Då kommer känslan. Den smygande känslan.
Hon ser mig för den jag är. Inte för vad andra sagt. Har fått höra så många gånger från olika personer "ja jag har ju hört detta och detta om dig." Hur roligt är det att träffa någon med förutfattade meningar? Någon vars halva umgängeskrets typ "vet" vem man är innan man ens träffas.Nu är allt som ett blankt papper. Jag kan skriva en ny historia. Släppa det som varit. All skit. Skapa något nytt och bra. Det finns inga som helst förväntningar. Varken åt det bra eller dåliga hållet. Jag kan vara Jag! Det ger mig sån otrolig energi. Att få visa alla mina bra sidor utan någon rädsla. Försvinna in i ett vimmel av lycka. I stället för ett virrvarr av mörker. Jag tror att jag äntligen hittat lampknappen. Det gör inget om det är en gammal 70 wattslampa med dovt ljus. Den lyser i alla fall.
Life goes on.
Jag är glad. Ner i min själ. Bitarna har fallit på plats. Jag trodde att jag skulle gå under av att inte ha Ri här. Att det skulle bli riktigt hemskt. Men det har varit bra för mig. Det har gett mitt liv en vändning. All ångest och panik över hundvakt hela tiden är borta. Jag slipper ha en klump i magen och må dåligt. Jag vet att S ger honom ett bra hem. Detta var det bästa beslutet jag kunde ha tagit. För allas skull. I och med att jag inte har Ri så har jag kunnat jobba mer. Vilket ger mer pengar och mer frihet till att göra roliga saker. Ett plus i allt det positiva är att jag träffat en jättefin tjej också. Det viktiga för mig är att jag vet att bitarna föll på plats innan jag träffade henne. Hon är inte anledningen till min lycka. Men hon är en bidragande orsak. Jag kommer aldrig tillåta mig själv leva på lycka som inte kommer från mig. För det blir aldrig bra. Vilket jag bittert fått erfara. Jag har ett lugn i mig själv. En trygghet av att veta att Jag tog mig igenom skiten. Jag lyckades av egen maskin. När det var som värst så trodde jag att jag skulle dö av hjärtesorg. För S var ju hon jag trodde att jag aldrig skulle sluta vara kär i. Men vet ni? Jag är inte kär i henne längre. Hon är i vissa avseenden ett fint minne. Och i andra något plågsamt som verkligen lärde mig att jag måste vara sann mot mig själv, hela tiden. Jag är glad över det vi hade. Men kanske ännu gladare över att det är över. Det trodde ni aldrig att jag skulle säga va? Men de dåliga dagarna vi hade. De var så dåliga att nog ingen vill uppleva dem. Hur bra ett förhållande än är, så ska det inte stundtals vara ett helvete. Då är det helt enkelt inte rätt. Jag kommer aldrig kasta mig in i något igen. Jag vill ha min plats. Min trygghet. Min omgivning. Viktigast av allt nu är att jag litar på mig själv till hundra procent. Alla samtal de senaste månaderna har gett resultat. Jag har vuxit och blivit en stark individ. Som vet vad jag behöver för att kunna ge det bästa av mig själv. Jag är spänd inför alla nya äventyr som väntar. Spänd på vad denna nya relation kommer utvecklas till. Jag Är glad. 
Den känslan.
Fick nyss ett sms med de där orden. Jag smälter!Samtidigt är jag så försiktig denna gång. Främst för min egen skull. Hela sommaren har bestått av en enda rad av rebounds. Sånt som känts bra för stunden. Som kunnat döva smärtan ett tag. Tillslut inser man att den där smärtan inte har något med längtan att göra. Det har bara varit en saknad efter det som varit. På gott och ont. Jag tänker bära med mig det bra i hjärtat och dra lärdom av det dåliga. Det är inte över. Livet alltså. Det går vidare. Jag har nog inte insett det innan. Men allt som dagarna gått så har jag ju trampat vidare åt mitt håll. Utan det som var. Jag har trott att jag stått med ena foten i kvicksand. Fast egentligen har det bara varit att dra upp foten och gå. Det är inte som att dra av ett plåster. Det gör inte ont. Det är bara nödvändigt. Jag har byggt upp en egen styrka under det senaste halvåret. En styrka som får mig att bli en bättre människa. Jag har lärt mig om mina fel och brister. Vad jag behöver jobba på för att vara den bästa versionen av mig själv. Jag tänker inte rusa in i något. Jag vet bara att hon gör mig glad. Sen får resten bara tuffa på. Jag har jobb, vänner och familj att fokusera på också. Tänker inte försvinna bort i något. Jag är väldigt noggrann med att vi båda ska leva våra liv som innan vi träffades. Bara med en aning mer rus i magen och någon att ringa och säga godnatt till. ♡
Brinn hjärtat brinn.
Jag är typ livrädd. En ganska så ny känsla för mig. För jag brukar oftast inte vara det. Jag bara glider med i strömmen, och hoppas på det bästa. Då menar jag inte att strömmen är andra människor, och att jag inte har egna åsikter. Utan jag menar mer att jag brukar inte tänka så mycket på vad som kan hända. Det som händer, det händer. Men nu är jag ganska så försjunken i tankar. Känns som att jag inte riktigt vågar prata med någon om det heller. Jag vet inte om jag vill att allt ska bli för verkligt. Eller om jag vill leva i denna bubbla. Jag är så rädd för att förstöra något bra. Ska jag våga lita på min egen styrka och bara ge mig hän? Hur har jag kunnat göra det innan när jag inte har haft någon aning om något? När jag nu är så rädd för det, då jag har ett ganska tydligt facit i hand. Jag tror faktiskt inte att det finns något som skulle kunna gå snett. Det är nog det jag är rädd över. Möjligheten att det faktiskt skulle kunna vara en härlig raksträcka i 180 km/h. Bara cabba ner, höja armarna i skyn, låta vinden susa igenom håret och skrika av lycka. Vad är det som är så fel i det? Behöver jag imperfektion för att kontra mig själv? Eller så har jag för en gångs skull insett det här med att ta det lugnt. Fast det är som att jag tar det till överdrift. Kör på trögaste växeln i uppförsbacke, för jag är så rädd för att tillslut nå toppen och kunna slappna av och bara glida ner för backkrönet.
Finns det saker som kan vara för bra?
Eller är det bara jag som är för dålig?
Detta blev ett enda stort inlägg av frågetecken. Men det är lite så det är just nu.
Den där känslan.
När du går in på din blogg och har ett helt okänt nytt inlägg där. Det blev visst för mycket av det goda igår. Inget minne av att eller varför jag skrivit det där. Hade det sjukt roligt igår i alla fall! Fint med nya människor.
Fuck!
Människor du tycker så jävla mycket om. Men som vägrar lyssna på vem Du verkligen är. Jag vill ge så mycket av mig själv. Men de ser inte Mig. Fuck you! Jag tycker om dig så jävla mycket!
Mer än du säkert vet.. Lyssna nästa gång. Så kanske du har en hand i din.
You're beautiful.
Det gör ont. Det gör det definitivt. Två av de viktigaste individerna finns nu inte längre i mitt liv, inte på samma sätt som förr i alla fall. Jag försöker ta mig igenom varje dag. Steg för steg. För alla som älskar mig så fortsätter jag att kämpa. Men det är jobbigt. Livet kommer aldrig att bli detsamma som det var innan. Jag är så rädd för allt också. Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta för någon igen? Vill jag ens göra det? Kollade nyss i S blogg. Detta skrev hon när vi hade hämtat Ri; Det är så otroligt mysigt att ha honom och att jag och Frida startat vår fina familj med en hund och snart en katt!Kunde inte varit lyckligare än som jag är nu, alla bitar i livet faller på plats och det finns inget som kan förstöra dessa känslor, inte längre. Vårt förhållande har blivit så starkt och stabilt nu! Jag älskar dig Frida Bredell Rudin, igår , idag , imorgon och föralltid <3 Tänk så allt kan förändras ändå. Fast man säger att det aldrig ska göra det. Folk säger att det tar minst ett år att komma över någon helt. Avklarat hälften. Bara hälften kvar nu då! Great..
Tills natten blir dag.
Okej nu ska ni få ett positivt inlägg! Tro det eller ej. Fast det finns en massa negativitet i mitt hjärta också. Men nu fokuserar vi på det bra en stund!Igår fick jag besök av Sara. Jag bjöd på min goda curry, vi satt och snackade en massa sen drog vi en sväng till Björnön. Hade det supermysigt. Idag har jag varit och shoppat inför strandfesten jag ska på imorgon. Sen blev det utomhusbio på Löga med Frida, Suzze och Jens samt RFSL-gänget. Det var så mysigt att sitta där. Månen som speglade sig i vattnet och den stjärnklara himlen. Magiskt. Ibland finner jag sån lycka i så små ögonblick. Jag vet att jag mår dåligt. Men jag försöker hålla fast vid såna där stunder. Så jag ska kunna leva vidare med mitt liv på något sätt. Min kudde doftar Sara. Kanske bara jag som tycker så, men känner en slags trygghet när någon annan persons doft är i min säng. Ja jag är knäpp. Nu måste jag sova så jag orkar kliva upp om 4 h...
You put your arms around me and I'm home.
Kroppen skakar. Trött. Illamående. Ledsen. Har skrivit ett brev. Men vet inte om vederbörande ska få det. Så mycket känslor som behövde komma ut bara. Har inte känt mig såhär vilse på ett bra tag nu. Men verkligheten kom visst ifatt. Jag känner mig maktlös över mitt eget liv. För jag har så lite ork till att göra det jag vill göra. Det räcker liksom inte till. Min energi räcker precis till att kliva ur sängen, ta hand om mina djur och le glatt på jobbet. Jag önskar mig styrkan att gå vidare med mitt liv. Men viljan måste också finnas där. Att släppa taget. Men jag håller krampaktigt fast. Vill inte släppa det fina. För vad finns då kvar av mig?
You are my ecstasy.
Det där med sömn verkar överskattat. Jag sover knappt längre. Minns inte när jag hade en hel natts sömn senast. Förra natten sov jag högst två timmar. Och nu ligger jag här vaken och ska upp om tre och en halv timme. Jag kan inte sova. Är jättetrött under dagarna. Men så fort kvällen kommer så går allt bara på högvarv. Just nu ligger jag här och bara mår illa. Så trött på allt. Så mycket jag saknar. Är så jävla rädd för allt. Är arg igen. Arg och ledsen över att just jag skulle förlora allt. Jag kan inte sluta titta på bilder. Tänka tillbaka. Sakna. Gråta. Har sån ångest över att ta tag i allt. Min instinkt är att fly. Att låta människors komplimanger hagla över mig. Dricka för mycket alkohol. Och bara glömma för stunden. Men det är slut på det nu. Jag kan inte gömma mig för sanningen längre. Jag blev lämnad. Jag måste inse det. Jag måste förstå att inget kommer bli som det var förut. All den där kärleken är borta. Hon känner inte så längre och har inte gjort det på länge. Hon har gått vidare. Medan mina hjul fastnat i lera och inte kommer någonstans. Jag förstår inte.. Hur ska jag lyckas?
Baby you have to be completely out of your mind.
Nu är det den 4 augusti. Vilket betyder att det är precis 5 månader sen jag satt där på soffan och fick höra de där orden jag aldrig trodde skulle komma ur hennes mun. Jag vill fortfarande skrika rakt ut så fort jag tänker på den kvällen. Det var den värsta kvällen i mitt liv. Hon jag såg allt med lämnade mig. Kvar blev ett skal. Jag var så redo för bröllop, barn, hus. Inte allt på en gång. Men allt eftersom. Det är sån enorm ångest varje jävla dag. Försöker döva den med allt jag bara kan. Jag har insett nu att det varit på bekostnad av mina vänner också. Igår kastades en mening rakt på mig. Som jag aldrig trodde att någon skulle kunna säga till mig. För jag har alltid varit rädd om mina vänner. "Du behandlar dina vänner som skit." Det slogs emot mig som en jävla kanonkula rakt i huvudet. Jag blev så chockad. Samtidigt så föll bitarna på plats. Jag har sett människor vända mig ryggen på sistone. Skyllt allt på dem. När jag egentligen borde ha tagit en närmre titt på mig själv. Sen det tog slut mellan mig och S så har min självkänsla körts i botten. Har känt mig så enormt värdelös. Att bli lämnad av sitt livs kärlek. Hur går det att ta det på ett bra sätt? Hur går det att inte krascha totalt? Själen ruttnar liksom. Jag älskar henne så enormt och kommer att göra det för resten av mitt liv. Idag har varit en otroligt ångestladdad dag. Dels för att jag fick höra det där igår. Och dels för att jag såg S idag. Vi tittade mot varandra men ingen av oss sa hej. Det var som att vi aldrig ens existerat. Så mycket kärlek som funnits. Varje gång jag tittat på henne och bara velat pussa sönder hennes ansikte. Varje gång jag hållt henne hårt i min famn. Varje gång jag sagt "jag älskar dig". Nu var det som bortblåst. Det var ju hon jag skulle säga "ja" till framför en massa människor. Det var ju hon. Som alltid skulle vara min. Jag kommer att dö utan hennes hand i min. Jag kommer aldrig mer få kyssa de där läpparna. Vi som var allt för varandra är nu ingenting. Det har aldrig någonsin gjort så ont att se en människa förut. Hela mitt inre vände sig ut och in. Jag höll på att kollapsa. Jag förstår inte hur det ska gå till, att gå vidare. Jag vet inte hur jag ska lyckas släppa taget om henne. Hon kunde göra mig så arg ibland. Men hon gjorde mig samtidigt till den lyckligaste på jorden. Den där kärleken. Jag tror inte att det är möjligt att känna så flera gånger i sitt liv. Jag kände det då. Hon var som en orkan som bara flög in i mitt liv och gjorde det största avtrycket någon någonsin gjort. Jag är så ledsen. Det finns inte en näsduk i världen som kan torka dess tårar. Fan vad jag saknar dig!! ♡
Närkontakt.
Andra gradens brännskador. Ett blottat inre. Ta era händer och öppna upp mitt bröst. Gräv er blodiga. Låt inget finnas kvar där inne. Plocka ut bit för bit och rada upp varje vital del av mig. Jag existerar inte utan er. Samtidigt som jag vill kräkas av ångesten ni spolar över mig med högtryckstvätt. Skammen rinner inte av. Jag lämnas med polerat yttre och ett laddat bröst av sanningens ord. Utifrån bevittnar jag mina kväljningar. Tuggar fradga och tappar fotfästet. Ni puttar på mig. Jag landar med ansiktet nedåt. Vill inte se. Inte höra. Ni gör det av godhet. Ibland måste man slås ner hårt för att bygga sig en starkare stege att klättra upp för. Syret har lämnat mitt bröst. Kvar finns jag. En människa. Som ni. Men med ett nedbrutet hopp. Jag vågar inte. Vågar ni räcka mig en hjälpande hand?
