honochhennes

Idag är det två veckor sen hon lämnade mig. Känns som mycket längre. Minst två månader i alla fall.
Jag känner mig så himla delad. För jag mår bättre nu. Jag har inte gråtit på flera dagar. Antingen är tårarna slut, eller så är jag inte lika ledsen längre. Jag vet ju att livet måste gå vidare vare sig man vill det eller inte.
Jag hade nog varit mer ledsen om det inte fanns en tredje part med i det hela. För det känns som att det börjar gå upp för mig att hon faktiskt vill se vart det leder med henne. Hon "pratar" ju med henne nu, som hon säger.
Så vad kan jag göra egentligen? Jag kan inte stå här och kämpa och slåss för någon som stängt sitt hjärta för mig och faktiskt vill se vad det leder till med den andra personen. Lika bra att jag vänjer mig så fort som möjligt. För snart är det sommar och semester, de kommer ses oftare. Och vem vet vad som händer.
Så jag lämnar detta för stunden. Ingen idé att gråta och lägga ner en massa energi på en person som faktiskt sagt att hon inte är kär i mig.
Hon ska ju faktiskt flytta i helgen. Det är bevis nog.

Och jag tänker må bra! Jag har så mycket bra just nu. Jobbet går bättre och jag trivs faktiskt.
Mina vänner är helt underbara och ger mig så otroligt myckt energi. Jag ser fram emot sena sommarkvällar med grill och fest.
Min familj stöttar mig i alla lägen och jag älskar dem. Ser fram emot den där trippen med mamma och pappa upp till Sundsvall i sommar.

Klart mitt hjärta kommer slå för henne, länge. Men det går att stänga av.

Jag antar att det faktiskt är bra att blogga när man mår bra också.
Kanske speciellt för min mammas skull. Haha. Vill ju inte att du ska tro att det bara är dåligt.

Igår var en bra dag. Jag pratade i telefon med Maaret över en timme. Hon fick mig att få lite perspektiv på saker och ting. Att tänka i lite andra banor och se vissa saker ur andra synvinklar. Jag ska försöka ta till mig allt som hon sa.
Och det viktigaste hon sa; Lär dig att respektera dig själv.
Ja, det har jag verkligen inte gjort alla gånger. Så det är dags att börja nu. Att behandla mig själv så som jag vill att andra ska behandla mig. Nytt ordspråk där.

Trots att mycket känslor och tankar kommer upp i mitt huvud så försöker jag tänka; låt tiden ha sin gång.
Jag vet aldrig vad som händer i framtiden. Och det finns inget jag kan göra just nu för att påverka den heller. Så jag förlitar mig till tiden och ödet.

Jag peppar jättemycket inför helgen! För det första så får jag träffa Linda på fredag. Alltid kul! Får se till att hon och Schörling kliver upp tidigt på lördag så jag hinner umgås lite med dem i alla fall. Kanske en brunch i solen.
Sen blir det spring pride i Eskilstuna. Så som jag längtar. Förra året var jättebra. Detta år hoppas jag att det blir ännu bättre! Fest och vänner. Det är verkligen vad som behövs just nu.
Mina helger framöver är bokade. Så jag behöver bara fokusera på jobb i veckorna. Fest och vänner på helgerna.

Nu kallar tvätten på mig. Så skönt att jag fått ordning och reda i lägenheten igen också.
Det vidrigaste var verkligen för en vecka sen när det var disk från, ja jag vet inte hur längesen, och det luktade typ spya överallt.. Usch. Kaos på insidan = kaos på utsidan.

Försöker verkligen att inte tappa tron på mig själv. Inte se ner på mig själv och känna mig dålig.
Men det är inte så lätt. Jag tävlar mot en snygg, äldre, spännande och mer erfaren brud.
Hur tusan vinner jag? Det känns som att jag kommer förlora kärlekens spel. Jag vill inte se det som ett spel.
Men jag har ju en konkurrent, vad tusan ska jag se det som annars? Vi tävlar ju om Lisas hjärta.
Hjärtat som jag en gång haft! Men som jag idiotiskt nog blev av med. Nu går jag på en skör tråd.

Snälla se mig.
Du säger att du älskar Västerås. Well, I'm here. Har inte tänkt försvinna från Västerås.

Kärlek GÖR ont. Inge snack om saken.

Jag tänker hädan efter alltid följa mitt hjärta. det starkaste och viktigaste jag har i mitt liv är mitt hjärta.
Jag kommer kämpa för vad det säger mig, till dess sista slag.
Ibland så må jag vara lite galen. Men inte överdrivet. Det hade varit galet om jag åkt till Göteborg till exempel. Men det lyckades jag hålla mig ifrån i alla fall. Vill göra andra saker. Gester och bevis på min oändliga kärlek.
För den tar faktiskt inte slut.
Förr har jag haft lätt för att bara ge upp efter ett tag, börjat titta åt andra håll, kastat mig in i något nytt.
Det händer inte nu. Inte förrän den dagen då hon börjar kalla någon ny för sin flickvän. Då är det kanske dags att ge upp. Förhoppningsvis inträffar inte den dagen. För jag vill vara hennes flickvän. Vill vara den bästa för henne och för oss.
Jag vet till 100% att jag skulle göra henne lycklig. Att jag skulle få henne att skratta så som vi skrattat tillsammans förut.
Om jag bara får chansen. Och det är det som är det svåra. Att lyckas få en chans av henne. För jag vet att jag fått chanser förut som jag sumpat. Så jag förstår att hon är rädd.
Men jag sviker henne aldrig igen.
Jag kommer aldrig släppa hennes hand, kommer aldrig sluta kyssa henne, aldrig sluta se in i hennes ögon.
Om jag bara hade henne vid min sida.

Jag älskar henne. Så otroligt mycket!
Kärlek som denna har aldrig existerat i mitt hjärta förr.

Försöker att peppa mig själv så jäkla mycket jag bara kan.
Vissa stunder känns det som att det kommer gå bra, som att energin bara strömmar genom mig.
Sen sätter jag mig ner, ser hennes bild på facebook och tankarna kommer över mig ännu en gång.

Igår hade jag en bra kväll. Inte en av de bästa. Men den var bra. Träffade nytt folk. Trevligt folk.
Blev en hel del jobbsnack. Kul att snacka med någon som har lite erfarenhet av det där jobbet.
Förfesten var riktigt trevlig faktiskt. Sen drog vi ner på stan i världens coolaste taxi! Det var discolampor i golvet som blinkade och längst fram fanns en ipad där man kunde välja vilken musik man ville lyssna på. Snacka om att man blev taggad i taxi-resan ner.
Väl på krogen var det rätt lite folk tyckte jag. Eller lite kanske det inte var, men färre än vad det brukar.
Träffade skönt folk där inne i alla fall.
Vid halv 2 började jag känna mig lite opepp. Så jag och Betty drog och delade på en kebabtallrik på BC.

Idag försöker jag peppa mig själv. Det går bra i vågor. Vädret är ju bra. Jag vill göra nått kul. Men känns som att alla bara är bakis och opepp. Så då blir jag det också. Vad ska jag hitta på själv liksom?

Och jag saknar verkligen Lisa så det gör ont att andas. Vet inte hur i helvete jag ska vänja mig vid att sova utan henne. Varje gång jag går och lägger mig så får jag verkligen en klump i magen. Jag lägger mig med ryggen mot hennes sida av sängen, så blundar jag och hoppas och önskar att allt bara är en mardröm. Att när jag vänder mig om så ligger hon där och ler och tittar på mig med sina vackra ögon. Men jag blir lika besviken varje gång. För när jag vänder mig om så ekar bara tomhet. Täcket ligger det lika orört som det gjort i över en vecka nu..
Hur vänjer man sig utan liv och rörelse? Hennes doft börjar försvinna bort från allt i lägenheten nu.
Letade nyss fram en av hennes skjortor ut tvättkorgen. Hennes doft.. Saknar henne så jävla mycket!! 
Jag är så jävla kär i min fina Lisa.
Det gör bara ont hela tiden.
Ont att tänka på vad som händer i Göteborg. Att vad som än händer där så kan jag inte göra något åt det. Jag är helt jävla maktlös.

Jag minns efter julhelgen. När jag egentligen hade köpt en biljett för att åka hem på annandagen. Men så bestämde jag mig för att överraska Lisa och komma hem en dag tidigare. Jag visste vart hon skulle vara på fest och så. Åkte dit och klev in genom dörren. Jag har aldrig sett någon tappa hakan så som då. Att få göra henne så glad, det värmde i mitt hjärta. Att få ge henne kärlek och visa att jag kan göra saker för henne också.
Varje dag hoppas jag att nått liknande ska hända mig. Att hon ska inse vart hennes hjärta befinner sig. Att hon bara dyker upp helt plötsligt. Att hon står där som en av de vackraste änglar.
Då skulle min lycka inte ens kunna beskrivas med ord.
Jag tror aldrig jag bett för något lika mycket som nu. Aldrig velat något såhär mycket.
Att kärleken bara ska infinna sig i hennes hjärta igen.
Att hon vågar se mig. Jag är här. Jag vill allt det bästa för henne och oss.

Det är så mycket som jag vill ta med henne på. Så många äventyr och så mycket kul.
Jag vill inte bara ha vardagen, även fast den är helt underbar den också.
Men jag vill få visa henne hur jäkla mycket hon betyder för mig.
Jag vill få chansen att bara bjuda henne på en fin restaurang. Vi har pratat så många gånger om olika restauanger i Västerås som vi vill äta på.
Jag vill ta ett tåg och bara åka bort. Åka till en ny stad. Övernatta där och upptäcka allt som finns att upptäcka.
Jag vill gå hand i hand med henne genom Stockholms gator i pride paraden.
Jag vill åka utomlands i höst. Bo på ett mysigt hotell. Vakna upp tätt intill av att solen skiner in på oss. Beställa upp jordgubbar och nybakt bröd. Sitta där på sängen insvepta i vita lakan. Titta på varandra och le. Sen gå ut från hotellet och vandra runt bland små gator. Skratta tillsammans. Köpa roliga sovernier på marknad. Ligga vid havet på en filt och sola. Höra vågorna slå mot stranden. Andas in frisk luft och känna den där känslan av att veta att man är precis på rätt plats, att det är exakt där man vill vara. Gå till en restaurang och äta exotisk mat och se solen gå ner i havet.
Jag vill gå på konsert med henne och se henne vara i extas. Se henne lycklig och taggad.
Jag vill göra henne lycklig.
Det är så otroligt många sidor av mig själv som jag inte hunnit visa för henne än, för jag har varit så instängd i mig själv.
Aldrig mer skulle jag vara det. Om jag fick chansen igen så skulle jag ta den fullt ut.
Utan att gå till överdrift så skulle jag visa hur det faktiskt känns att vara riktigt jävla älskad.
För det är vad hon är. Hon är så himla älskad av mig. Jag önskar att hon bara kunde känna det.
Jag vet att jag ibland varit så dålig på att visa det. Jag har låtit mina egna känslor till mig själv gått före. Ibland har jag vänt henne ryggen när hon visat ömhet.
Jag skulle aldrig göra det igen. Om jag hade hennes läppar mot mina igen så skulle jag aldrig sluta kyssa dem.
Jag skulle aldrig släppa taget om henne. Jag skulle aldrig sluta röra vid hennes kropp. Jag skulle aldrig sluta få henne att må bra.

Jag vet att risken är stor att jag förlorat henne till Göteborg. Att hon insett att det finns andra människor där ute. Jag vet mycket väl att det finns många andra. Jag vet att det finns andra som kan få henne att skratta och le. Jag bara önskar att hon kan tänka sig de människorna som vänner. Och mig som sin flickvän.
Jag skulle aldrig någonsin svika henne igen, jag vet att jag har alla människors ögon på mig också. Jag vet att jag har mycket att leva upp till, mycket att bevisa.

Men saken är den att det är inte ens svårt. Det skulle inte vara svårt att vara bra mot henne. Det är bara jag som gjort det svårt tidigare.
Nu vill jag bara älska. Jag vill bara älska henne från djupet av mitt hjärta och visa henne hela världen hand i hand med mig.

Jag vill föda hennes barn, skaffa hund, hus, bil.
Jag vill stå framme vid altaret och svära henne evig trohet.
Jag kommer att älska henne i nöd och lust. I sjukdom och hälsa.
Kommer älska henne så länge mitt hjärta slår.

För Lisa, om du läser det här;

Du är den vackraste människan jag någonsin har träffat. Det finns absolut ingen som ens kan jämföra sig med dig. Det finns ingen som jag har älskat såhär mycket som jag älskar dig.
Det finns ingen som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för om, om, om, om och om igen.
När jag ser på dig så ser jag kärlek. Jag ser min framtida fru, i dina ögon så ser jag våra barn, jag ser henne som jag vill åldras med. Som jag vill dela alla livets stormar med.
Alla positiva ord i världen, de beskriver dig.
Jag vill att du ska vara min livspartner. För det är vad jag ser dig som.
Jag behöver inga spel, ingen spänning med andra, inga kryptiska ord eller meningar.
Jag vill bara ha ärlighet och ge dig detsamma.
Jag har fått nog av all jävla skit.
Snart fyller jag 25 år. Jag har fått nog av att leka runt och inte våga leva mitt liv.

Nu vill jag leva mitt liv till fullo, så som jag vill ha det. Ett liv som innehåller äventyr, kärlek, styrka, vänskap, vardag, framtid och lycka.

Jag vill ha det livet med dig Lisa. Nu och för evigt.

Jag älskar dig, mer än ord kan beskriva.

Nej skämt å sido om rubriken. Men jag känner lite energi idag som jag inte känt förut.
Varit på stan och köpt förfriskningar till ikväll. Träffade Betty där. Tog en promenad hem i solskenet. Helt underbart väder nu!
Förkylningen börjar gå tillbaka. Jag har nyss tagit en lång dusch, minns knappt när mina ben kändes såhär lena sist. Jag bara kände att jag verkligen ville fräscha till mig! Köpt nya underkläder och ny foundation. Min sidecut är fixad.

Känns som att alla Västerås-flator ska hem till Jennie ikväll. Det kommer nog bli jääkligt kul! Bara en Västerås-flata som fattas..
Men, men! Ikväll ska det festas som aldrig förr.
Jag tänker inte säga att jag mår bra, men lite bättre, i alla fall för tillfället.

Känns verkligen som att tiden går i snigelfart..
Önskar att tiden kunde ticka på lite snabbare faktiskt. Har aldrig önskat att en helg ska vara över så mycket som nu.
Vill bara ha måndag igen. Kunna gå tillbaka till jobbet. Arbeta som en galning för mitt enda mål i livet just nu, komma upp i ackord. Det är typ det jag lever för just nu. Sad but true.

Det är svårt att inte tänka på allt. Men jag försöker verkligen allt jag bara kan för att hålla tankarna borta!
I natt fick jag en jättekonstig känsla i magen, typ som att jag kände precis vad som hände i Göteborg. Jag hoppas att jag har fel. Men man ska inte hoppas på för mycket.

Ikväll är det fest i alla fall. Det kan gå hur som. Jag hoppas med hela min själ att det ska gå bra. Att dricka alkohol när man är ledsen kan vara det värsta eller bästa man gör. Antingen spårar det ut totalt, vilket vi inte ska hoppas på. Eller så har jag en riktigt jäkla kul kväll! Hoppas, hoppas.
Ska i alla fall omge mig av de bästa. Så jag hoppas att de ser om jag börjar bli off, så de kanske muntrar upp mig.

Dags att ta en dusch, fixa lite och dra ner på stan en sväng.
Idag skiner solen.

Lisa verkar vilja att alla vet sanningen om mig.
Okej fine. Jag är inte Guds bästa barn. Jag vet om det själv.
Om nu sanningen verkligen ska ut så.

Jag har varit en sjukt förvirrad människa. Som inte vetat hur jag ska förhålla mig till mig själv i vissa situationer.
När jag träffade Lisa så fanns mina känslor för Emma fortfarande kvar. Jag vet att jag inte borde gått in i ett nytt förhållande så snabbt. Men det är väldigt lätt att vara efterklok. Och när man är kär så är det lätt att agera fel.
Och jag lovar er, man kan vara kär i två personer samtidigt. Det går, tro mig.
Vilket gjorde mitt liv helt upp och ned. Jag hade min trygga och fina Lisa som verkligen gav mig stabilitet och styrka. Samtidigt så hade jag Emma, som jag desperat försökte att bara vara vän med. Känslorna avtog med tiden, men attraktionen var svår att bli av med. Vilket medförde att jag gjorde dumma val. Jag föll in i gamla takter.
Jag har aldrig känt mig speciellt trygg i mig själv. Vilket många gånger fått mig att söka bekräftelse. Fysisk bekräftelse. Så i stället för att komma hem till Lisa en kväll, så stannade jag hos Emma. Jag kände mig som ett svin, som en jävla idiot som borde skjutas. För jag älskade ju Lisa. Kunde inte förstå vad jag höll på med..
Strax efter det så var det dags för kryssning. Jag träffade en kille där. Killar intresserar mig inte på det sättet. Men det är nått som gör att jag bara vill förstöra mig själv. Jag får en destruktiv tanke i mitt huvud. I stället för att ta till rakbladen, som jag gjorde förr. Så tillåter jag en annan människa röra vid mig. Jag tillåter mig själv att falla ner i smutsen. Att känna mig som mitt äckligaste jag.
För i mitt huvud, så är jag inte värd något bättre. Jag är inte värd kärlek eller lycka. Jag kan inte förstå hur en annan människa kan älska mig. Så just i den stunden så tappar jag fotfästet och orkar inte bry mig om mig själv eller min partner.
Efter det har det även varit några incidenter då jag skrivit opassande saker till Emma.

Jag säger det, jag är inte Guds bästa barn. Och jag inser det. Jag vet om det.
Jag vet att jag har sjukt mycket problem att ta tag i. För jag vill vara frisk. Jag vill må bra.
För några veckor sen så insåg jag vad jag höll på att göra. Så jag ville ha en nystart.
Jag och Lisa började kolla efter ny lägenhet, vi köpte ny säng tillsammans. Jag ville att vi skulle börja om.
Jag började bearbeta mig själv angående att avsluta kontakten med Emma, då den bara gjort allt dåligt.
Men jag kom försent.
Jag förstår verkligen att Lisa har tröttnat på att behandlas dåligt. Men i allt detta så har jag gett henne så mycket jag bara kunnat också. Jag har gett henne kärlek. För annars skulle hon inte ha stannat hos mig i nästan 9 månader. Hon hade inte stått vid min sida om hon inte känt kärlek.
Jag har skickat blommor till henne, jag har uppvaktat henne med middagar och tända ljus, jag har hållt hennes hand på stan, jag har kysst henne ömt och visat min närhet. Jag har stolt tagit med henne till min familj och visat upp henne för mina vänner.
Lisa är den underbaraste människan som jag någonsin träffat. Och jag är så ledsen över att hon behövde se mitt destruktiva jag. Att hon skulle bli indragen i mitt icke så sunda levende.

Men det som alltid varit sant och som hållt mig vid liv är kärleken mellan oss. Jag har alltid älskat och varit kär i henne. Men jag har inte alltid älskat mig själv.
Otrohet är i mitt fall inte bristen på kärlek till sin partner, det är bristen på kärlek till sig själv. Det är att inte kunna se sig själv i spegeln och vara glad över den man är.
Jag har varit så lycklig i mitt förhållande, men ibland fallit ner i det svarta hålet på grund av mina tankar om mig själv.
Det finns hundra sätt att utttrycka destuktivitet på. Jag har uttryckt det genom förnedrning till mig själv. Att få mig själv att känna mig ännu sämre.

Ni får tycka vad ni vill om mig. För vad ni än tycker om mig så går det inte att jämföra med hur dålig jag själv tycker att jag är.
Jag har så otroligt mycket kärlek att ge och så många sår jag vill plåstra om. Jag vill göra allt för Lisa. Jag vill gå till psykologen och bearbeta mig själv. Vill komma ut stark på andra sidan.
Och jag vill ha min Lisa bredvid mig genom processen. Att erkänna är första steg till förbättring.
Här är det, svart på vitt. Min bikt. My confession.

Den största sanningen av allt kommer ändå vara att jag älskar Lisa, villkorslöst. Genom eld och vatten.
Jag skulle ge henne allt. Men det viktigaste jag vill ge henne är en bra Frida. En som älskar henne och visar all kärlek som går att visa.

Du är mitt allt!

Jag har vetat att Lisa ska åka till sin "nya brud" i Gbg om två veckor. Två veckor, 14 dagar. Jag har vetat att det är så lång tid kvar. Jag har känt att jag behöver inte fokusera på det så mycket än. Det enda jag tänkt är att jag måste fixa till nå riktigt ordentligt jag ska göra, och det jag visste att jag skulle göra då var att åka till Sthlm.
Idag smäller bomben över mig att hon åker dit IDAG! Idag......! Jag är inte beredd. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Herre guuud. Mitt inre känns som att det ska sprängas. Jag behöver mer tid.
Det enda jag kommer tänka på hela den här jävla helgen, som btw skulle bli awesome. Men kommer inte bli det längre. Är att hon ligger där med henne.. Ligger och håller om henne och säger hur fin hon är.
Medan jag ligger här ensam i vår säng, i vår lägenhet. Där alla sängkläder doftar Lisa och allt bara är vi.
Hon kommer se in i hennes ögon och säga hur fin hon är. Skratta med henne och göra saker som jag vill göra med Lisa.
Hur fan kunde det bli såhär? Jag har aldrig varit med om detta i hela mitt liv! Att vara kär medan man ser sin kärlek springa till någon annan.

Jag känner mig så jävla dålig! Så jävla äcklig. Så jävla värdelös. Som att jag inte är värd mer än en påse med sopor. Som att jag kastas ut som gårdagens mjölk, fast jag är halvfull och drickbar fortfarande.
Känner mig som den lägsta av människor. Som att jag ligger söndertrampad på marken, och i stället för att räcka mig en hand så fortsätter människor bara traska över mig som att jag vore osynlig.
Den här känslan i magen, jag har aldrig haft den förut. Känslan av att känna sig helt jävla tom. Samtidigt som hjärtat bara vill sprängas sönder.

Jag trodde att jag hade mer tid. Jag trodde att hon ville ha tid. Att hon ville känna efter. Hon kysste mig för tre dagar sen och sa att hon behövde tid ensam för att tänka.
Är det att åka till Göteborg och ligga med en annan tjej? Är det att vara ensam och känna efter?
Jag antar att hur länge jag än väntar på henne och hur mycket jag än försöker så är min lycka slut.

Hur fan hittar jag upp ur det här svarta hålet igen? Vart hittar jag stegen? Jag har ingen jävla aning. Känns som att jag är fast här för alltid. Det finns ingen räddning. Det finns inget som känns värt nått längre.

Igår hade jag en bra dag, men inser snabbt att det inte kommer finnas många såna bra dagar. Det kommer inte bli bra igen. Jag kommer inte må bra igen. För jag är trasig. Om jag trodde att jag var det innan så är det inget mot vad jag är nu. Tanken om hennes läppar mot S läppar. Jag vill spy och fly.

Det gör ont!!! Här!! *Pekar på hjärtat*
Fan. Jag är krossad. Jag är så jävla ledsen.
30 timmar utan tårar. Men nu forsar de ner för mina kinder igen.

Jag kan verkligen inte göra ett skit... Förutom att se henne försvinna bort. Bort från mig.

Träffade henne en snabbis igår vid tågstationen. När hon kom gåendes. Det var som att mitt hjärta stannade. Kände sån lycka i mitt hjärta. Hon är den finaste människan jag vilat mina ögon på. Den absolut bästa. Jag skulle ge allt för henne.

Men ikväll kommer hon möta någon annan vid tåget. Hon kommer ge henne en kram. Gå hem till henne. Krypa ner bredvid henne på kvällen. Ligga under hennes täcke. Kyssa henne. Skeda henne. Hon kommer känna pulsen slå extra. Hon kommer röra vid en annan tjejs kropp. Hon kommer säga fina saker till henne.

Nej, jag vet fan inte hur jag någonsin kommer bli glad igen. Det kommer inte hända.
Allt är förstört nu.
Jag vill inte ens kämpa för mig själv mer...

Det kommer ske en del förändringar framöver.
Jag vet att det kanske inte kommer ändra nått mellan mig och Lisa. Jag gör det inte bara för oss, utan för mig själv också.
Men i det stora hela så är det klart att jag vill kämpa för att vinna tillbaka min kärleks hjärta, men ser det som så att om jag inte lyckas med det så kommer jag ändå komma ut starkare på andra sidan.

Nu är det så att jag nyss varit i kontakt med Margareta. Hon är en psykolog. Pratade med henne redan i höstas, men då kände jag mig så pass stark att jag valde att avstå hennes hjälp. Men nu känner jag att jag vill reda upp allt. Jag vill finna mig själv igen, må bra och ge all min kärlek till Lisa. Så egentligen är det minst 4 veckors väntetid, men eftersom att jag redan varit i kontakt med henne så fick jag en tid på tisdag på grund av en avbokning. Så nu jäklar!
Jag ska reda upp allt, jag ska komma ut på andra sidan friskare än någonsin. Allt som hänt mig ska upp till ytan och bearbetas. Jag är redo. Mer redo än jag någonsin varit.
Jag vill ge allt till Lisa, den absolut bästa versionen av mig själv.

Just nu, för tillfället, så känner jag ett lugn i min kropp.
Jag har pratat och sms:at med så många underbara människor idag.
De ger mig verkligen så himla mycket kraft och energi.
Jag är så himla glad över att jag har de vänner som jag har. Igår så kom det fram en massa vänner som visade att de verkligen finns för mig även fast man kanske inte ses så regelbundet. Men man vet att de alltid finns för mig, och jag finns för dem också!
Jag behöver ju inte skriva alla era namn, jag tror att ni vet vilka ni är.

Jag har en mysig helg att se fram emot! (Om jag blir frisk, men det ska jag väl hoppas på..)
På fredag så är det basketspelande, vin-drickande och korvgrillning med Jennie och gänget!
På lördag så är det förfest hos Jompen med massa sköna människor, sen ut på krogen och träffa Jennie! Mys!
Då ska jag verkligen lägga mina sorger åt sidan för en stund. Försöka ha kul och leva livet.
Helgen efter så kommer Linda och Schörling sen blir det spring pride!

En resa till Las palmas ska också bokas så fort min första lön kommer, eller om jag får resan i födelsedagspresent.
Jag och Betty har bestämt att dra dit efter sommaren och bara leva livet!

Snart kommer Suzze tillbaka till Västerås också. Då är gänget samlat. Bara August som fattas.
Jag och Suzze har väl haft våra duster, men nu glömmer vi och förlåter.

Som ni hör så försöker jag fokusera på det bra.
Jag är fortfarande förkrossad och ledsen. Men jag måste ju faktiskt inse att jag har en toppensommar att se fram emot.
Jag får kanske inte spendera den med hon jag är kär i, men med de jag älskar. Och det är guld värt!

Idag är det den 16:e. Det omtalade månadsdagen. En kniv genom mitt bröst? Ja..
Tänker så himla mycket. Tankarna far runt som en jävla duracell kanin. Fram och tillbaka tänker jag.
Tänker på att jag måste ta mig framåt, men jag har ingen aning om hur.
Jag har ingen aning om hur jag lever utan den människan som ger mitt liv så otroligt mycket mening. Hon som gör mitt hjärta alldeles varmt och fyllt av kärlek.
Vad tusan gör man när man ytterst ofrivilligt blir dumpad?

Idag har jag känt mig som en ännu värre zombie. Kunde knappt sova i natt. Så jag vet inte vilken energireserv jag lyckats ta energi från idag. Tagit mig igenom dagen har jag i alla fall. Men nöd och näppe.
Jag vet inte vad jag ska längta till längre. Förut längtade jag alltid efter att få komma hem. Hem till mig och Lisa. Fixa lite i lägenheten för att sedan kolla vl och räkna ner minuterna tills hon kom hem.
Jag saknar hela hennes närvaro så sjukt mycket.
Vad ska jag längta efter nu? Vad ska jag kämpa för och jobba för?
Det är inte ens värt att tjäna en massa pengar om jag inte har min fina tjej att skämma bort.
Hade så mycket planerat inför sommaren, så många överraskningar som jag tänkt ut.
Antar att jag kommer få avboka hotell Utter..
Fan vad livet suger!! På riktigt.
Hur kunde jag tro att jag skulle bli förlåten för mina synder och att vi hade ett underbart liv framför oss?
Hur kunde jag ens inbilla mig det.
Jag borde bara ha berättat allt om mitt liv för längesen.. Men det är fan inte enkelt. Det är inget som man gör hur som helst.

Det jag ångrar mest av allt i hela världen, det är att jag borde sagt upp kontakten med Emma för läääängesen.
Jag kan inte förstår hur jag inte kunde inse det. Hur fan kunde jag tro att jag kunde vara vän med mitt ex.
Hur kunde jag ge så mycket av mig själv och finnas där för henne hela tiden? Men det är min destruktiva sida. Det är nått med mig och människor som tar all min energi. Jag låter dem snärja in mig i sitt nät.
Aldrig mer säger jag. Aldrig mer Emma Ekström.

Om det är något jag ska lägga min energi på så är det att bevisa för Lisa hur mycket kärlek jag bär i mitt hjärta för henne. Visa att jag bryr mig om henne och ingen annan. Ingen är viktigar.
När hon ser på mig så ryser jag, jag känner kärlek och styrka.
När hon kysser mig så vill jag bara stanna i det ögonblicket för alltid.
När hon håller min hand så vill jag bara skrika hur lycklig jag är.
När hon ler mot mig så brinner mitt hjärta.

Jag saknar allt! Från små till stora saker!
Att gå på bio och bara fly verkligheten för en stund.
Att vara ute och promenera och turfa.
Att åka till Sthlm och gå på konsert.
Att vara bakis tillsammans och svulla varsin kebabtallrik.
Att dela lägenheten tillsammans, planera framtiden och köpa nya saker.
Att ligga och skeda och bara känna trygghet.
Att skratta tillsammans åt dåliga skämt.
Att umgås med vänner tillsammans.
Att åka till Sälen och ha det sjukt mysigt.
Att bara sitta och se någon serle eller skräckfilm och ligga nära.
Att ta en chailatte på stan.
Att åka tåg tillsammans.
Att kyssas.
Att umgås med våra familjer tillsammans.
Att storhandla.
Att festa.
Att bråka och bli sams.
Att leva tillsammans helt enkelt. På vårt vis.
Som Frida och Lisa.

Jag hoppas att hon ska se mig, se hur mycket jag vill.
Och kanske kan hon låta sitt hjärta våga igen.


Men om du inte vågar Lisa, då vågar jag för två.

Fan vad hemskt det här är!
Nu har Lisa lyckats få tillbaka sin lägenhet. Så hon kommer snart att flytta härifrån..
Det skär sönder mig. Jag kan inte sluta gråta.
Hon var här idag, jag grät 80% av tiden hon var här. Och så fort hon åkt "hem" eller vad man ska säga, hennes hem är ju här... :( I alla fall, så fort hon åkt tillbaka till sin familj så föll allt samman igen. Jag har gråtit konstant sen hon drog. Ibland försöker jag inbilla mig att jag är stark, att jag inte behöver henne, att jag klarar mig utan henne, att det finns andra, mycket bättre. Men det slår mig gång på gång att jag är kär.
Förstår ni? Jag är helt galet kär. Inte trodde jag att kärlek skulle göra ont. Jag trodde att det skulle vara en bra och underbar känsla.
Men när man har den känslan i sin kropp och inte får utlopp för den. Man får inte säga en massa fina saker, man får inte skicka gulliga sms, man får inte överraska med middagar eller bio, man får inte somna bredvid den personen varje natt. När kärleken inte kommer i uttryck så är det en äckligt hemsk känsla.
Om jag bara kunde sluta vara kär så skulle jag gärna vara utan den känslan. Den gör mig bara illamående och ledsen nu.
Jag vill ha tillbaka min fina flickvän och sambo. Dagen då jag tvingas ta bort hennes namn från dörren är dagen då mitt hjärta krossas ännu en gång. Kan det ens krossas mer?
Det känns som att jag tynar bort på nått sätt. Som att jag inte riktigt bryr mig om någonting just nu. Jag sköter mina plikter och går till jobbet. Men det är i princip så långt som min ork kan sträcka sig.
Jag går dit, agerar zombie, packar burar, hör knappt vad människor säger, är bara helt instängd i min egen värld.
Önskar jag kunde få vara ett litet koli som kunde packas undan i en bur och köras långt, långt bort.
Mina flyktkänslor är enorma just nu. Vill både fly från vardagen och från Västerås. Men jag har kämpat för mycket för att bara sticka nu.

Hur fan kunde det bli såhär? Jag trodde verkligen att vi hade det bra nu. Jag trodde vi båda var kära i varandra.
Så kom den här hemska jävla atombomben. Den krossade verkligen min värld.
Att få höra från sin flickvän att hon inte är kär längre, det är nog i princip det jobbigaste man någonsin kan få höra. Hon skulle kunnat säga att hon legat med någon annan, vad som helst, det skulle inte göra lika ont som det här.
Att vara olyckligt kär. Fuck it. Någon gång så sa jag att jag fann något spännande i att vara olyckligt kär. Jag tar tillbaka allt bra jag någonsin sagt om olycklig kärlek. Det är fan inte något som man vill känna.

Jag vill ha min Lisa hos mig i natt. Jag vill gå och borsta tänderna för att sen finna henne liggandes här på sängen, Krypa ner under täcket med henne och känna den där tryggheten som bara hon inger.

Varför, snälla varför förtjänar jag att må såhär dåligt? Räcker det inte med allt annat jag varit med om i livet? Måste jag bryta samman totalt också?

Jag borde sova, sov bara fem timmar i natt. Men det går inte. Så fort jag lägger mig ner så strömmar allt genom kroppen.
Jag är helt utmattad. Helt orkeslös. Men samtidigt så rastlös.

Hjälp...

Fyfan vad rädd jag är just nu..
Tror aldrig någonsin att jag öppnat mitt hjärta såhär mycket. Har suttit i nästan två timmar och skrivit ett brev. I det där brevet finns hela min historia. Våldet, mitt psykiska måeende, alla krossade hjärtan, min brist av kärleken till mig själv osv.
Trodde aldrig att jag skulle våga skriva ner det, eller ens skicka det.
Jag hatar verkligen att lämna mitt hjärta blottat, det är det värsta och läskigaste som finns.
Men jag försöker tänka att det kommer positiva saker ur det. Även om det inte skulle resultera i att jag får min kärlek tillbaka, för det har jag inte räknat med, så finner jag en liten gnutta ro i det. Det ger mig lite extra kraft att våga kämpa när jag äntligen berättat min historia.
Jag kan säga att det är inte alltid enkelt att vara jag. Och jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva en bok om mitt liv, om min kamp, min rädsla, mina fall och mina uppgångar.
Kanske skulle jag kunna hjälpa andra att våga släppa ut sina demoner. För jag har insett att inget blir bättre av att bara stänga dem inne.
De sliter sönder insidan med sina långa svarta naglar. Tillslut är det bara sönderrivet kaos där inne. Och förr eller senare så måste man inse att alla förblöder av för stora sår. Det är som att skjuta sig själv i hjärtat, se hur länge du överlever då. (Okej nu låter jag mer psykad än vad jag är. Men bildligt talat bara.)
Fan vad jag älskar att skriva, det finns inget bättre faktiskt. Skulle kunna sitta och bara skriva i timtal.
Men nu släpper jag rädslan för en stund.

Över till något helt annat. Jag tror jag börjar bli sjuk! Har jätteont i halsen och känner mig helt febrig..
Känns inte alls bra. Och jag vägrar sjukanmäla mig från jobbet. Tänker gå oavsett, även fast man inte får gå dit när man är sjuk. Men det så länge jag inte pratar med någon chef eller ansvarig så är det väl lugnt. Ingen som märker om jag går runt där helt febrig, kanske bara mitt ackord dock som sjunker till botten. Ja, ja.

Borde kanske sova lite så jag blir frisk snabbt! <3

Vilken jävla helvetes dag!
Jag är jätteglad att jag har ett jobb, verkligen. Men ibland är det fan inte kul att behöva prestera hela tiden. Att känna att det faktiskt inte går att gå undan när man är ledsen. Det är bara att pressa tillbaka så hårt det bara går.  Svälja hundra gånger, titta upp i taket en stund så att tårarna inte har chansen att trilla ner för kinden. Sen tuta och köra.
Aningen ofokuserad har jag varit idag. Vält ner kartonger rakt över huvudet på mig själv, kört in i någon annans burar så min nästan välte av trucken, slagit mig själv med hörnet på en kartong rakt i pannan (ajj).
Det är inte enkelt att jobba när hjärnan är någon helt annanstans. Jag blir helt galen.
Har bara känt för att springa därifrån flera gånger. Är i alla fall glad över det stöd jag finns! Och det var så skönt att prata en stund med Evelina när hon kom till jobbet. Ingen behöver lösa mina problem, men att det finns de som bara lyssnar är guld värt!

Jag känner mig halv just nu. Det är en stor del som saknas. Varje andetag gör liksom ont. Jag går runt och är totalt skräckslagen hela tiden. Skräckslagen för att jag kanske förlorat den människan som jag verkligen vill dela framtiden med. Vad händer om jag inte lyckas få tillbaka henne? Vad händer om hon vägrar se hur jag ändrats och hur mycket kärlek jag vill ge henne?
Jag har bara snuddat vid tanken lite grann, jag vågar inte tänka på det för mycket. För då kommer jag krossas totalt. Jag lever på hoppet. Att hon ska se mig. Se in i mina ögon och se min kärlek igen och känna värmen jag ger henne.

Utan Lisa, ingen Frida.

Om jag bara hade vetat hur saker och ting skulle sluta, fast det visste jag kanske inerst inne. Om jag bara tänkt efter.
Men om jag varit klok, då hade jag kunnat förhindra allt det här från att ske. Jag hade kunnat göra saker annorlunda innan de ens hade skett.
Det känns som att jag står vid ravinens kant just nu. Jag står och vickar på en lös sten och jag vet att antingen så chansar jag, kastar mig mot säkerhet, men med risken att jag faller ändå, eller så står jag kvar, väntar på räddning, men vet med stor sannorlikhet att jag kommer falla hårt.
Just nu vill jag chansa. Jag vill ta alla chanser jag möjligtvis kan tänka mig. För om jag inte chansar så kommer jag ångra det för alltid.
Jag vet att förr eller senare så är det försent för att ångra sig, vilket jag borde ha förstått för längesen.
Men för mig är det inte försent förrän jag har kämpat tills jag drar mitt sista andetag.
Vissa saker och människor är värda att kämpa sig totalt slut över.
Jag tror att man själv inser när det är dags att ge upp, jag kan inte se det än. Så jag tänker göra allt i min makt för att få den framtid som jag tror att vi båda förtjänar.

Jag har aldrig förr känt en sån här känsla i bröstet förut, en känsla av att något är så galet fel. Allt som sker runtomkring är bara helt fel. Att hon inte sover i min famn på nätterna, att hon söker efter annan lägenhet, att hon sitter där helt kall och tom. Det är bara fel, fel, fel.
Jag vill öppna hennes ögon. Vill att hon ska se mig igen. Vill att hon ska minnas alla skratt vi delat. Alla bra stunder vi haft.
Hon är det bästa som hänt mig, på riktigt. Ingen annan kan ens komma i närheten av henne. Ja det kanske är elakt att säga så. Men det är sanningen. Jag har aldrig känt att jag vill dela livet så mycket med någon, som med henne.

Vill se henne skratta och le igen när hon ser på mig.
Hon sa för några dagar sen att vi hör ihop. Nu måste jag bevisa för henne att det verkligen är sant!

Jag älskar dig Lisa Sundkvist, nu och för alltid!

Om ni inte vill läsa om exakt hur hjärtesorg känns, då borde ni nog sluta läsa nu. Detta kommer bli ett tungt och jobbigt inlägg.
Så säg inte att jag inte varnat er.

Mitt hjärta blöder verkligen just nu. Jag vet att vissa inte uppskattar när jag skriver om det, men ja, ni har ju faktiskt ett eget val. Vill ni läsa om något peppt och chict så kan ni ju adressen till Kissie.

Jag har blivit söndertrampad på. Jag vet att jag varit elak ibland jag också, riktigt dum flera gånger faktiskt. Men nu är det här min blogg och jag vill skriva om mina känslor, hur jag känner på insidan.
Jag tror inte att det går att förstå förrän man själv blivt utsatt för riktigt svek. Jag visste inte det innan i alla fall. Jag visste inte hur det kändes när hjärtat slets ur kroppen. När allt man trodde på plötsligt visade sig vara en lögn. Att ge så himla mycket kärlek för att inse att det inte ens var besvarat.
Trots mina brister och fel så vet jag att jag är en jäkligt bra människa. Jag är oftast den första som frågar hur människor mår. Jag är den som skulle gå genom eld för de jag verkligen tycker om, och ibland för vissa andra också. Jag har så mycket att ge ibland så kan jag ge utan att få tillbaka också, för jag tycker om när människor blir glada. Jag tycker om att kunna sprida leenden, det ger mig energin att fortsätta.
Fast just nu känns det som att min energi verkligen bara runnit iväg. Jag tänker inte gå in på detaljer, för så småsint och taskig är jag inte. Jag kan bara säga att jag verkligen fått mitt hjärta krossat av den personen som jag verkligen är kär i.
Jag tror att det är stor skillnad på kärlek och att älska. Det gör ont när någon man älskar sårar, men absolut inte på samma sätt som när man är kär. Då har verkligen den andra personen makten över ditt hjärta. Vilket gör det så enkelt att bara krama sönder det. När som helst, hur som helst.

Jag har insett en sak, och det är att karma verkligen existerar, och det slår tillbaka. HÅRT. Som ett jävla knytnävsslag av någon med en hand gjord av järn. Som att bli knytnävsslagen av en riddare kan man säga. Pang, rakt i ansiktet.
Jag tror min näsa är hel, men det är värre med alla inre organ. Hjärtat, hjärnan, själen. Sönderslagna.

Hur i helvete kunde det ens bli såhär? Jag har så otroligt mycket kärlek att ge. Min kärlek är långt ifrån slut.
Ibland funderar jag på om jag ens är på rätt plats. Jag kanske borde vara någon annanstans. Långt bort från allt detta.
Vilket får mig att tänka på water for elephants igen. Scenen som jag älskar. När Jacob säger till Marlena att det finns ett bättre liv menat för henne. Oavsett om det är med honom eller inte. Men hon måste våga hoppa, nu.
Jag kanske också borde våga. Kanske borde söka i min själ och ta reda på åt vilket håll jag ska hoppa. Det finns så otroligt många möjligheter, så många vägar som jag skulle kunna gå. Men det handlar också om att våga, att våga hoppa, trots att man inte vet vart man kommer landa någonstans.

Just nu känns framtiden otroligt suddig. Allt jag trodde på och levde för har slitits ifrån mig. Hur tusan går man vidare?
Känner mig helt tom. Som ett skal som bara sitter här. Samtidigt så vet vi ju alla att jag inte är riktigt så tom, eftersom orden alltid kan flöda ur mig. Något jag aldrig tappar är detta. Kraften att orka skriva.
Men allt annat har jag tappat. Orken, motivationen, lusten, kärleken..

Trodde inte att det var möjligt att hamna i det här tillståndet, men nu är det så. Och jag önskar inte det här till min värsta fiende ens. Ingen borde behöva genomgå ett riktigt krossat hjärta.

- Tro mig, det gör ont.