Rötter.
Min ångest sitter med djupa rötter. Kanske kommer den aldrig försvinna helt och hållet. Hur djupt jag än gräver och hur många rötter jag tar bort, så finns det några envisa kvar. Men vet ni? Jag är glad för det mesta ändå. Förr hade jag ångest och mådde dåligt hela tiden. Så fort jag vaknade på morgonen så kröp väggarna närmre. Jag somnade helst om så att jag kunde få stanna i den där andra världen. Jag hade mani, jag hade en rädsla för omvärlden, jag klarade inte av att arbeta. Detta var alltså 2007 ungefär, sen i perioder efter det. Så mycket har självklart hänt på nästan 10 år. Därför kan jag säga att jag är glad för det mesta. Ångest typ en gång i månaden är ju ingenting. Visst är det förjävligt just när det inträffar, och hela livet känns som att det sätts i något slags paus-läge. Men jag har lärt mig att tänka att jag tar itu med detta nu, sen kommer jag ju bli glad igen. Förr trodde jag inte att riktig lycka existerade. Men jag vet att det gör det. Jag vet att livet går vidare.
Men idag och kanske imorgon ska jag tillåta mig själv att känna hopplöshet. Att känna den där känslan av illamående.
För det blir bättre.
Jag vet inte.
Blir frustrerad på mig själv, att jag ens sitter här med dessa känslor. Varför ska det alltid finnas massa hjärnspöken som ska förstöra? Varför kan jag inte få vara glad och bara leva mitt liv så som jag vill?
Jag har en klump i magen, jag har tryck över bröstet. Jag vill så otroligt mycket. Så varför kan jag aldrig känna att jag duger, varför ska jag ha en rädsla inom mig? Det är ju bara jag själv som bryr mig egentligen. Men ändå så dyker de där käpparna upp och gör att jag slår knut på mig själv och faller handlöst i marken. Dumma hjärna, dumma ångest. Sitter här och svettas och bara vill skrika rakt ut. Spelar ingen roll om jag förklarar detta, känns som att jag knappt ens förstår själv, så hur ska någon annan kunna göra det då. Det är bara Jag som hindrar mig själv, det är bara Jag som inte kan njuta till fullo.
Om jag kunde göra vad som helst just nu så skulle jag åka ut till en stuga i skogen. Ta med mig hon jag älskar. Stänga av mobilen. Omvärlden skulle få pausas för stunden. Vi skulle bara vara. Inga måsten. Inget jobb. Inga tv-program. Ingen som stör.
Men det är en önskedröm bara. För i praktiken så fungerar det inte. Jag är sambo med en chef. En person som måste vara tillgänglig. Som måste lägga schema. Vi skulle aldrig kunna stänga av våra mobiler. Eller jag skulle kunna, jag är i princip otillgänglig nästan hela tiden ändå. Svarar nästan aldrig när det ringer och är sämst på att svara på meddelanden, får bara ångest när jag får ett meddelande, känner pressen av att svara, sen så svarar jag inte och så går det en vecka, sen går det två, plötsligt har det gått tre, och då känner jag att det gått så lång tid att jag inte kan svara längre. Jag skulle nog behöva brevvänner, då behöver jag inte känna någon press. Nej men seriöst, jag skulle vilja stänga av omvärlden. Men inte ensam.
Nu blev detta ett virrvarr av känslor och jag tror inte ni fatta något av det. Jag behövde mest bara skriva lite. Fundera lite.
Tröttsamt....
Jag har en klump i magen, jag har tryck över bröstet. Jag vill så otroligt mycket. Så varför kan jag aldrig känna att jag duger, varför ska jag ha en rädsla inom mig? Det är ju bara jag själv som bryr mig egentligen. Men ändå så dyker de där käpparna upp och gör att jag slår knut på mig själv och faller handlöst i marken. Dumma hjärna, dumma ångest. Sitter här och svettas och bara vill skrika rakt ut. Spelar ingen roll om jag förklarar detta, känns som att jag knappt ens förstår själv, så hur ska någon annan kunna göra det då. Det är bara Jag som hindrar mig själv, det är bara Jag som inte kan njuta till fullo.
Om jag kunde göra vad som helst just nu så skulle jag åka ut till en stuga i skogen. Ta med mig hon jag älskar. Stänga av mobilen. Omvärlden skulle få pausas för stunden. Vi skulle bara vara. Inga måsten. Inget jobb. Inga tv-program. Ingen som stör.
Men det är en önskedröm bara. För i praktiken så fungerar det inte. Jag är sambo med en chef. En person som måste vara tillgänglig. Som måste lägga schema. Vi skulle aldrig kunna stänga av våra mobiler. Eller jag skulle kunna, jag är i princip otillgänglig nästan hela tiden ändå. Svarar nästan aldrig när det ringer och är sämst på att svara på meddelanden, får bara ångest när jag får ett meddelande, känner pressen av att svara, sen så svarar jag inte och så går det en vecka, sen går det två, plötsligt har det gått tre, och då känner jag att det gått så lång tid att jag inte kan svara längre. Jag skulle nog behöva brevvänner, då behöver jag inte känna någon press. Nej men seriöst, jag skulle vilja stänga av omvärlden. Men inte ensam.
Nu blev detta ett virrvarr av känslor och jag tror inte ni fatta något av det. Jag behövde mest bara skriva lite. Fundera lite.
Tröttsamt....
Överlevare.
När jag vaknar på morgonen så kan jag tänka att jag är så glad över att jag överlevt alltihop. Det som har hänt mig under mina snart 29 år kan ingen ta ifrån mig. Det har varit både bra och dåliga saker. Det har format mig som människa. Och jag är glad att jag överlevde. Det har funnits så många gånger i livet då det har känts som att jag bara velat lägga mig ner och ge upp. Sluta andas. Försvinna bort. Men jag är så jävla glad över att jag lever. Att jag tog mig igenom svåra tider. Att jag klarade av det, trots att jag inte alltid haft allt stöd som jag behövt.
Jag har sprungit genom svarta nätter, med ett brinnande hjärta. Men på något sätt så har det alltid funnits ett ljus att springa mot. Ibland har jag varit rädd, jag har varit vilsen, jag har varit ensam. Men en människa är så mycket starkare än vad man kanske kan tro. En människa är anpassningsbar. En människa är en överlevare. Även om det kan kännas som att hjärtat går i tusen bitar, så sakta men säkert hittar bitarna tillbaks till varandra. Livet hittade tillbaks till mig. Så många gånger som jag trott att andra personen har krossat mig, men sanningen är att ingen kan krossa mig, den enda som skulle kunna förstöra mig, ta sönder mig helt, det är jag själv. Det finns ingen annan som har den makten. Du kan bli sviken av tusen människor, men så länge du inte sviker dig själv så faller du inte samman.
Nu måste jag avsluta här och gå till jobbet. Ville väl mest säga att jag är glad, och att jag är så mycket starkare nu.
Jag har sprungit genom svarta nätter, med ett brinnande hjärta. Men på något sätt så har det alltid funnits ett ljus att springa mot. Ibland har jag varit rädd, jag har varit vilsen, jag har varit ensam. Men en människa är så mycket starkare än vad man kanske kan tro. En människa är anpassningsbar. En människa är en överlevare. Även om det kan kännas som att hjärtat går i tusen bitar, så sakta men säkert hittar bitarna tillbaks till varandra. Livet hittade tillbaks till mig. Så många gånger som jag trott att andra personen har krossat mig, men sanningen är att ingen kan krossa mig, den enda som skulle kunna förstöra mig, ta sönder mig helt, det är jag själv. Det finns ingen annan som har den makten. Du kan bli sviken av tusen människor, men så länge du inte sviker dig själv så faller du inte samman.
Nu måste jag avsluta här och gå till jobbet. Ville väl mest säga att jag är glad, och att jag är så mycket starkare nu.
