honochhennes

En dag kanske jag säger allt det där som jag ville säga till henne ikväll. 

Jag är nervös och exalterad på samma gång inför att flytta. 

Jag flyttade till Västerås för lite mer än 4 år sen. När jag var i ett skede i mitt liv då jag inte alls mådde speciellt bra. Jag tänkte att en nystart skulle rädda mig. Och det har det väl delvis gjort. Jag träffade många nya människor. Testade på olika jobb. Gick igenom några olika förhållanden. Vann vänner för livet och förlorade en del andra. Fick chansen att mer spontant träffa min familj. Det har hänt otroligt mycket under dessa 4 år. Både bra och dåliga saker. 

När jag lämnar denna stad, så är det som jag skrivit tidigare, inte i flykt. Jag lämnar Västerås för att jag är klar här. Känner inte att jag har mer att hämta här. Västerås har känts som mer hem än något annat tidigare. Men hur man trivs där man bor har mycket med omgivningen att göra. Vilka vänner man har runt sig. Vilket jobb man har. Och så vidare. 

Jag har haft galna fester med folk som fyllt upp lägenheten. Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag har älskat så otroligt många människor. 

Men människor förändras. Och så har väl även jag. Jag känner att jag har en djup relation till två personer i Västerås. Två personer som jag kommer sakna varje dag. En person som jag känt i nästan precis 4 år. Och en person som jag känt i 6 månder. Dem är jag helt säker på att jag kommer att hålla kontakten med. Åka och hälsa på och bjuda hem dem till mitt nya hem. 

De andra är personer som alltid kommer bäras med i hjärtat, kanske träffa på under pride i Sthlm eller så. 

Jag är redo för en ny fas. Att bo i en stad där mitt hjärta befinner sig. Lära känna nya människor. Knyta nya band. 

"I wanna start living my life before I get much older." En mening som nyligen dykt upp i mitt huvud. Men som känns så himla sann. 

Vad är meningen med att jag ska traska runt här i ett grått och trist liv och gå till ett jobb jag avskyr. När jag kan breda ut mina vingar och testa på hur det är att flyga. 

Vad är det värsta som kan hända? Utan risker i livet så kommer man ingenstans. 

Jag har inte tagit någon stor risk på över 4 år. Så nu är det väl dags? Jag känner mig mer förväntansfull än rädd. Känner mig ganska modig. 

Jag är redo att leva ett seriöst liv med kvinnan jag älskar. Och få göra saker som jag älskar. Hon stöttar mig i mina val, och jag stöttar henne i hennes val. 

Tänker inte sitta och skriva "jag har aldrig känt såhär innan" Och så vidare. 

Det jag känner nu är nu. Det är vad jag känner för Sara. Vilket jag inte ens tänker jämföra med något annat. Jag är så trött på att ständigt fundera över rätt eller fel. Över då och nu. 

Jag lever i mitt eget nu. I ett nu som jag vill leva i. Med de människorna jag vill ha runt mig. 

När jag gått hos psykolog har jag alltid fått veta att jag är så himla självmedveten. Nästan som att det varit lite skrattretande att jag ens gått dit. För jag förstår till 100% hur jag själv fungerar. Jag förstår samband, reaktioner och konsekvenser. Lite för bra ibland. Vilket kanske gett mig ett ont ansikte. 

Nu är det dags att använda den där självmedvetenheten till något bra. Få ut massa positivism ur det. 

Jag kan, jag vill, jag ska. ♡ 

Men jag känner att det får räcka nu. Jag kommer fortfarande vilja unna mig saker såklart. Men vissa saker känns ganska oviktiga. Som gaykryssningen till exempel. Känner att det inte är något jag vill slösa en massa pengar på. Samma sak med alkohol. Jag klarar mig bra utan de där drinkarna på krogen. Klarar mig rätt bra utan krogen överlag. När var jag ens ute sist? 

Jag vill fortfarande umgås med mina vänner. Men det går att göra det under så många andra former än att supa sig redlös. 

Jag och Sara ska ha middag och lite vin med hennes vänner på fredag. Det ser jag fram emot. Ett glas vin i stället för en flaska sprit, ja tack. 

I ungefär en månad har jag gått med rejäl huvudvärk. Smärta i magen varje gång jag äter något. Och blödningar i tandköttet. På jobbet i lördags började det blöda så att jag knappt kunde andas för att jag fick massa blod i halsen. Senaste veckan har min blåsa varit omöjlig också, måste på toa jätteofta. 

Jag vill inte att det ska vara något fel. Men något är det ju uppenbarligen. Hoppas dock att det inte är något farligt. 

Så tid på fredag, men måste nog boka om på grund av jobb. Bollen är i rullning i alla fall. Denna eller nästa vecka blir det ett besök. Kommer vara så sjukt nervös. Men det ska bli skönt att få någon klarhet i vad som händer med min kropp! 

En otroligt mysig helg blev det. I lördags åkte jag och min kärlek till Vingåker för att träffa min familj. Det var första gången Sara skulle träffa mamma och pappa. De hade dukat upp ett bord med vin, ost och kex. Åt gott och hade det trevligt. I söndags tog jag och Sara en tur till Factory outlet och strosade runt. Efter det blev det lunch med mamma, innan vi begav oss "hem" till Västerås igen för en liten myskväll innan ny vecka började igen.

 

Det känns ganska jobbigt att befinna sig här. För det känns inte alls som hem längre. "Hemma är där hjärtat finns." Det stämmer otroligt bra faktiskt. Jag försöker vara logisk och sund, samtidigt som hjärtat skenar iväg lite. Jag skulle till exempel aldrig flytta om jag inte har någon slags inkomst. Just nu har jag mitt jobb här. Så jag stannar tills jag har hittat ett annat i Norrtälje. Kommer dock inte ta vilket skitjobb som helst, bara för att heller. På så sätt har jag mognat väldigt mycket. Innan skulle jag säkerligen bara kunnat rusa iväg utan någon som helst trygghet. Vilket absolut är en sån sak som kan förstöra ett förhållande. För hur mycket vi än vill vara med varandra, så vill vi nog inte att jag ska gå hemma arbetslös och leva på Sara. Det skulle tära sönder.

Så för tillfället befinner jag mig här i Västerås och funderar över nästa steg. Det finns en distanskurs jag är väldigt sugen på att söka till. Skriva, projektet, heter den. Den går man om man har ett projekt att påbörja, i detta fall en skönliteratur. Vilket jag har. Under kursens gång så får man hjälp i sitt skrivande, stöttande och kontakter inför att sedan ge ut sin bok. Jag skulle vara otroligt lycklig om jag kunde skriva och tjäna pengar på det. Finns många andra vägar att gå. Skribent, krönikör osv. Men det är tufft inom de yrkena. Svårt att komma dit. Så jag börjar väl med att skriva en bok. Jag har hela upplägget framför mig redan. Det är bara orden som ska ner.

Sara har lovat mig att jag ska få en liten skrivhörna när jag flyttar dit. Jag kan se framför mig hur jag sitter där med mitt morgonte, medan snön faller utanför fönstret. Jag drar upp benen på stolen och sveper en filt över mig, och läser lite ur föregående kapitel jag skrivit. Så får jag ett sms av Sara där hon skriver att hon kommer hem på lunchen för att äta med mig.

Livet kanske inte kommer att vara smärtfritt, men jag kan åtminstone göra det bästa av vad jag har. Vad är meningen med att jag ska gå runt här i Västerås och bara känna en massa saknad hela tiden, när jag kan göra slag i saken och vara med personen jag älskar?

Hela mitt sinne är på en helt annan plats än vad den var innan. Jag är så mycket mer här och nu. Har hittat en person som verkligen tar ner mig på jorden. En person som har livet ordnat för sig. När jag är med Sara känner jag en otrolig trygghet. För hon är så trygg i sig själv. Jag blir så otroligt chockad varje gång vi är i Norrtälje. För hon känner verkligen alla. Hon är så älskad av allt och alla och hon har så himla mycket vänner. Och jag förstår verkligen varför, för hon är en helt geneomsnäll människa. Vilket får mig att ta fram mina bra sidor bara. Hon skulle aldrig falla för en bad girl. Hon föll för mig för att jag vågade öppna mitt hjärta. För at jag visat att jag är en bra människa. En person som det går att lita på. Trots det förflutna. Hon dömer inte mig för de misstag jag gjort innan. Och det är en hel del kan jag tala om. Någon gång är det dags att slå sig själv på käften och inse att det är dags att vakna upp. Alla de där åren som jag betett mig dåligt, de är som förlorade år. Jag har vunnit känslan av att veta att det är en sån person jag inte vill vara. Men det är många personers förtroende som jag förlorat. På gott och ont.

Men min resa har bara börjat. Med allt det där i bagaget så är jag full av vetskap. Hädan efter behandlar jag verkligen personer så som jag själv vill bli behandlad.

Jag är en gladare människa nu än innan. Mitt förra förhållande förstörde mig, och stärkte mig. Slog mig i bitar, för att sedan placera allt på rätt plats igen. Denna gång med ett mer hållbart murbruk. Gör om, gör rätt.

 

Nu ska jag och Zoe krypa ner under en filt och njuta av en ledig dag, medan hösten stormar utanför.

När mitt senaste förhållande kraschade så var det så himla många som hörde av sig. Som fanns där. Som skulle stötta och lyssna. Jag föll rejält. Rakt ner i det svartaste hål jag någonsin varit i. Så många löften som bara krossades. Jag försvann. Frida gick upp i rök. För hur går det att överleva vissa saker? Jo murar behöver byggas. Fasader klistras på. För jag kunde inte vara jag. Inte just då. 

Jag mådde sämre än jag någonsin har gjort. Vissa av mina vänner har varit med om mina jobbiga perioder. Och alla kan nog hålla med om att denna tog allra hårdast på mig. Att inte leva för sig själv längre. Utan endast för andra människor. Du blir tillsist bara ett skal. Jag överlevde bara för att jag vägrade svika alla människor runt omkring mig. Att möta sin personliga avgrund. Stå ansikte mot ansikte med något som endast gestaltas av mörker. Jag tror inte riktigt att folk kan förstå hur det är. Och hur det känns. Förrän de verkligen är där själva. 

Tillsist så vågade jag spotta allt det onda i ansiktet. Jag vågade dra mig mot ljuset i stället. Utan någon som helst aning om vad som väntade där. 

När jag nu kommit dit. Lyckats ta mig ur sorgen, allt vrede, smärtan. Så är det ganska ensamt. Det är ensamt på toppen. Det trodde jag faktiskt aldrig. Nu kanske vissa känner att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Men det är lite tvärt emot. Jag är glad över vad jag åstadkommit. Jag är stolt över att jag på ganska mycket egen hand tagit mig hit. Jag kan nog säga att jag vågar att inte tycka synd om mig själv. 

Mina prioriteringar har förändrats. Jag är inte med en person av rädsla eller för att slippa vara ensam. Jag är med henne för att jag genuint tror att jag kan ge henne det hon behöver. Jag har gått in i något för första gången i mitt liv utan att ha någon annan i bakhuvudet. Jag har släppt det förflutna förhållandet.

Träffade till och med mitt ex ny tjej igår. Vilket inte kändes konstigt alls. Jag önskar dem verkligen all lycka, för jag tyckte att hon verkar vara en rar tjej. 

Men för att återgå till det där om "ensam på toppen", så känns det. Men på ett sätt kanske det är bra. Jag kan få en ny start. De som inte klarade sig genom krisen med mig. Vilka slags vänner var de egentligen? Ingen ska behöva ta hur mycket som helst. Men under omständigheterna som var så kanske det inte borde varit så konstigt om jag gick vilse? 

Jag är stolt över att ha en så fin flickvän. Jag är glad över att vara jag. Jag ser fram emot att flytta från Västerås. Börja på nytt. Inte fly. Utan lämna en plats där jag inte känner att jag har något att hämta längre. Självklart finns det några guldkorn som jag kommer tycka att det känns jobbigt att lämna. Men jag känner verkligen att jag gjort mitt här. 

Nu letar jag jobb för fullt i Norrtälje. Jag och min flickvän ska börja fixa med hennes lägenhet så att vi båda känner oss som hemma. Hennes vänner är exalterade över att lära känna mig bättre. Jag är så glad över att de fått ett så bra intryck av mig. Jag ser fram emot att lära känna hennes familj bättre och att hon ska lära känna min. 

Det ska bli otroligt roligt att bli "handbolls-fru" nästa år! Åka och kolla alla hennes matcher och stötta till 100%. 

Jag kommer att lämna allt det förflutna bakom mig. Bära med mig de fina minnena och all lärdom. Resten skiter jag i. Nu börjar en ny resa. Med nya bekantskaper. Och de vännerna som är värda min tid och en plats i mitt hjärta. 

Sitter i Norrtälje och tar det lugnt. Tagit sovmorgon de senaste tre dagarna. Riktigt skönt! 

Helgen var otroligt mysigt. Jag och Sara tog en roadtrip ner till en av mina vänner som jag känt i 11 år. Blev bjudna på supergod middag i lördags. I söndags blev det att kliva upp halv 7 för att fira hennes son Evan som fyllde 1 år. Tidig frukost och sång. Efter det var det att åka till lokalen hon hyrt. Fixa i ordning där innan alla andra gäster kom. Dagen till ära så blev det 7 sorters kakor och en supergod tårta med hallon och vit choklad. Efter kalaset begav vi oss hem till Norrtälje. 

Och ja, här är jag nu och har varit i tre dagar. I eftermiddag ska vi åka in till Sthlm och äta middag innan det är dags för att gå på konsert och se First Aid Kit! Kommer bli hur bra som helst. Imorgon är det hemgång till Västerås. För till helgen blir det lite jobb igen. Nästa vecka blir nog rätt tuff med rätt mycket jobb. 

Det är tur att det är ganska liten distans mellan Norrtälje och Västerås. Så att vi kan träffas ganska ofta. Annars hade det nog blivit jobbigt. Men tanken är att så småning om, absolut inte nu, så kommer jag att flytta till Norrtälje. Jag tror att det är rätt. Behövs en hel del eftertanke och praktiskt funderande. Denna gång tänker jag inte gå för snabbt fram. Jag vill att allt ska gå rätt till. 

Ligger i sängen och lyssnar på musik. Tårarna rinner ner för kinderna. Som de gjort så många gånger förut detta år. Så ofta som jag fått somna på en blöt kudde. Med en hemsk känsla över bröstet. Som att jag ska explodera vilken sekund som helst. Missanpassad till mitt eget liv. Skadat inre. Trevande framåt mot ett okänt mål. Berövad och bedrövad. Viljan efter att få skrika hur mycket jag hatar vad du gjorde mot mig. 

Ja, det är så det har varit. Med betoning på varit. 7 månader senare så är jag på en helt annan plats i mitt liv. Jag togs ifrån ett liv. Men i och med det så vann jag ett helt annat. 

Jag vann en underbar vän när jag var tvungen att leta en inneboende. Jag vann flera andra nya vänner som jag antagligen aldrig träffat annars. 

Jag ligger inte och känner tårarna rinna ner för mina kinder på grund av att jag är ledsen. Nej snarare helt tvärt om. Ur något riktigt fult och hemskt så kan något vackert växa upp. Under askan har en bedårande blomma kämpat sig upp. 

När jag ser in i min flickväns ögon så känner jag kärlek. Jag tänker inte gå runt och jämföra något med något annat. Tänker inte säga "jag har aldrig känt såhär för någon innan. Bla bla bla." 

De jag varit med tidigare har fört mig dit jag är idag. Och den jag är med idag tar mig dit jag kommer vara imorgon. 

Nu och möjligtvis imorgon är det viktigaste för mig. All kärlek ter sig i olika form. Jag känner djup, härlig och trygg kärlek med Sara. Vad jag kände med någon annan är helt orelevant. Alla har ett förflutet. Jag har lärt mig att aldrig ta något för givet igen. 

Jag vill leva livet med min flickvän. Om det kommer att bli så, det vet ingen. Huvudsaken är att jag får leva med henne i detta nu. Hon har fått mig att våga tro. Våga lita på en annan människa igen. Jag vill inte vara rädd. Bara för att jag blev behandlad dåligt innan så betyder det inte att det kommer hända igen. Jag faller fritt och hoppas att hon alltid tar emot mig. 

Jag är så kär i dig min fina. ♡