honochhennes

Lite senare så hämtade Sara och Lisa upp mig så åkte vi till Frasses och åt varm brownie med mjukglass. Och nu har jag nyss varit ute i solskenet med hundarna igen. Men känner mig fortfarande rätt energilös. Saknar min sambo så himla mycket. Hon jobbade dag 8 av 11 idag. Det är liksom inte lika kul att vara ledig när jag inte har henne att umgås med. Det är soligt, men kan ju inte bara gå runt med hundarna hela tiden.. 

Jag är nog bara lite less och pms:ig idag. Längtar till helgen! 

Nu ska jag ta tag i lite hushållssysslor. Sen får vi se vad som händer. Sara ska träna ikväll så jag ska väl bara städa resten av dagen, i brist på annat. 

Jag minns när jag gick i 4an, tror jag det var, så var det en kille i klassen som kallade min då bästa kompis för h*ra. Jag blev då sårad för hennes skull, och började gråta. Det är så sjukt egentligen. Men jag kan verkligen sätta mig in i hur andra människor känner. Det är väl kräftan i mig skulle jag tro.

I alla fall så har den där föredetta bästa kompisen precis fått en liten bebis. Åh! Tänk att vi nyss var barn själva. Hittade på en massa hyss och bus. Vi var verkligen som helan och halvan (jag får väl kalla mig för helan dårå). Hittade på allt. Kom försent till skolan för att vi fastnade på vägen i någon lek uppe på kullen. Skrev sagor tillsammans om våra äventyr vi ville hitta på. I högstadiet var vi alltid störiga, mot en viss lärare, så hon tillsist tog våra bänkar och drog isär dem så vi inte fick sitta bredvid varandra. Eller när vi skulle ha utflyktsdag till gymnasiet för att se hur det var där, men vi rymde därifrån och satte oss i en park i stället. När vi orienterade i skogen så hamnade vi vilse flera timmar så en lärare fick ge sig ut och leta efter oss. Alltid hamnade vi i trubbel. Ja, hon var bästisarnas bästis. Men vi gled ifrån varandra. För vi gick på skolor 12 mil ifrån varandra under gymnasiet. Även fast åren har gått så kommer jag alltid minnas henne som min bästis och jag gläds åt hennes lycka. Är tacksam över guldkanten hon satte på min barndom. Alla barn borde ha en bästis som henne. 

Det var allt från dagens nostalgitripp. 

Det är inte så ofta som det händer nu för tiden. Men ibland ska det väl inträffa. En sömnlös natt. Jag har vänt och vridigt på mig hur länge som helst nu, men jag kan verkligen inte somna. Ligger bara och tänker på alla möjliga saker. Funderar över framtiden. Är livrädd över att inte komma vidare, att vi ska fastna. En väldigt viktig sak för mig har nu skjutits framåt i tiden två gånger, jag är rädd att det ska ske igen. Jag vill så himla mycket, men det känns som att det går så långsamt. Jag vill inte att allt ska bli slentriant.
Som så ofta så tänker jag på mina vänner också. Så fort jag kände för att träffa dem så gjorde jag det. Nu är allt så himla svårt. Det ska till sån planering. Inget kan bara vara spontant. Och jag har så svårt för att bara skriva några rader. Tycker bara att det blir stelt och konstigt. Jag vill träffas, ansikte mot ansikte. Prata, se en film, grilla, bara vara, vad som helst. Men det går inte. Jag kan inte smsa någon på morgonen och fråga om vi ska ses, sen åka tre timmar till Västerås, och så tre timmar tillbaka. Jag blir knäpp! Och kluven. Kluven över att jag älskar mitt förhållande så enormt mycket, men hatar avståndet till alla. Det värsta är att det inte går att göra något åt det heller. Jag är inte sån som behöver träffa mina vänner hela tiden, absolut inte. Men lite regelbundet hade varit trevligt i alla fall. Just nu var det 19 dagar sen jag träffade Emma. Och innan det var det 3 månader sen jag var i Borlänge/Falun och träffade vänner.
När jag träffade Emma så gjorde det så ont i hjärtat att säga hejdå, sen när jag skulle åka hem, med tanken att inte veta när vi ses igen. Att veta att inget är som förut. Just hennes och min spontanitet saknar jag väldigt mycket. Bara sitta i bilen och åka runt, lägga pussel, spela spel, lyssna på KENT, prata halva (eller hela) natten.
Facebook påminner mig ständigt om saker jag gjorde förut. När det där "den här dagen", kommer upp. Som att jag för två år sen åkte på kryssning med mina systrar, Izabell och Andreas. Eller att jag och Beatrix hällde såpa i fontänen.
Nu låter det som att jag deppar ihop totalt. Men missförstå mig inte. Överlag så är jag gladare nu. Jag är mer tillfreds med mig själv. Jag har aldrig söndagsångest t.ex. Ser alltid fram emot att gå till jobbet, trots vissa kollegor, men trivs verkligen med just detta yrke. Tycker att jag har utvecklats sen jag började där. Jag har ett tryggt och stabilt förhållande. För första gången någonsin måste jag nog säga. Jag kan försöka försköna hur mycket jag vill, men det är nog inget tidigare förhållande som egentligen varit bra. De har varit destruktiva, både från min sida och mina dåvarande partners sida. Det har varit berg- och dalbanor, som bara slutat på ett enda sätt, i total misär. Men jag minns dem allihop, de har etsat sig fast i hjärnan, som en påminnelse om vad jag aldrig någonsin vill ha igen. De har gett mig verktygen till att bygga en mall över hur ett sunt förhållande ska se ut.
Jag och Sara har snart varit tillsammans i 20 månader. För den gamle är det ingen tid alls, men för mig är det en livstid. Inget tidigare förhållande har varat så länge. Kanske för att jag aldrig haft den där riktiga grunden att bygga ett förhållande på. Jag har alltid bara dundrat på, kört på den billigaste fogen. Som tillsist spruckit i kanterna.
Nu känns det som att jag skriver en massa dravel om allt möjligt. Men det jag ville komma fram till är att jag överlag har det bra, men att det självklart hade kunnat vara ännu bättre. Jag hade velat ha en del av båda världarna. En del av mitt liv i Västerås och en del av mitt liv här. För vad är väl inte härligare än att kunna ha en filmkväll med både sin sambo och ett gäng vänner? Helt underbart. Men som det är nu så ser jag ingen lösning på detta. Jag bor här i Norrtälje, långt ifrån alla. Och jag kommer nog få acceptera att det är såhär livet ser ut nu. Fast det är jättesvårt. Jag önskar att jag hade kunnat haft en lägenhet i Västerås, så jag kunnat åka dit då och då, både själv och med Sara.
Men, livet får bli som det blir.
Tack för nu, ska försöka att lägga mig igen och få lite sömn.

Ja jag kan se mig själv i det där huset. Men jag vet att det bara är en dröm. För pengar växer inte på träd. Och alla drömmar går inte i uppfyllelse. Så jag får sitta på vår uteplats och titta på änderna som simmar i ån. Och fortsätta drömma. 

Äntligen är sommarvärmen här, och det är ju helt underbart. Får en massa energi. Bästa av allt är att vi har ett naturreservat bara 10 minuter bort, så det blir många promenader där igenom.

Både jag och Sara försöker att göra en livsstilsförändring just nu. Eftersom att vi hamnat rätt mycket i sambofällan, mys med tillhörande godsaker. Men nu är det slut på det. Vi håller stenkoll på vad vi får i oss. Hon har börjat med sommarfys med handbollen, så hon får ju massa bra träning därigenom. Själv promenerar jag. Men ska försöka att köra lite tuffare träning också. Men jag tror att det viktigaste just nu är att ha koll på matintaget. Även fast sommaren är här så går det inte att unna sig massa gott hela tiden. Äta med måtta är det som gäller.

 

Det ser inte ut som att det kommer att bli någon längre semester i sommar. Men vi ska försöka vara ledig så många helger som möjligt. Juni kommer bli en rolig månad! Första helgen så åker vi till Göteborg för att umgås med min syster och gå på Håkan-konsert. Andra helgen kommer mormor och mamma förbi efter sin Findlandsresa. Tredje helgen åker jag till Malmö och hälsar på världens bästa Emma. Sen blir det en tuff jobbhelg hela midsommarhelgen. Och efter det drar vi till Bråvalla. Så det är rätt fullspäckat, vilket jag tycker är himla roligt. Det blir roligare att jobba i veckorna när man har något att se fram emot på helgen.

 

Idag börjar jag inte jobba förrän kl 16, så jag har hunnit med att gå en långpromenad med hundarna, samt fått lite skön tv-tid. Bara slökollat program. Det behövs ibland. Att bara vara. Igår var jag ledig, men då hade jag fullt upp fram tills att Sara kom hem. Det är en annan sak att inte göra något speciellt.

Så nu ska jag väl bara fortsätta ta det lugnt fram tills det är dags att hoppa upp på cykeln och ta sig till jobbet.