God morgon.
Jag kan säga god morgon idag och faktiskt mena det! Vaknade helt utan ångest. Det är dag 20 idag. Vilket möjligtvis betyder att den fysiska smärtan är påväg bort. Om det är 21 dagar som gäller så. Igårkväll smsade jag bort nästan hela kvällen med en ny bekantskap. En väldigt fin människa. Hon fick mig att glömma allt det jobbiga för stunden. Jag är glad att hon dykt upp i mitt liv. Så idag känner jag mig lättare på något vis. Jag vet att saker och ting är jobbiga. Men vad vore livet om det inte är tufft ibland. Innerst inne vet jag att jag kommer hitta tillbaka till glada jag igen. Och gör jag det med hjälp av fina människor så är det bara en bonus. Jag lyssnar på Robyns låt Indestructible på högsta volym minst en gång om dagen. Och orden; I'm gonna love you like I've never been hurt before. I'm gonna love you like I'm Indestructible. De orden kommer jag säga till någon en dag. Kärleken väntar på mig där ute. Så fort jag lyckats släppa de förflutna så står framtiden bakom nästa dörr. Och jag är otroligt spänd på att få öppna den.
Gråa söndag.
Egentligen har nog inte denna söndag varit speciellt grå. Men jag sov bort alla soltimmar. För det gör för ont att leva i denna verklighet. Det är lättare att bara somna och försvinna för ett tag. Drömde dock mardrömmar om S och D som vanligt.. Jag är så rädd för hur livet ska kännas när hon officiellt har flyttat. Då är det verkligen över på riktigt. Då finns inte Frida och Sandra mer. Vi kommer distansera oss från varandra och leva vidare med varsitt liv. Hur fan kunde det bli såhär? Två personer som älskar varandra så innerligt ska väl inte behöva leva utan varandra? Det är bara totalt sinnessjukt. Framtiden som var så otroligt nära. Nu känns det inte som att jag har en framtid längre. Allt känns bara onödigt. Jag vill inte göra något längre. Jag ler för att jag måste le. Men i mitt hjärta är det bara sorg. När tidigare förhållanden tagit slut så har jag accepterat det rätt snabbt och gått vidare. För jag har vetat att det ändå aldrig skulle fungerat. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna släppa Sandra. Det är henne jag lever för. Det finns ingen i världen som jag älskar så som henne. Jag hade verkligen hittat den största kärleken i livet. Sen slits den bara ifrån mig. Hur ska jag kunna acceptera det? Mitt liv är inget liv utan henne. Ändå måste jag leva det. Om jag inte dör av hjärtesorg snart.
The one.
Det slår mig hela tiden. Varje sekund. Att jag ser henne som the one. Personen som jag ser mig själv gifta mig med, skaffa barn med och åldras med. Det är i mitt huvud hela tiden. Framtiden spelas upp som en film.Sen inser jag. Att jag kommer aldrig få vara med the one. Jag kommer aldrig få leva ett lyckligt liv med personen som jag värdesätter högst på denna jord. Hon som får mig att andas. Som gav mitt liv en helt ny mening. Redan efter första helgen vi hade träffats så visste vi att detta var början på en otrolig kärlekssaga. Det är just vad det är nu. Endast en saga. En fantasi som jag så otroligt gärna hade haft som min verklighet. Hur lever man vidare sitt liv utan personen som man är menad att vara med? Det känns som en total omöjlighet. Jag kan dränka mig själv i hur mycket olika saker jag bara kan. Men faktum kvarstår, jag är kär i en omöjlighet.
Ångest till tusen.
Idag är det en enorm ångestdag. Jag misslyckades med något som jag verkligen ville lyckas med! Jag hade taggat för att gå till jobbet idag. Jag ville verkligen. Men sömnen ville inte alls infinna sig i natt. Vågade inte ta lugnande heller för jag blir helt utslagen av det dagen efter. Så jag försökte verkligen somna av mig själv. Men det gick inte. Kroppen och huvudet var alldeles uppe i varv. Jag låg bara och tänkte på hur snurrigt livet känns. Hur lycklig jag nyss var. När jag hade min underbara flickvän vid min sida. Sen förvandlades allt till den värsta mardröm jag någonsin upplevt. Jag lever i denna mardröm varje dag. Hur mycket jag än försöker nypa mig själv i armen så är jag fast i detta. Kan inte ta mig ur det. Så ja, när klockan var 6 och jag fortfarande inte somnat så ringde jag jobbet och sjukanmälde mig. Det fanns ingen chans att jag skulle vara kapabel till att jobba. Jag har sån ångest över att jag verkligen ville, men inte klarar att jobba. Det tar hårt på mig.Denna breakup har verkligen förstört mig totalt. Och den förstör allt runtomkring. Det är tur att jag har ett hem fortfarande i alla fall. Känns som att det är de enda jag har. Hur ska jag någonsin orka igen? Hur ska jag ta mig upp från denna avgrund?
Born to die.
Alla människor föds på grund av en mening. Jag känner i djupet av mitt hjärta att min mening var att få säga till Sandra att jag älskar henne. Jag trodde att jag skulle få göra det varje dag för resten av mitt liv. Jag kan inte förstå varför jag skulle träffa henne om kärleken ändå skulle dö. Som Lana del rey sjunger "You and I we were born to die". Är det så. Kom vår kärlek till bara för att den sen skulle dö. Vad var meningen med det? Vad är meningen med att jag ska ligga i min säng och gråta hela natten och sakna mitt livs kärlek? Jag kan inte förstå det!! Varför ska jag ligga här totalt jävla knäckt medan hon ligger tätt intill en annan människa? Varje jävla sekund så saknar jag min flickvän. Jag orkar knappt stå. Mitt hjärta slår inte lika fort som det brukar. Det känns som att hela min existens sakta slocknar. Det finns inget bränsle som kan hålla lågan vid liv. Jag dör ut. Livsgnistan har försvunnit. Jag gav mitt hjärta och själ till henne. Hon blev anledningen till att jag vaknade på morgonen. Hon fick livets klocka att ticka vidare. Nu har allt stannat. Och jag vet inte hur jag ska överleva. Livet med henne var den allra största självklarhet jag någonsin känt. Livet är för kort för att slösas bort. Jag hittade hon jag ville dela resten av detta liv med. Nu vet jag att jag kommer vara halv för evigt. Jag kommer dö utan hennes hand i min. Kommer gå genom detta liv och för alltid känna ånger. Jag vill inte dö och känna att jag inte gjorde allt jag ville. Men jag måste. För allt jag ville var att dela mitt liv med mitt livs kärlek. Livet blir inte samma sak utan henne. Jag är halv. För alltid.
Officiellt utbytt.
När det väl känns bra. När vi haft några bra timmar tillsammans. Och avslutar det på ett fint sätt. Vi kan smsa och ringa utan otrevligheter. Så händer detta. Jag blir slagen rakt i magen med vad som känns som ett baseballträ. Tappar luften och faller ännu en gång till marken. Jag har stått rakryggad hela dagen och faktiskt kunnat skratta och må bra. Men så trycks deras fredagsmys upp i mitt ansikte. Hon är nu någon annans "babe". Inte min. Våra mysiga kvällar har bytts ut till deras. Jag är utbytt. Min varma säng dög inte längre. Så sakta men säkert kröp hon ur den och raka vägen in i nästa säng. Jag har sagt att jag inte ska skriva något elakt om Sandra här. Det tänker jag inte heller. Sanningen är inte skitsnack. Sanningen är inte elak. Sanningen är sanningen. Och sanningen är att hon gått vidare. Fick höra orden idag "jag har en ny". Ja det har du definitivt. Allt som lovades mig var tomma ord. Sånt som bara ska sägas i ett förhållande. Önskar att du aldrig fått mig att lita på ditt ord. Fem dagar innan du gjorde slut så trodde jag fortfarande på ditt evighetssnack. Jag trodde på vårt bebisplanerande. Fem dagar senare existerade ingenting längre. Nu är jag endast ett ex som alla andra. Som står och gapar. Medan du kryper ner bredvid en varm kropp på nätterna så ligger jag och tittar på våra ringar och gråter tills det inte finns några tårar kvar. Du dödar mig mer och mer varje dag. Och jag är livrädd för att jag snart ska dö av ett brustet hjärta.
Lägg din arm omkring min hals så att du är nära.
Haft sovsällskap två nätter nu. Det är lite lättare då. Lättare att somna och vakna. Fast vi gått och lagt oss typ kl 03 så vaknar jag ändå i rätt bra tid. Jag är glad över att den här personen dykt upp i mitt liv igen. Hon kom i exakt rätt tid. Skönt att ha en person som jag känner att jag lätt kan ringa när jag mår dåligt. Hon har gått hem nu. Smärtan i magen kommer på en gång. Tankarna rusar. Det blir som etr brus i hela huvudet. Jag blev lämnad av min största kärlek i livet. Vet inte hur eller när den smärtan ska försvinna. Eller i alla fall avta lite. Just nu känns det som att jag kommer vara ledsen resten av mitt liv. Kommer alltid känna att någon saknas. För det kommer det ju alltid göra. Min fru, hon är borta för alltid. Vem kommer någonsin lyckas ta upp hennes plats i mitt hjärta? Det känns som en total omöjlighet. Hon var ju Den. Av alla jag träffat så var hon den som hade allt jag sökte. Jag gav henne mig till 100%. I min familj är vi superprivata med julen. Den är liksom bara vi fem. Ingen har kommit och firat jul med oss. Men jag anslöt Sandra till vår familj. Hon var den första utomstående som fick ta del av våra traditioner. Hon fick vara med för jag var stensäker på att detta skulle hålla. Min familj tog in henne med öppna armar. Min mamma har haft svårt med mina tidigare flickvänner för de kom och gick. Så det var svårt för henne att ta in dem. Sandra tog hon in. Sandra blev en del av min familj. De trodde på oss och stöttade oss till 100%. Jag skäms nu. Skäms över att jag lät henne ta del av allt. Mår illa över hur stor plats hon fick ta. Men är det vad man tror, äkta kärlek, så ger man allt. Allt var inte nog. Jag vet inte vad hon söker i livet. Men att få allt. Kärlek, lycka, en fru, barn. Det räckte tydligen inte. Känner mig utbytt och otillräcklig. För hur kunde jag vara rillräcklig? Då hade detta aldrig hänt.
Morgonrutin.
Varje morgon när jag vaknar är det som att en elefant sätter sig på mitt bröst. Jag kommer till medvetande och inser alltihop. Om och om igen. Jag hamnar i chockläge. Får svälja min gråt för att inte bryta samman totalt. Jag tänker på allt som slitits ifrån mig. Min framtid, mitt hjärta, mitt liv. Känns som att jag ska sluta andas. För det är sån enorm smärta i hela kroppen. Jag vrider mig i panik. Mina ögon svider. Min själ skrumpnar sönder.
Känner mig som en äcklig tvättsvamp som någon vrider ur, hårt. Så smutsig och äcklig stoppas jag gång på gång ner i avloppsvatten. Försöker andas mellan varven. Men det känns som att jag inte hinner. Finner en gnutta hopp varje gång jag lyfts upp ur spannen. Lika snabbt trycks jag under vatten igen. Mitt inre druknar av tårar som jag gång på gång sväljer.
Jag är livrädd för livet och vill inte öppna mina ögon på morgonen. Jag vill fortsätta blunda och låtsas som att jag ligger i rätt rum. Som att det bara är att sträcka ut en arm så är Hon där bredvid. Att jag när som helst kan flytta mig närmre och andas in doften från hennes hår. Att jag kan smaka på hennes läppar när jag vill. Röra mina fingrar över hennes vackra kropp.
Tillslut har jag intalat mig att det är sanningen, så jag öppnar försiktigt mina ögon. Slås av chocken. Varje gång. Det är som att jag verkligen ser mig själv utifrån, hur jag kastas, brutalt, tillbaka in i mitt liv.
Jag är tom. Ännu en gång är jag totalt tom. Detta är mitt liv. Hur stört och konstigt det än känns, så är detta mitt liv.
Som att vi inte existerat.
Alla bilder som jag själv lagt upp på mig och Sandra på facebook är nu borttagna. Försökte att inte kolla kommentarerna för mycket. Inte titta vad jag själv skrivit för beskrivning till bilderna. Utan bara radera dem. Allihop. Jag är fortfarande taggad i bilder med Sandra som andra lagt ut. Men alla bilder som jag hade lagt upp är nu borta. Helt och hållet. Jag behöver inte de där bilderna längre.
Hur ska det någonsin gå?
Jag blir så enormt jävla ledsen för våra djurs skull. Vi skaffade dem för att ge dem ett tryggt och varaktigt hem. När vi fick reda på att Ri redan bott i tre hem innan så sa vi att vi aldrig skulle utsätta honom för något sånt igen. Men det är just det vi gör nu. Djuren kommer att kastas mellan mitt och Sandras hem. Ri kommer aldrig någonsin kunna bli en trygg hund. Det gör mig så jävla ledsen! För detta är så själviskt. Saken är den att en av oss kan inte ha djuren på heltid heller. Vi kommer behöva hjälp med hundvakt mycket oftare nu också. Det gör verkligen ont i mig varje gång Ri sitter i ett hörn och skakar för att någon av oss höjer rösten. Att han sover otroligt dåligt om nätterna för han är så van vid att vi båda ligger i sängen. Han känner av att allt är fel. Jag vet inte om Zoe påverkas så mycket. Hon är ju en katt. Men jag vet att hon kommer påverkas om hon en gång i veckan ska behöva byta hem.
Detta är inte ett dugg rättvist mot dem, men det skulle aldrig i livet vara rätt att sälja Ri vidare heller.
Vi gjorde ett val båda två att ge dem det bästa liv möjigt. Men jag vill inte ha djuren själv. Det är ett för stort lass att bära! Jag orkar inte det. Samtidigt orkar inte Sandra heller det.
Jag känner mig totalt maktlös inför situationen. Jag bara gråter och gråter för jag hatar att vi gör detta mot våra djur.
Jag orkar inte ta hand om dem..... En katt är en sak. Men en hund kräver så mycket mer. Jag vill inte förlora dem. Men jag är inte det bästa hemmet för dem. Inte Sandra heller.
Det gör mig förkrossad!
The one.
Goodbye my lover.
Goodbye my friend.
You have been the one.
You have been the one for me.
Det kanske ser dramatiskt ut, från ert perspektiv. Men detta är mitt sätt att sörja. Att sörja personen som inte finns längre.
The truth can't bare the sunshine.
När jag vaknade imorse så visste jag att jag vaknade till en värld där Hon inte existerar längre. Jag vet att hon är död för mig. Det känns så jävla sorgligt. Jag hann aldrig säga adjö till den fina människan som jag älskade och var så otroligt kär i. Jag gråter inte för att jag saknar den fysiska människan som är livs levande. Jag gråter av sorg att den underbara, ärliga, genuina och vackra människa jag älskade, nu är borta. Men jag tror att det är lättare att gå vidare om en person är död än att den finns där och påminner om allt fint. Jag kommer bära med mig en hel del minnen som jag kan le åt. Men jag kommer aldrig någonsin kunna le åt henne igen. Hur livs levande hon är må vara fysiskt. Så finns inte min framtida fru kvar. Jag begravde dig igår. Och idag ska jag sörja din bortgång.
You've gotta get up and try, and try, and try.
Where there is desire
There is gonna be a flame
Where there is a flame
Someone's bound to get burned
But just because it burns
Doesn't mean you're gonna die
You've gotta get up and try, and try, and try
De där textraderna är fortfarande så jävla sanna, sen första gången jag hörde dem har de haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag tänker verkligen leva efter det. Visst jag blev jävligt bränd, men jag kommer inte att dö. Jag är så mycket starkare nu än vad jag någonsin varit. Jag skrev igår att jag ångrar det senaste året, men egentligen är jag nog glad. Jag har lärt mig en massa nyttiga saker som jag kan ta med mig i livet. Jag vet vad man ska och inte ska göra. Både när det gäller mig själv och andra.
Jag kan verkligen stå för den människan jag är idag. Jag är så glad och nöjd över vem jag är. Jag kan hata mitt liv, visst. Men saknaden har övergått i en slags ilska som i sin tur ger mig styrka. Vilket gör att jag vet att jag tillslut kommer få det liv jag vill leva. Jag lever inte det livet nu, absolut inte.
Men jag ska fokusera på mig nu, på vad jag behöver för att må bra. Ska omge mig med gamla och nya vänner. Göra alla de där sakerna som jag vill göra.
Livet är tufft, och det är okej att det är det ett tag. Så länge jag har mål att sträva efter.
Nu ska jag unna mig en god natts sömn! Så jag orkar göra bra saker imorgon.
Wanna fly away.
Smärta.
Detta har varit en dag av otrolig smärta. Haft sån sjuk ångest hela dagen. Fått knapra lugnande och försökt sova bort en del tid. För jag orkar inte vara vaken och leva i mitt liv en hel dag. Det är för smärtsamt. Tänk om jag ändå kunde få en liten glimt av framtiden. Om jag kunde se när jag säger ja till min framtida fru. Eller se mitt framtida barn sträcka sin lilla hand mot min. Då skulle jag kunna känna lite hopp igen. Men jag har gett upp allt. Jag fejkar mina leenden fast jag egentligen bara vill gråta HELA tiden. Jag har förlorat min självklara framtid. Som jag sagt innan, jag hatar mitt liv nu. Sandra är borta för alltid. Och jag vet inte hur jag ska möta framtiden utan henne vid min sida. Jag är ensam nu.
Hur?
Varje jävla dag vaknar jag upp med den där känslan av att jag inte är nog. För hur kan man vara nog om personen som man trodde att man skulle dela resten av sitt liv med plötsligt tappar känslorna för en. Jag har älskat varje sekund med henne. Min kärlek tar aldrig slut. Jag vill det, tro mig, men det går inte. Ibland blir jag arg då kan jag trycka bort kärleken för stunden. Men sen kommer allt över mig igen. Alla underbara stunder tillsammans. Sättet hur bara hon kunde titta på mig. Jag kände mig så älskad och speciell. Sen bara sa hon att hon inte är kär i mig mer. Det är det absolut hemskaste man någonsin kan få höra. Det känns som att min själ har dött. Hon har tagit död på hela mitt inre. Framtiden var precis framför oss. Vi skulle haft vår drömfamilj om ett år. Vi hade börjat berätta de lite smått för några. Att vi hade dessa planer. Sen gick allt sönder i småbitar. Och jag står här ensam. Med våra ringar. Och undrar hur detta kunde ske. Hur känslor bara kan dö. När mina är så otroligt starka. Hur ska jag kunna börja om? Hur ska jag någonsin kunna bli kär i någon annan? När jag redan är kär i den jag vill vara kär i för resten av mitt liv...
The only one.
ÅH HELVETES JÄVLA SKIT!!!!
Jag blir så äckligt jävla förbannad. Varför kan inte Jag få den jag vill för?! VAAAA?! Varför ska livet vara så jävla orättvist för mig? Varför ska jag behöva gå med ett äckligt jävla krossat hjärta för?
Nej fan! Åt helvete med allt. Jag orkar inte. Blir så jävla förbannad. Faktiskt. För det är fan inte rättvist. Jag har verkligen blivit en människa som jag älskar. En person som är fantastisk. Men nej, duger det eller?
En jävla hög av skit ska man visst vara. Då funkar det.
Jag är fan bra! Varför räcker det inte för????!!
Försvinn.
Jag har precis gett upp mitt livs kärlek. Okej. Livet kan dra åt helvete.
Hejdå.
Ett steg fram.
Försöker att ta mig framåt. När jag får höra meningar som "tänker varken ge dig förhoppningar eller inte". Då snurrar allt på högvarv. Jag vet inte vad jag ska tänka eller tro. Jag hoppas så mycket.
Att "flytta" idag var hemskt! Jag bor numera i gästrummet.. Känns så jävla sjukt. Hur kunde allt detta hända? Jag bor i vår lägenhet. Lägenheten vi skaffade för att vi så småning om skulle skaffa barn. Gästrummet skulle bli en fin liten barnkammare. Där vi skulle ha en gungstol som Sandra kunde sitta i och amma vårt barn. Medan jag skulle sitta i en fotölj bredvid och vi skulle berätta om våra respektive dagar. Nu känner jag mig plötsligt som någon inneboende som fått gästrummet. Jag är fortfarande i chock. Vart är min flickvän någonstans? I mitt hjärta finns hon lika starkt som innan. Men fysiskt. Vart är hon?
Jag saknar att krypa ner bredvid henne på nätterna. Djuren kommer och lägger sig tryggt hos oss. När jag vaknar så är hon det första jag ser. Lyckan som känns i hjärtat när hon ler mot mig. Hela hennes existens gjorde mig så lugn och harmonisk.
Nu är allt bara FEL! F.E.L. Fel fel fel! FEL!
Jag ska börja sova i gästrummet i min säng, medan hon ska köpa en säng och sova i vårt sovrum, djuren är ängsliga, Ri skäller och morrar hela tiden, jag känner mig stressad, har ont i magen hela tiden, vi försöker undvika varandra, när vi smsar så känns det bara hemskt, för det är så mycket mer jag vill skriva, men jag måste hindra mig, hon är i Sthlm nu och om det varit som vanligt så hade hon ringt mig ikväll och vi hade skrattat bort massa tid, men jag sitter här ensam i lägenheten och tänker på allt mitt hjärta saknar. Saknar min flickvän, sambo, fästmö.
Vad är vi nu? Kombos? Jag vet inte.
Det enda jag vet är att detta är så jävla fel som det bara kan bli. Universum är helt fel. FEL!
Jag borde börja packa inför Sundsvall nu..
Throwback thursday
Idag är det throwback thursday, då får man lov att minnas det som varit. Suttit och kikat igenom min blogg igen. Finns så mycket fint att läsa från det senaste året.
Hittade inlägget från vår förlovning.
"Nu är jag förlovad för första gången i mitt liv (på riktigt). Känns jättebra! För jag vet ju att detta är personen jag kommer spendera resten av mitt liv med. Jag bara känner en sån innerlig kärlek för henne.
I tisdags åkte vi till Stockholms skärgård. Låg på klipporna hela dagen och bara njöt av solskenet och av varandra. Efteråt så trodde jag att Sandra skulle möta upp en snubbe på Medis för att köpa nått från blocket. Godtroget så följer jag med henne. Efter ett tag så frågar jag om vi inte är framme snart.. Några meter längre fram stannar hon och säger; Nu är vi! Jag tittar åt sidan och vi står precis utanför Scandic hotell. Vi checkar in. Och på rummet så har hon fixat så det står vackra rosor. Blev väldigt rörd över hennes omtanke. Sen fixade vi i ordning oss och tog en promenad genom gamla stan. Avslutade promenaden med att äta på restaurang Riktigt bortskämd blev jag.
Sen tog vi oss tillbaka till hotellet och somnade i varandras armar.
Åh vad jag älskar min vackra flickvän!"
Alltså.. Jag känner sån lycka och sån enorm sorg när jag läser det där. Men jag kommer aldrig någonsin ångra något av det vackra som varit.
