om inte lite motgångar fanns.
Jag vet inte om ni förstår vad jag vill få ut av detta inlägg. Jag vill inte vara olycklig. Men jag vill gråta ibland. Vad vore lycka om inte lite motgångar fanns.
Kämpar på framåt.
Nu är det endast en månad kvar som jag ska betala för min lägenhet i Västerås. Det känns som en klump som kommer att släppa när lägenheten väl är borta. Det är mycket pengar som bara försvinner ut i intet när jag har en lägenhet jag är i kanske en gång i månaden. 1 augusti släpper jag taget. Då är det prick 5 år sen jag flyttade till Västerås. 5 år sen jag började kampen för att få ett bättre liv. Något som jag tillsist lyckades med. Hittade det kanske inte just i Västerås. Men hade jag inte flyttat från Sundsvall så hade jag antagligen inte varit där jag är idag. Så det var rätt beslut.
Idag är jag lite fundersam. Det är en hel del saker som måste fixas. Jag lever en del av min dröm. Men den är samtidigt slitsam. För det är mycket som måste klaffa.
Vi fick ett dåligt besked igår. Tanken var att vi skulle jobba under studentskivan på fredag. Hade ok från klubbägarna. Men sen blev det lite krångel med hotellet. Så vi förlorade något som hade kunnat dra in en del pengar. Riktigt synd. Vi försöker komma på en plan b. Men vet inte riktigt om det kommer gå att få till då det är så kort tid kvar. Ska reeka senare idag.
Vad som än händer så kan livet inte bli dåligt.
Så mycket liv.
Jag är så tacksam för det liv jag lever just nu. Varje dag är fylld av skratt och leenden.
Idag har jag och Sara pratat mycket om framtiden. En framtid som inte bara innehåller oss två. Utan förhoppningsvis en liten individ till. Jag fyller 28 år om en månad. Så ja, det är dags att tänka på nästa steg. Jag vet att det var fel i mitt förra förhållande. För där skulle allt stressas fram. Förlovning, nästan giftemål, skaffa barn fast förhållandet svajade rejält.
Med Sara har jag ett stabilt förhållande. Vi står båda med fötterna på jorden. Vi svävar inte iväg. Tänker realistiskt. Vi vet båda två att vi inte vill vara med någon annan. Vi vill ha en familj tillsammans. En dag. För jag säger inte att vi ska rusa fram och att den dagen är här och nu. Jag säger bara att vi verkligen pratat igenom det seriöst.
Idag har vi haft en mysig dag. Sara är sjuk. Så vi har tagit det lugnt. Åkte ut till Vätö. Åt glass och njöt av solen. Uträttade lite ärenden. Sen hem och lagade middag tillsammans.
Nu har vi krupit ner i sängen för att kolla ett avsnitt av Homeland.
