honochhennes

Suttit och läst lite i min gamla blogg. Fick nått infall bara att kika i den. Alltså vilken annorlunda människa jag var då! Jag jobbade på en second hand butik, brydde mig jättemycket om min konsumtion. Flera inlägg handlar om miljömedvetande och arbetsförhållanden. Jag hade bland annat skrivit om ekologisk bomull, då flera tusentals människor dör varje år, då de måste vistas bland kemikalierna som de använder i bomullsindutrin. Jag var verkligen insatt i en hel del viktiga saker. Åt mestadels vegetariskt. Tyckte det var viktigt att köpa ekologiskt och fair trade. Vad hände med det egentligen? Vad hände med att vara medveten? Att inte blunda för allt viktigt. Jag var så stolt förut över att jag cyklade en massor och åkte kollektivtrafiken.

Nu för tiden verkar jag inte bry mig om någonting längre. Jag åker bil så fort jag får chansen. Konsumerar otroligt mycket kött (som kan komma från Irland, Tyskland, Danmark eller vad som). Jag skiter i allt vad källsortering är. Köper jag kläder så är de inte från second hand.

Jag var så stolt över min syn på saker och ting förut. Hur jag valde med omsorg, utan att vara överdriven. Jag saknar den sidan. Att faktiskt bry sig, om något större.

Plötsligt dyker det upp igen. Som en dum uppenbarelse. "Just det", tänker jag. Då minns jag vad som hänt. Varför det känns såhär i min kropp och sinne. Varför allt känns så otroligt tungt.

När du springer rakt fram, så snabbt du kan, och tror att inget ska ta emot, då blir du chockad när du plötsligt slår ansiktet hårt i en glasskiva. Du borde sett den komma, men ändå, hur skulle du kunnat det? Du slår dig blodig. Och står där orörlig, chockad och som att det där som finns på andra sidan glasskivan inte är så viktigt längre, det är suddigt och du ser det inte. Det enda som finns är nu. Och nu gör det jävligt ont.

Det är ju lättare sagt än gjort. När livet är jävligt så är det ganska svårt att göra något bra av det. Svårt att tänka längre fram än nästkommande två sekunder.

Ibland måste man kanske se på sig själv ur ett helt nytt perspektiv. Försöka hitta nya förutsättningar.

Gårdagen har fått mig att fundera, att hitta en slags rädsla som jag inte hade förut. En känsla av att när som helst så kan allt vända. Jag vill inte att det ska vända. Verkligen inte. Jag vill ha det som det är. Vill alltid vara i detta nu. Inte i något annat, för det existerar inte i min hjärna. Samtidigt måste man alltid vara beredd på det värsta. Försöka ta livet som det kommer. Men jag är rädd. Otroligt rädd för att allt bara ska ryckas bort från mig vilken sekund som helst. När det händer, OM det händer.. Det är dagen D.

Jag gillar inte riktigt när Sandra jobbar 7-15 och jag jobbar 15-22:50. Känns som att hela dagen bara går på rutin. Men livet är ju så ibland.

 

Idag var vi i alla fall spontana och bokade en spa-kryssning! Vi ska äta gott, dricka och slappa i relaxen. Kommer bli hur mysigt som helst, och välbehövligt. På onsdag åker vi iväg.
Jag har även bokat biljett upp till Sundsvall i mars. Ser fram emot det hur mycket som helst!

 

Starten på helgen är alltid den samma. Jobb på fredagar. Vilket gör att man blir något förvirrad över vad det är för dag när man vaknar på lördagen. Men ja, idag är det i alla fall lördag. Jag ska fixa lite här hemma. Sen ikväll blir det hem till Chokko för lite umgänge.

 

Min detox har gått bra! Igår så stod det en jäkla massa mumsmums på bordet i fikarummet. Men jag valde att stå emot. Jag tog en banan och en kopp te i stället. Överlag så känns det helt okej att bara äta frukt och grönt. Men imorgon så är det sista dagen. Det har varit fem bra, och lite jobbiga dagar. Mest jobbigt har det varit när Sandra suttit och ätit tacos eller spagetti och köttfärssås. Så länge jag inte ser vanlig mat, så är det helt lugnt! Men som sagt, sista dagen imorgon. Sen börjar jag äta vanligt igen, men betydligt nyttigare! Ska inte direkt chocka kroppen med onyttigeter, då vore ju detta helt i onödan.

Ett plus, som egentligen inte var något mål, men ett plus i kanten, var att vågen sa -2kg imorse. Jag har ändå ätit ordentligt, flera mål om dagen, så det är inte direkt ett resultat av svält. För i så fall skulle ju de kilona komma tillbaka så fort jag äter normalt igen. De tror jag inte att de gör. För jag var så uppsväld av allt socker och skit i kroppen. Som nu börjat rensats bort.

Nästa vecka kan jag även börja träna igen, har valt bort det dessa dagar då jag känner att för optimal träning så behöver nog kroppen lite protein också.

Tänk vad mycket vitt socker påverkar humör och mående. Det är som en drog som gör oss helt slöa. Som får humöret att pendla upp och ner.

Jag känner redan att min kropp mår bättre av att slippa allt vitt socker. Jag vaknade tidigare idag än vad jag brukar. Jag hade inte ont i magen, som jag haft nästan konstant i några månaders tid. Det känns bra i kropp och själ. Har funderat över hur många dagar jag ska köra på min "detox", eftersom det absolut inte är någon slags bantningsmetod eller något långvarigt. Så jag tror jag kommer köra fram till på söndag. Det är lagom många dagar för att känna att jag fått en nystart och bli av med det värsta sockerberoendet.

Lönen kommer ju imorgon. Så på måndag blir de det riktiga startskottet. Då ska det handlas nyttiga och bra råvaror. Jag ska äta mycket sallader, fisk, bönbiffar. Verkligen tänka på att maten jag lagar ska innehålla bra kolhydrater, proteiner och vitaminer. Och inte en massa fett och socker.

Som sagt, jag har aldrig tänk göra någon slags bantning, för sånt håller sig aldrig i längden. Jag ska bara äta nyttigt, träna och hitta en bra inställning till livet igen.

Ni vet när man ser en riktigt fet människa på tv, eller kanske på mc donalds? Då tänker väl de flesta; Hur kunde den där personen låta sig själv förfalla så? Hur kan man gå upp i vikt och inte göra något åt det innan det är för sent?
Ja vi har nog alla tänkt någon liknande tanke.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag nu gått upp 10 kilo på ungefär 1 ½ år. Jag trodde inte det var möjligt. Jag tänkte den där tanken, man stoppar det väl innan de går för långt. Men nej. Det är inte så enkelt som det låter faktiskt. När man väl hamnat i en ond spiral. Ja då snurrar den på. Ni vet om man står och snurrar runt riktigt mycket. Då blir man tillsist så yr i huvudet att det knappt går att stanna. Lite så är det.

Jag VET mycket väl vad som händer om jag skiter i att gå till gymmet, om jag dricker läsk, äter chips och gluffsar i mig den där extra chokladkakan. Don't we all, liksom? Det är enkelt och tänka, men det är så svårt att göra i vissa fall. Att finna den där inre styrka, att motstå. Jag behöver hitta kraften igen. Jag vet inte ens när den försvann. Plötsligt gick det bara utför.
Som tur är, eller det kanske inte är sån tur, jag vet inte, så mår jag inte superdåligt av detta. Jag kan fortfarande se på mig själv. Jag kan tycka att jag är vacker. Så jag slipper det där hemska psykiska måendet. Jag tror att hamnar man i den spiralen också, då är det ännu svårare att ta sig uppåt igen.

Jag har i alla fall bestämt mig för att detoxa nu. Få ur mig allt hemskt ur kroppen. Socker, kemikalier, slaggprodukter. Så från imorgon kommer frukost, lunch och middag bestå av; frukt, grönsaker och brämhultsjuice. Nyttigt ska det vara. Så all skit försvinner från kroppen. Jag tror att jag kommer ha ont i huvudet först, och må lite dåligt. Men sen kommer kroppen förhoppningsvis återhämta sig och finna energi i stället. Så känns det kanske lättare att ändra mat- och träningsvanor. Jag hoppas.

Imorgon är en ny dag.

Satan vad jobbigt det är med missnöje. Att egentligen ha allt. Men samtidigt känna som att man inte har någonting alls. Det är en konstig och jobbig känsla.

Jag saknar något, men vet inte vad det är. Det gör mig arg och otroligt frustrerad! Vad är det som saknas? Vad behöver jag för att känna mig komplett?

Det spelar ingen roll hur mycket kärlek jag än får från nära och kära. Jag är inte på rätt plats. Känner det så tydligt. Är missplacerad. Men vart skulle jag passa bättre att vara?

Ge mig klarhet för tusan.

Fyfan för vissa dagar! Usch.

Idag är en sån där krypa-under-täcket dag.

När det till och med känns jobbigt att tvätta. Skulle bära tvättpåsen och den var bara sådär omänskligt tung. På grund av mitt jobb, som man kanske tror ska göra mig starkare fast det tyvärr är tvärt om, så har jag ont i axlar och händer. Så den där jävla tvättpåsen kändes som en betongklump. Släpade den med tårar i ögonen till tvättstugan. När man har sånahär dagar så önskar man att någon kunde skjuta en i foten, så att allt bara riktades någon annanstans för ett tag.
Ibland är det jobbigt att vara människa. Det har jag fått erfara ganska många gånger. Dock var det betydligt tyngre förr. När man var yngre och inte riktigt kunde hantera allt som hände i ens huvud. Nu för tiden så vet jag att dessa dagar kommer och går. Det gäller att härda ut. Som en missbrukare på rehab. Jag tar mig igenom skiten. Gång på gång.

När jag hittat alla pusselbitar så kanske dessa dagar kommer vara färre.

Place a kiss on my cheekbone
Then you vanish me
I'm buried in the snow
But something tells me I'm not alone

Ge mig förståelse, sommar, resor och solsken i massor.

 

 

Bland råttornas dunklaste kloaker kryper du runt.

Nedsmutsad av orena tankar och handlingar.

Sakta släpar du dig framåt undrandes hur du hamnade där.

En illvilja till räddning.
Dina mörkbruna ögon gråter inte längre.

För du har valt en helt annan väg att gå.

Där du vet att sorgen inte längre har någon plats.

Skrapar knäna mot hård betong.

Drar dig fram med avbrutna naglar.
Avsaknad av rent syre.

Drar in ännu ett roslande andetag.
Kakerlackor som gnager i öppna sår.

 

Vad hände med dig?
Vad hände med oss?

Livet har varit lite stillastående på något sätt. Även fast det hänt mycket så har jag stått i pausläge.

Vilket delvis varit skönt. Tagit mig tid för eftertanke. Jag har känt mig deprimerad, men egentligen har jag nog mest varit försjunken i det dunkla. Något som behövs då och då. Sjunka ner, andas, inse att livet kan vara tufft och svårt. Men samtidigt se ljusglimtarna i horisonten. Jag vet att det behövs balans i livet. Man kan inte bara se glatt på allt och vara ständigt i lycka. Det behövs svarta orosmoln också. Jag tog dem bara lite för hårt. Såg dem som att de

skulle ta över min annars klarblåa himmel. Men när jag tittade lite noggrannare så såg jag att även bakom dem så sken solen.

Ibland går man vilse, men den inre kompassen leder en alltid i rätt riktning tillslut.

Jag har hållt vissa människor lite på avstånd en tid nu. Det har varit nyttigt och bra. För ibland behöver man sina egna tankar, utan någon annan som funderar vad man tänker på.

Men jag är redo att släppa in igen. Redo att möta världen på nytt. Säga hej till mina vänner igen.

Det började ju bra, med en väldigt fin kväll igår. Snack, vin och spel med underbara vänner.

 

Gammal bild, fina vänner.

 

Jag orkar inte när dagar känns så himla värdelösa. Även om man sitter hemma så brukar det finnas något

att fixa med. Men jag har typ gjort alla sysslor som går att göra. Så nu går jag bara runt här hemma och lyssnar på musik. Känner en klump i magen, som jag inte riktigt vet varför den är där. Uttråkad och deppig är ingen bra kombination. Och folk är sjuka, jobbar eller upptagna. Så jag kan inte direkt åka iväg någonstans heller.

Får väl ta och sova några timmar. Då går tiden lite snabbare i alla fall.

Kvällen blir förhoppningsvis roligare.

 

Don't ya worry baby.