honochhennes

Denna helg går knappt att förklara med ord. Den har varit totalt underbar! Alla sjukt fina människor jag träffat. Hur kan jag haft turen att träffa dem?

Jag har kommit hem med en helt ny energi. En helt annan gnista. Dessa dagar har gett mig så himla mycket. Jag hade lätt kunnat stanna längre.

Nu är jag hur pepp som helst på att åka ner i juli. Men känner jag mig själv så kanske det blir en liten tripp neråt ganska snart, dock några mil öster om Göteborg då.

Känner för att skriva ner allt om denna underbara helg. Men jag är alldeles för trött. Sömn har inte varit prio ett direkt. Så nu ska jag gå och lägga mig. Utan någon som snarkar mig i örat. Och ladda upp för flera dagars jobb. Måste ju jobba om jag ska kunna åka till alla ställen jag vill i sommar.

 

Godnatt raringar.

En av mina nära vänner genomgår en liknande situation som mig just nu. Hon frågade mig hur lång tid det tar innan det går över. Ärligt talat så vet jag inte. Det har gått 82 dagar för mig nu. Vissa dagar är helt okej, vissa dagar är underbara och vissa är total misär. Men det måste väl vara någon slags balans. Jag är åtminstone glad över att det faktiskt finns bra dagar. I början gjorde det inte det. Då var allt bara hemskt. Nu kan jag vid vissa tillfällen njuta av mitt liv. Men mina känslor är som en berg- och dalbana. Det är därför jag ena dagen kan skriva så himla glatt, för att nästa dag verkligen hata allt. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att skriva om både det bra och det dåliga. Även om det kan pendla snabbt. För när jag om några år går tillbaka och läser igenom min blogg, så kan jag se att jag inte bara mådde dåligt under denna period. Jag kan vara glad över att jag hade bra stunder med.

 

Tyvärr vaknade jag med ångestklumpen i magen idag. Ensamheten slog mig i ansiktet. Jag visste att ljudet ifrån köket bara var Izabell. Det var inte från min vackra flickvän som skulle överaska med frukost på sängen. Nej, det var bara Izabell som värmde sin gröt. Det sved i ögonen och klumpen ville spränga mitt bröst i tusen bitar. Den växte sig större och jag fick svårt att andas. Jag ville skrika rakt ut. Skrika ur mig all ångest. Men jag låg där i tystnad. Zoe kröp upp och spann på min bröst. Ri flyttade sig närmre. Men inte ens kärleken från dem kändes bra.

82 jävla dagar av smärta. Det har snart gått tre månader. Det är helt sjukt! Tiden har gått så snabbt. Vi lovade att alltid vara varandras. Vad hände med det löftet?

Hur låter jag livet gå vidare? Hur kan det ens gå vidare? Känns omöjligt. Omöjligt att sluta älska. Jag vill stänga av. Sluta bli berörd. Men varje gång jag ser en bild på henne med ett leende så krossas mitt hjärta. Hon lever livet medan jag ligger nedbruten i ångest.

Jag kan aldrig någonsin stänga av. Jag kan glömma lite för stunden. Men aldrig stänga av helt. Så fort jag ser ett lyckligt par, en gravid kvinna, eller två nyförälskade personer, så slungas jag tillbaka till mitt svarta hål. Då ser jag allt som jag saknar.

Det tar såklart absolut hårdast att jag förlorat mitt livs kärlek. Men det som kommer väldigt nära den smärtan är förlusten av allt som vi förmodligen skulle gått igenom i år. Se den där växande magen. Känna första sparken. Det var så jävla nära. Närmre än jag någonsin varit i hela mitt liv. Och nu är det så långt bort!

Jag måste hitta tilliten igen, våga lita på en annan människa, hitta den där personen som kompletterar mig, gå igenom saker. Det kan ju ta flera år!

Från att sitta och planera barn, bröllop, framtid. Till att stå på ruta ett. Att börja om. Det är det jobbigaste och svåraste. Hur fan börjar jag ens om? När jag redan hade precis den personen jag ville dela resten av livet med. Hur ska någon ens kunna komma i närheten av att lyckas få lika mycket av mitt hjärta som hon fick?

Livet känns omöjligt. Jag saknar så otroligt mycket. Mitt hjärta går itu.

 

Det jävliga är att livet måste gå vidare ändå. Vilket känns sjukt. När det gått 820 dagar kommer det fortfarande göra ont. När det gått 8200 dagar kommer jag fortfarande sakna henne. När jag om ca 18200 dagar ligger på min dödsbädd så kommer det fortfarande vara hennes hand jag önskar att jag hade i min.

Hemma igen efter ett awesome dygn i Eskilstuna! Skulle ge dygnet fem av fem toasters, om det inte vore för lite drama som dök upp i slutet av kvällen. Idag är jag dock glad, något bakis, men glad.

Nu är bästa vännen här, så ska umgås med henne.

Idag fick jag en rejäl påminnelse. Jag mötte en av mina "demoner". Jag mindes hur vissa saker verkligen skadat mig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sårad på det där viset. Men för tre månader sen blev jag det. Jag blev hånad och spottar på. Visst. Jag hade gjort en del fel. Men det där sveket. Att medvetet håna mig i min närvaro. Aldrig har jag blivit så förnedrad i hela mitt liv. 

Den senaste tiden har jag glömt vad som hände. Jag ser mina misstag, men förskönar allt det andra. Jag tar ansvar för mina handlingar. Och rycker på axlarna åt det som gjorde mig illa. 

Att se en av orsakerna till mitt nederlag. Det fick mig att komma ihåg allt förakt. Känslan av att vara värdelös. 

 

Allt är bara så fel. 

Låt mig vara ifred! Vaknade upp med klumpen i halsen igen. Bränande tårar mot mina kinder. Hjärtesorg. Åh snälla låt mig vara, jag vill inte gå igenom detta ännu en gång. Trodde att jag tagit mig igenom det allra värsta. Men det är tillbaka med full kraft. Saknaden som gör ont i varje cell. Solen lyser, men jag vill bara gå tillbaka till sängen. Jag orkar inte detta mer. Hur kunde kärleken bara dö? Ska jag behöva älta det om och om igen. När ska jag förstå? Jag ser det dåliga som var i förhållanden. Men det bra har ändå övertag. Alla otroligt fina minnen. Personen jag skulle skaffa barn med. Snart skulle vi med spänd förväntan sitta och vänta på om det tagit. Känslan av att titta på stickan och se att vi skulle bli mammor. Jag skulle ge upp allt för det.

När äkta kärlek dyker upp så går det banne mig inte bara att vända ryggen mot. Jag önskar ibland att jag med bara kunde stänga av. Inte känna någonting alls. Men jag känner. Jag lever, känner, älskar. Viktigast av allt är väl att jag bearbetar. Någon dag tar väl smärtan slut? Jag ska väl inte behöva vakna upp ledsen varje morgon?

Det känns dock helt omöjligt att jag med hela mitt hjärta ska lyckas älska någon annan en dag. Det går inte! För ingen är ju S. Vilket är bra såklart. Jag ska ju inte söka efter någon som är så lik henne som möjligt. Men ingen kommer kunna få mig att känna såhär. Aldrig kommer jag kunna älska helhjärtat igen. Jag är 27 år snart. Jag fann min andra hälft. Min perfekta soulmate. Personen jag var menad att spendera varje dag av mitt liv med. Det finns en mening med livet och jag tror att det är att uppnå lycka. Inte göra en massa saker för andra eller för världen. Utan att göra rätt för sig själv. Hitta sin plats. Vad i helvete gör man om man redan varit där? Om man redan känner att man älskar helhjärtat och skulle ge sitt liv för en annan människa.

Jag kan finna lycka i mina vänner, min familj, djuren, mitt hem.

 

..Men det kommer aldrig räcka.

Tji fick jag för att jag trodde att detta skulle bli en lugn dag. Detta har varit en av de värsta dagarna på länge, känslomässigt sett.

Jag skulle packa tomatpuré, och till och med då började jag gråta. Jag tänkte på alla gånger jag och S åkt och storhandlat. När vi bodde i vår lila lägenhet och åkte till coop forum. När vi kom hem och insåg att det inte fick plats i kylen. För vi hade helt sjukt liten kyl! Såna där vardagliga saker liksom.

Idag har jag saknat min "flickvän"  något enormt. Att bara kunna smsa henne och skriva att hon är världens bästa flickvän. Att få älska henne fullt ut med hela mitt hjärta. Överösa henne med komplimanger och visa att jag tycker att hon är värld all kärlek i världen. Det har jag saknat idag.

Jag har tänkt, tänkt och tänkt. På allt som varit. Både under tiden vi var tillsammans och nu efteråt.

Jag är jättenervös över att åka till Göteborg nästa helg. Då ska jag vara i Kållered. Minns alla soliga dagar där förra året. När vi bara satt och skrattade tillsammans. Lagade god mat. Såg massa filmer. När S köpte en säng som vi fraktade hem på biltakaket. Känslan av hennes hand i min. De där läpparna som jag aldrig någonsin kunde få nog av. Det var i Kållered hon överaskade mig, när jag trodde jag skulle träffa henne senare på dagen. Men så dök hon plötsligt upp hemma hos Kim och Betty. Vi båda blev helt skakis av nervositet. Jag kunde verkligen inte sluta le. Hon gav mig en känsla som ingen gett mig tidigare. Trots att vi då knappt kände varandra egentligen. Men hon tog mig verkligen med storm. Hon fick mig att känna sån där stark passionerad, äkta kärlek! En kärlek jag önskar att jag hade fått uppleva till dagen jag dör. Med henne var jag verkligen lycklig. Hon gav mitt liv en verklig mening. Jag såg så himla mycket framtid.

Idag har jag tänkt på allt jag inte har längre. Allt fantastiskt jag hade. Som jag vill ha. Men som är borta.

Jag saknar min flickvän. Mer än ord kan beskriva.

Jag älskar henne så mycket.

Bestämde mig för att kliva upp lite tidigare än vanligt idag. Promenerade bort till solstudion och avnjöt en skön solning. Tog en isglass i solskenet och promenerade sen hemåt.

Nu är det dags att börja tagga jobb. Idag känns det helt okej i knopp och kropp. Känner mig ganska lugn. Fast det är en hel del tankar som flyger runt i huvudet. Jag om någon kan tyvärr inte bara stänga av. Det vore skönt. Men det är nog bra att bearbeta.

Jag tror att jag är lugnare nu för jag har äntligen lyckats släppa så mycket ilska som jag kände innan. Det negativa med att släppa ilskan är att saknaden blev större.

 

Du är fin.