Penetrera mitt bröst och våga inte annat än att mena varje ord du säger.
Jag kysste stillsamt hennes bleka panna. Hennes hand vilade trött i min. Jag svalde långsamt och kände hur det brann genom halsen. Kulorna som nyligen penetrerat mitt bröst skavde mot ryggraden. Mina knogar badade i blod efter vildsam slakt mot hårt betonggolv. Hon log inte längre. Men var ändå lika vacker som första gången jag lät mina ögon vila på henne. Hennes andetag blev kortare. Jag visste att allt som är bra, har också ett slut. Saknaden invarderade varje cell i min kropp. Jag kastades, med ansiktet först, rakt in i en mur. Konstigt nog krossades jag inte. För jag hade varit där förut. På samma hårda golv. Med en livlös kropp framför mig. Ovetandes om jag skulle känna någon skuld eller inte. Mina ögon var rödsprängda, men tårarna hade för längesen torkats bort. Jag stirrade med tom blick upp igenom taket, som nyligen sprängts bort. Där såg jag stjärnorna. Vågade inte titta på riktigt, med rädslan om att förblindas.Hon gav ifrån sig en djup suck, så omärkbar att en fallande nål i jämförelse låtit som en hjord med skenande hästar. Jag kände hur mina vener frös till is. När jag vände mitt huvud för att titta på henne en sista gång så hörde jag det välbekanta långa tjutet. Ljudet av liv som slocknar. När all värme plötsligt tar slut.
Samma rubik två gånger.
Det finns en mening som jag aldrig tröttnar på. Skulle kunna använda den som rubrik i alla mina blogginlägg. "It's okey not to be okey". Den stämmer så många gånger. Även just ikväll. Den 31 maj träffade jag en person som jag väldigt snabbt tog till mig. När jag såg hennes ögon för första gången. Hennes läppar. Hennes händer. Jag ville vara där hon var. Kanske var det bara en helg-romans. Men för en liten stund så väckte hon ett hopp i mig. Samtidigt som rädslan sa åt mig att bygga murar. Jag lovade mig själv för längesen att aldrig ge mer än vad jag får tillbaka. Att inte ändra på mig själv eller mitt sett att se på livet. Samtidigt så har jag nog velat förändras för henne. För jag såg nog redan från början att det var mycket som skilde våra vägar åt. Hon är fin att titta på, rolig, smart. Men ibland är vissa vägar faktiskt inte menade att korsas. Det var av en ren slump att vi ens träffades. Vi kanske inte skulle gjort det egentligen. Det råkade bara vara så att det inte fanns några glas på förfesten. Så jag var tvungen att dricka mitt vin ur en skål. Vilket gav mig en inledning till att börja prata med henne. Jag sträckte fram skålen och utbrast; skål! Tänk vad slumpen och tillfälligheter kan leda till. Idag. Ungefär 2 månader senare. Så är vi överens om att det faktiskt bara var en tillfällighet. För man ska inte behöva kämpa så mycket för något, som borde vara det enklaste i världen. Alla missförstånd. I slutänden inser man varför de ens har uppstått. Jag tror att man ibland kan inbilla sig själv att man behöver vissa människor i sitt liv. Som kanske egentligen är ett lika stort bihang som blindtarmen. Jag är glad över att jag fick se vad jag inte letar efter i alla fall.
She's dancing like there's no one else in the room.
Det är en knepig situation jag hamnat i. Men jag försöker ta så lättsamt på det som jag bara kan. Livet är till för att levas och man behöver inte göra det mer komplicerat än det redan är. Go with the flow är väl ett ganska bra uttryck just nu kan jag tycka. De senaste dagarna har varit lite jobbiga. Mycket tankar. Men nu ska jag försöka att blicka framåt igen. Nästa helg är det släktträff. Det ska faktiskt bli mysigt. Sen efter det är det pride! Som jag längtar. Kommer bli några galna dagar! Ber till gudarna att S håller sig borta så att jag bara kan njuta. Vill inte ha något som helst drama. Utan bara roligt med mina vänner. 
Stay high all the time. To keep you off my mind.
Idag har jag varit arg, ledsen, besviken, stressad, ja en rad negativa känslor har jag upplevt. I vad kan det vara, 6-7 veckor, så har jag haft fullt upp west pride, jobbat röven av mig, bråvalla, födelsedagshelg, Göteborg. Har verkligen hållt mig upptagen. Men när tåget tillsist stannar vid perrongen och det är dags att kliva av. Då är det inte roligt längre. Innan så kunde jag sitta där med mina hörlurar, lyssna på musik och bara se landskapet susa förbi. Nu är jag ute i verkligheten. Jag ser solen, men känner en isande kyla bita tag i mig. Det är så mycket oavklarade känslor. Är det kärlek, hat, sorg? Jag vet inte längre. Det enda jag kan säga klart och tydligt är att jag känner en enorm smärta som fyller mig. Jag är livrädd för framtiden. Vad aka hända med allt? De senaste månaderna är som en enda dimma. Skratt blandade med smärtfull gråt. Njutning bland för många smutsiga lakan. Alkoholförtäring. Trötta steg i en kolsvart natt. Letandes utan att finna någon substans. Jag är så utmattad. Känslomässigt trött. Framför allt är jag så jävla arg! Hur i helvete kunde hon bara vända sig om och gå? Jag kommer aldrig förlåta henne för att hon försvann. Mitt i allt försvann jag också. Inte för att jag ville, utan för att hon tog med sig så mycket av vem jag är. Det som lämnades kvar är något slags skal. Jag försöker hitta saker att fylla mitt tomrum med. Men vad kan någonsin fylla upp tomrummet av en sambo, fästmö och ett framtida barn? Det finns liksom inget. Inatt gråter jag mig till sömns. För nu gör det ont. Ibland är det bara så.
Let your heart know that I love you. Forever.
Har precis brutit med en människa jag skulle ha vid min sida tills dagen jag dör (ironiskt om tåget spårar ur och jag dör idag..) Nej seriöst men det gör så jävla ont i mig just nu. Jag älskar henne så mycket. Men jag har lovat mig själv att ha människor runt mig som jag kan lita på. Som ger samma sak som jag ger. Vi har inte alltid strukit varann medhårs. Ibland har det varit lite tuff kärlek. Men sån kan vänskap vara. Nu har det dock gått för långt. Jag klarar inte av detta. Jag är så less på allt och alla. Förstår inte heller att människor inte har vettigare saker att snacka om än mig. Hur blev jag ett så stort samtalsämne? Vissa saker jag fått höra att jag påståtts ha gjort. Det är bara sjukt. Det är skrattretande och sorgligt på samma gång. Snälla skaffa er ett liv. En hobby vore kanske en idé.
Let me go. I don't wanna be your hero.
Jag tänkte skriva något smart och vettigt. Men så när jag väl skulle till att börja skriva så känns det inte som att jag har något alls att säga. Jag är fundersam idag. Över vad nästa steg är. Jag vill inte vara del i något slags spel. Samtidigt vill jag inte överskrida en bra nivå. Det är svårt det där. Det är en tunn linje. Att ge, men inte låta någon sluka hela handen. Det kommer jag bara ta skada av i slutänden. Ibland undrar jag vad det kommer för gott ur att vara sån extrem känslomänniska. Att nästan kunna ta på varje förändring som sker i hjärta och hjärna. För stänga av, det går aldrig. Men jag känner nog hellre för mycket, än ingenting alls. Jag kanske är sårbar. Absolut. Men för varje gång mitt hjärta krossats så har det vuxit sig starkare. Det är inte instängt och svagt. Det är nästan utanpå kroppen. Jag ger det inte till vem som helst. Men den som får det, den kommer definitivt se det. Att våga är att vinna.
I wounder if I ever cross your mind.
Människor med en historia, en riktig historia, inte bara något sånt där lamt om att de levt sitt liv lyckligt och alltid sprungit i medvind. Nej människor som har en massa lager att skrapa på, såna människor gillar jag. Det är något med dem som gör att jag bara dras till dem. Nu sitter jag inte och säger att alla måste levt ett hårt och tufft liv för att vara intressanta. Finns intressanta människor på så många olika vis. Men just jag dras till de där svåra. Där jag kan sitta och förundras över hur den personen kan vara vid liv. Hur den tagit sig igenom så himla mycket skit och ändå kan leva ett relativt bra liv.
Hon gick bort sig i natten
Snubblade över betongblock
Föll aldrig, men hittade inte heller någon balans
Kastades mellan mörka skuggor
Det brände i halsen när alkoholhaltig dryck sakta rann genom strupen
Ett steg framåt och två steg bak
Hesa viskningar omringade hennes huvud
Hon ville skrika, men hade alltid blivit tillsagt att hålla käften
Hon stannade upp
Slutade leta efter spår av ljus
För vet ni? Ibland måste man finna ro, i de allra mörkaste av rum.
