Vart är vi?
Ibland undrar jag vart "vi" finns i vissa sammanhang. Själv så går jag på tå. Vill att alla ska må bra. Försöker så gott jag kan. Försöker tills jag slagit knut på mig själv. Är det någonsin någon som frågar mig vad jag vill eller hur jag mår? Betyder inte mitt jag lika mycket?
När jag mådde som allra sämst så fick jag ryggar i stället för frågor, kanske fanns det en förklaring på allt. Men vissa personer vägrade lyssna.
Jag vill allas bästa. Jag vill att vi alla ska kunna må bra tillsammans. Men i allt försök så trycker jag bort mig själv. Jag stänger av och famlar tillsist i mörker. Varför kan vi inte bara greppa varandras händer och hitta ut tillsammans? I stället springer ni framför och vill ert eget bästa. Vart är vi?
Vart är vi?
När jag mådde som allra sämst så fick jag ryggar i stället för frågor, kanske fanns det en förklaring på allt. Men vissa personer vägrade lyssna.
Jag vill allas bästa. Jag vill att vi alla ska kunna må bra tillsammans. Men i allt försök så trycker jag bort mig själv. Jag stänger av och famlar tillsist i mörker. Varför kan vi inte bara greppa varandras händer och hitta ut tillsammans? I stället springer ni framför och vill ert eget bästa. Vart är vi?
Vart är vi?
En smärre oro.
Ibland kan jag tänka "Varför just jag?". För varför ska alla dessa negativa känslor just invardera min kropp, det känns orättvist. Varför har jag ett svagare psyke än mina systrar till exempel. Vi delar ju samma gener. Ändå så är det jag som inte kan ta körkort, för jag vågar inte köra bil. Jag får panik bara över tanken på att sätta mig där bakom ratten och gasa iväg. Det existerar inte i min värld. Samtidigt som jag vet att det skulle underlätta något enormt om jag hade körkort och kunde ge mig iväg spontant. Eftersom jag har såna problem med att planera saker. Jag vet inte hur många tågbiljetter jag köpt, men aldrig använt. För jag kan vara jättepepp på något en vecka innan, sen när det närmar sig så börjar jag oroa mig över massa saker runt omkring.
Min resa till Vingåker denna gång är som ett stort orosmoln över mitt huvud. Delvis för att jag har så enormt mycket packning. Jag vet liksom inte hur jag ska få med mig allt, jag ska gå härifrån till busstation, ta bussen till Danderyd, ta tunnelbanan till centralen. För att ta tåget till Vingåker. Det är många jobbiga steg det där. Jag är även livrädd över att julen inte ska bli som jag tänkt mig. Förra året firade vi i princip inte jul eftersom att vår hund dog natten till julafton. Jag vill inte ha massa tårar i år. Jag orkar inte det.
Det är jag som fått påhälsning av polisen för att det kommit in en anmälan om att jag skulle ta livet av mig. (Vilket jag inte försökt göra, men oron fanns där.)
Det är jag som planlöst vandrat runt om nätterna och inte vetat varken ut eller in.
Det är jag som förstört förhållande efter förhållande i desperata försök att laga mitt trasiga inre.
Det är jag som hade ätstörningar under hela gymnasietiden, men som nog ingen förstod.
Det är jag som trasat sönder mig själv och sett blodet rinna, i försök om att smärtan ska avta, om ens lite grann.
Det är jag som..
Om jag hade tiden att skriva mer så skulle jag det, men jag måste gå till jobbet nu. Jag är inte nere i någon depression nu. Absolut inte. Men jag har en smärre oro i min kropp som orsakar ångest.
Min resa till Vingåker denna gång är som ett stort orosmoln över mitt huvud. Delvis för att jag har så enormt mycket packning. Jag vet liksom inte hur jag ska få med mig allt, jag ska gå härifrån till busstation, ta bussen till Danderyd, ta tunnelbanan till centralen. För att ta tåget till Vingåker. Det är många jobbiga steg det där. Jag är även livrädd över att julen inte ska bli som jag tänkt mig. Förra året firade vi i princip inte jul eftersom att vår hund dog natten till julafton. Jag vill inte ha massa tårar i år. Jag orkar inte det.
Det är jag som fått påhälsning av polisen för att det kommit in en anmälan om att jag skulle ta livet av mig. (Vilket jag inte försökt göra, men oron fanns där.)
Det är jag som planlöst vandrat runt om nätterna och inte vetat varken ut eller in.
Det är jag som förstört förhållande efter förhållande i desperata försök att laga mitt trasiga inre.
Det är jag som hade ätstörningar under hela gymnasietiden, men som nog ingen förstod.
Det är jag som trasat sönder mig själv och sett blodet rinna, i försök om att smärtan ska avta, om ens lite grann.
Det är jag som..
Om jag hade tiden att skriva mer så skulle jag det, men jag måste gå till jobbet nu. Jag är inte nere i någon depression nu. Absolut inte. Men jag har en smärre oro i min kropp som orsakar ångest.
I do miss the feeling of going were I belong.
Igårkväll fixade jag med några julgodisar. Det var mysigt att stå där i köket med tofflor, mjukiskläder och julmusik. Medan jag gjorde det så var Sara iväg på julmys med laget. Ibland är det skönt att vara ifrån varandra lite, för den där känslan när hon sen dyker upp i dörren är underbar. Att se hennes ansikte igen. Jag tröttnar aldrig på att mötas av hennes leende.
Idag så är hon hos sin farmor som fyller år. Det lämnar alltid en liten underlig känsla i min mage. Tanken på att det finns ett ställe som jag inte kan följa med. För hennes farmor har ingen aning om att jag varit Saras sambo i två år nu. Hon har ingen aning om att ringen som pryder Saras finger är en förlovningsring. Det känns underligt. Jag fyller 30 år nästa år och jag måste gömmas undan. Jag finns inte till 100% i Saras värld. Klart det känns. Jag har inte behovet av att lära känna precis varje person i Saras släkt. Men det vore ju trevligt att bli erkänd i alla fall.
När jag och Sara förlovade oss så fick vi ett jättefint kort av min mormor. Där hon grattade oss. Det gör mig sorgsen att hela min släkt vet. Att jag är helt öppen med mitt förhållande, men Sara kan inte vara det inför sin farmor. Jag begär det inte heller egentligen. För hur ska jag kunna begära en sån sak, om det är så himla jobbigt.
Men tanken på att det någon gång i framtiden förhoppningsvis kommer bli tillökning hos oss, och att gömma det. Hur går det till? Vi har ingen aning om hur länge till Saras farmor lever. Men det kan ju vara flera år. Tänk om jag inte kan bli gravid, då blir det Sara som ska bli det, hur ska hon förklara det när hon hälsar på. "Jag har bara blivit lite tjock." "Nej, men oj, råkade visst bli gravid." "Vet inte vem pappan är."
Som sagt, jag är snart 30 år. Jag är i allra högsta grad vuxen. Som vill leva mitt liv som en vuxen person, som inte behöver gömma sig. Som kan leva livet fullt ut.
Men detta måste vara jättejobbigt för Sara också. Såklart.
Nu ska jag ta nya tag och göra något av denna dag. Medan Sara äter tårta så ska jag väl kanske göra klart mina julgodisar, har två stycken kvar jag ska göra.
Imorgon blir det långpass på jobbet. 9-20:30, likaså på tisdag, sen ett lite kortare på onsdag. På torsdag åker jag äntligen hem till min familj, kommer bli supermysigt! Ser verkligen fram emot det.
Idag så är hon hos sin farmor som fyller år. Det lämnar alltid en liten underlig känsla i min mage. Tanken på att det finns ett ställe som jag inte kan följa med. För hennes farmor har ingen aning om att jag varit Saras sambo i två år nu. Hon har ingen aning om att ringen som pryder Saras finger är en förlovningsring. Det känns underligt. Jag fyller 30 år nästa år och jag måste gömmas undan. Jag finns inte till 100% i Saras värld. Klart det känns. Jag har inte behovet av att lära känna precis varje person i Saras släkt. Men det vore ju trevligt att bli erkänd i alla fall.
När jag och Sara förlovade oss så fick vi ett jättefint kort av min mormor. Där hon grattade oss. Det gör mig sorgsen att hela min släkt vet. Att jag är helt öppen med mitt förhållande, men Sara kan inte vara det inför sin farmor. Jag begär det inte heller egentligen. För hur ska jag kunna begära en sån sak, om det är så himla jobbigt.
Men tanken på att det någon gång i framtiden förhoppningsvis kommer bli tillökning hos oss, och att gömma det. Hur går det till? Vi har ingen aning om hur länge till Saras farmor lever. Men det kan ju vara flera år. Tänk om jag inte kan bli gravid, då blir det Sara som ska bli det, hur ska hon förklara det när hon hälsar på. "Jag har bara blivit lite tjock." "Nej, men oj, råkade visst bli gravid." "Vet inte vem pappan är."
Som sagt, jag är snart 30 år. Jag är i allra högsta grad vuxen. Som vill leva mitt liv som en vuxen person, som inte behöver gömma sig. Som kan leva livet fullt ut.
Men detta måste vara jättejobbigt för Sara också. Såklart.
Nu ska jag ta nya tag och göra något av denna dag. Medan Sara äter tårta så ska jag väl kanske göra klart mina julgodisar, har två stycken kvar jag ska göra.
Imorgon blir det långpass på jobbet. 9-20:30, likaså på tisdag, sen ett lite kortare på onsdag. På torsdag åker jag äntligen hem till min familj, kommer bli supermysigt! Ser verkligen fram emot det.
Ångest över ångesten.
Känns som att jag drunknar. I det där ångestträsket, där man förbrilt försöker kämpa sig uppåt, men sugs bara längre ner. Det är inte ens något speciellt som hänt. Livet rullar på som vanligt. Men ändå tar det lång tid för mig att somna på kvällarna. För jag ligger med en skavande värk i magen och en tung känsla över bröstet. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men jag förstår inte ens vad jag är ledsen över. Varför jag har sån ångest.
Det är konstigt att jag inte fått ett stort sår i min mage, av all oro.
Det är som att det alltid är något. Jag kan aldrig känna mig helt tillfreds. Det är alltid något som gnager. Som gör att jag mår lite dåligt. Jag vill bara ha ur mig allt, vill somna med en lugn och skön känsla.
Varför var just jag tvungen att bli så himla känslig? Oroa mig över minsta sak. Inte kunna leva som en normal person. Jag får ångest över ångesten. Och panik över paniken.
Fan.
