honochhennes

Usch, hade bara en dålig dag igår, därav mitt lite negativa inlägg. 
Känns bra nu. 

En väldigt viktig sak hände idag. Jag kan säga att en person sa upp sig från sitt arbete. Tänker inte säga om det gäller mig själv, Sandra, eller kanske någon annan.  Mina närmsta vänner vet. 
I alla fall så kommer denna händelse ändra på en hel del saker. Och jag vet att framtiden ser väligt ljus ut! Känner i hela min kropp och själ att detta är början på något nytt. En ny era. Ett enkare liv. Fullt av kärlek och lycka. 

Om ca 40 dagar så händer nästa stora sak, och det är fantastiskt. Jag hade inte kunnat vara lyckligare över detta. 
Känns som att jag kommer vara exakt där jag vill vara i mitt liv just då. Vara nöjd just för den stunden. Sen kommer livet såklart ta en miljon andra vändningar under hela livet. Men just den vändningen kommer göra mig glad och lugn  just då. 

 

Om några timmar sitter jag och Sandra på tåget upp till Västerås. Ska bli mysigt att visa henne min stad. 

Vissa människor liksom etsar sig fast i hjärtat, vare sig man vill det eller inte. Det kan väl inte vara något fel i det?
Det är trist att titlar ska göra att man inte kan ha en relation till den personen. Samt att personer runt omkring ska få styra.
Det känns konstigt när man levt ett sammansvetsat liv med personen, delat allt, för att sen bara bryta helt. Eller detta är ju inget plötsligt egentligen. Men det känns lite som det. Som att vi båda står där vid kanten och bara väntar på vem av oss som kommer vara den som ger den där sista knuffen, som får den ena av oss att tippa och falla över.

Jag vet att människor kommer och går. Jag måste lära mig det där med att "gå". Att det är tvunget att vara så, varför det nu måste det, egentligen.. Det vet jag inte.

Det är som med en person, som jag delat en kärleksrelation med, jag skulle lätt kunna ligga och gosa med henne och se film utan att det skulle betyda något alls. Det är bara ömhet två vänner emellan.
Men tydligen går vissa saker bara inte. Det vore som att gå över någon slags gräns. Jaså?
Jag tycker att människor ska sluta göra allt så komplicerat, varför kan det inte bara få vara enkelt?

 

Jag vill leva mitt liv fritt, självständigt och ledigt. Frihet under ansvar, som man brukar säga.

 

Blir det för mycket måsten så kvävs jag.

 

Då var det snart dags då!
Idag ska jag fokusera på att packa ner så mycket av mina saker som jag hinner. För det är snart dags att lämna denna lägenhet och bege mig till min nya.
En hel del minnen finns i den här lägenheten. Både bra och dåliga. Skratt, tårar, hysteri, ensamhet, fest, dejter, bråk, kyssar.
Jag har bott i den här lägenheten 1 ½ år. Hunnit vara sambo. Bli singel. Dejtat fyra olika personer.
Alla har blivit en del av en historia mellan dessa fyra väggar.
Men eftersom att jag är påväg mot ett nytt liv så känns det skönt att även byta lägenhet. Komma till något nytt. Där det inte finns någon historia alls. Där jag och min älskling kan byta blad och börja på något helt nytt.

 

Jag måste även lägga till en liten parantes. Som egentligen inte har så mycket med detta att göra.
Men ni som tror att ja är deppig nu för tiden, I'm not. Jag har funnit tillbaka till min djupa sida, men mer än så är det inte. För jag är enormt lycklig.
Mitt liv, jag älskar det.

Ibland är livet sådär rättvist att det blir orättvist tillslut.

Lät det konstigt?

Alltså jag har ju haft turen att träffa den vackraste människan på denna jord. Jag älskar henne mer än jag trodde det var möjligt att älska en annan människa. Hon gör mig hel och får mig att känna sån styrka och livsglädje.
Men det orättvisa i allt är att jag inte kan ha henne hos mig varje dag. Jag måste sitta här, 40 mil ifrån henne, med all denna lycka som jag bara vill få utlopp för. Jag behöver få kyssa henne när jag vill. Jag behöver få se in i hennes ögon innan jag går och lägger mig. Jag behöver få sitta och skratta med henne och titta på hennes vackra leende.
Jag är världens lyckligaste, för jag har fått den finaste gåvan man kan, kärlek med en underbar människa.
Nu vill jag bara kapa det här avståndet. Jag vill inte att hon ska vara sådär långt bort. Hon hör hemma i min famn.
Det känns som att livet äntligen belönat mig, för allt slit och all skit jag fått utstå. Jag har haft det otroligt tufft under många år. Känt att jag vill ge upp allt flera gånger. Att detta liv inte varit för mig. Men väntan har varit värt det. Jag har vuxit mig stark och nu äntligen funnit personen som jag hoppas jag får dela hela mitt liv med.

Många säger att kärlek är något man får ta vara på nu, något bräckligt som oftast inte håller. Personer är bittra och tror inte på att man kan hitta The one and only.
Fast blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe heller, sägs det. Men varje gång Sandra tittar på mig så känns det som att blixten går rakt igenom mig, gång på gång

Jag är lycklig, jag är kär. Jag är precis där jag vill vara i livet, rent känslomässigt. Med min fina flickvän.
Jag ser fram emot idag, imogon och hela framtiden med henne. Det finns så mycket jag vill uppleva med henne. Platser jag vill se. Känslor jag vill känna. Ögonblick som inte får missas.

Sandra är min största sanning.
Hon är värd all min uppmärksamhet, min kärlek, min tillit.
Hon är värd att få hålla mitt hjärta i sin hand, för alltid.

Det är lite komiskt hur personer tolkar det jag skriver. Eller egentligen är det inte komiskt, mer intressant kanske.
Klart att allt som skrivs tolkas på olika sätt. Jag tycker om att sätta lite spinn på folks hjärnor. Dock vill jag inte göra det på något negativt sätt. Absolut inte. Jag är ingen elak människa. Men att vissa ens frågar om det jag skriver handlar om dem, då finns det lite för stor ego där tänker jag. Fast jag ska väl inte säga något. Mitt ego är lika högt som Sequoia sempervirens, världens högsta träd. Ett sånt träd måste jag förresten se i verkligheten någon gång. Hur overkligt vore det inte att se ett träd med 115 meters höjd. Tänk er en svensk tall gånger 4.. Ja, ja det där var lite överkurs!

Peace out

Tyst!
Du får inte tala mer. För dina ord är som orörliga maneter på en varm sandstrand. Klibbiga och inte alls behagliga.

Chockartad tystnad och ett sinne för det som är förbjudet.

Att vandra längst en allt för välkänd väg, den som allt för många gånger nött sönder mina skor. Snubbla över exakt samma idiotiska rötter som envist grävt sig upp genom marken.
Om och om igen river taggiga snår sönder mitt ansikte. Borrar sina vassa taggar djupt innanför min hud.

Varför kör du alltid förbi och struntar i hur jag står längst vägkanten och vinkar? Varför tittar du alltid bort så fort du ser mitt sargade ansikte, så fort tårarna vandrar ner för kinderna.

Du väntade aldrig på mig. Fast jag skulle ha väntat i hundra år på dig. Trots att jag fortfarande vandrar vilset omkring, så skulle din hand aldrig möta min igen.

För det finns du och jag. Men Du har alltid varit viktigare än Vi. Och hur mycket jag än skriker så kommer du aldrig höra min röst igen. Den har sållats bort bland det som klassas för skräp.

Mirakulöst nog så sitter hjärtat fortfarande kvar i några envisa trådar. Men snart släpar det i marken. Och det har redan börjat  samla på sig småsten.

 

Egoism. Du trodde det var vackert.

Men en dag kommer du inse hur jävla fult det faktiskt är.

Och då är det försent.

Ibland förstår jag mig inte riktigt på vissa människor. Det är nästan skrattretande hur vissa tänker. Eller hur de inte alls tänker. Jag menar finns det inte en gnutta vett och sans i varje individ? Börjar tveka lite grann faktiskt. Blir lite rädd att många är fega och så otroligt rädda för att vara ensamma, att de gör vad som helst för att dämpa den ångesten. Varför känner folk det behovet? Vissa är värda så mycket bättre, men de nöjer sig med hälften, just på grund av rädslan. Det är dumt.

Jag har också varit dum, så jag kanske borde slängas under en sten jag också, tillsammans med alla andra idioter. Dock så har jag i alla fall kommit till insikt. Har insett vad jag förtjänar och vilktigast av allt; Vem.

Varför ska jag alltid oroa mig och tänka så mycket på alla andra för? Folk gör ju sina val. Jag borde inte ens bry mig. Borde bara skratta åt det faktum att jag kom undan.

Men tydligen så har jag sån där dum empati som gör att jag känner medlidande. Fast jag kan bli arg och irriterad. Men blir det för att jag bryr mig. För mycket.
Empatiska jävel.

Jag är så sjukt förvirrad just nu.

Är lycklig som in i helvete, verkligen. Har äntligen hittat rätt här i livet. Jag har hittat den där människan som

får mitt hjärta att slå dubbla slag. Som får mig att sväva på moln. Som gör att alla andra är gråa i jämförelse.

 

Men livet är inte riktigt så enkelt ändå. Inte med tanke på att det är 40 mil mellan mig och min älskade. Det gör verkligen saker och ting en aning mer komplicerade än vad de bör vara. Vi har eventuellt kommit på en lösning. Men jag vacklar lite. Jag vet inte om det är den bästa lösningen. Jag får lite ångest över att ta såna där beslut.
Jag får inte vara för impulsiv. Det har jag varit så det räcker i mitt liv.

Jag har byggt upp ett ordentligt och stabilt liv här i Västerås. När jag flyttade hit för nästan tre år sen så hade jag inget. Jag hade inget jobb, kände inte en enda människa här. Jag stod verkligen helt på egna ben.
Men det gick snabbt att lära känna nytt folk. Redan första gången jag var ute på krogen så lärde jag känna Naemi och Andreas, som jag än idag är vän med. Snabbt så lärde jag känna Linda, Anna, Chokko, Sandra, Suzze, Jennifer, Betty, Jessica. Sen med åren så har den där listan bara fyllts på. Jag har nästan aldrig känt mig ensam i Västerås. Förutom depp-perioder, men vem känner sig inte ensamast i världen då?
Västerås är staden som byggde upp mig. I Sundsvall var jag en trasig och rädd människa. Jag hade en massa vänner där också. Men jag mådde inte alls bra i mig själv. Jag var på gränsen mellan liv och död hela tiden.
Förutom under Återkommande mode-tiden. Det var den bästa tiden i mitt liv. Men efter det så föll jag samman igen. Jag var helt enkelt ingen snäll människa. Så som jag behandlade folk, så ska ingen behöva behandlas. Jag skämms fortfarande över en hel del saker.
Men, det jag vill säga är att under dessa år i Västerås så har jag blivit en helt ny människa. Jag har vuxit, jag har hittat mig själv och blivit den personen som jag vill vara, den jag känner mig som inuti.
Jag älskar mig själv och mina fina vänner som jag har här.
Känner dock lite som att jag missunnat dem på sistone. Jag har varit en hel del i Göteborg, och när jag inte varit där så har jag behövt jobba. Det har liksom inte funnits tid för något annat.
Jag är lite rädd för framtiden. Orolig över om jag kommer göra rätt val eller inte.
Västerås eller Göteborg? Det är frågan. Eller kommer jag lyckas balansera dem båda två? Finns risken att jag tillslut kraschar av pressen och stressen?
Jag vet att jag är starkare nu än vad jag någonsin varit, men är jag tillräckligt stark?
Jag älskar Sandra, och skulle göra allt för henne och mig. Men det kräver också en hel del uppoffring från min sida. Kan jag lyckas vända ryggen mot min trygghet, mot alla mina vänner som står med öppna armar?
Vända det ryggen och möta en ovis framtid. Livet är en risk. Det vet jag.

Antingen hoppar jag utan fallskärm och hoppas att jag landar mjukt, eller så håller jag krampaktigt i snöret till fallskärmen. För då kan jag blunda när livet blir för otäckt.

Åh livet, ge mig ett tecken på vad som är rätt och fel.

 

Förut har jag bara känt mitt hjärta som någon slags blodpumpande muskelmassa. Något inte allt för märkvärdigt.

Men nu känner jag verkligen mitt hjärta, på riktigt.
Stod nyss i köket och skulle fixa med lite mat, hörde en fin låt flöda ur högtalarna inne i vardagsrummet, solens strålar slog genom rutan och värmde mig. Men det var inte låten som gav mig en känsla av eufori eller solen som värme mig från insidan. Det var mitt pumpande hjärta som skrek ut signaler till resten av kroppen.

Och jag kände det i hela kroppen, i varje liten cell, min hjärna tänkte det och mitt hjärta kände det definitivt.
Den där otroliga känslan av kärlek, lycka, hopp, framtidstro. Jag kunde inte hålla mig ifrån att le stort för mig själv och skratt till lite åt att lycka faktiskt kommer till de som förtjänar det. Förr eller senare så slår blixten ner.

I mig så har den slagit ner med enorm kraft. Känns lite som en utanför kroppen känsla. Som att jag ser allt hända, från avstånd, så jag kan både se och känna lyckan samtidigt.

 

Aldrig någonsin har en annan människa haft sån här påverkan på mig. Hon får hela min gråa vardag att fyllas med färg.
Jag tröttnar aldrig på att se henne le, på att titta in i hennes ögon, på att ge henne komplimanger och se henne fyllas med kärlek.

Varje sekund som jag är utan henne så längtar jag otroligt mycket efter henne. Hon är allt jag behöver och ännu mer därtill.

 

Triss har definitivt rätt..
..För plötsligt händer det.