honochhennes

Vilken underbar julafton det har varit. Sådär kärleksfull, mysig och perfekt. Med god mat, fina människor och generositet. Jag känner mig överväldigad.

Mitt i känslan av överväldigande, så finns det en person som gör livet ännu mer varmt och gemytligt.

Jag trodde inte att det fanns någon som kunde få mig att vilja ändra mitt sätt. Mitt tänkande. Och locka fram den verkliga Frida.

Sara är äkta, varm och underbar kärlek för mig. Jag kan finna mig själv stirrandes ut i tomma intet, men det är inte något inte jag ser framför mig, nej det är en underbar framtid. Jag ser mig själv växa hundra meter. Jag ser hur två händer greppar varandra och vägrar släppa taget. När den ena snubblar så finns det alltid en högre kraft som ger extra luft under vingarna. Jag är aldrig rädd, för jag vet att all motgångar kommer kunna mötas på ett helt annat vis än förut.

Jag känner kärlek i mitt hjärta. Jag känner, för första gången på länge, något greppbart och stort. Jag kan se en evighet. Mitt bland människor av tvivel. Krossade hjärtan och relationer som spricker. Så ser jag oss, något helt annat. Något jag är beredd att ge allt för. Jag behöver inte offra något för denna relation, för jag vinner så himla mycket. Det finns ingen förlust i detta.

Det är julafton idag, och jag ser alla fina klappar jag har fått, men det absolut värdefullaste och finaste jag fått är ändå en helt underbar flickvän.

2014 började på ett helt annat vis än hur det kommer att sluta. När jag slöt mina ögon och fick min nyårskyss så önskade jag mig ett underbart år, Jag önskade mig kärlek och lycka. När jag önskade det så hade jag ingen aning om vad jag egentligen önskat mig, för jag hade aldrig kunnat inbilla mig hur året skulle bli.

Ibland händer det att två människor kolliderar och skapar total obalans. Men ibland krävs det lite obalans för att sen hitta rätt. Mitt liv slogs i spillror. Jag blev tvingad att börja leta byggstenar, murbruk och bygga upp allt på nytt. För varje sten jag la dit så var jag noga med att se till att murbruket täckte både undersida och översida. Omsorgsfullt byggde jag något helt nytt.

Jag har byggt upp min säkerhet och trygghet. Nu är det upp till mig och Sara att fixa inredningen tillsammans. Skapa livet så som vi vill ha det. Två starka individer som kan göra framtiden till vår.

Jag förtjänar denna kärlek. Något som jag aldrig kommer att tvivla på.

 

Sara, du och jag, för det är så det ska vara.

Min adress är nu officiellt sandgatan 1 i Norrtälje. Konstigt nog känns det så himla naturligt. Det känns knappt som att det blev någon övergång. Utan plötsligt så bodde jag bara här, och det är inte konstigt alls. 

Var hemma i "min" lägenhet häromdagen för att hämta några grejer, kändes inte som mitt hem längre. Det doftade annorlunda och såg annorlunda ut. Det var som att jag bara var och hälsade på hemma hos någon annan. Så det kommer bli lätt att lämna över nycklarna och säga hejdå till den lägenheten. Det finns en hatkärlek till den. Jag hatar hur mycket dåliga minnen det finns i den, men jag älskar också hur jag gjorde den till min, och hur bra jag trivdes att bo där tillsammans med Izabell. Det är några av de mest minnesvärda månaderna detta år. Men jag är redo att gå vidare. 

 

Jag ser fram emot julen hemma hos familjen. Först ska jag till Västerås och jobba lite grann. Sen får jag 4 hela dagar tillsammans med familjen. Det kommer bli hur mysigt som helst. 

Jag och Sara har fortfarande inte bestämt något speciellt inför nyår. Men jag tror att vad vi än gör så kommer det bli bra. Är så förväntansfull över det nya året. Att få skapa nya minnen. Under det här året har jag haft svårt att möta vissa dagar. Som påsken och min födelsedag. Men inför nästa år så känns det bara bra. Min födelsedag kommer att vara bara min födelsedag igen, ingenting annat. 

Jag ser fram emot roliga äventyr. En sista festivalsommar, innan det är dags att lägga de leriga conversen på hyllan en gång för alla. 

Eftersom en hel del tid gick åt till att må väldigt dåligt under min senare del av tonåren, så har jag fått ta igen den tiden när jag blivit lite äldre. Men det har inte gjort mig någonting alls! Jag har haft så himla roligt. Träffat så mycket olika människor. Ett av de starkaste minnena kommer alltid vara när jag stod i spöregnet och dansade till Kent och deras låt musik non stop, på peace and love 2012.Helt magisk känsla. 

Jag har gjort galna och roliga saker. Jag har gjort dumma saker. Viktigast av allt så har jag lärt mig en massa saker. Hur jag ska behandla mig själv, och människor i min närhet. 

Jag är på toppen av livet. Även om mitt jobb och boende inte är i samma stad. Så kan jag vara glad över att jag har ett jobb, bor fint och får dela min vardag med en så underbar person. 

 

Jag trodde aldrig att någon skulle lyckas ta ner mig på jorden. Men Sara har verkligen gjort det. Hon har fått mig att se värdet av en hälsosam och stark relation. Vi ger varandra kärlek, trygghet och pushar varandra framåt i livet. Hon får mig att uppskatta vardagen mer än fest. Hon har gett mig en stabil grund att stå på. Där jag slipper stå och svaja fram och tillbaka. Hon har fått mig att se på mig själv på ett helt annat sätt. Hon har inte gjort en massa saker för att det ska bli så. Utan hon är bara sig själv, och hos henne har jag hittat de där pusslebitarna som jag så länge har behövt. Jag behöver endast bekräftelsen från henne och från mig själv. Vad andra tycker och tänker är ganska ovikigt. I alla fall sett ifrån hur det var förut. Mina vänner är fortfarande viktiga såklart. 

Att hitta sig själv och sin trygghet. det är vitalt för att leva ett bra liv. 

Jag hoppas att de vänner som försvann på vägen hit, som valde att vika av innan jag nådde mitt mål. Kan se att jag är lycklig nu. Att de kan unna mig detta. Även om vi inte kommer finnas i varandras liv, så vill jag att alla ska må bra. Jag ser ibland bilder som vissa personer lägger upp på t.ex instagram, jag vill gilla och kommentera. Men jag sitter bara bakom skärmen och ler. Jag är så glad över att det känns som att min närmsta omvärld faktiskt är i ganska bra harmoni. Ett tag var allt total kaos. Det var förhållanden som kraschade, vänner som stack varandra i ryggen, det var dåliga livsval, det var förvirring. Men för en gångs skull, så känns allt så otroligt bra. 

 

Jag tror inte att det bara är jag, som äntligen hittat hem. 

Det är väl självklart att allt går åt helvete när det inte är rätt. Hur kan något som är fel, bli rätt? Det går inte ihop. Rätt och fel kan aldrig bli kära i varandra och leva resten av sitt liv tillsammans. Det bara är så.

Jag hann bli hela 27 år innan jag insåg detta. Det är många år av ignorans och ovetande. Jag har bara velat köra mitt race, utan tanken på vad som händer sen. Jag har inte medvetet velat att saker ska gå åt helvete. Men samtidigt har jag inte gjort något för att det inte ska bli så heller. Snarare helt tvärt emot. Jag har levt efter två otroligt starka känslor, kärlek och olycklig kärlek (sorg). Jag har definivt fått min dos av båda två. På något vis har de balanserat upp varandra ganska bra och fått mig att ta mig fram i livet, men på ett väldigt ohälsosamt vis. Jag har dock alltid försäkrat mig om att "det enda" jag mist när botten varit nådd, varit en person. Personen jag känt kärlek och sorg över. Vilket såklart inte är så bara. Men det har gjort att jag ändå ganska enkelt kunnat ramla in i nästa katastrof, inte allt för lång tid efter. Och utan någon som helst eftertanke. Hade jag gett upp boende (vilket ändå är en väldigt stor sak att ge upp) så kanske jag hade fått en större käftsmäll än vad jag fått. Och kanske fattat alltihop. Förstått vad jag hållt på med. Men vem vill springa rakt in i skogen och riskera att snubbla över rötter och stenar, när man kan välja att rusa obehindrat på en redan upptrampad stig? Inte jag i alla fall.

Men vissa människor lämnar efter sig djupare spår än andra. Vilket jag fått erfara det senaste halvåret. Jag har sörjt det livet jag ville leva, jag har varit ledsnare över det som aldrig blev, än sakerna vi faktiskt upplevde. Jag var så klar över hur jag ville leva mitt liv i framtiden, så att jag inte såg att jag försökte leva det med helt fel person.

När det kommit till det skedet när en flytt varit aktuell, så har jag aldrig varit den som velat flytta. Jag har låtit dem komma till mig. Undermedvetet kanske för att jag känt att det kommer gå åt helvete. Vilket det alltid gjort också.

 

Men vet ni, att så som jag känner nu. Det är så det ska kännas. Det är så det ska vara. Jag vill ge upp min trygghet för en annan människa. Något jag aldrig gjort innan. Jag flyttar in hos henne, i hennes lägenhet, som hon äger till 100%. Jag gör mig av med många av mina möbler. Jag flyttar till en stad jag inte känner till. Skulle något gå snett så är det jag som kommer stå där utan något, och bli tvungen att börja om helt från början. Jag hör egentligen inte hemma i någon stad, så jag skulle stå där helt förlamad och inte alls veta vart jag skulle ta vägen, vart är hem?

Men tanken på att något skulle kunna gå snett är så otroligt avlägsen. För det jag känner nu är ett sånt otroligt lugn. Jag har på den här korta tiden blivit så otroligt trygg i vårt förhållande. Både jag och hon får vara de vi är. Det finns ingen skuld som läggs på någons axlar. Jag kan umgås med vänner i flera timmar utan att känna någon skyldighet att rapportera om vad jag gör. Vi ser båda till så att vi mår så bra som möjligt. Både med varandra och var för sig.

Jag har gått igenom så otroligt många förhållanden som inte alls varit rätt för mig. Som bestått av drama, otrohet, psykisk misshandel och väldigt dåligt mående. Det har krävts spänning utifrån för att förhållandet ska ha känts värt att vara i. Vilket är helt sinnesjukt när jag tänker på det nu. I efterhand så blir jag helt lamslagen över hur sjukt jag levt egentligen. Hur två människor kan skada varandra så himla mycket. Kärlek kan skada, när den inte används på rätt sätt.

Jag är vuxen nu. Fast jag egentligen klassats som vuxen i snart 10 år, så känner jag mig inte vuxen i sinnet förrän nu. Det krävs erfarenheter för att bli vuxen. Något många saknar när de är 18 år. Jag behövde leva bedrövligt för att se vilket liv jag faktiskt vill leva.

Mitt liv med Sara kommer vara fritt från allt som kallas "flatdrama", kommer det att vara tråkigt för det? Absolut inte!

 

Jag är inte rädd längre.

Det har varit ett bra dygn. Igår eftermiddag åkte jag till Eskilstuna för att träffa två vänner som jag inte träffat på väldigt lång tid. Träffade först den ena, hon var lika vacker som sist jag såg henne. Det strålade energi om henne. Kan inte förstå att det gått så lång tid sen vi sist sågs. När jag träffade henne så önskade jag bara att vi hade mer tid. Jag hade velat dricka vin och prata bort flera timmar.

Den andra vännen har jag inte träffat på väldigt länge, delvis på grund av min egen stolthet. Hur gärna jag velat sträcka ut en hand mot henne så har jag inte klarat av det. Något har stoppat mig varje gång. Fram tills nu. Konstigt nog blev tajmingen väldigt bra också. Som att jag bara kände på mig att det var nu det skulle ske. Och inte för någon månad sen. Jag har lyssnat väldigt noga de senaste timmarna. Känt att det är viktigt för mig att få en inblick i allt som varit under den här tiden. Få perspektiv på ett annat slags liv. Utan att döma något. Bara ta in och förstå.

I min värld finns det mest bara kärlek eller sorg. För det är inom de områdena som det varit mest berg - och dalbana. Attt höra om saker däremellan, det är viktigt och nyttigt. Att utöka sin förståelde för människor runt omrking. Det går aldrig att känna vad andra människor känner. Men det går att lyssna och försöka greppa saker som kan kännas ogreppbara. Och det är definitivt vad jag gjort, lyssnat.

 

Nu är jag hemma igen, med en massa nya tankar och känslor. Försöker att se framför mig hur många olika nyanser av grått det faktiskt finns på färgskalan. Svart och vitt, kommer alltid att bli grått. Men det gråa kan inta så många olika skepnader. Komplexiteten av en människas hjärna. Det är ganska otroligt egentligen. Jag känner mig hänförd. Det gör jag varje gång jag får en annan människas upplevelser av livet. Vi lever alla på samma planet. Men under så sjukt olika förutsättningar och med så många olika slags bagage. Det är som att vi är backpackers hela högen. Ständigt påväg, men mot olika mål. Vissa packar smart, andra inte. Vissa orkar bära mycket, andra inte. Vissa ser långsiktiga mål, medan andra lever för dagen. Inget är rätt eller fel. Och hur olika vi än är, så är ändå rörelse en gemensam komponent. På olika vis. Det behöver inte ordagrant vara rörelse. Rörelse finns på så många olika plan.

För varje erfarenhet jag tar till mig så känner jag mig starkare och framförallt modigare. Jag vågar se livet i ögonen. Jag vågar ta ännu ett steg framåt.

Jag har fått ta knivar både rakt i bröstet och rätt i ryggen. Det är konstigt hur man kan lita så blint på dem runt omkring. Bara anta att de ska fånga när man faller. För att sekunder senare slå rätt i backen. 

Nu kanske jag låter enormt bitter. Det är jag inte. Jag vill återligen säga att jag lärt mig så enormt mycket. Det här blev året jag fann mig själv på riktigt. 

Vilket vissa personer inte kan förstå. Men ni som inte förstår. Ni har inte gett mig chansen att visa det heller. 

Hälften av detta år har bestått av en enorm smärta. En smärta som fått mig att ta konstiga vägar och göra dumma val. Men utan misstag så vet man inte vad som är rätt eller fel. Jag sårade några vänner genom att inte finnas där. Visst var jag iväg på många "roliga" saker i somras. Men i efterhand så minns jag knappt något alls. Jag var ett skal av mig själv. Jag sökte efter kärlek på helt fel ställen. Från andra människor. När det jag borde fokuserat på var kärleken till mig själv. 

Den stora vändningspunkten kommer alltid vara under pride i Sthlm. Det som hände då. Det mina vänner sa. Fick mig att granska mig själv. Att helt tappa fokus på det där skalet. Och möta min blick i spegeln. Det var när jag mötte tomma ögon som jag blev riktigt rädd. Jag blev rädd för vem jag blivit. Som inte längre brydde sig om sig själv. Det är inte hon jag är. 

Jag började läsa en bok som en vän lånat till mig tidigare på året, men som jag inte kunde ta in förrän då. 

Jag började rannsaka mina relationer till andra människor. Började uppskatta de som verkligen finns runt omkring. Se dem på riktigt igen. 

Utan Chokko, Izabell och min familj så hade jag aldrig klarat detta. De är de personerna som aldrig gav upp. Som kunde se igenom sorgen. Få mig att skratta även i de mörkaste stunder. Jag kommer för alltid vara dem tacksam.

Vissa kanske tror att styrkan kommer ur mitt nyvunna förhållande. Men det är inte hela sanningen. Redan innan jag träffade henne så var jag påväg uppåt. Hon har egentligen inte gjort annat än att bara stå vid min sida och visat sitt stöd. 

Styrkan jag känner inom mig nu är så enorm. 

Jag behöver ingen bekräftelse för att känna mig bra. Jag behövde inte åka på gaykryssningen för att massa tjejer skulle stöta på mig. Jag behöver inte ha någon annan vid sidan om mitt förhållande. För jag är säker på mig. Jag behöver inte att alla älskar mig. Så länge jag älskar mig själv. 

Jag vill säga något till er som genom den här processesen lämnat min sida; 

Jag kommer aldrig vara arg på er. Jag känner inga agg i min kropp överhuvudtaget. Varken till er eller till S. Jag har vunnit ett inre lugn. Jag har vunnit en styrka. Och jag är otroligt glad över att jag haft er i mitt liv, under olika perioder i mitt liv och under olika lång tid. Detta är väl lite främst rikat till de två personerna som gav mig mitt wake up call under pride. Vissa personer växer man helt enkelt ifrån. Jag hade älskat att ha er i mitt liv framöver. Men jag är glad över den tid vi fick i alla fall. Och alla gånger ni funnits vid min sida. 

Det är dags att se framåt. Jag har ett härligt liv som väntar mig. Med fina vänner vid min sida, en underbar familj och en fantastisk sambo. 

Ser fram emot vad 2015 har att erbjuda. Och att vara mer närvarande då. 

Peace out.