honochhennes

Klockan är alldeles för mycket, och jag borde sova. Men när tankarna tar över så går det verkligen inte. Då får jag såndär panikkänsla då man känner att det allra skönaste vore att bara slå huvudet hårt, riktigt hårt, rakt i väggen. Gång på gång. Som tur är kan jag hindra mig själv från att göra det. Dels för att alla i huset skulle vakna. Och dels för att min hjärna skulle förlora alla sina hjärnceller.
Vad skönt det vore egentligen att bo i ett hus mitt ute i skogen. Där skulle jag kunna skrika, gråta, springa och slå hur mycket jag ville. Ett stort ekande rum där jag kan ta en massa porslin och slänga rakt i golvet hade varit underbart.

Jag vet inte, men allt känns så himla jobbigt just nu. Och det känns som att det inte bara är jag som har det jobbigt.
Igår tillät jag mig själv dricka riktigt mycket och förlora all moral. Jag bara dansade, skrattade och släppte allt.
Lyckades hamna i bråk med vakten till krogen. Hon ville inte släppa in Jessica som hade blivit antastad av ägaren till krogen. Jag kan inte ta sånt. Det är så jävla orättvist hur vissa människor bara kommer undan med vad fan som helst. HAN hade gjort fel, men det var ändå HON som inte fick komma in. Och vakten, som var en kvinna. Hon var så dryg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Som tur var kom Beatrix och tog tag i mig och drog in mig innan det gick över styr.
När krogen stängde så skulle jag jobba. Och det var där jag tappade all moral tror jag. Att jobba stupfull. Vem gör något sånt? Jag ramlade i alla fall flera gånger och visste knappt ens vad jag höll på med. Det var både jobbigt och bara så jävla skönt.
Ibland tänker jag att vad skönt det vore, att bara dricka flera dagar i veckan, tappa kontrollen, strunta i allt runt omkring. Bara leva. Fast samtidigt vara död. För jag skulle döda min hjärna och mina tankar med alkoholen. Och nej, jag har inget problem. Då skulle jag inte bara tänka dessa tankar, jag skulle göra dem också.

Jag känner mig bara så sårad. En person som jag verkligen litade på att hon aldrig skulle svika mitt förtroende. Hon svek mig. Hon tog ett sånt järn som man märker kor med och märkte mitt hjärta. Det sved. Och det svider fortfarande.
Jag vet att jag låter som en svart, deppig, poet ibland. Men vad gör det?
Jag vill slita mitt hjärta ur bröstet, utan att det gör ont, och lägga det på is ett tag. Både för känslornas skull och för att svalka mitt blödande sår.

Jag och en vän hamnade i bråk igår också. På grund av hennes tveksamhet till att kvinnor kan klara sig utan män. När en tjej säger att vi behöver killar för de måste ta hand om oss. Då brinner det verkligen för mig. Varför skulle inte en tjej kunna klara sig för? När man är tjej själv så säger man inte en sån sak. Man tvivlar inte på sig själv.

Jag tror att jag har ångest över att pride börjar närma sig också. Det drar mig tillbaka till pride förra året. Det drar upp en massa minnen jag helst vill förtränga.

Jag vill framstå som att jag är så oberörd av allt. Som att jag inte bryr mig så mycket. Inget når under mitt skinn. Men vem försöker jag lura? Saker och ting smärtar och svider.

Och hur du ligger där med henne.
Hur kommer jag förbi mina tankar utan att se er tätt omslingrade?

Jag behöver kastas runt. Ge mig ut i något farligt och oväntat. Något som jag till och med lyckas överraska mig själv med. Jag kanske skulle dejta en kille? Det är inte farligt. Men verkligen något som ingen, allra minst jag själv skulle förvänta mig.
Eller så hoppar jag bara bungy jump. Det kan ge en oanad effekt det med.

Halv 4.. och jag ska upp 7. Detta kommer sluta riktigt bra.

Juste, min födelsedag var bra. Fast en person missade min födelsedag. Jag missade inte hennes. Har bara inte skickat paketet än. Det ligger och väntar på lite bättre tider. Kommer det såna?

Känns som att det här är det bästa sommaren har att ge oss. Jag vill ha riktigt mycket sol och värme. Men jag får nog vänta till nästa år.. Varför har årstiderna svikit mig så detta år? Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Känns som att jag bara befinner mig i en ständig väntan. På vädret jag vill ha, och på kärleken jag förtjänar. 

Nej, ni deppar väl sönder av mina ord. Förlåt.
Ska lära mig att inte känna, utan att ta till flaskan. Så blir det nog mycket bättre.

Over and out.
Peace.

Har nyss läst femton sidor. 
Femton sidor som inte doftade annat än pappersmassa och posthantering.
Femton sidor av tårar.
På ett sätt känner jag mig så jävla sviken bara. Det är den första känslan som dök upp i mitt blodomlopp.
Vare sig det är rätt eller fel, så är det just vad jag känner.
Och om jag tolkar brevet rätt så finns det inga känlsor som är fel.
I mitt nu, som jag upplever idag, så känner jag mig sviken.
Jag tänker inte läsa brevet igen. Inte fundera eller analysera det.
Vad jag känner, det finns där oavsett vad som står i brevet.
Personen som har låtit texten flöda ut på ett papper kan inte förändra något.
Tror inte att det är dennes avsikt heller.
Bara ett ständigt inprintande av att nu är nu.
Jag vet att nu är nu. Men om vi aldrig tänkte på imorgon, hur kan vi leva nu?
Ett nu består av så mycket mer. 365 dagar. En härlig höst. En kylig och nedbrytande vinter.
En hoppfull vår. Och en schitzofren sommar där sol och regn byter av varandra.
Vi skulle aldrig kunna hoppas, tro, skratta, leva om vi inte trodde på imorgon.
Om vi ger upp imorgon så ger vi upp livet och framtiden också.
Om jag inte trodde på det som händer bakom denna klump av hopplöshet så skulle det inte finnas någon mening.
Men jag vet vad jag kämpar efter, jag vet vad jag tror på.
Jag vet att det finns en rättvisa för mig också.
Det går att leva och vänta samtidigt.
Eller så slutar jag vänta och söker rättvisa. Tar det som tillhör mig.
Snart finns inget som heter att be, önska, vilja.
Det handlar om att kämpa för att få exakt det man förtjänar.