Främlingar.
Nu känns det som att vi börjar bli främlingar för varandra. Jag har ingen aning om vad hon gör om dagarna. Livet tuffar på med henne på avstånd. Det gör ont. Från allt till inget. Hon har tjatat om det där med vänskap. Men det var kanske bara nått desperat för hon kände sig ensam. Nu har hon en massa människor runt sig. Jag kanske bara var en avsats för henne. Nu är jag ingenting längre. Och jag måste finna styrkan att göra henne till ingenting för mig också. Men hur gör jag det? Hur slutar jag älska? Hur glömmer jag personen jag är kär i? Hur nollställer jag alla mina känslor utan att explodera? Jag önskar att jag kunde sluta älska dig. Men det är inte så enkelt.
All our memories.
Livet är som en enorm berg- och dalbana. Skratta. Gråta. Lycka. Sorg. Älska. Hata. Leva. Dö. Jag hinner inte med farten på mina känslor. Ena dagen sitter jag och Emma och skrattar och min magkänsla känns så otroligt bra. Nästa dag är ångestklumpen tillbaka. Då tänker jag på allt jag förlorat. Gråter och känner sån enorm sorg. Jag vill inte att detta ska vara livet. Vill inte leva utan henne. Vill inte ångra mitt liv. Jag kommer aldrig kunna gå vidare.
Pain no gain.
Huvudvärk. Hjärtesorg. Lite som vanligt då ungefär. S har varit här precis. Det gör ont att ens titta på henne. Hela situationen övergår mitt förstånd. Vi pratar om sånt som jag aldrig någonsin trodde vi skulle prata om. Delar upp grejer. Flyttar ut henne från min liv. Jag är så matt och trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag kan fortfarande inte förstå att det här är mitt liv. Att jag aldrig mer kommer få bo med hon jag verkligen trodde och vill gifta mig med. Känner mig död på insidan, men samtidigt otroligt levande när det gäller all sorg som fyller mitt sinne. Jag är som en treåring som inte kan skilja på rätt eller fel. Min världsbild känns upp- och nedvänd. Tillslut lär huvudet explodra av allt blod. -Allt blir bra om jag får vara med dig."Det är inget alternativ".
Själv ändå.
Jag minns inte att jag tackade ja till någon gråt-fest. Antar att det blir såhär när man håller inne för länge. Tillslut så brister det bara. Och går inte att stoppa. Hela jag går sönder. Jag minns den sista kyssen som att den var igår. Hon var inte min längre då. Men jag kysste henne och låtsades för de få sekunderna att det var min flickvän jag fick vila mina läppar emot. Sorgen jag känner i mitt bröst tar över allt annat. Jag älskar henne för mycket. Jag är för kär. Hur lyckas man sluta vara kär i någon som hela hjärtat brinner för?
Neverending love.
Jag älskade henne igår. Jag älskar henne idag. Och jag kommer älska henne för resten av mitt liv. Jag vet att hon kan göra mig så himla ledsen för att det är så mycket känslor inblandat. Jag får panik över att inte ha henne nära. Inte få sitta och skratta med henne och bara vara lyckliga. Hon gjorde mig till den lyckligaste människan på jorden. Nu har hon gjort mig till den mest olyckliga. För jag får inte vara med den personen jag verkligen vill vara med. Hade hon varit min resten av livet så hade jag kunnat dö lycklig. Då hade jag vetat att jag fick ut det av livet som jag ville. Jag kan inte sluta tänka på all kärlek. Alla minnen vi skapade på bara ett år. Om jag fick leva om detta år om och om igen så skulle jag aldrig tveka. Det skulle vara värt att mista framtiden för att få vara med henne igen. Få andas in doften. Känna de där trygga armarna. Lyckan av att höra orden "jag älskar dig". Hon fick mig alltid att känna mig trygg i mig själv. Hon fick mig att älska mig själv på ett sätt som ingen lyckats med innan. Snart är det maj. Förra maj var underbart! Vi var sjuka hela månaden. Men det gjorde inget. För vi fick vara med varandra hela månaden. På valborg överraskade hon mig med att ta bilen och åka upp till mig. Till min nya minilägenhet som jag precis flyttat in i. Vi orkade inte laga mat knappt så levde på gröna woken och annan snabbmat. Levde på kärlek. Såg massa filmer. Var nere i Göteborg en sväng. Sen åkte vi till Vingåker och gick på Twiggies fest. Somnade tätt intill den natten medan alla andra festade vidare så låg vi där i vår lilla kärleksbubbla och var bara vi. Vi var på den bästa konserten någonsin den månaden. Var och såg P!nk. Otrolig upplevelse som jag är glad över att jag fick dela med henne. Åkte till Göteborg igen och var på west pride. Festade, dansade och var lyckliga. Jag var verkligen lycklig med henne. Förra sommaren var den bästa sommaren jag någonsin upplevt. Alla äventyr. Stora som små. Bara att ta bilen och åka iväg med picknick och bada någonstans. Mim födelsedag när jag fick världens finaste förlovningsring. Om jag kunde skulle jag bära den tills dagen jag dör. Mitt hjärta exploderar. För det är så mycket jag vill få utlopp för. Alla känslor. Både mentalt och fysiskt. Jag önskar att hon var min. Önskar att jag fick ge henne år efter år av lycka. Finaste Sandra. Du är den enda människan jag lyckats älska mer än mig själv. Smärtan utan utan dig är outhärdlig.
Så lätt.
Hon har så lätt för att få mig att gå från toppen till botten på två sekunder. Ena stunden är jag jätteglad. Haft en kanondag med skratt och goda vänner. Taggar till inför kvällen. Bytt om och känner mig fin. Sen kommer hennes negativitet och susar över mig som syra. Fräter sönder allt i sin väg. Får mig att slås till marken. Sitter med ångestklumpen över bröstet igen. Tårarna som forsar ner. Och all ork är bortblåst. Jag skulle ha en mysig kväll hos vänner. Men känner mig som fastklistrad här. Känner ingen lust eller glädje till något längre. Hon har sån makt över mitt mående. Fast jag inte vill det! Jag vill slå mig fri. Men det går inte. Känslan av maktlöshet ger mig total panik. Hur länge får jag ha mina fina djur kvar? Kommer hon plötsligt ta dem ifrån mig? Hon tog mitt liv, min framtid, min kärlek. Ska hon ta dem med? När jag är ledsen kryper Zoe upp på mitt bröst. Ri kommer och lägger sig tätt intill och tittar på mig med stora ögon. Deras närhet får mig att kämpa vidare. Jag har aldrig känt så starkt för djur innan. Men de hjälper mig igenom detta bara med sin existens. Jag är livrädd för att de ska försvinna. Hon har sin nya flickvän. Hon har någon. Jag är ensam om jag inte har dem. Ångest, ångest, ångest. Jag vill andas obegränsat igen. Ta inte ifrån mig mitt sista hopp.
Sometimes love is not enough.
Jag har gråtit kudden alldeles blöt. Men inte för mig. Det är en alldeles speciell känsla att gråta för någon annan. Jag kände sån ångest i bröstet. Tårarna forsade ner. Jag hulkade och verkligen grät högt. Men jag var inte ledsen för min skull. Jag kände någon annans smärta. Det kändes som att mitt hjärta slets itu, men inte på grund av något som händer i min egen själ. Utan för vad som händer hos någon annan. Jag kan älska en vän så högt att min empati sträcker sig så långt att dennes tårar blir till mina.
Genom hålet i mitt hjärta.
Usch vad svår ensamheten är.
Jag sitter här helt ensam i min lägenhet för första gången på väldigt länge. Jag har umgåts med vänner och familj en massa dagar i rad nu. Säkert över en vecka. Knappt varit själv en sekund. Jag har hjälpt Emma flytta, varit i Eskilstuna hos Leena och barnen, umgåts ännu mer med Emma, haft en heldag med Ellen, varit med min familj fredag-söndag, sen haft ännu mer Emma-tid. Jag har dränkt mina sorger i underbart sällskap. Men när jag väl stannar upp, sitter på soffan, ser hur alla hennes saker försvunnit från lägenheten. Då faller jag samman ännu en gång. Tårarna rinner och verkligheten kommer ikapp. Jag är ensam. Singel. Har inte kvar min sambo längre. Det är bara jag. Hon har sitt nya liv, ny kärlek, nytt hem. Medan jag rullar i de gamla hjulspåren, okapabel till att ta mig ur dem.
Jag är rädd för framtiden. Rädd för vad som kommer härnäst. För hur ska livet någonsin kunna bli bättre än den framtden som vi hade fantiserat ihop? Jag ska leva något slags liv utan Sandra. Utan våra framtida barn. Utan hennes ring på mitt finger. Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till. Det känns omöjligt.
När jag blundar så ser jag fortfarande hennes leende framför mig. Jag ser min vackra flickvän. Ser lägenheten vi skulle bo i. Ser lilla Charlies bruna lockiga hår fladdra i vinden. Jag ser verkligen oss. Hand i hand. Genom livet.
Men så fort jag slår upp ögonen så kastas jag tillbaka. Tillbaka till nuet. Där jag en gång hade hon jag ville dela allt med. Men som kommer dela det med någon helt annan.
Jag är fortfarande i chock. Imorgon är det 7 veckor sen hon gjorde slut. Men jag är fortfarande i chock. Hur lång tid tar det tills det går över egentligen? När slutar man tro att hon ska komma in genom dörren när hon slutat jobbet? När slutar man tro att hon ska sitta i bilen och vänta på mig utanför mitt jobb? När slutar man tro att det går att sträcka ut sin arm och så ska hon ligga där bredvid i sängen? När slutar man tro att detta bara är en mardröm som man snart ska vakna upp ur?
Jag vet verkligen inte om det var livet som svek mig eller om det var jag som svek livet. Hade jag kunnat ändrat min framtid? Hade jag kunnat behålla allt jag någonsin drömt om, i fall jag bara ändrade några små saker? Tänk om det vore så enkelt. Tänk om jag kunde resa i tiden. Om jag ignorerat det där smset jag fick för ett år sen. Så hade detta kanske aldrig hänt.
Jag säger att man aldrig ska ångra något. Att det som är gjort är gjort. Men hur kan jag ha sån jävla ångest över mina val då?
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag tog oss förgivet. Jag lät henne falla för någon annan. Jag lät henne försvinna bort från mig. Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag trodde jag gjorde allt för att visa hur mycket jag älskade och var kär i henne. Men det var inte nog. Jag gjorde inte allt jag kunde.
Jag kommer få leva med denna ångest för resten av mitt liv. Jag kommer få leva med att jag aldrig kommer få vara med den personen jag verkligen vill.
Jag kommer se henne skapa en framtid med någon annan, se ett helt annat barn uppenbara sig. Jag kommer stå bredvid och se hennes liv byggas upp ovanpå spillrorna av vårt. Medan jag ligger där under och aldrig riktigt kommer ta mig upp igen.
För jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer bli 100% lycklig igen. Jag var lycklig med henne, jag hade det livet jag ville, jag hade framtiden jag alltid drömt om. Jag hade allt.
Nu står jag här tomhänt och önskar att någon bara kunde stänga av mig. Att livet gick på en respirator som det fanns en on och off knapp på.
När ni ser mig le, så är det min mask. För på insidan gråter jag.
Jag är förkrossad. Och tror aldrig det kommer gå över.
Till the day I die.
Jag kommer fan älska illusionen av henne tills jag dör. Flickvännen jag en gång hade. Det svider och gör ont i mitt hjärta. Känns som att någon fattas här hela tiden. Vänder mig mot en skugga. Men inser gång på gång att det inte är någon där. Känner mig halv utan min andra hälft. Men vet samtidigt att jag måste finna styrkan att gå vidare ensam. Det finns så många minnen jag inte bara kan vända ryggen mot. Speciellt inte dagar som dessa. Då solen värmer mitt ansikte. Då vill jag bara kyssa hennes läppar och säga; I'll be forever yours.
Hitta tillbaka till livet.
Idag har det känts extra jobbigt igen. Jag tänker verkligen alldeles för mycket när jag jobbar.Allt går på rutin, så det finns ett enormt utrymme för att bara åka runt och tänka. Den senaste veckan har jag haft fullt upp. Umgåts med en massa vänner och inte funderat så himla mycket. Men det går inte att fly från livet hur länge som helst. Plötsligt dyker det upp igen som en hård spark i magen!
Det är många gånger som jag kan komma på mig själv med att känna såna enorma kärlekskänslor. Le och tänka på alla fantastiska saker jag och Sandra gjort tillsammans. Hur lycklig hon gjorde mig. Och hur jag såg fram emot framtiden med henne. Sen är det som att mörka moln plötsligt hopar sig över mig. Världen blir alldeles kall och mörk. Och jag kommer på att allt det där är förbi. Personen som jag verkligen trodde att jag skulle få spendera hela mitt liv med, delar nu sitt liv med en annan. Knivhugget i hjärtat är så smärtsamt att det känns som att jag tappar luften totalt. Jag känner hur ögonen blir alldeles blanka och det är som att jag bär på en stor sten i min mage.
Jag vet inte riktigt hur det ska gå till att börja från noll. Jag definierades av mitt och Sandras förhållande. Vi blev liksom ett. Sandra och Frida. Frasse. Det var så det skulle vara. Och jag har aldrig någonsin sett hur jag kommer dela hela mitt liv med någon, förrän jag var med Sandra. Det fanns inga tvivel. Jag ville gifta mig med Henne, skaffa barn med Henne, leva ett långt och lyckligt liv med Henne.
Hur lyckas man ändra hela sin tanke angående framtiden? Den där framtiden jag verkligen ville ha finns inte längre. Hur skapar man sig en ny framtid? Det är ju helt sjukt och känns totalt omöjligt.
Känner mig så himla ledsen idag. För jag saknar min flickvän något enormt mycket! Jag sitter här på vår soffa i vår lägenhet. Hemmet som vi skapat tillsammans. Med våra underbara djur. Och jag förstår inte hur allt bara kan vara över. Hur kan det bara vara borta? Hur kan det vara så att jag aldrig någonsin kommer få uppleva allt det där som vi pratade om. Det är bara en månad kvar nu tills vi skulle göra något som skulle ändrat våra liv totalt. Det var så nära..
Jag har förlorat. Verkligen. Allt jag höll kärt slets bort från mig.
Sandra och Frida. Det klingade så fint. Men det är över. 6 veckor sen jag fick kalla henne för min senast. Hon var mitt allt. Min fina. MIn vackra underbara.
Det gör ont i hjärtat.
Saknar min flickvän.
Så du tänker inte säga någonting?
Livet är skrattretande. Fem veckor och ett hjärta som redan vandrat vidare. Hur kan saker och ting gå så snabbt? Känslor går inte att styra över. Så är det. Men vissa saker känns omöjliga. Att komma över och gå vidare på fem veckor. Hur går det till? Om någon vet svaret på den frågan så får ni gärna berätta det för mig. Jag skulle inte ha något emot att sluta vara kär. Men nu tror jag ju inte att det är så enkelt. Har man sett framtiden med sin fru och sina barn. Hur ska man då kunna bara radera det och bygga en ny framtid så himla snabbt? För vissa personer går det visst. För vissa går det att kyssa en annan och säga "jag är kär i dig" efter fem veckor. Mitt liv de senaste året känns som ett stort skämt! Jag bara skrattar åt att jag var så lättlurad. Det skulle aldrig bli något bröllop. Aldrig något barn. Jag skulle bara bli en i mängden. En använd leksak, som tillslut byttes ut mot en ny, roligare docka. Hoppas att lärdomen snart når fram, att livet inte är ett stort toys 'r' us.
Eternity.
Det är så sjukt att det ska vara så svårt att vänja sig vid vissa saker. När jag kom hem från jobbet ikväll så tänkte jag att tänk om hon bara är hemma som vanligt. Tänk om hon sitter på soffan och väntar på mig. Så jag får pussa på henne och säga hur mycket jag saknat henne. Men när jag öppnade dörren så möttes jag bara av mörker. Ensamheten slår emot mig varje gång jag kommer hem. Är det här ens ett hem längre? I ett hem ska det finnas kärlek och lycka, det finns det inte här. Det är bara jobbiga ångestkänslor hela tiden.
Jag försöker förtränga mina känslor genom att ha folk runt mig så ofta jag kan. Men det är omöjligt att lyckas umgås med folk 24/7. Så nu sitter jag här i min ensam och känner det där bekanta trycket över bröstet, känner tårarna som bränner i ögonen, får tvinga mig själv att inte bryta samman.
Jag har aldrig saknat en människa så här jävla mycket innan! Jag saknar allt med henne. Sättet hon ler och skrattar, hur vi aldrig tröttnade på att prata om allt mellan himel och jord, så fort vi inte sågs och vi hade chans att prata i telefon så gjorde vi det, smaken av hennes läppar, känslan när hon rörde vid mig.
Det gör så vidrigt ont i hela mig. Hur ska jag någonsin bli helt lycklig igen? Jag är så ledsen....
Ont i hjärtat.
Idag har jag sådär lagom ont i hjärtat. Tog mig igenom vår årsdag. Fast det var med nöd och näppe. Har en ångest som heter duga idag. Suttit och tänkt på hur allt var just denna dag för ett år sen. Då vaknade jag upp i Sandras lägenhet i Kållered efter en galen påskfest med Göteborgsflatorna. Vi vaknade och A ringde och hade aån ångest över gårdagen. Vi skrattade och skrattade. Sen gick vi och köpte grejer till toast. Satt under varsitt täcke i den gigantiska soffan, såg på film och bara hade det mysigt. Efter det satte vi oss ute på balkongen i solskenet. Då la jag upp en status på facebook och berättade för alla att Sandra nu var min flickvän. Jag var alldeles pirrig och lycklig. Det var början på en helt fantastisk saga! Jag skulle aldrig kunna trott att vi exakt ett år senare skulle vara där vi är idag. På två helt olika platser. Hon har lämnat mig. Flyttat ifrån mig och försvunnit. Hon är den enda som jag någonsin kunnat fantisera om bröllop och barn med. För det var så självklart att det skulle bli så. Jag visste att detta är personen jag kommer leva med för resten av mitt liv. Men... ingenting är säkert. Det har jag lärt mig. Chockad, ledsen, förkrossad. Det ät bara några av alla ord som beskriver min sorg. Kommer jag någonsin kunna förstå allt detta? Kommer jag kunna förstå att hon lever med någon annan nu. Att hon i framtiden kommer säga ja till någon annan än mig.Det är sjukt. Och jag kan fortfarande vakna på morgonen ibland och tro att hon ligger där bredvid. Blir lika livrädd för sanningen varje gång.
Please go away.
Jag vill inget hellre än att gå vidare. Står och stampar på samma jävla plats hela tiden. Min kropp har gått vidare, men hjärtat är totalt fastklistrat. Behöver hitta något medel som löser upp lim. Så jag kan kasta all negativitet åt helvete. Jag är fortfarande helt stum över vilka val som gjorts. Hur jag kan stå här helt ensam kvar, medan hon lever vidare sitt liv med ny kärlek, ny lägenhet, nya vänner. Jag kommer nog vara i chock länge. För detta är de värsta jag någonsin varit med om i mitt liv.. Nu måste jag gå till jobbet med total ångest ännu en gång.. Gillar inte det.
Att skratta och le.
Den här veckan har varit bra. Väldigt bra! Jag har haft lunchdejt på Spicy hot och filmmys med Ellen. Promenerat med Emma. Fikat med Sara. Jobbat. Festat med en massa underbara vänner. Detta är första veckan på länge som jag känner att jag faktiskt ler från hjärtat. Det är inte ett påklistrat falskt leende. Det är äkta. Idag är det lördag och jag har haft bakismys med mina gosiga djur. Ätit gott och tittat på serier. Ikväll blir det kanske träning med April och Karoline sen ett glas eller två med vänner ute på något mysigt ställe. Igår berättade Ellen att hon fått ledigt när det är Bråvalla! Så biljett dit ska köpas snart så vi kan börja planera inför det. Kul! Jag känner att livet går framåt. Ser fram emot att börja renovera vardagsrummet framöver också. Få göra det till mitt. Ut med det gamla och in med det nya. Nu ska jag njuta av ett glas kall cola och bara vara.
Tillfreds.
Det känns som att djuren börjar komma till ro igen. De har vant sig vid att Sandra inte bor här. Att det är mig de har. Ri sover mycket bättre på nätterna. Vilket jag också gör. Så han känner nog av min energi. Han blir glad när Ellen kommer hit, för han gillar verkligen henne. Medan Zoe blir glad när Emma är här. Att mina djur mår bra är otroligt viktigt för mig! När jag är ledig försöker jag gosa med dem så mycket jag kan så de aldrig ska känna sig bortglömda. Jag har inte behövt ta mina lugnandetabletter på nästan två veckor! Vilket känns som ett enormt framsteg. Förra veckan hade jag det jävligt jobbigt vid några tillfällen. Men jag härdade ut dem och lyckades ta mig igenom dagarna. Jag är tillbaka på jobbet efter en månads frånvaro. Det är faktiskt skönt att vara tillbaka! Även fast det blir mycket tänkande. Men jag behöver vara där och få känna att jag gör något meningsfullt och tjänar pengar. Behöver massa pengar så jag kan göra allt kul jag planerat för i vår/sommar. Jag känner mig starkare. Fast jag ibland kan falla i mina gropar. Jag vet att jag tar mig igenom denna kris. Och jag måste påminna mig själv om att Sandra faktiskt också förlorar vår framtid. Jag tror fortfarande att den hade kunnat bli den mest fantastika framtiden som finns. Men hon var tvungen att göra sitt val. Utforska nya saker. Jag var kanske inte hennes största kärlek ändå. Men en dag kommer jag vara någons största kärlek. Fick ju höra häromdagen att jag är en solklar 10a! Jag ska försöka hålla fast vid denna styrka, speciellt på söndag. För då skulle jag och Sandra firat ett år. Jag minns fortfarande den dagen som att den var igår. Det var den lyckligaste stunden. Det var även den dagen jag sa till henne att jag älskar henne. Jag har älskat henne i 1 år och kommer antagligen älska henne till dagen jag dör. Vi hade inte hunnit göra några planer för vår ettårsdag än. Men vad vi än gjort så hade det nog varit magiskt. Present hade jag i alla fall redan köpt. Flera gånger under vårt förhållande så pratade hon om hur magiskt det var när hon såg James Blunt live. Så jag köpte biljetter till hans konsert. Jag antar att jag kommer sälja dem. För det känns som att det bara kommer bli en enda gråtfest om jag skulle gå på konserten ändå. Ja ja nog pratat om allt det där. Nu ska jag fortsätta med att bara ha det skönt på min lediga dag. Lediga dagar känns så mycket bättre när man jobbat flera dagar i sträck!
