Born to die.
Fortfarande så tar du all min ork och kraft. Jag måste sluta tro så högt om människor.
Känner mig utpumpad. Både mentalt och fysiskt. Jag måste hitta tillbaka till rutiner igen. Tycker inte om att bara ligga på soffan och glo. Men det blir lätt så. Jag vill så mycket, men gör så lite.
Idag har jag i alla fall varit på gymmet. Dock har jag jätteont i ryggen nu igen. När tusan ska det ge med sig? Att få ett ryggskott var tydligen mer bestående än vad jag trott. Kanske inte borde slutat med rehab-rörelserna jag fick av sjukgymnasten så tidigt.
Ja, ja så kan det vara! Att gå från att röra på sig 8 h om dagen till knappt 1 h har nog gjort sitt också.
Jag saknar mitt jobb så in i helvete. Hoppas verkligen att de lyckas lösa det där med min anställning så fort som möjligt så jag får komma tillbaka! Att bara gå hemma är värdelöst.
Nej, fixa lite här hemma står på agendan nu.
Shine bright like a diamond.
Sådär, då ska jag skriva om hundrafemtio katter och en gul villa ute i skogen. Eller ska jag det?
Nejdå, lämnar det åt ett senare inlägg.
Just nu vill jag bara skriva om hur glad jag är över att jag haft min första nyktra vecka på alldeles för många månader. I fredags så umgicks jag först med Emma en stund, satt och snackade lite. När hon hade åkt hem så drog jag vidare till Gidde och kikade på x-factor med Lisa och Evelina. Käkade massa godis och mös ner oss i soffan.
Igår så blev det en riktig höjdardag! Sara, Twiggie, Beatrix, Chokko, Suzze och Mikaela kom hit. Vi bakade morotskaka och chokladbollar. Spelade roliga spel och garvade så sjukt mycket. Längesen jag hade en så rolig nykter kväll faktiskt. Detta måste göras om fler gånger!
Jag har ett löfte till mig själv om att jag ska vara nykter resten av året nu. Jag tror att jag kan klara det. Det är bara 2½ månad kvar liksom. Så det borde verkligen inte vara några problem alls.
Ska försöka fokusera på träning och vänner för att fördriva tiden.
Jag känner mig stark!
Resten av denna dag blir nog ganska lugn. Ska äta lite med Lisa när hon slutat jobbet.
Tända ljus, dra på sig en skön filt och mysa ner sig känns som dagens "to do list", eftersom det regnar och är allmänt jävligt ute.
Den gungar så tryggt in emot land, som jag i din famn.
Så skönt att kunna skriva på en dator för en gångs skull. Och inte den där jäkla mobilen.
Idag har jag haft en riktigt mysig dag med mina systrar. Vi har åkt bil 70 mil, ätit gott, shoppat bort en massa pengar och bara haft det trevligt! Sånt som behövs då och då.
Jag fick köpt en massa vettigt också. Ska byta ut lite saker i vardagsrummet och få till det ännu lite mysigare.
Bara den där jäkla soffan som jag inte har råd att byta ut just nu. Usch.. Vill verkligen ha bort den! Men det får bli framöver.
Just nu känner jag mig pigg och glad. Har glada tankar och längtar faktiskt redan hem till Västerås igen. Trodde att jag skulle tycka att det var skönt att vara borta. Men jag vill hem och fixa en massa. Tror dock jag stannar här till på onsdag i alla fall. Sen blir det hemfärd!
Vet att det bara är måndag idag, men jag vill verkligen ha helg. Träffa Twiggie igen och så ha mysig spelkväll!
Nu ska jag inte svamla på en massa. Sängen kallar. Ska lägga mig och skriva ner lite tankar och sen somna till bästa Try!
God natt.
Burned
Så skönt att jag bara ska jobba 5 timmar idag faktiskt! Vill bara ta helg nu! Blir åtminstone ledig 5 dagar. Sen får vi se vad som händer. Lite kaos just nu faktiskt. Men det ska nog kunna lösa sig. Ikväll ska jag åka till Eskilstuna! Mysigt värre. Inte just att åka dit kanske. Men att träffa T. Tänker alldeles för mycket just nu. Måste försöka att bara go with the flow så att säga. Allt kommer lösa sig till det bästa. Det som är menat det kommer också hända. Nu blir det lite brunch. Sen sätta fart med denna dag.
You've got to get up. And try, try, try.
Ligger på min säng och tänker. Är inne på 8:e timmen med låten Try i lurarna. Jag får bara inte nog. Vill lyssna på den om och om. Den ger mig så starka känslor. Och egentligen var det så himla längesen jag ens brydde mig om att lyssna på Pink. Men nu bara nöter jag hur mycket som helst. Och jag vet inte om jag är glad eller sorgsen över det. Eller hur man ska uttrycka det.. Ingen kommer förstå ändå.
Jag borde egentligen sova. För imorgon ska jag rädda min framtid. Fast så mycket står på spel så har jag så lite ork för just detta.. Men jag ska försöka lyckas ändå!
Det händer mycket kul denna vecka! På onsdag åker jag till finaste Twiggie. Fredag blir det förhoppningsvis festa med Sara i Sthlm. Sen på lördag ska jag på konsert med mina fina föräldrar, samt försöka hinna till Suzzes inflyttningsfest efter det. Fullt upp! Men det är alltid lika kul.
Känner mig egentligen djupare än detta just nu. Men jag måste verkligen sova!
You make me smile.
Efter det där snacket igår så känns allt mycket bättre. Jag vaknade inte upp med en klump i magen eller kände att det finns massa saker som är osagda.
Känns riktigt bra.
Just gonna stand there and hear me cry.
Fått höra flera gånger denna vecka från personer jag står nära att de inte vet vem jag är längre.
Det är lite skrämmande faktiskt. Har jag gått in i mig själv så pass mycket? Har jag försvunnit helt och hållet?
Jag vill inte tro det, främst för att det inte ska bli sanning. Om jag tror att det är så, ja då är det ju så.
Jag har en konstig känsla i min kropp. Något håller på att förändras. Människor utvecklas hela tiden. Den personen som man är idag, är man kanske inte om ett år. Det händer ju ständigt saker. Yttre påverkan som får oss att ändras inuti.
Jag tror att jag har lite svårt för att greppa verkligheten just nu. Helst vill jag strunta i allt. Killen jag träffade igår sa att han tjänat ihop så mycket pengar i Norge att han skulle kunna ta semester i ett år. Men att det bara stod still, han visste inte alls vad tusan han skulle göra.
Jag vet exakt. Om jag hade kunnat ta semester i ett år så skulle jag ta med mig någon människa som jag litar väldigt mycket på och som jag tror att jag skulle orka stå ut med en längre tid. Så skulle vi bara försvinna långt bort till en egen liten värld. Utan någon som helst kontakt med människor som existerar i den här världen.
Uppleva små och stora drömmar. Det där som just nu känns otroligt långt bort. Sånt du ser på film, som verkar så onåbart. Men faktiskt existerar, bara du har medel till att ta dig dit.
Jag har en dröm om Australiens korallrev, San franciscos Golden gate i soluppgången, en stjärnklar natt på en het strand, vandra bland gamla byggnader i Grekland, ja listan kan göras lång. Det finns mindre självklara saker jag vill göra också. Som att åka till Afrikas skogar och få se en fritt levande silverrygg. Det har varit en dröm länge. Det går tillbaka till mellanstadiet när jag och en kompis målade en jättestor gorilla som sattes upp i skolans korridor. Sen dess har jag haft någon faschination till gorillor.
Okej, nu har det varit skönt att drömma sig bort ett tag. Men jag måste rycka tillbaka mig själv till verkligheten igen. Har ett allvarigt snack framför mig.. Som jag inte alls vet utgången på. Är så vidrigt nervös!!
Du är inte trasig.
Jag förstår inte riktigt. Jag är så himla orolig nu för tiden. Vad har hänt? Jag var inte alls såhär för ett tag sen.
Men nu sover jag knappt, känner mig ändå mer eller mindre pigg.
Jag får ångest över att vara i min lägenhet, samtidigt får jag ångest av att gå till jobbet också. Blir helt tokig på mig själv.
I natt kunde jag inte ens gå hem efter krogen. Så vandrade runt på stan ett tag. Började snacka med en kille. Han berättade om sitt deprimerande liv, vilket jag inte direkt blev mer pepp av. Han sa att om det inte varit för hans familj så hade han inte tvekat att ta livet av sig här och nu.. Usch! Så jag kände ju att jag ville försöka snacka in honom på rätt spår igen.
Inte för att jag kan vara någon räddare i nöden kanske. Men, men. Han gav mig i alla fall lite perspektiv och fick mig att tänka på vad tusan man vill ha ut av det här livet egentligen.
Efter det räddade två klippor mig från kylan. Så tacksam. Annars hade jag väl fortfarande varit ute och vandrat.
Vi hade riktigt jäkla terapi-snack till 7 på morgonen. Sen bäddade de ner mig i en säng.
Smet nyss ut därifrån och gick hemåt.
Life feels kinda crazy.
Said I wouldn't call but I've lost all control.
Idag har det varit en riktigt kaotisk dag. Mycket upp- och nedvända känslor.
Blir så besviken på människor som utger sig för att vara vänner, sen visar de något helt annat. Det är verkligen inte okej att springa runt och snacka skit och skvallra.
Senaste skvallret är tydligen att jag dejtar Rebecca. Där ser man, mer än vad jag visste om till och med! Visserligen är det inte alls så farligt. Det spelar inte så stor roll. Men det finns andra saker som sägs. Snälla människor, ta reda på fakta först.
Jag bara väntar på att få höra att jag skulle vara knarkare eller alkoholist. Bring it! För ni vet innerst inne att det inte är sant.
Idag är en sån dag som jag känner mig älskad och hatad på samma gång. Försvirrad känsla.
Mina helger brukar alltid vara helt uppbokade. Men just denna helg har jag inte en enda plan. Det känns jättekonstigt. Vill gå på BMB och dansa. Men det krävs ju visst sällskap. Varav vissa jobbar, är bortresta och sen ska väl resten på en fest jag inte ens är välkommen på.
Men jag hittar nog på något skulle jag tro! Om jag inte hade jobbat imorrn så hade det inte varit fel med en tripp hem till familjen ikväll. Men det får bli en annan helg.
Dags att ta tag i lite städning efter onsdagens festligheter! Hade verkligen en trevlig kväll med alla inblandade.
Hoppas på en trevlig fredag och att något dyker upp!
Några månader gammal bild. Men känner mig sådär idag. Lite mörkt emo. Haha.
Höstkänslor.
Jag tror inte att jag riktigt insett förrän idag att det faktiskt är höst nu. Löven har börjat skifta färg och luften är sådär rå som den bara är på hösten.
Det slog mig som en käftsmäll. Jag hann inte fundera. Plötsligt så var den bara här. Jag vet inte vad jag känner inför den. Jag har aldrig riktigt varit en sån där människa som blir deppig på hösten. Tvärtom så tycker jag att det är ganska mysigt. Koftor, chai latte och promenader. Men det är något sorligt över hösten också. Det är som en kall känslostorm som sveper in. Och i år hann jag inte ta på mig den där varma koftan innan stormen slog till. Så jag står här frusen och funderar på om jag bara vill härda ut eller om jag vill fly.
Jag känner mig konstig.. Blötte ner kudden, för att två sekunder senare börja skratta för mig själv. Det är nog inte konstigt egentligen. Faktiskt. Det är bara jag som känner mig konstig.
Nu ska jag lyssna på Melissa Horn och fundera över livets stora frågor.
Eller nej, ska bara njuta av tanken på den varma famn jag fick vila i idag. För tro mig, min lägenhet är iskall.
Förbud mot söndagsångest.
Det borde vara föbjudet att ha söndagsångest på en torsdag. Det är fredag imorgon. Jag borde vara överlycklig. Men allt säger mig att det är en sån där hemsk ångestframkallande söndag idag.
Jag börjar söka avslut på allt. Nu vill jag bli fri. Känner mig som ett stort träd med djupa rötter, rötter jag vill fly ifrån. Jag vill inte vara ett träd och stå på samma plats i hundratals år. Vill inte bli en gammal rutten ek som djuren bygger bo i. Djur i all ära. De är fina. Men jag önskar bort mina rötter. Rötterna symboliserar gamla förhållanden jag haft. Tragiska, jobbiga, energikrävande förhållanden som fått mig att på något sätt fastna. Står helt still.
Fick nyss panik och ville bara slänga ut ett ex saker som hon fortfarande har i mitt förråd. Varför har sakerna stått där, fast det tog slut i maj? Det är som att det varit en trygghet på något vis. Samma sak med sängen. Jag har stått i skuld till henne för den. Häromdagen betalade jag av hela skulden. Vilket fick mig att bli fri. Förutom sakerna i källaren så har vi inget att säga varandra. Jag är en sån person som har så svårt att släppa och bara gå vidare.
Just nu vill jag inget hellre.
Nyligen dejtade jag en person i 4 månader. Hon gav mig verkligen så otroligt mycket. Jag mådde bra i hennes sällskap. Men kärleken fattades tillslut. Den fanns där från början. Men vissa människor är bara inte menade för varandra. När hon bad mig att dra åt helvete och att hon inte ville ha mer med mig att göra så blev det som en lättnad. Konstigt nog. Hon gjorde exakt det som jag önskat att jag kunde göra mot mina ex. Bara be dem försvinna.
Jag har i princip varit i förhållanden sen 2009. Jag har präglats på något sätt till att bli en person jag inte vill vara egentligen. Allt som hänt under de här åren. De personerna jag varit tillsammans har haft sån negativ inverkan på hur jag ser på mig själv. De har låtit mig komma undan med för mycket och verkligen gett mig en stämpel jag inte alls är bekväm med.
Jag behöver bryta mig loss. Ta mig bort från mina ex. Hitta vem Frida faktiskt är utan dem. Jag vet att jag är en stark människa inerst inne. Jag har bara gått vilse på vägen.
Jag vill ge mig själv en chans och personer jag träffar i framtiden.
Det finns faktiskt en person just nu som verkligen kan få mig att le. Men jag vet inte om hon själv vet om det.
Kanske läser hon detta. Ja då vet Du det nu.
Viktigast för mig just nu är i alla fall att rensa. Ordentligt! Ut med det gamla och in med det nya.
Jag vill inte se nått som påminner mig om mina ex! Jag är så mycket bättre än den jag varit med er!
Tack och hej.
A little bit of heaven and a little bit of hell.
Vart ska jag ens börja idag? Känner mig så himla loj i huvudet. Eller snarare loj i mitt uttryck. Jag har tusen
tankar, idéer och funderingar. Men vad kommer ur mig? Ingenting alls. Känner mig riktigt trist. Vilket är otroligt ovanligt. Inte van vid att känna såhär, men ibland är det så antar jag.
Tog en promenad hemåt nyss, vilket var otroligt deprimerande. Jag la märke till de allra gråaste detaljerna. Döda träd, ful graffiti, människor utan leenden, sönderrostade bilar. Försökte titta upp på himlen, men den bländade mig. Det fick några ensamma tårar att långsamt rinna ner längst mina kinder.
Kändes som att jag inte kunna vänta med att komma hem, för jag ville bara få sätta mig ner och formulera om mina tankar till ord. Men nu när jag väl sitter här så känns det som att min söndermålade canvas bara är helt tom. Det är bara en vit intetsägande yta.
Känner mig flippad och lugn på samma gång. Som att jag skulle vilja springa det fortaste jag kan, fast i slowmotion. Jag blir inte klok på mig själv.
Jag vet inte om det bara är tillfälligheter alltihop, om det är min pmds som gör sig påmind, antar att det är dags för de där hormonrubbningarna. Hurra...
Jag känner någon konstig frustration i kroppen. Som att jag väntar på att något ska ske. Men vet inte riktigt vad. Vilket gör det hela ännu mer frustrerande. Det är nästan så att jag vill förgifta mig själv med lite brunt å-vatten. Bara för att. Om jag nu ska ha en massa "bara-för-att"-känslor så kan jag väl lika gärna göra massa bara för att. För att det vore vidrigt, vilket egentligen ger det en innebörd och skapar ett obefintligt bara för att..
Svammel-maja är i farten märker jag. Men vad gör det.
Det är så himla mycket mer jag vill säga egentligen. Hjärnan går på högvarv, men kontakten mellan hjärna och fingrar verkar fått någon slags kortslutning. Får nog stoppa fingrarna i ett eluttag så kanske det återställs till det normala.
Afterglow.
Vad obehagligt läskigt det är när man plötsligt hamnar i ett känslomässigt sinnestillstånd som man inte varit i på jättelänge.
Märkligt att jag hade en ny kommentar här på bloggen också som fick mig att gå tillbaka i tiden. Just idag hade en person kommenterat ett inlägg jag skrev för ett och ett halvt år sen. Varför just nu?
Vissa dagar är det dock skönt att känna alla de där känslorna igen.
På sistone har jag känt mig så död känslomässigt. Som att jag knappt existerar. Det måste nästan vara värre än att känna olycka, att inte känna någonting alls. Jag kastar hellre porslin rakt in i väggen, än bara stirrar på den vita ytan.
Jag vill göra något galet. Något helt otippat.
Har bara inte kommit på vad än.
Något gnager och biter loss delar av min hjärna.
Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är helt galet rastlös. Känner som en jättefrustration i hela kroppen. Kan inte sätta fingret på vad det är riktigt. Något känns bara så himla jobbigt.
Varför ska det vara såhär för? Jag orkar faktiskt inte med det. Mitt allmäntillstånd skulle jag säga är bra, i alla fall på insidan. Men gräver man lite djupare, går in i min hjärna med förstoringsglas, ja då skulle man kanske kunna se saker. Och vem vill se saker? Ja inte jag i alla fall.
Läste lite gamla blogginlägg förut från 2010. När jag hade en ordentlig skrivarperiod. Då inspirationen flödade. Hittade den här texten och kände att det passar lite in på känslan jag har nu.
"Så länge mina ord vilar kan jag inte vakna upp och ta nästa steg, varken framåt eller bakåt. Jag vill dansa. En bestämd tango, en hjärtskärande balett, en glad lindy hop. Vad som helst. Bara något händer. Gillar inte att bara sitta här och apatiskt gunga fram och tillbaka."
Det känns som att jag har en slags gnagande känsla av saknad i mitt bröst. Men jag vet inte efter vad eller vem.. Som att något fattas bara. Och jag blir galen.
Jag rullar ut den röda mattan, men du bara spottar på den.
Oj vilka galna dagar det har varit! Festat allt för mycket denna vecka. Men samtidigt så har jag haft det så jäkla kul, så känslan i kroppen idag är nästan värd det ändå!
I onsdags gick jag hem till Erika och umgicks med henne och Joni. Drack lite varm och kall och hade en trevlig liten förfest. Drog sen ner på Pitchers, där vi träffade skönaste snubben. Vi spelade dart och var väl högljudast på hela stället. Inte så svårt dock när det var typ 10 andra människor där bara. Drog hem till Erika efteråt och dansade till 90-talslåtar och röjjde tills klockan blev allt för mycket.
I fredags åkte jag hem till Sandra på förfest där även Chokko och några andra var. Hade riktigt trevligt. Drog sedan ner på Pitchers först och efter ett tag blev det Bill och Bob. Träffade massa trevligt folk och hade det bara riktigt jävla chill. Blev en galen taxifärd efter att krogen stängt. Drog hem till Erika och myste lite med hennes gos-katter och käkade köttbullsbaguette. Haha.
Igår körde jag en riktig toppning av veckan! Var många om och men och hit och dit. Tillslut följde jag med Rebecca till Skallberget för fest hos någon Mohammed. Var en jäkla blandning av folk där. Och tydligen var det hans 36 års fest. Så det var värsta matbjudningen med efterrätt och grejer. Träffade en skön brud från ICA lagret också som jag bytte nummer med. Jag har börjat bli så himla spontan, och jag bara kände att vad tusan man ska ta vara på alla kontakter man kan! Alltid kul att lära känna nytt folk.
Jag, Rebecca och Sofia drog sedan ner till Blue moon bar. Köpte allt för mycket i baren, skakade röv i Afrika och bara hade det så jäkla kul. Träffade en hel del folk jag kände också. Plus att de spelade schlager i schlagerbaren för en gångs skull! Fattar inte varför de inte gör det oftare. För när Eloise började spelas blev folk som galna.
Och alla vet redan vad jag gjorde efter krogen, eller vem jag ville göra rättare sagt. Nej, fy. Blev lite för mycket där.
Blev en promenad hem till Rebecca sen där jag tokdäckade nästan på en gång.
Så min galna vecka i stora drag. Idag har jag inte mått bra. Självförvållat. Men som sagt, nästan värt det!
Har egentligen hundra känslor och tankar som jag vill skriva ner. Men jag låter bli. Mest av respekt till mig själv. För jag orkar inte vara så öppen, inte just nu i alla fall. Alla behöver ju inte veta allt om vad som händer i min hjärna just nu. Det är mest bara surr och snurr ändå. Så skulle nog inte skriva något vettigt ändå.
Så, enjoy min partyvecka så länge.
Kanske blir lite djupare inlägg nästa gång.
etthundra tankar och så några till.
Ligger i sängen och funderar. Det har hänt en massa de senaste veckorna. Det har varit berg- och dalbana. Fartfyllda färder och stora gupp i vägen.
Övergripande så har jag mått så himla bra. Jag har varit glad. Träffat nya människor. Umgåts med gamla vänner. Fått flera dagar med min fina familj. Jag har hunnit åkt en himla massa mil, sett ut över en belyst stad mitt i natten, sprungit genom en skog med kyla som bitit i mina kinder, beundrat den vackra stjärnhimlen. Jag har haft olika parfymdofter som befunnit sig i min säng och spridit tankar och känslor. Inte sovit ensam på en vecka.
Det snurrar i mitt huvud och helst av allt önskar jag att det var sommar just nu. Vill berusa mig och dansa fram över en sommaräng och bara njuta av alla dofter som slår emot mig. Vill höra skratt och se liv och rörelse.
Nu vill jag ha några toppendagar innan jag börjar jobba igen. Visserligen önskar jag såklart att jag kunde jobba nu, men när det inte går så tänker jag njuta av sjukskrivningen.
Tänker rocka den här helgen och bara njuta av livet. Tänka att det som sker det sker.
Jag har så många fina människor i mitt liv.
Min hjärna den får snurra på, för vad som än händer. så vet jag ju att i slutänden så är det ändå jag som kontrollerar spakarna till denna karusell.
Sommaren 2012!
Den här sommaren har varit en av de bästa på länge. Även fast vädret svikit och jag har jobbat en massa, så har jag hunnit med så mycket och varit så otroligt glad!
Det kändes som att sommaren började redan i slutet på maj, när jag och mina vänner åkte till Eskilstuna och gick på spring pride! Det var sjukt kul. Satt och drack i en park med massa sköna människor, gick paraden och svettades järnet. För att tillsist gå på krogen och dansa flera timmar. Hade ett av mitt livs bästa ögonblick där också. När Betty skriker till mig på dansgolvet; Vi vann! Vi vann! VI VANN!!
Vi fick reda på då att Loreen vunnit ESC. Dj'sen satte igång Euphoria och alla peppade loss och var galna! Helt underbart.
Första juni så träffade jag Hudik för första gången. Var så nervös att det kändes som att jag skulle spy. Men hon var så fin när hon kom och mötte mig. Minns fortfarande att hon hade ett par svarta tajta jeans och en rutig skjorta med avklippta ärmar. Hade en otroligt mysig och bra helg. Vi tog en roadtrip till Sundsvall, där jag överraskade Maaret totalt! Kommer aldrig glömma hennes min när jag stod där utanför dörren! Haha.
Första veckan i juni så var det student i Västerås. Jag och Chokko drack öl och cider på stan bland alla människor och kollade på alla stundetflak som åkte förbi. Sen lagade jag middag hemma hos henne. För att sedan dra ner på stan och träffa en saknad Emma. Den helgen var sjuk och det enda jag kan tänka på är "I en rosa helikopter". Internskämt, och ni som är inblandade, vet vad jag menar!
Helgen efter var det dags för min fina syster att ta studenten. Mamma fällde nog allt några tårar. Vi gick ut och åt mysig middag tillsammans. Och dagen efter var det dags för själva studentmiddagen. Jag drack massa bål som vanligt. Kunde ju inte vara sämre än på Lindas stundet liksom. Hade en jättetrevlig dag och kväll. Förfriskade mig allt för mycket. Dansade i husbilen. Somnade nästan på min hund. Däckade en stund och fattade ingenting. Men det var en fin dag!
Midsommar blev en dag att minnas! Både på gott och ont.
Tyvärr så gick min morfar bort då. Stod inne på en camping toalett när jag fick samtalet. Kommer aldrig glömma känslan i kroppen.
Men jag och Sofie bestämde oss för att vi skulle ha det riktigt kul ändå. För det skulle morfar ha velat!
Så jag, Sofie, Beatrix och Hudik promenerade bort till bilen. Förfestade lite. Fick smyga oss in på campingen, ta oss genom höga snår och verkligen kämpa för att nå platsen där Jennie, Carin och Lisa hade sitt tält. Jag och Hudik hängde med dem, medan Sofie och Beatrix gav sig ut på egna äventyr (och oj vilka äventyr de hade sen då!)
Vid kl 22 var jag i alla fall täckt i öl från topp till tå. Så då blev det deeptalk i bilen i stället. Och senare den värsta jävla natten i hela mitt liv! Ett tips; Sov aldrig fyra stycken i ett litet litet bagageutrymme..
Det peppades om, sen några dagar senare bar det av till Borlänge för Peace and love! Åkte upp med Lisa, Therese och Hanna. Första kvällen var underbar. Stod i Lisas famn och lyssnade på Winnerbäck. Riktigt fint.
Dagen efter kom Hudik. Hängde med henne och hennes vänner. Jag förolämpade Regina Spector. Däckade i en grässlänt, spydde på en bajamaja. Hade bästa konsertupplevelsen i form av Laleh. Hon var sjukt duktig. Veronica Maggio var också riktigt bra.
I övrigt under festivalen såg jag också Maria Mena, Melissa Horn, KENT, Rihanna, Mumford and sons, Marcus Krunegård. Säkert någon mer också kanske.
Jag hade det i alla fall riktigt jäkla kul. Och det var skönt att jag bara behövde sova i tält en enda natt. Tack för det Jamie!
Födelsedagshelg och powermeet! Min familj kom hit och vi hade en riktigt bra helg tillsammans. Det blev smörgåstårta, tårta, fest, skratt och massa mer!
Helgen efter så var det dags för min 25-årsfest. Jag, Monika, Jamie och Hudik gick på Slow down på fredagen och drack cider och öl och bara snackade. Riktigt mysigt var det. På lördagen var det dags för själva festen.
Beatrix rakade mitt hår jättekort och skrev på min sidecut.. En person däckade på min soffa, en person slog handen genom rutan på ytterdörren. Annars så hade vi det riktigt kul! Haha. Var på sjökrogen och skakade röv.
Hade en riktigt underbar weekend i Hudiksvall i slutet på juli. När jag kom upp så åkte vi ut till världens mysigaste stuga. Grillade, badade i iskallt vatten, bastade, drack cider och bara njöt!
På lördagen träffade jag en väldigt galen vän till Hudik, eller tydligen brukar han inte vara så galen, men just då skrålade han Sarah Brightmanlåtar ut genom bilfönstret. Haha. Sen kom det en hel drös folk hem till Hudik. Hade en jättetrevlig kväll. Söndagen bestod av pizzahäng och sen bada i havet. Lätt en av de bästa helgerna på hela sommaren!
PRIDE!!! Hur ska jag kunna förklara pride lite kort..? UNDERBART! Träffade nya människor, festade, dansade, skrattade.
Men det var även lite jobbigt.. Massa gamla känslor som kom över mig, jobbiga stunder.
Men överlag så var det helt kanon. Paraden var absolut höjdpunkten. Vi hamnade bakom den bästa vagnen där det spelades så hög musik att trumhinnorna var ömma halva dagen. Men så värt det.
Agusti får bli lite snabbt sammanfattat.
Haft middag med Lisa och Evelina. Hört en kompis ha sex. Festat med små 16-åringar. Varit på trubadurkväll på Sjökrogen med Hudik, Jompen och Jessica. Förlorat på minigolf. Varit på den mest dramatiska och sjukaste flatfesten på länge. Haft filmkväll med Lisa. Varit på Bill och Bob och druckit syltburk. Sovit hos snyggaste ICA kassörskan. Toalettraggat. Druckit sprit. Dansat. Skrattat.
Ja herreguu, vad ska man säga? Min sommar har varit så sjukt händelserik! Fiskat i Kolbäck med Nettan, Adéle, Chokko och Beatrix har jag också hunnit med!
Säkert glömt en massa saker. Men det där är i stora drag vad jag haft för mig. Galen och underbar sommar.
Ser fram emot en lika galen höst!
Älskar mina vänner och min familj!
This love I feel for you goes on and on.
Jag må vara något egocentrisk. Ibland tar jag mina behov framför andras. Men är det inte egentligen så det fungerar? "Att äta eller ätas." Slå sig fram här i världen för att lyckas.
Ska man alltid gå runt och vara rädd för att trampa folk på tårna?
Jag är väldigt öppen med vem jag är. Jag är inte heller så rädd för vad folk ska tycka och tänka. Det finns vissa människor som jag såklart vill ska tänka bra saker om mig, som det gör ont när de tror dåliga saker.
Men i övrigt så bryr jag mig inte så värst.
Det jag dock bryr mig om och tycker är riktigt irriterande, det är att människor som går och tänker massa saker, inte bara kan säga det rakt till mitt ansikte. Varför ska en massa personer, som jag ändå anser vara vänner, gå och viska bakom ryggen? Förstår inte meningen med det!
Och om ni tycker att jag verkar störd i och med mina uppdateringar på facebook och instagram, ja men läs inte då. Det går att blockera eller ta bort mig från flödet på facebook. Svårare än så är det inte.
Jag har inget problem med om ni uppfattar mig som instabil, slampa, bekräftelsesökare, störd, dum, konstig. Det är er uppfattning, och hur man uppfattar omvärlden kan ingen ta ifrån en. Det är era tankar och åsikter.
Men att springa runt och säga det till folk, det blir ett problem för mig! Du får gärna komma fram till mig och säga exakt vad du tycker och tänker. Jag har ändå min uppfattning om mig själv och jag vet vem jag är.
Jag vet att jag skojar jävligt mycket och tycker att det är kul att skriva konstiga saker på facebook. Det är just för att jag inte bryr mig. För jag uppfattar livet på ett visst sätt. Och jag tänker inte vira in allt i siden för att det inte passar er. Jag tänker inte bara skriva; Jag hade en jättekul kväll igår. Punkt slut.
Hur roligt är det för mig sen att gå tillbaka och läsa det. Om jag skriver; Jag hittade två brudar på toaletten som följde med hem.
Ja, det är ju lite roligare för både mig och de som läser. Plus att vad är det för fel med sanningen? Om jag nu tog med mig två brudar hem, ja då är det ju upp till er att avgöra vad ni vill tro jag gjorde med dem.
Jag har blivit en social person på sistone som gärna träffar nytt folk. Men bara för att jag gör det på krogen och följer med dem hem eller att de följer med mig hem, ja då gör det tydligen mig till en väldigt dålig människa.
Snälla skärp er! Jag tänker inte vara någon annan än den jag är. Och just nu vill jag ha kul med mitt liv.
Inte många som vet vilken skit jag gått igenom och hur isolerad jag varit i många år. Om ni visste min sanning, mitt liv. Då skulle ni nog tänka efter både en och två gånger innan ni snacka bakom min rygg om hur konstig jag verkar vara.
Sammanfattningsvis; Jag kan ta om ni anser mig vara ett freak. Bara ni säger det till MIG. Inte smyger runt med det.
Peace out!
Du brukade lysa upp alla rum du gick igenom.
Hör och häpna, jag ska banne mig skriva ett positivt och glatt inlägg nu hade jag tänkt mig.
Kikade besöksloggen och insåg att folk faktiskt kollar min blogg varje dag, så vore ju elakt att aldrig skriva något.
Jag behöver ju inte må kasst för att skriva faktiskt.
Tillfällig svacka när jag skrev senast tror jag. Jag är ju bara människa, så inte konstigt egentligen. Livet har sina upp- och nedgångar.
Just nu är livet jäkligt mycket upp! Jag känner mig pepp på allt.
Hade en så himla bra dag i lördags så det stärkte mig en massa. Att umgås med en massa bra människor. Det kan göra under för en skadad själ ibland.
Är dock lite halvt seg just nu. Insett att jag knappt orkar umgås med folk när jag jobbat. Så jag peppar alltid helg. På helgerna får jag min dos av det sociala.
Vill skriva något djupt och poetiskt som vanligt, men känns inte som att det kommer lyckas komma nått sånt ur mig.
Sitter och hjälper min syrra med att leta jobb i Västerås. Det vore galet kul om hon flyttade hit! Tycker min andra syster kan lämna den där lilla hålan också..
Livet trallar verkligen på.
Jag fick någon slags uppenbarelse igår. Jag är fan singel! Har inte fattat det förrän nu. Fast jag varit det i fyra månader.. Har inte varit det ordentligt sen 2009. Så fan Frida, ut och lek! Lev livet.
Ska inte sitta och svamla massa. Tänkte bara skriva lite grann. Nu när jag är glad.
Du försvann och lämnade mig ensam kvar.
Just nu är jag jättekluven. Känns som att jag står och tittar på hur mitt liv faller samman igen.
Det var längesen jag kände den här känslan. Känslan av total hopplöshet, som att jag inte alls har
kontroll längre.
Jag är rädd och ledsen. Det är för mycket jag inte kan styra över.
De två senaste veckorna har varit helt snurriga. Jag har mått både psykiskt och fysiskt dåligt.
Det är som att en del av glädjen jag hade i mig har försvunnit bort. Jag känner mig ensam nästan hela tiden. Jag vet att jag inte är själv. För jag har vänner och familj. Men känslan av ensamhet är något som går att känna oavsett hur många människor som står runt omkring.
Jag är ingen eftermiddag-/kvällsarbetare heller. Har insett hur mycket ångest det ger mig att behöva jobba 14:30-23. Men det kommer att vara så varannan vecka i minst 6 månader till. På något sätt måste jag lära mig att hantera det. Idag har jag haft så mycket ångest och mått så dåligt att jag inte ens orkade gå till jobbet. Men det är bara 3 arbetsdagar kvar denna vecka sen. Så dem ska jag klara! Absolut. Jag får ta en dag i taget och verkligen försöka kämpa.
En annan stor anledning till att jag mår dåligt är att jag blivit tvungen att säga hejdå till en person jag haft i mitt liv i ett år. Hon har gett mig så otroligt mycket glädje och skratt. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag. När vi träffades var jag trasig, arbetslös och orkade inte med mycket. Hon fick mig att öppna ögonen för min egen styrka. Hon visade mig att jag hade så otroligt mycket att ge, som jag hade glömt. Men henne vid min sida kände jag mig odödlig. Det var som att jag kunde klara av vad som helst. Jag gick på så många möten och intervjuer som jag klarade galant. Innan hade jag inte ens orken att knappt söka jobb. Hon blev min drivkraft. Kärleken jag kände för henne gick inte att beskriva med något annat. Jag hade inte känt så innan. Inte så intensivt och starkt.
Hon är en person med världens största hjärta. Generös, vänlig, vacker och stark. Jag beundrar henne för hennes vilja. Hon har ett riktigt dåligt jobb, men hon går dit varje dag och kämpar som tusan! Det är såna människor jag vill ha i mitt liv. Som tillför mitt liv en massa positivt. Tyvärr så valde hon att vi skulle gå skilda vägar för lite mer än 3 månader sen. Det var det jobbigaste och hemskaste jag någonsin varit med om. Att behöva vara utan henne gjorde mig förkrossad. Men jag var tvungen att gå vidare. Var tvungen att försöka titta åt andra håll och sluta tråna efter henne.
2 månader senare blev jag kär i en annan. Det gick snabbt och var intensivt. Jag gav mitt hjärta till henne, något trasigt och förkrossat. Men jag ville att hon skulle ha det.
När jag gjort det, så kom den där andra personen tillbaka. Berättade att hon gjort ett misstag. Att hennes hjärta fortfarande tillhörde mig. Mitt hjärta började blöda och efter det har jag sakta men säkert fallit samman ännu en gång.
Att vara kär i en person, och ha en annan person som kommer tillbaka som man känner så starkt för. Det är det jobbigaste i hela världen, i alla fall för mig.
Under hela den här tiden så har jag haft dem båda i mitt liv och det har känts så himla bra. Fast det då och då varit stormigt såklart.
Detta blir visst en lång text, men det jag ville komma fram till är att jag och hon jag var med förut, vi har nu bestämt för att bryta allt. Det finns för mycket känslor mellan oss. Som aldrig skulle fungera i en vänskap bara. Det skulle antagligen förstöra oss mer.
Fast just nu känns det inte som att det skulle kunna bli värre. Jag är ledsen och mår dåligt.
För jag kommer sakna henne varje jävla dag. Jag kommer tänka på alla roliga och bra stunder vi har haft. Allt som jag ville att vi skulle uppleva tillsammans. Allt som bara är borta nu.
Jag har sån enorm jävla separationsångest. Både över att vi har brytit kontakten och för att jag inte kommer att kunna träffa min nya kärlek på 2 veckor.
Jag är rädd. För hur ska man kunna veta vad som egentligen är rätt eller fel här i livet? Vad är menat och inte?
Jag känner att jag alltid vandrar på någon slags väg, som aldrig leder fram till det jag vill. Det är som att jag hela tiden svänger av helt fel. Vandrar i cirklar. Och nu börjar mina vandringskänglor få hål i sulorna och fötterna blöder av allt vandrande.
När ska jag få vila? När ska jag känna mig nöjd, som att jag är helt trygg. Självklart ska man inte bara nöja sig och sluta gå, att gå framåt i livet är något som alla måste göra varje dag. Men när det är som att stå och stampa på ett motionsband, där du står på samma ställe, då är det inte okej.
Jag vill lära mig att älska mig själv till 100%. Jag är en ganska egoistisk människa. Men det är stor skillnad på att vara egoist och att älska sig själv. Det ena är ytligt och det andra inerligt. Jag vill känna den där inre glöden och kärleken. Passion och lycka. Äkta, på riktigt.
Det må finnas tusentals egobilder på mig. Folk ger mig komplimanger. Säger att jag är snygg, fin, vacker osv osv. Och jag bara sväljer och sväljer. Det är som att livet leker med mig. Jag är som en liten fisk. Komplimangerna sitter på krokar, jag sväljer dem, livet drar upp mig ur vattnet. Jag kvävs nästan där ovanför ytan. I sista sekund kastar livet ner mig i vattnet igen. Jag återhämtar mig, mår bättre. Men sen börjar allt om igen.
Jag måste lära mig att sluta nappa på betet. Se inuti mig själv och finna något helt annat.
Jag vet inte vart jag kommer finna det. Eller om jag vill leva det liv jag lever just nu. Men jag har ingen aning om vad som bör ändras eller vad jag ska göra. Så jag fortsätter bara leva som det är nu. Och hoppas på det bästa.
Hoppas på att kärleken jag känner just nu är rätt. Att den kommer ge mig allt jag behöver och att jag kan ge minst lika mycket tillbaka. För om jag börjar älska mig själv så kan jag också älska andra på ett helt annat sätt. Inte bara törsta efter mer och vara egoistisk hela tiden.
Första steget på min väg, som jag nu hoppas är den rätta vägen, det är att lära mig leva utan en människa som jag älskar otroligt mycket.
Och mamma, du läser ju säkert detta. Som vanligt, oroa dig inte för mig! Jag klarar mig.
Nu ska jag gå tillbaka till att ha en värdelös tv-eftermiddag. Förhoppningsvis finner jag lite hunger också och kan äta om en stund.
