honochhennes

Kanske bara är jag som kan ha såna här dagar. Dagar då det till och med känns jobbigt att gå och hämta ut något på posten. Eller att skriva på ett papper. Småsaker som känns hur överväldigande som helst.

Idag skulle egentligen vara en; att göra-dag. Men jag känner sån motvilja inför allt.

Jag hade behövt åka ner till turistbyrån och hämta några saker, skulle köpt några sista julklappar,

gått till ica och hämtat ut ett paket.

Men det känns så jobbigt. Gillar inte såna dagar. Men jag tar mig igenom den här dagen med.

För när man vet hur det är att må riktigt jävla dåligt, då kan inte dessa petitesser ens jämföra sig med det.

Så jag lutar mig tillbaka på soffan. Slänger ur mig ett; Kanske sen. Och så kopplar jag bort stressen.

 

Bara ett jobbpass imorgonkväll. Sen bär det av hem till familjen mån-ons. Ska bli så skönt. Känner dock inte riktigt någon julstämning. Men kanske blir bättre när jag ser mammas pynt där hemma.

Har en massa kul att se fram emot framöver! Julfirande hos min familj, julfirande i skåne hos Sandras familj, nyårsafton med fina vänner, Sandras födelsedag.

 

Positivt tänkande, så ska det nog gå bra!

 

 

Blotta tanken.

Hell och misär.

Nedgrävda landminor.

Ett viskande ord i natten.

Blickar som möts.

Existentiell kris.

Andas i minusgrader.

Ser skuggan av dig.

Minns varje ord.

 

Känner mig illamående. Sitter och bara funderar. Varför känns allt så meningslöst ibland för?

Usch...

Känns som att jag sitter på ett tåg utan varken destination eller hållplatser. Jag bara sitter och ser

landskap susa förbi fönstret. Bryr mig inte ens om förseningar.

Jag är endast en medpassagerare i mitt eget liv.

Det finns så mycket bra. Men saknaden efter något större finns där hela tiden.

Önskar jag kunde se allt med helt andra ögon. Borde kanske skaffa linser. Linser som gör att jag upptäcker

de där små detaljerna, som just nu bara är som suddiga kanter runt allt.

 

Jag måste finna mitt "go" igen. Tiden då jag gillade att gå till gymmet. När det första jag gjorde när jag vaknade var att städa, så att varje dag kunde starta fresh.

Känns som att jag fastnat i en ond cirkel. Jag saknar mig sjäv, fast jag liksom är här hela tiden. Men det är en del av mig själv som försvunnit. Som jag inte riktigt vet hur jag ska hitta igen.

Den där självständigheten och positiva sidan.

 

Livet är inte alltid enkelt. Men jag vill finna charmen i det lilla igen.

Jag vill hitta igen mitt hjärta som vandrat vilse någonstans.

 

"Breathe your smoke into my lungs
In the back of the car with you I stare into the sun
Still not too old to die young
The lovers hold on to everything
And lovers hold on to anything"

 

Hold on, be strong. A new day will come.

 

Sitter och känner solens strålar som värmer mig genom fönsterrutan.

Men utanför är det kyligt. Kanske här innanför också. Bakom murarna.

Fast vem bryr sig om vad som finns där?

Det viktigaste är väl en välpolerad och varm yta. Där inget kan tränga in.

Ett leende och sorglösa ögon. I en värld där fåglarna alltid kvittrar. Där regnet aldrig

når jordens yta.

 

Så länge jag kan springa når inget mig.

 

 

 

 

"And you can blame it on my crazy heart.
I got lost, you got torn apart
I wish you would let me hold you
Let me hold you
One last time"

 

När du står där högst upp på kullen och tittar ner på förbipasserande människor.

Känner du dig då som dem, eller förmår du dig att tro att du är bättre?

De är inte små människor. Det är världen som är alldeles för stor.

För stor för våra känslor. För stor för den lilla luft som våra lungor andas in. 

Men det som är bra med världen är att syret aldrig tar slut.

Det finns en ny destination bakom varje hörn.

Ett äventyr du inte testat förut.

 

Om jag vågar använda mina vingar, flyger du med mig då?

 

 

 

Varför funderar jag ens över så konstiga saker?

Ikväll har jag tänk över vad som hänt om Sandra inte flyttat till Västerås. Om jag hade tagit beslutat att flytta till Göteborg i stället.

Jag trivs i Västerås. Men ibland kan jag känna mig så uttråkad. Västerås är Sveriges femte största stad. Men den liksom dör på kvällarna. Inte på helgerna. Men att gå igenom Västerås en vardag, det är som att gå igenom en kyrkogård, kan till och mer vara mer livat där..

Jag vet inte om jag är för kräsen. Men känns bara som att det händer så mycket mer i Göteborg. Skönt folk. Kul tillställningar. Stora fester. En av mina bästa vänner, vet dock inte vart vi står längre..

Jag har bara konstiga tankar ibland. Ska inte fundera för mycket. För då blir jag alldeles intrasslad.
Man kan aldrig veta vad som skulle hänt om man gjorde saker annorlunda, man kan bara leva i nuet och göra det bästa av allt.

 

Måste ta tag i sociala livet, så blir jag nog nöjdare med tillvaron.

 

Tjing.

Jag och Sandra har diskuterat det där med hund en hel del. Främst så har vi varit inne på att skaffa en fransk bulldog. Men att det får bli senare, eftersom vi helst vill köpa en valp.

Jag är något av en blocket-junky, så jag kikar på blocket i princip varje dag. Mitten på förra veckan så föll jag för en liten hund som jag hittade där. Jag bara kände att honom ska vi titta på. Sagt och gjort så åkte vi dit. Tyvärr så överrensstämde inte riktigt allt. Vi kände att det var en hund som krävde lite mer än vad vi hade att ge. Jag hoppas dock inerligt att han kommer att komma till ett bra hem! Skulle vara jättesynd om han behövde avlivas på grund av sina problem.

I alla fall, vi kände då att nu när vi ändå tittat på en hund, så kan vi lika gärna söka vidare. Vi tittade igenom lite annonser och föll ännu en gång för en hund. Det bestämdes träff i Uppsala. Vi var dock berädda på att detta kanske inte heller skulle gå bra. Då ägeren sagt att hunden är lite blyg. Så vi kände att om detta kommer vara en problemhund, så blir det blankt ett nej denna gång också.

Så fort vi träffade denna vackra varelse så var han framme och hälsade. Han betedde sig friskt och sunt. Husse och matte berättade om hand personlighet osv. Det var som att denna hund var gjuten för oss. Vi gick iväg en stund för att diskutera, men visste egentligen båda två vad den andra parten kände.

Kort och gott så åkte vi ifrån Uppsala med lille Brian, som nu fått namnet Ri. En hund med en otroligt härlig personlighet, han visar enorm tillgivenhet och kärlek. Absolut ingen problemhund.

 

Nu väntar vi bara på att få hem vår fina katt Zoe också. (Fast jag mer än gärna nöjt mig med hund.) Känns i alla fall som att Sandra och jag båda fått vår vilja igenom nu. Jag är verkligen en hundmänniska. Medan Sandra verkligen längtat efter en liten kattunge.

De kommer dock båda få en massa kärlek. Och jag hoppas att de kommer leka fint med varandra!

Det är så skönt när skulder blir återbetalda och försvinner.

Trodde jag hade runt 5000 kr kvar på CSN. Men så såg jag efter nu, och när jag betalt in nästa belopp i november, då är det bara 1200 kr kvar! Så om jag får en bra lön i slutet på december tänker jag skjutsa in resterande till CSN och då är skulden dit helt klar! Tack och bock.

Har sista betalningen till netonnet i november också.

 

Så nästa år kan jag fokusera på att betala av min del av soffan. Samt det jag är skyldig min mamma. Och ja min skuld till klarna på 1900 kr.

Vilket trist inlägg! Men jag blir lite glad i hjärtat när jag får bort skulder.

Jag flyter genom små strömmar av ord. Viktlös. Den sista sanningen ekar. Ropar på mig.

- Hallå?

Känner ett inre lugn.

Ingen panik när det sista tåget susar förbi perrongen. Står ensam kvar. Men vad gör det?

Känslan av varma händer runt min midja hänger sig kvar. Blundar och kan nästan höra dina viskande ord.

De sista orden du yttrade i mitt öra. De var tysta och lugna. Nästan obefintliga. Men i mitt huvud lät det som att de skreks ut från högvåningshus.

I din närhet var styrkan enorm. Som att musklerna pumades till max. På mina axlar kunde jag lyfta hela världen.

Din sorg och smärta bar jag i mitt hjärta. För att låta dig andas en stund.

Blickar som möttes och skapade blyga leenden i kalla höststormar. Dina smala fingrar slöt sig samman med mina.

Jag visste hela tiden att detta inte var något som skulle vara för alltid. Men känslan var evig. Den var för stark för att någonsin lämna mitt pumpande hjärta.

Vackra fotografiska minnen i mitt huvud.

Sista natten när vi låg tätt intill. Din hud började tappa sin värme. Du tittade på mig med trötta ögon. Ett litet leende letade sig fram på ljusrosa läppar.

- Glöm mig aldrig. Viskade du.

I den stunden visste jag, att livet är skört. Inget är för alltid. Men du kommer leva vidare inom mig.

Sakta slöt du dina hasselnötsbruna ögon. Greppet om min hand blev livlöst.

Ett sista andetag.

 

 

 

 

 

 

Trevlig eftermiddag/kväll igår hos Suzze och Michaela. Det bjöds på skratt, prat, te och mjuk pepparkaka. Fina vänner uppskatts alltid. Likaså nyktert lördagsmys. Första vita helgen på en månad ungefär.

 

Nästa vecka börjar gymmandet igen. Efter två veckor med förkylning så känner jag att det är dags att komma igång igen. Eftersom jag inte får så mycket jobbpass nu för tiden så har jag en massa tid som jag kan döda på gymmet. Härligt!

På tisdag kommer mamma och mormor hit för att kika på lägenheten, umgås med mig samt shoppa. Kommer bli en mysig dag.

Ser också fram emot fredag. Då blir det trerätters middag hos LM med Filippa, April och Karoline.

 

Kanske ska göra något av denna söndag också. Ingen söndagsångest här inte. Nyss suttit ute på balkongen och druckit latte. Städa lite står på agendan nu. Efter det kanske jag ska fortsätta läsa. Hittat en bok som är riktigt bra!

 

 

 

 

Jag törstar, men hur mycket vatten jag än dricker så vill jag bara ha mer. 

Det är en osalig känsla som inte kan försvinna.

Känslan av att bära en hundrakilos ryggsäck upp för ett högt berg.

Bestämma om det är värt att ta det där andra steget eller inte.

Om benen bär.

Om hjärtat håller.  

Osynkade, iskalla andetag i en annars varm omgivning.

Faller en, faller alla, är det inte så man säger?

När jag står och balanserar mellan vett och ovett så känns det inte så.

Då faller ensam först.

 

Vill du ramla runt i djupa avgrunder med mig?

Känna vinden, inte fångande, utan störtande.

Ett känslohav vi inte kan styra över.

Översvämmade lungor där syret inte får plats.

Vi vet hur det känns när man förlorar vettet.

Men sanningen kommer alltid vara vår tröst.

För jag vet att du vet att vi vet.

Ibland ger livet mig svindel.

Din hand över mina ögon.

Att känna i stället för att se.

Jag vet vem jag är när jag är med dig.

 

När smärta plötsligt förvandlas till något vackert.

Och orden får en annan mening.

Skräck byts ut mot förtjusning.

Du och jag blir ett.

Utan minsta motstånd faller jag in i varm famn.

Känner inte det jag bör, utan det jag vill och kan.

Hopplösheten som bara var frågor, får nu sina svar.

När lågan tänds och mörkret är borta.

Jag blir levande igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skräckblandad förtjusning idag.

Förändringar är inte min starka sida.

När människor säger "det är bara", så ser jag alla hinder. För det finns inget i världen som är "bara". Allt är alltid något. Och vad du gör för val får alltid konsekvenser, oavsett om de är pyttesmå eller enorma.

Nu är ju dock inte detta egentligen något enormt, eller ja, det beror på hur man ser det. Det är en varelse att ha ansvar för i många, många år framöver. Det är ju faktiskt något stort och viktigt. Men i helheten, så är det inget som sätter rotation på en hel värld. Det gör bara att vissa kanske inte kan komma och hälsa på hur som helst, det går inte att bara åka iväg flera dagar utan att hitta någon som kan se till pyret.

Missförstå mig inte. Klart jag ser fram emot hennes ankomst. Absolut. Det ska bli fint med ännu lite mer liv här hemma. Och såklart ska min sambo få katten hon önskat sig. Jag är ingen självisk människa som tänker frånta henne glädjen av ett djur. Hon älskar djur och vill ha hund, katt eller både och här hemma.

Jag tänker bara att om jag hade valt så hade det antagligen inte dykt upp en hårig vän här hemma.

Men Zoe kommer få ett kärleksfullt hem. Såklart.

 

Välkommen hem om 7 veckor pyret.

 

Har en massa olika funderingar och tankar just nu. Tror det får bli några olika inlägg. Så jag inte bara blandar ihop allt och blir alldeles snurrig i huvudet.

 

För det första är jag ganska chockad över hur en person väckt ilska mot mig, vilket jag känner är alldeles fel och förskräckligt.

Jag har en annan vän som är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i, ja det är banne mig nästan precis 10 år nu (!!!), vi umgicks väldigt intensivt under 3 år. Gick i samma klass, bodde tillsammans under ett år. Ja, umgicks nästan 24/7. När vi sedan slutade gymnasiet så blev det automatiskt att vi hamnade en bit ifrån varandra. Hon flyttade ner till Västra götaland och jag flyttade upp till Sundsvall. 50-60 mil är långt avstånd. Trots detta försöker vi ses 1-2 gånger om året. Det är inte alls mycket om man jämför med innan när vi kunde träffas varje dag. Men när man inte bor i samma stad eller ens nära varandra, då är det inte lätt att sammanflätas med varandra, så eftersom att man har varsitt liv, så rullar tiden liksom på. Saknaden finns självklart där. Och de gångerna man väl ses är verkligen guld värt! Vi hörs lite då och då över facebook eller sms. Jag håller mig uppdaterad om hennes liv och hon håller sig uppdaterad om mitt. Trots detta avstånd och att vi knappt kan ses, så har hon en stor plats i mitt hjärta och jag värdesätter hennes vänskap enormt mycket. För jag får massvis av energi från henne när vi väl kan träffas. Vad jag delvis vill komma fram till är att vi inte begär något av varandra. Vi finns där för varandra. Hon vet att om det är något så ställer jag ALLTID upp, och vice versa. Jag begär inte att hon ska åka till mig hux flux, jag kräver inte att hon smsar mig så fort hon har en ledig stund. Jag respekterar  att hon har sitt liv och jag har mitt liv. Vänner är otroligt viktigt. Men när man blir vuxen så handlar livet också om så mycket mer. Andra ansvar. Pengar. Tid. Ansvar för sin närhet.

Så, över till min andra vän, hon som har väckt ilska mot mig. Hon förstår inte riktigt att livet tyvärr går vidare. Jag vill inte att livet går vidare utan henne, såklart inte. Men jag önskar att hon hade förståelse för att det inte alltid är så enkelt. Jag har ett jobb som jag måste vara tillgänglig för.

Jag skulle egentligen åkt till den här vännen i helgen. Men på grund av att jag var tvungen att jobba, så fick jag säga ifrån. För jag skulle jobba 8-17 på lördagen, fanns ingen chans att jag skulle kunna ta mig till Göteborg efter kl 17 en lördag. Helt omöjligt. En vän från Stockholm däremot, bestämde sig för att komma till mig på kvällen på lördagen. Något som var helt möjligt, då det är 1 h mellan Västerås och Stockholm. Olyckligtvis blev ja sjuk och kunde inte jobba, men jag ville gärna att min vän från Stockholm skulle komma ändå.

Det är tråkigt när människor inte kan se hela bilden. Inte kan förstå att de faktiskt inte blir ignoerade eller bortknuffade. Det är bara otroligt svårt att pussla ihop saker och ting när det är tiotals mil emellan. Hur mycket man än planerar så kan saker och ting komma emellan.

Jag försöker alltid ta vara på människor som jag tycker om. Men jag kan inte vara överallt på samma gång. Jag kan inte strunta i ansvar och bara hoppa på ett tåg och åka vart jag känner för. Jag behöver ibland vara exakt precis här.

Jag vet inte om denna vän kommer att läsa detta, men jag hoppas att hon kan förstå, på något sätt. För jag är ingen elak människa som missunnar.

 

Jag behöver alla mina vänner.

Ibland känner man totalt stiltje. Som att saker och ting susar förbi, medan jag står helt still och bara tittar på. Jag är stiltjet liksom.

Egentligen vet jag knappt vad jag pysslat med denna vecka. Jag fick endast ett jobbpass. Så kan ju inte säga att jag slitit ihjäl mig. Jag har försökt strukturera upp mig själv. Varit på gymmet några gånger. Men det är ju inte lätt att få kroppen att sätta fart, när det väl händer något, ja då blir det helg och alkoholintag. Vilket gör att allt stannar upp i några dagar. Sen kommer det igång. Och så är det helg ännu en gång.

Igår var det födelsedagsfest för Isabell. En hel del kollegor träffade jag på. Riktigt trevlig fest! Vandrade hemåt, ensam, på en liten cykelväg med skog på båda sidorna. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk så hade jag aldrig gått där ensam! Usch.

 

Nu i veckan så ska jag försöka fokusera på vänner. Känner att jag har en massa att ta igen! Blir en hel del gymmande också. Fest på lördag. Efter den festen ska jag försöka att ha några vita veckor. För då tror jag inte att det händer något förrän gaykryssningen faktiskt. Kan bli skönt. Att bara lägga fokus på att äta bra och träna.
Beställde hem lite grejer från MM sports, som jag kände att jag behövde. Två sport bhar, träningshandskar och så två burkar med tabletter som jag ska ta tre stycken om dagen av, de är till för att öka fettförbräningen, så att energin ska ligga på topp, samt hjälpa muskelmassan att öka. Får se om de fungerar. Vissa säger att de gör det, medan andra säger att det bara är flux. Jag är villig att ge det en chans i alla fall.

 

Soffläge resten av denna söndag.

 

(Hittade en gammal bild förut. Old times!)

 

Okej, jag ska uppdatera meeer.

Har varit så otroligt mycket dessa senaste två veckor bara. Flytten har betytt massa påfrestning. Mest positiv, men klart det varit jobbigt då och då.

Nu börjar det mesta komma på plats i alla fall. Det sjukaste måste varit att få soffan på plats. När den levererades så kunde inte killarna som kom med den, få in den genom dörren. Så där var den kostnaden på nästan 1000 spänn åt helvete. De tog med sig soffan och åkte. Vi lyckades som tur var fixa hjälp dagen därpå. PEAB lyfte upp soffan med deras lyftkran och hissade in den genom balkongfönstret. Det är det konstigaste sättet jag fått något levererat på. Men, nu är den på plats i alla fall. Snygga gudomliga 16000 kr soffa. Dyraste jag någonsin köpt, men bästa köpet, lätt. Lägenheten är så otroligt fin nu. Bara köksluckor som ska bytas, en tapet som ska beställas och några tavlor som ska upp. Sen är det mesta klart! Fantastiskt. Man kan verkligen komma hem och känna den där känslan av lugn. Nu är det borta bra, men hemma bäst, på riktigt! Här trivs jag.

Idag är jag ganska ledsen. Ledsen och frustrerad. Hela jobbpasset har bestått av smärta. Mina ryggbesvär är tillbaka. Så varje steg jag tar så ilar det ut i svanken och jag domnar bort i ben och fot. Känns jättejobbigt! Blir ledsen, för jag vill inte lida av massa krämpor.. Man borde inte ha såna här besvär vid 26 år.. Det finns ju inget annat att göra än att försöka att träna bort det, samt ta en massa värktabletter. Jag har som mål att jobba mycket i september, så detta ska banne mig inte få sätta käppar i hjulet för mig. Jag tar mig igenom det.

 

Om 4 dagar säger jag hejdå till denna äckliga lägenhet också! Satan vad pepp jag är. Ska bli så kul att renovera och fixa en massa.

 

Snabb uppdatering idag. Nu ska jag vila min stackars rygg!

Det är redan söndag! Oj vad veckan har gått snabbt! Har haft en väldigt bra vecka faktiskt. Den har känts så himla avkopplande, lugn och rolig. Fler såna här veckor tack!

Började veckan lite lugn, chill och seriekollande i måndags och tisdags. Jobbade i onsdags. Sen i torsdag åkte jag hem till Cecilia och umgicks med henne och Jens. Drack vin och hade det supertrevligt! Fick nys om en HBTQ-afton på Alberts krog. Så vi åkte dit. Där spelades det schlager och sjöngs kareoke. När de stängde så tog vi med oss Sandra O och åkte ner till Sjökrogen. Hittade ett skönt gäng som vi satt och snackade med. När de sen stängde så åkte jag, Cecilia och Sandra hem till Cecillia och fortsatte kvällen fram till 4 halv 5.

I fredags blev det ost, kex och vin hemma hos Suzze och Michaela. Mikaela var också där en stund. Riktigt rolig och mysig kväll. Jag kom inte hem förrän 2 någon gång. Och sen var det bara att hoppa upp när kl ringde 06:15 och bege sig till jobbet. Efter jobbet kände jag mig mer död än levande. Fixade lite god middag och bara körde en soffkväll för mig själv. Och idag så har jag jobbat hela dagen! Men ja, bra vecka med andra ord.

 

Nästa vecka finns det en del saker att se fram emot också. Imorgon ska jag eventuellt åka till Eskilstuna och umgås med Leena. På tisdag kommer Sandra hem ifrån Turkiet. Och på lördag blir det vinkväll med Sara och Mikaela. Jag vill fortsätta ha det såhär, umgås med fina vänner och känna att jag verkligen lever.

Får inte vara instängd i lägenheten mer! Det kväver sönder mig.

 

Blir arg på mig själv. För jag kan få sån ångest över så dumma saker..
Jag är en sån person som vill spara alla bilder jag någonsin fotat. När min mobil la av för några månader sen så sparade jag så mycket jag kunde, innan jag fabriksåterställde den. Idag skulle jag titta igenom alla bilder. Insåg att en massa bilder inte blev sparade. Och jag fick sån extrem ångest. Blev verkligen ledsen.. Vilket är dumt. För de bilderna som saknas är bilder som jag inte bör titta på egentligen. Men ändå är jag upprörd nu. Kan inte rå för vad jag känner.

Fan...