honochhennes

Det finns alltid en baksida på allt. Hur mycket kärlek som än existerar i mitt hjärta just nu, så finns det också en hel del oro. Jag tycker verkligen inte om den där känslan av sårbarhet. Det är jobbigt. 

Jag får även en sån enorm dödsångest när jag verkligen tycker om någon. Jag vill aldrig falla för personer, för jag är så rädd att förlora dem. Det var efter tsunamin som jag började bli extra känslig. Jag läste en massa om personer som förlorat sin partner och barn i flodvågen, att de stod ensamma kvar. Så många hemska historier jag gråtit mig totalt förstörd över. Alla ska vi dö någon gång, så är det ju. Men känslan av att förlora en del av sig själv. Hur går man någonsin vidare efter det? Det räcker att någon idiot sätter sig ratfull i bilen så kan ett liv vara över.

Känslan av att vara kär är underbar, men känslan av rädslan att kunna förlora henne när som helst, är hemsk!

Varför ska jag alltid få såna här jobbiga tankar på natten för? När alla sover.. Så det finns ingen som kan lugna mig just nu. 

 

Bitit av mina naglar har jag gjort också.. Jag som inte bitit på naglarna sen 16:e december. Ååh. Jävla stress och skit. 

Det är för mycket i min hjärna, jag blir helt tokig. Får panik över att jag vill vara i Göteborg en massa, samtidigt får jag panik över att jag försummar mina vänner här i Västerås. Samt att jag har vänner i andra städer som jag vill träffa. Tiden räcker verkligen inte till! Jag har så fullspäckat schema hela tiden att jag knappt hinner med mig själv. Om jag känner mig själv, och det gör jag ju, så vet jag exakt hur detta kommer sluta.. 

Alltså mina helger är planerade fram till tredje veckan i juni ungefär.. Det är helt galet. Jag måste försöka sätta stopp på något sätt. Innan det går utför. Det får inte göra det! Icke! 

 

Nu borde jag verkligen sova också. För imorgon är det tvätta, packa, städa, åka tåg som gäller.. 

Pust.. Jag orkar inte. 

 

Det gäller verkligen att vara aktsam och tänka efter både en, två och tre gånger. 

Den här gången ska det gå. Det fungerar inte att famla runt i mörker hur länge som helst. Om det går att låta bli att dricka ur en flaska som står precis framför en, så går det banne mig att undvika en massa andra saker också. 

Alla frestelser behöver inte fresta, ibland kan till och med den godaste chokladen få en att må illa. 

Ja, men så är det. Magen vrider sig ut och in. Är det så det känns, när man äntligen hittat rätt? Då reagerar kroppen i ren strid och motvilja. Konstig, lite jobbig, men samtidigt mysig känsla. Jomenvisst. Jag har inget emot det. Inte just nu i alla fall. 

Det är bara det där hjärntåget som får försöka att inte köra ur kurs. Jag tycker inte om när det blir en massa förseningar, tågmöten och annan skit. Nej, raka spåret ska det vara. Men inte för snabbt, för jag blir så illamående varje gång jag åker x2000. Det får mig att färdas snabbare än jag kan hinna anpassa mig efter. Jag gillar tuffande, svarta lok. Där röken blossar upp mörk och tjock. Där lokföraren signalerar högt i kurvorna, att; här kommer jag! 

Det känns lite mer som min stil. 

Som vanligt är detta kanske totalt obegripligt för de flesta. That's how I like it. Liknelser är grejen och kommer alltid vara grejen. 

 

Förra torsdagen var det så himla mycket förväntan, längtan och glädje i mitt bröst. 

Satt hemma hos Twiggie och verkligen skrattade mig själv helt utmattad. Då var jag glad, nöjd med livet.

Nu sitter jag här, en vecka senare, väldigt fylld av kärlek och lycka, men samtidigt en enorm tomhetskänsla. 

För imorgon vid denna tid så är jag hemma igen. Tillbaka i rutiner, jobb, min lägenhet, i ett inte lika omfamnande Västerås. 

Den här senaste veckan har varit fantastisk. Jag trodde aldrig att jag skulle finna den största kärleken i världen i en liten fin skåne-brud, bosatt i Göteborg. Men det har jag gjort. Jag har fallit som en hög tall, PANG så har jag fallit til marken. Känslan i magen när jag föll var otroligt. Allt i kroppen vände sig i skräckblandad förtjusning. 
Men det är som att jag varit där uppe och hela tiden känt lite svindel inför livet. Stått där utan att våga vidröra mark. Men så fann jag Henne, och det fanns inget annat alternativ än att bara bli total golvad. 
Att vara kär på riktigt, det är en fantastisk känsla. Att inte ha en massa bagage som förstör, utan det är bara hon och jag. Vi. Inget kommer kunna slita oss isär. Inte ens avståndet. För hur långt det än är mellan oss så har mitt hjärta smält samman med hennes. 

Jag känner pulsen i kroppen, en känsla av att vara mer levande än vad jag någonsin varit förut.

Jag vet att detta är början på den största kärlekshistoria jag varit med om. 

 

Jag har insett att jag nog aldrig tidigare känt riktig lycka, inte sån där genuin, ihållande, stark, underbar lycka. 

Sån lycka som gör att även om du är en elefant i en porslinsaffär så är det något som gör att du trippar igenom den utan att ha ner en enda grej.

Förut har jag stampat runt där inne och när något fallit i backen så har jag snabbt vänt mig om och i farten haft ner ännu fler saker med min stora klumpiga snabel. 

Allt känns så himla enkelt just nu, så självklart. Som att jag hela tiden väntat på något, och nu är det här. 

Jag tänker aldrig släppa den här känslan. Den är för underbar för att kastas bort.

Allt klaffar så himla bra. Känner mig som ihopgjuten med henne. Som att våra kroppar, vårt sinne och våra hjärtan smält samman. 

Jag har känt förut som att jag hittat rätt, men då har jag aldrig känt som nu. Nu är det något mycket starkare, som en kraft jag inte kan förklara. En märklig, men underbar känsla, som verkligen får det att kännas som att man svävar på moln. Förut har jag inte ens varit i närheten av de där molnen. 

 

Jag är lycklig, och denna känsla och personen som ger mig dem, kommer jag behålla. Så länge jag får. 

 

Jag vet att det florerar runt en massa strunt. Skitsnack och allmänt prat om att jag aldrig någonsin kommer ge av mig själv. Att jag skulle vara den där eviga egoisten och hjärtekrossaren. 

Jag har varit dum, det har jag varit. Gett rosor med stjälkar fyllda av vassa taggar. De som fått dem har krampaktigt kramat stjälken tills blodet sakta runnit ner på golvet. Men oberörda stått där och kikat på mig. 

Ibland har jag skuttat fram med ett saltkar och hällt det över de där stackarna. Men för varje krossat hjärta så har jag gett mig själv ett ärr innanför bröstbenet. Självdestruktiviteten har varit enorm. 

För jag har älskat, varje människa har jag älskat, kanske inte sådär djupt som jag borde. Men ändå älskat. Och att skada människor man älskar, det skadar en själv. Har trasat sönder min själ något enormt. Inte tyckt att jag varit värd något. Jag har även tagit när människor varit svin mot mig. 

Jag har hoppat genom livet som en duracell kanin. Aldrig riktigt stannat upp. Inte njutit av här och nu. 

 

Jag har blundat för länge. 

Nu sitter jag här och pillar omsorgsfullt bort taggarna från rosen. Ibland sticker jag mig, men det är bara mitt blod. Ingen annans. De sägs att det är bra att tappa lite blod då och då. Det renar och nytt blod produceras. 

Den här rosen kan jag stolt ge bort till den där personen som jag tycker om så otroligt mycket. Jag kan få henne att känna sig speciell och omtyckt. 

Om hon någon gång ramlar och slår sig så kommer jag snabbt vara där med en hjälpande hand. Få upp henne på fötter igen. Kyssa bort hennes salta tårar och säga att allt ordnar sig. 

För jag vet att orden är sanna nu, det ordnar sig. Det gör verkligen det. 

För med henne i mina tankar kan jag vara den bästa versionen av mig själv. Inte för att bara hon förtjänar det, utan för att JAG förtjänar det. Förtjänar lyckan som vi kan ge varandra. 

 

 

 

 

Jag vill tro på ödet. Att allt händer av en orsak. Så är det nog precis just nu. 

Det senaste året har varit kaos, rent känslomässigt. Det har varit som den värsta berg- och dalbanan jag någonsin åkt. Inte har jag bara åkt den en gång heller, nej nej, jag har tagit mig en hel drös med turer. Fram och tillbaka. Upp och ned. Till jag tillsist bara kräkts ur mig allt. Har fallit till marken i ren orkeslöshet. Alla energitjuvar har slitit och dragit tills det inte funnits mycket kvar. Fast det har varit mitt fel också. För det går att göra sig av med tjuvar. De går att låsa in dem långt långt bort och kasta bort nyckeln. Men något har gjort att jag inte lyckats med det. 

Men just nu känner jag mig fri. Jag känner att batterierna håller på att laddas upp. Jag har inte en massa bovar i mitt liv. De som är i mitt liv är människor som jag har valt ska vara där, det är personer som ger mig kraft och styrka.

 

De där människorna som kommit och gått i mitt liv, de som vilselett mig och gjort mig alldeles snurrig. De har ändå lärt mig en massa viktiga saker. 

För det första, att alltid sätta mig själv först! Vilket jag många gånger gjort, men av helt fel anledningar och på helt fel sätt. Egoism är inte samma sak som att bry sig om sig själv. Att vara en god människa och att ta hand om sig själv och sätta sina behov i första rummet, utan att såra någon. Det är vad jag lärt mig. 

Efter den hårda smällen i mitten på december, då insåg jag hur jag inte vill vara. Och hur jag inte vill framstå. 

Efter alla slag jag fått (mentala) så vet jag hur man undviker dem. Jag kan ducka, hoppa åt sidan, men jag kan också bara backa. Vända ryggen emot och gå min väg. 

Utan alla de där människorna som fått alldeles för många av mina tårar, så hade jag aldrig lärt mig att vara stark. Jag hade aldrig lärt mig att älska mig själv på riktigt, utan egoism. 

Att älska sig själv, gör att man kan ge en himla massa tillbaka. Vilket jag nu vill göra. 

 

Det har klivit in en helt underbar människa i mitt liv. Väldigt oväntat och jag var motsträvig till det från början. Vad hade hon att erbjuda mig liksom? Jag kände inte ens att energin fanns till att lära känna någon. 
Men så stod hon bara där helt plötsligt. Jag skrattade nervöst och hade diskvatten över hela händerna och sa att jag inte kunde ge henne en kram, men hon gav mig en varm kram ändå. 

Hela den helgen var underbar. Hon slog ner som en jäkla blixt i mitt liv. Med en massa energi, lycka och skratt. 

Sen dess har jag varit fast! Jag tänker på henne konstant, saknar henne, drömmer om henne. Så fort jag hör hennes röst så blir jag alldeles varm i kroppen. 

Ibland bara vet man, när något är början på något riktigt bra. Då känns det, i hela kroppen. 

Det är som pirrande vårkänslor. Det finns inte någon eller något som kan ta bort vad jag känner just nu. Längtan och lycka. 

Och om 50 timmar får jag träffa världens mest underbara människa igen. Jag ska ta vara på varje liten sekund med henne. Jag ska lyssna varsamt när hon pratar, jag ska dra in hennes doft med djupa andetag, jag ska hålla hennes hand hårt, jag ska kyssa hennes läppar ömt. 

 

Så tack alla idioter för att ni visade er vara just idioter! 

So long suckers. 

Då var det klart. Jag ska flytta till en ny lägenhet. Jag har inte berättat anledningen för så många. Men jag kan ju erkänna det nu, jag blev vräkt. Men vänta lite! Inte för att jag betedde mig dåligt. Nej för det har jag inte gjort. Jag har alltid ansett mig själv vara väldigt skötsam. Men när hyresvärden till och med klagar på att man sitter och skrattar en onsdag kl 21:30 på kvällen, ja då lutar det mer åt att han har problem, än att jag har det. Han har helt enkelt bestämt sig för att ogilla mig. Vilket är trist. Då jag inte gör så direkt mycket väsen av mig. Jag betalar alltid hyran i tid och är trevlig mot de andra grannarna. Men, det är dags för en ny era nu. 

Lägenheten jag har hittat är mindre än min nuvarande, den nya är endast på 30 kvm. Men det som väger upp det är att den är väldigt billig, den ligger närmre stan och den är väldigt mysig. Så jag tror definitivt att jag kommer trivas där. Hon jag hyr av är dessutom otroligt trevlig. 

 

Det är väldigt mycket som händer just nu. För det första så försöker jag jobba så mycket jag bara kan, för snart blir det Göteborg i en hel vecka. Jag längtar så himla mycket! När jag kommer hem från Göteborg så är det otroligt mycket som måste fixas. Eftersom lägenheten jag ska flytta till är mycket mindre, så kommer jag att magasinera en hel del saker som inte kommer att få plats. Plus att inflytten till den är i slutet på maj och utflytten härifrån är slutet på april. Men det där praktiska kommer att ordna sig. Jag kommer få bo hos Sara medan jag väntar på inflytten till nya lägenheten. Min lilla blatte-sked. 

En utomlandsresa har jag förhoppningsvis att se fram emot också. Har sagt så länge nu att jag vill åka. Men nu med rätt resesällskap så ska det nog gå i lås. 

 

Så, fullt ös medvetslös! 

Jag mår bra och är glad. Nästa vecka ska jag och Sandra dessutom ha vår första officiella dejt. Spännande. 

 

 

Nu var det riktigt längesen jag skrev senast. 

Mycket har hänt på den senaste tiden. Det har varit både lycka och olycka. Det har varit falskspel och galenskap. Det har varit fest, dans, alkohol och massa mys.

Helgen var i alla fall riktigt bra! Festat med alla underbara vänner. Hade mysigt sällskap med tända ljus och film.

Så det finns inte direkt mycket att klaga på.

 

Nu peppar jag inför kommande månader! Jag, Chokko och Sara bestämde att vi inte kommer åka till Tyskland. Det blir för stressigt i och med att jag kommer flytta sista april. Och L beach-festivalen är näst sista veckan i april. Så nej, det slopades. I stället har vi bestämt oss för att åka till London. Det kommer bli av! Tycker inte om när man planerar saker och så blir det inte så. 

Men först är det Göteborg som gäller, förra gången gick det ju inte så bra. Jag skulle åkt dit. Men kraschade. Alltså mentalt, inte på något annat sätt. Men det kan vara ack så jobbigt. Fick ställa in hela helgen. 

Nu ska jag i alla fall göra ett nytt försök! Denna gång blir jag borta en hel vecka. Har tagit på mig extrapass på jobbet och så, så att det inte ska påverka lönen för mycket att jag är borta så pass länge. Så det ska inte vara någon fara. Denna gång är jag riktigt pepp faktiskt. Blir ev en roadtrip ner till Skåne under den veckan också. Spännande! 

 

Så ja, nu är det full fart på jobbet, blir inte så mycket tid för annat. Men för en gångs skull har jag ingen jobbångest alls. Kan bero på att jag får vara på bästa flödet! 

 

Vilket trist och informativt inlägg detta blev. Kanske blir roligare en annan dag!