honochhennes

Jag vill sova. Jag vill må bra. Det är så himla mycket jag måste hinna med. Jobba. Plugga. Dålig tajming det här. Riktigt dålig. 

Förlåt för min patetiska klagan. Verkligen. 

Jobbat förmiddag igår och idag, sen pluggat efter det. Tagit mig igenom gamla testamentet och har nu börjat på nya. Vilket känns som lite enklare läsning. Men är nervös över tentan, som säkert kommer att bli svår. Redan i inlämningsuppgiften så är det väldigt strikt, det finns inte utrymme till att sväva ut. Eller rättare sagt, man får inte sväva ut. Det ska vara korta och koncisa svar. Vilket jag nog är expert på att inte vara så duktig på. Jag är filosofisk. Men vet inte om det kommer att uppskattas i den här kursen. Så jag får försöka så gott jag kan att bara svara på frågorna, utan att vandra iväg i mina tankebanor.
Längtar tills första tentan är avklarad, så att jag kan få CSN. Har en kurs från typ 2011 som förföljer mig. Jag hoppade av den och i och med att jag då hade CSN så blev det så att jag måste ha 3 HP, för att nu denna gång få pengar igen. Men ja, klarar jag denna tenta så är det fritt fram igen. Vilket känns skönt. Då har jag pengar fram till sommaren nästa år. Vid den tidpunkten har jag förhoppningsvis kommit fram till vad nästa steg är. Eller jag vet väl på ett ungefär redan nu, vad det kommer bli. Spännande!

I drömmen så hade min mammas kompis varit på seans. Och hon hade skrivit ut om det på facebook, vilket min mamma hade delat. Så jag och Sara skulle gå in och kolla på inlägget. När vi då börjar kolla min mammas facebook så inser vi att hon inte alls mår bra. Hon hade lagt ut deppiga inlägg om ensamhet och destruktivt beteende. Vi letade och letade efter den där seansen. Tillsist fick jag panik för att jag inte hittade den. Det var som att jag bara scrollade i en oändlighet. Sara tog över och hittade seansen. Men då insåg vi att det var inte mammas kompis som varit på den. Det var hela min familj som fått besök av ett medium. Som även filmat när de sov. Så vi tittade på en masaa videoklipp som var tagna med sån där nattkamera. Vi såg jätteläskiga andar som böjde sig ner över mina systrar när de sov. Vi såg hur de vred sig av ångest av mardrömmar de drömde. De hade panik. Tillslut skrek jag bara att jag inte kunde titta på det längre. För det bara knöt sig i hela kroppen av tanken på att min familj mådde så dåligt, och jag hade inte en aning. 

När jag sen vaknade ur den där mardrömmen så kände jag mig helt borta. Kände mig jätteledsen. 

Usch! Hatar att drömma mardrömmar. Gör det nästan aldrig, men ni har det varit två nätter i rad. 

Något krimskrams ur min hjärna. Det spårar ur.

Idag har jag haft en väldigt skön dag. Vaknade tidigt, med en liten molande huvudvärk efter vindrickandet igår. Men efter en liten cykeltur bort till ICA så försvann den. Köpte nybakat bröd och hade mysfrukost med mig själv. Efter det så har jag mest pluggat. Legat på soffan och läst Bibeln som är en del av min kurslitteratur. Ganska intressant ändå. Jag har alltid gillar religion. Men inte riktigt grävt så djupt i just Bibeln. Den är lite obehaglig faktiskt. Kvinnor som ges bort hit och dit, döttrar som våldtar sin far för att få barn, könsstympning, slaveri, flykt, blodsoffer. Men den speglar ganska bra hur världen ser ut idag. Tyvärr. Människan har (om man tror på Bibeln) och kommer alltid vara en egoistisk varelse som bidrar till stor förstörelse och lidande.
Önskar att jag kunde blanda filosofi med religion. Det hade kunnat bli väldigt intressant. Nu ger ju inte denna kurs så mycket utrymme i fritt tänkande. Så jag får väl avreagera mig här i stället. Har inte kommit så långt än, så har inte så mycket att yttra mig om just nu. Men det kommer antagligen.

Jag antar att resten av eftermiddagen blir ganska lugn. Läsa lite mer. Ta en promenad med Sally.
Det är skönt med helger som ger tid till tänkande och reflektion. Jag behöver det för att fungera. Kan inte bara hetsa framåt och se fyrkantigt. Det är absolut inte jag.

 

 

 

Det var längesen jag kände djupet. Känslan av att känna.
Jag vet att på något sätt så är jag sammankopplad med en person på denna jord. Säkert med flera andra. Men verkligen med denna. Jag känner hur kroppen går sönder. Hur svart och vitt etsas samman till någon gråaktig massa. För att i samma stund som det händer, känna ett sånt hopp. Ett hopp om att livet går vidare. Att det kan vara det jävligaste som finns. Men samtidigt det mest fantastiska. Att känna livet. Verkligen känna det. Känna kärlek, smärta, hat, lycka på en och samma gång. Veta att livet faller samman. Men att det alltid växer upp igen. Genom askan kommer alltid något nytt upp. Jag vägrar ge upp hoppet. Jag vägrar sluta tro för flera andras skull än bara min.

Jag vill skrika, ruska om, be, ge mer, tills sanningen når fram. Jag vet att inget slår starkare än ett hjärta. Speciellt ett brustet hjärta. Olycka är den mest äkta känslan vi kan nå.
Slå, spotta, kasta dig fram. Lev ditt liv. Ingen lever det åt dig. Inte ens jag kan det. Fast jag ibland önskar.
När jag blundar så känner jag det. Blodsmak i munnen. Dina armar och ben som krampaktigt rör sig framåt. Bra! Det är ditåt vi ska.

Men vem är jag? Vem är jag att säga detta? Vem är jag att känna?

Sitter och tänker. Som så många gånger förr. Hjärnan har ingen stoppknapp. Den bara vandrar vidare. I den längsta spiral som finns. Tänker på hur många bra dagar och år jag har framför mig.
Så tänker jag nu, men det har inte alltid varit så. Mitt liv har varit ett konstant sökande. Efter vad? Ja kanske är det just det som jag funnit nu. Lugnet. Kärleken. Min plats på jorden. Men kan det verkligen vara såhär enkelt? Jag har en hel drös av komplikationer i livets ryggsäck. Det är konstigt att ryggen inte pajat än. (Eller vänta.. Det var ju det där ryggskottet 2012). Jag har fått mina törnar. Har nog tagit mig igenom fler rosenbuskar än jag kan räkna på två händer. Det finns vissa händelser, människor, dagar, år, tankar, saker, som jag minns starkare än andra. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Även om vissa perioder varit jobbiga, så är de ändå en del av den jag är nu. Utan dem hade livet aldrig varit som det är idag. Allt som hände igår, är en del i det som finns idag. Det finns saker som föralltid ändrat på hur jag ser på vissa saker. Vårens första tussilago, är inte bara en obetydlig blomma vid vägkanten. Att åka tåg, är inte bara ett sätt att ta sig fram på. När jag hör mitt hjärtas slag, så är det inte bara något som håller mig vid liv. Jag existerar inte bara för mig, utan det finns en massa olika människor i mitt pussel. Vi la det tillsammans. Min familj, mina djur, mina vänner, ovänner, min sambo, mina ex, främlingar vars blick jag mött. Allihop är en del i allt. Det vi kallar livet.
När jag börjar tänka på det sådär. På hur stort det är. Så får det mig att känna mig så liten. Som att det finns så mycket mer att se i världen. Så mycket mer jag vill göra. Platser jag vill besöka, människor jag vill träffa, saker jag vill uppleva.
När vinden tar tag i våra segel, vem är då jag om jag låter ankaret hindra båten från att segla framåt.
Livet, är så mycket mer än bara det vi ser.

Vissa låtar, de etsar sig verkligen fast. Jag har aldrig riktigt fastnat för någon Ed Sheeran låt. Men Photograph, den är helt fantastisk. Det är en sån låt som antingen betyder exakt vad texten säger. Eller så kan den betyda något helt annat. Den kan betyda höst. För mig gör den det. Hösten kan vara som olycklig kärlek. Den kan vara som ett öppet sår. Som ett brustet hjärta. Men samtidigt så vill man ändå ha den i sitt liv. Man vill spara minnena från de första gulnande löven. Den första kalla vinden som susar genom håret och lämnar en rysning längst med ryggraden. Solen som lite trött kikar fram mellan kala grenar. Slutet på något, men samtidigt början på något helt nytt. En väntan och längtan.

"Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it's the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still"

Precis sådär. Vi sparar kärleken av sommaren nära vårt hjärta.
För när hösten känns som kallast, så känner vi värmen spridas genom kroppen ändå. För vi vet att allt som har en början också har ett slut. Och alla slut har också en början på något nytt. Det finns inget som bara tar slut, utan att något annat tar vid.
Att vara realist och optimist på en och samma gång är som en underbar krock. Som salt och socker. Som varmt och kallt. Som du och jag.

"When I'm away
I will remember how you kissed me
Under the lamppost
Back on 6th street
Hearing you whisper through the phone,
"Wait for me to come home."