honochhennes

Ligger på soffan efter en ganska så dryg helg. Har jobbat hela dagarna från öppning till stängning. Vilket jag trodde skulle bli roligt, men det var väldigt lite kunder. Så det var lite tråkigt. Men det är ju såhär det är under vintern. Norrtälje går ner i dvala då. Sen i sommar så kommer det bli mycket mer att göra. Jag längtar också efter förändringen som kommer att ske på jobbet. Kan knappt bärga mig. Att kunna gå dit utan att känna den där klumpen av irritation. Vi kommer allihopa kunna växa och utvecklas. Vilket i sin tur kommer att göra företaget mer lukrativt. Att alla vågar göra mer än vad de gör just nu. Den positiva känslan kommer förhoppningsvis smitta av sig på kunderna. Så jag ser verkligen positivt på vårens förändringar.

Tittade nyss på en video med en kille som berättade att de hade intervjuat 100 stycken äldre personer som låg inför döden, och då frågade de vad de ångrade mest i livet. Och det var inte saker som de hade gjort, utan saker som de inte hade gjort. Sara pratade också om det igår. Att man bara lever en gång och måste göra saker nu, som man vill göra. Vilket också fick mig att tänka på Jessica, som tog sitt sista andetag som 34 åring. Vi har ingen aning om när vårt hjärta kommer sluta slå. Eller hur mycket tid vi blivit givna på denna jord. Jag vill inte känna att jag ångrar att jag inte gjort vissa saker. Jag tror att det är viktigt att alltid ha något att kämpa för. Nya mål och drömmar. Livet får inte bli slentriant. Jag tror att det är farligt att slå sig till ro i något sånt. För det finns så mycket att utforska, platser att se, saker att göra, känslor att känna. Eftersom att vi har ett så pass komplext känslosystem som vi har så kan inte livet bara vara en fråga om överlevnad. Grunden är lagd. Nu är det vår tur att göra något av den. Överleva, men också leva.
Jag ska göra en lista på saker som jag vill göra. Inte över vad jag vill göra innan jag dör. Utan för nu. Vad vill jag uppnå under 2017? Vilka platser vill jag se? Vilka människor vill jag ha runt omkring mig?

Jag känner lite ångest i kroppen. Imorgon hade jag allra helst bara stannat hemma. Jag vill sova alldeles för länge. Lyssna på hög musik. Skriva av mig om jag behöver det. Gå ut och känna kylan bita tag i kinderna. Se massa dåliga serier och bara glömma bort just mitt liv för en stund. Mitt liv är inte dåligt, och jag skulle aldrig klaga över det i en sån här stund. När någon annan berövats sitt. Men den där ångestkänslan är inte rolig. Jag vill leva, men få göra ingenting för en stund. Slippa gå till jobbet och sätta dit ett leende jag egentligen inte vill le. Jag vill få vara bitter en stund. Jag vill få gräva ner mig. För ibland så behöver jag det. Ibland behöver man bara få vara. Men jag har ett helt annat ansvar nu än förut. Vilket både är en för- och en nackdel. Förr kunde jag ligga vaken halva natten och tänka på att jag verkligen inte ville till jobbet. Sen när jag varit vaken så länge att det inte fanns någon ork i min kropp så visste jag att jag kunde ringa in och sjukanmäla mig om några timmar. För med den tröttheten så skulle jag ändå inte kunna göra ett bra jobb och det fanns alltid folk som ville ta ens pass. 

Men nu finns det inget val. Det är bara att gå till jobbet trött eller inte, med ångest, med gråt i halsgropen. Ibland är det bra att inte kunna släppa allt. Men ibland så vill man inget hellre. Ansvar kan vara betungande. Känslan av måsten kan vara jobbigt som fan. 

Ibland vill man vara liten. Som att man är 10 år igen, vakna med feber och mamma ringer skolan och säger att man är sjuk. Så får man ta med sig täcket till soffan och titta på tv hela dagen, medan ens förälder passar upp på en med kall saft. 

Jag är en sån person som håller allting inne. Tills det exploderar. Det är som att pumpa upp en ballong. Tillsist smäller det. Och just nu skulle jag vilja pausa, innan det smäller. Jag skulle vilja lägga mig på soffan med täcket över mig. Pausa, gråta en skvätt för att tillsist känna att den där ballongen inte är på bristningsgränsen. 

Men det finns ingen paus. Bara köra. 

Livet är verkligen skört, men det visste vi väl redan? Men det blir lite extra påtagligt när något sånt här händer. Jag har aldrig varit med om att en ung person, jag känt, har dött. Klart att det var jobbigt när morfar och farfar dog. Men det här är på ett helt annat sätt. Unga människor ska inte dö. Personer med hela livet framför sig. Jag har tänkt flera gånger att någon gång kanske det dyker upp "vila i frid" på någons facebook, och man kommer stå där med hakan nere i marken och inte förstå någonting. Först lever en person, sen är den plötsligt död. Att igår gå in på messenger och se "aktiv för 17 timmar sen", Hon var liksom livs levande då. En kille hade skrivit på hennes logg att han nyss träffade henne på mellandagsrean och hon var så sprudlande glad som vanligt.
Saker och ting händer så plötsligt. Imorgon är aldrig likadant som idag. Vi har aldrig någon aning om vad som ska hända.
Jag minns så väl första kvällen i Västerås. Jag och Linda satt ute i trädgården med två vänner. Så dök Jessica upp. Hon kom glatt fram och presenterade sig och berättade att hon var grannen som bor under mig. Hon skulle bara lämna lite grejer i lägenheten sen ville hon gärna sitta med oss och snacka lite. Vi fann varandra på en gång. Hon var social, snäll och trevlig. Efter det så festade vi tillsammans många gånger. Jag tror att alla mina vänner i Västerås från den tiden vet vem Jessica var. Hon var ju inte bara en granne. Hon var en vän. Jag minns när vi hade en så sjuk skrattfest en gång. När det hade blivit något konstigt med turktumlaren där nere och vi började prata om att man skulle tvätta ull och grejer (man behövde nog vara med för att tycka att det var kul och för att förstå). Jag minns inte riktigt vilka vi var då. Vet att Twiggie var med, och Linda J.
Jessica har i alla fall bjudit på en stor dos skratt. Och hennes generositet då. En person påminde mig igår om alla gånger vi fick låna hennes bil, hur vi hade hennes extranyckel och det var bara att tuta och köra när som. Ett nyår så hade hon fixat trerättersmiddag och massa vin. Jag tror inte ens att vi betalade något den gången. Hon ville bjuda oss på nyårsmiddag. Den gången var det nog jag, Chokko, Beatrix, Nina, Lisa och Anna. Att bjuda alla oss var så himla snällt. Men det var liksom sån hon var. Begärde aldrig något tillbaka.
Det finns tragiska minnen också. En person som ville henne ont. Jag minns adrenalinkicken när jag hörde henne skrika. Jag tvekade aldrig. Jag sprang bara ner till henne. Jag skrek åt den där personen att han skulle dra åt helvete. Sen så hjälpte jag och Emma henne. Sopade upp glasskärvor och plåstrade om Jessica. Efter den incidenten så var jag alltid på min vakt. Jag hade hennes rygg och hon min.
När jag hade min 25-årsfest så var hon där och firade mig, och då hade jag ändå flyttat, så vi var inte grannar längre, men fortfarande vänner.
Sista gången vi träffades så drack vi alldeles för mycket vin. Delade lite för mycket av oss själva med varandra kanske. Ja, man hade aldrig tråkigt med Jessica. Så var det. Jag kommer alltid att minnas henne. Hon var inte bara en person som kom och gick. Hon gjorde avtryck och jag har många minnen med henne.
Jag är ledsen över att hon gick bort alldeles för tidigt. Men jag vet att hon inte skulle vilja att vi är ledsna. Hon vill att vi ska glädjas över den tiden vi fick. Över alla skratt, alla tokigheter, alla äventyr. 

Jessica, du kommer att vara saknad. Tack för allt du gett mig. Tack för att du var du. Tack.