Klagande.
Men jag sitter och funderar över det där med facket.. Det känns så orimligt att ens betala 560 kr i månaden och inte få ut ett skit av det.. Jag har varit medlem sen mars, alltså har jag betalat över 3000 kr dit.. Pengar som jag hade kunnat lagt på något mycket roligare.
Jag vet att allt alltid brukar ordna sig. Men jag känner hur allt börjar växa runt mig. Det kommer inte bli kul i slutet på september. För det är då räkningens-bomben kommer.. Jag kommer ha noll, om inte ännu mindre, att leva för i oktober.
Man kan ju tycka att detta borde göra att jag blir ännu mer sporrad till att hitta ett jobb. Fast faktum är att det drar ur mig energin. Den här veckan har jag sökt 4 jobb. Det är inte bra. Jag borde ha sökt 40. Och det känns som att alla förväntar så mycket av mig. Vilket får mina axlar att kännas ännu tyngre.
Alla måsten gör att jag knappt kan andas. Känns som att allt är nedtryckt i halsen på mig.
Och nästa fredag så får jag besök. Då är det inflyttningsfest. Och jag känner mig som en dålig värd om jag inte bjuder på något! Samt att Monika alltid betalar mat och så när jag är hos henne och hälsar på. Nu ska hon vara här hela nästa helg. Och jag känner att jag inte tänker begära att hon betalar hälften av maten. Men jag får väl bjuda på stuvade makaroner och falukorv. Det är det bästa jag kan komma med.
Nej nu måste jag sluta skriva innan jag sänker mitt humör helt! Och ert.
fel, fel, fel.
Jag tror inte bara att det är jag som känner såhär just nu. Eller jag hoppas inte att det bara är jag.
Och det är så konstigt hur man vänjer sig vid saker och ting. När det sedan inte är som man är van vid så känns det så tomt och konstigt. Som ett litet godnatt-sms. Jag har suttit och hoppats hela kvällen. Fast jag visste att det inte skulle komma så hoppades jag ändå.
Har verkligen inte kunnat koncentrerat mig på något alls idag. Känns som att jag gått runt som ett litet osynligt spöke och bara funnits.
Det här är ett sånt misstag som jag kommer få gå runt och ångra resten av mitt liv. Det kommer alltid finnas ett hål som aldrig lyckas bli fyllt, för det var bara menat att fyllas av en person.
Men nu när jag gått igenom en helvetesdag och äntligen ligger i sängen och lyckats lugna ner mig då dyker ganska självklara tankar upp i mitt huvud..
Borde jag acceptera läget som det är? Ska jag kämpa för det jag vill ha?
Varför skulle jag ge upp så lätt? Jag är inte den som bara lägger mig platt och tar situationen som den är. Nej, i hela mitt liv har jag kämpat för att få det jag vill ha. Så det borde jag fortsätta med!
Samtidigt så vill jag respektera de sagda orden.
Nej.. jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Just nu skulle jag bara behöva en riktig god natts sömn. Men det är nog lite för mycket begärt.
(Lyckades åtminstone se hyfsat fräsch ut när jag gick till stan och mötte upp Ehli. Det var perfekt väder ute, vilket störde mig som tusan! Jag ville ha regn, åska, storm! Inte perfekt temperatur och små vindar.)
Innan allting tar slut.
Min värld slets bort från mig idag. Visserligen förhoppningsvis tillfälligt. Men det gjorde lika ont ändå. Minns inte senaste gången jag grät på det sättet sist. När det känns som att syret har blivit något helt annat. Det är omöjligt att andas in det. Ändå så vill man inget hellre än att få ta ett riktigt djupa andetag och fylla lungorna.
Jag kan inte andas längre. Och jag vet att allt som händer är så fel, fel, fel. Ändå sitter jag bara här som en korkad liten människa och låter allt passera förbi mig. Det gäller att handla snabbt. Och jag sitter som en idiot och bara stirrar.
Jag vill slå sönder något. Men jag hejdar mig. Det finns ingen anledning att sabba en massa saker bara för att jag lyckades sabba mitt hjärta.
Ser jag sanningen i vitögat?
Är för rädd för att hålla för din mun
Och slippa höra de sista orden
Är för rädd för att kämpa
För att säga stopp! Stanna!
Vågar inte ropa åt dig att komma tillbaka
Kan inte se dina tårfyllda ögon
Har inte modet till att springa efter
Och ge dig den där kyssen som vilar på mina läppar
Är för feg för att säga vad jag känner
I stället ser jag på hur du går din väg
Och lämnar mitt hjärta sårat
Vart finns stålmannens dräkt när jag behöver den?
Vart finns Sir Galahads svärd?
Vart finns dunderhonungen?
Vart finns Mitt mod, när jag behöver det som mest?
Upp, upp, ner, ner, uuuuuuupp.
Vart har all min inspiration tagit vägen? Har börjat på flera inlägg.. Men jag är kritisk till det jag skriver. Även fast blogginlägg bara ska komma från hjärtat och det spelar ingen roll vad jag skriver. Men det känns inte som att det kommer från hjärtat, allt känns bara uppdiktat. Som att jag blivit ett tomt skal som bara skriver för skrivandets skull. Det kommer inte ner något vettigt.
Skrev några sidor i word igår. Kanske använde jag upp min sista kraft? Jag kan knappt ens skriva ett vettigt sms. Känns som att alla ord flyter ihop.
Mitt skrivande påverkas så himla mycket av hur jag mår. Visserligen har jag min topp när jag mår dåligt.
Fast just nu mår jag inte direkt dåligt. Jag känner mig bara tom. Och som att livet gått förbi mig. Jag missade tåget.
Varför är det så att nuet alltid ska vara så jobbigt så jag känner att jag måste fly in i någon slags påhittad framtid?
Ibland känns det som att jag inte försöker ta tag i, eller ens leva i nuet. Jag vill bara framåt hela tiden. Men jag måste tänka på att framtiden faktiskt också har ett nu.
Jag tror att ni som läst min blogg ett tag redan har listat ut att när jag är glad så skriver jag mer ytligt och glatt. Och när de där mörka molnen drar in över mig så tar mitt skrivande en helt annat karaktär. Det blir djupare och mer invecklat.
Hittade någon "dikt" jag skrev för några månader sen..
Den där känslan
Sakta krypandes upp för ryggraden
Smekande sidenhjärtan mot bar hud
Tysta löften i ljummen sommarnatt
En pumpande blodsgåva
Min starkaste muskel
Blottad
En förhoppning om läkande
(Nej, nu ska jag kliva upp städa lite.)
Småstigar.
Jag står inför en hel rad av val. Blir arg över att man inte kan få en glimt av framtiden. För det är inte förrän efteråt man inser vad man har gjort och ser att vägen man går på bara känns helt lerig och inte alls något att bygga vidare på. Då låter man regnet falla och spola bort allt. Så står man där ännu en gång. Med axlarna ner till marken och blött stripigt hår som klibbar fast längst kinderna. Då frågar jag mig gång på gång: Varför använde jag inte ett paraply?
Det är så lätt att vara efterklok. Jag använder den meningen så ofta att det borde vara mitt motto.
Men jag tänker att en dag, ja kanske en solig sommardag, då ska jag äntligen välja den där stabila asfaltsvägen att vandra längst. Men då kommer väl mitt problem bli att jag glömt ta på mig skor, så jag bränner mina fötter mot het, svart asfalt. Då kommer jag vika av på den trygga lilla skogsvägen. Den som gör mig lycklig för stunden. Men när regnet ännu en gång kommer så krälar maskar upp längst mina ben.
Och jag frågar mig ännu en gång: Varför använde jag inte ett paraply?
Två är en för mycket.
Emma skämde bort mig genom att betala all mat denna vecka. Hon känner inte ens mig egentligen. Eller jag menar vi har inte alls träffats många gånger. Ändå känner hon att jag är värd så mycket.
Sen så betalade Twiggie tågbiljetter för att jag skulle kunna åka till Vingåker. Visserligen för att jag dels skulle kunna träffa henne. Men ändå, jag fick chansen att hinna träffa min familj också.
Är så tacksam över deras generositet. Tar inget förgivet och hoppas att jag en dag ska kunna göra en massa saker för dem också.
Förresten så är jag kär i Twiggies katter. De är underbara. En vacker dag kanske jag också skaffar mig en eller två cornish!
Fick ju faktiskt en förfrågan en gång om att få ta två stycken av en kompis.. Men då sa jag nej eftersom jag inte hade möjlighet att ha katt. Något jag ångrar lite idag. Men det kommer fler chanser!
Har suttit och sökt några fler utbildningar nu och kikat på en del jobb. Jag behöver verkligen något att göra innan jag börjar klättra på väggarna. Visserligen är det väl lugnt så länge lägenheten behöver fixas med. Men när den är klar.. Då kommer jag bli helt galen.
Jag behöver pengar också så jag kan göra en massa roliga saker. Vill resa massor. Och är extremt sugen på att åka upp till Sundsvall och träffa folket där. Maaret ska ju föda om bara några veckor!! Helt galet.
Nej, hej hopp, nu måste jag sluta skriva här.
Upp, upp, upp.
Igår hade jag och systeryster filmkväll med chips, dipp och cola! Vi orkade verkligen inget annat. Men det var mysigt som tusan!
Idag så åkte Linda hem efter att ha varit här sen i torsdags. Men jag blev inte själv länge. Fick sällskap av August. Vi bakade en supergod paj! En rabarber- och jordgubbspaj för att vara korrekt. Aldrig ätit en så god paj förut!
Sen så spelade vi Zelda. Jättelängesen man gjorde det sist. Så det var kul att ha en tv-spelskväll. Hade väl tänkt försöka vara vakna hela natten. Men det gick inte. Så vi fick ge upp någon gång vid halv 2.
Imorgon kommer Emma hit, eller ja, idag är det väl tekniskt sett. Kommer bli trevligt!
Känns lite som att verkligheten kommer slå mig hårt i ansiktet när jag en dag inte har något att göra, utan bara sitter här i lägenheten själv. Jag älskar att umgås med folk! Men någon gång måste man ju vara ensam också. Inget jag behöver sitta och tänka på just nu egentligen. Har en hel vecka uppbokad vilket känns jättebra!
Sen så blir jag ju även "kombo" snart också. Känns lite konstigt att det inte bara är min lägenhet det här. Utan att det faktiskt är en till människa som ska dela den med mig. Jag vet inte alls hur det kommer att gå. Jag är väldigt bestämd av mig när det gäller utformningen av lägenheten. Men jag får försöka att lämna plats åt henne också.
Allt går bara man vill.
Och nu vill jag nog faktiskt sova!
(Ni ska få några bilder också. Från bl.a pride och festen i fredags.) 
Västerås, here I am!
Gårdagen var verkligen toppen på allt. Linda är här och hälsar på, så vi bestämde oss för att festa lite igår. Jag bjöd hit August och Anna som tog med sig en kille som heter Micke. Riktigt trevliga människor allihop! När vi satt ute så kom min granne Tony och frågade om han också kunde få slå sig ner, klart han fick det. Ett tag senare kom även min granne Jessica och gjorde oss sällskap. Vi sjöng, skrattade och pratade en massa! Tror vi kanske skrek lite väl mycket ett tag också.. Men ingen som klagade!
När klockan började närma sig 11 så fixade Jessica skjuts åt oss alla ner till stan. Vi gick till nått ställe som jag tror hette Bill och Bob. Dock var det kanske inte riktigt mitt typ av ställe! Men jag lyckades i alla fall med "raggningsrepliken" : Hej jag heter Frida och är flata.
Haha, så klockrent! I alla fall sjukt trevlig tjej jag träffade genom att säga så. De flesta i Västerås är väldigt trevliga faktiskt. När jag bodde i Sundsvall brukade jag inte prata med så mycket folk på krogen utöver de jag går ut med. Så det var kul att för omväxlingsskull inte vara bunden till gänget jag gick ut med. Tror de flesta försvann åt olika håll faktiskt!
Blev dock ingen dans, vilket var lite tråkigt. Men det får vi ta nästa gång!
Är jätteroligt att jag redan fått bra kontakt med några grannar i alla fall! Och Jessica har bastu och solarium nere hos sig! Så där kanske man kommer hänga ibland. Haha.
Ikväll kommer kanske August hit. Vi funderar på att baka paj och ha tv-spelskväll!
OM det inte blir grillkväll.. Pratade lite löst om det igår.
Älskar att bo här! Alla trevliga underbara människor gör allt så roligt!
Nästa vecka kommer Emma hit. Det ser jag fram emot enormt mycket! Ska bli kul att träffa henne igen!
Blir kanske en tripp till Vingen i slutet på veckan också. Får se vad ekonomin tillåter. Det har bara gått en vecka av augusti och jag har 250 kr kvar.. Jippie. Men allt löser sig!
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och se på tv tror jag. Klev upp alldeles för tidigt imorse!
