Baby you have to be completely out of your mind.
Nu är det den 4 augusti. Vilket betyder att det är precis 5 månader sen jag satt där på soffan och fick höra de där orden jag aldrig trodde skulle komma ur hennes mun. Jag vill fortfarande skrika rakt ut så fort jag tänker på den kvällen. Det var den värsta kvällen i mitt liv. Hon jag såg allt med lämnade mig. Kvar blev ett skal. Jag var så redo för bröllop, barn, hus. Inte allt på en gång. Men allt eftersom. Det är sån enorm ångest varje jävla dag. Försöker döva den med allt jag bara kan. Jag har insett nu att det varit på bekostnad av mina vänner också. Igår kastades en mening rakt på mig. Som jag aldrig trodde att någon skulle kunna säga till mig. För jag har alltid varit rädd om mina vänner. "Du behandlar dina vänner som skit." Det slogs emot mig som en jävla kanonkula rakt i huvudet. Jag blev så chockad. Samtidigt så föll bitarna på plats. Jag har sett människor vända mig ryggen på sistone. Skyllt allt på dem. När jag egentligen borde ha tagit en närmre titt på mig själv. Sen det tog slut mellan mig och S så har min självkänsla körts i botten. Har känt mig så enormt värdelös. Att bli lämnad av sitt livs kärlek. Hur går det att ta det på ett bra sätt? Hur går det att inte krascha totalt? Själen ruttnar liksom. Jag älskar henne så enormt och kommer att göra det för resten av mitt liv. Idag har varit en otroligt ångestladdad dag. Dels för att jag fick höra det där igår. Och dels för att jag såg S idag. Vi tittade mot varandra men ingen av oss sa hej. Det var som att vi aldrig ens existerat. Så mycket kärlek som funnits. Varje gång jag tittat på henne och bara velat pussa sönder hennes ansikte. Varje gång jag hållt henne hårt i min famn. Varje gång jag sagt "jag älskar dig". Nu var det som bortblåst. Det var ju hon jag skulle säga "ja" till framför en massa människor. Det var ju hon. Som alltid skulle vara min. Jag kommer att dö utan hennes hand i min. Jag kommer aldrig mer få kyssa de där läpparna. Vi som var allt för varandra är nu ingenting. Det har aldrig någonsin gjort så ont att se en människa förut. Hela mitt inre vände sig ut och in. Jag höll på att kollapsa. Jag förstår inte hur det ska gå till, att gå vidare. Jag vet inte hur jag ska lyckas släppa taget om henne. Hon kunde göra mig så arg ibland. Men hon gjorde mig samtidigt till den lyckligaste på jorden. Den där kärleken. Jag tror inte att det är möjligt att känna så flera gånger i sitt liv. Jag kände det då. Hon var som en orkan som bara flög in i mitt liv och gjorde det största avtrycket någon någonsin gjort. Jag är så ledsen. Det finns inte en näsduk i världen som kan torka dess tårar. Fan vad jag saknar dig!! ♡
Närkontakt.
Andra gradens brännskador. Ett blottat inre. Ta era händer och öppna upp mitt bröst. Gräv er blodiga. Låt inget finnas kvar där inne. Plocka ut bit för bit och rada upp varje vital del av mig. Jag existerar inte utan er. Samtidigt som jag vill kräkas av ångesten ni spolar över mig med högtryckstvätt. Skammen rinner inte av. Jag lämnas med polerat yttre och ett laddat bröst av sanningens ord. Utifrån bevittnar jag mina kväljningar. Tuggar fradga och tappar fotfästet. Ni puttar på mig. Jag landar med ansiktet nedåt. Vill inte se. Inte höra. Ni gör det av godhet. Ibland måste man slås ner hårt för att bygga sig en starkare stege att klättra upp för. Syret har lämnat mitt bröst. Kvar finns jag. En människa. Som ni. Men med ett nedbrutet hopp. Jag vågar inte. Vågar ni räcka mig en hjälpande hand?
Penetrera mitt bröst och våga inte annat än att mena varje ord du säger.
Jag kysste stillsamt hennes bleka panna. Hennes hand vilade trött i min. Jag svalde långsamt och kände hur det brann genom halsen. Kulorna som nyligen penetrerat mitt bröst skavde mot ryggraden. Mina knogar badade i blod efter vildsam slakt mot hårt betonggolv. Hon log inte längre. Men var ändå lika vacker som första gången jag lät mina ögon vila på henne. Hennes andetag blev kortare. Jag visste att allt som är bra, har också ett slut. Saknaden invarderade varje cell i min kropp. Jag kastades, med ansiktet först, rakt in i en mur. Konstigt nog krossades jag inte. För jag hade varit där förut. På samma hårda golv. Med en livlös kropp framför mig. Ovetandes om jag skulle känna någon skuld eller inte. Mina ögon var rödsprängda, men tårarna hade för längesen torkats bort. Jag stirrade med tom blick upp igenom taket, som nyligen sprängts bort. Där såg jag stjärnorna. Vågade inte titta på riktigt, med rädslan om att förblindas.Hon gav ifrån sig en djup suck, så omärkbar att en fallande nål i jämförelse låtit som en hjord med skenande hästar. Jag kände hur mina vener frös till is. När jag vände mitt huvud för att titta på henne en sista gång så hörde jag det välbekanta långa tjutet. Ljudet av liv som slocknar. När all värme plötsligt tar slut.
Samma rubik två gånger.
Det finns en mening som jag aldrig tröttnar på. Skulle kunna använda den som rubrik i alla mina blogginlägg. "It's okey not to be okey". Den stämmer så många gånger. Även just ikväll. Den 31 maj träffade jag en person som jag väldigt snabbt tog till mig. När jag såg hennes ögon för första gången. Hennes läppar. Hennes händer. Jag ville vara där hon var. Kanske var det bara en helg-romans. Men för en liten stund så väckte hon ett hopp i mig. Samtidigt som rädslan sa åt mig att bygga murar. Jag lovade mig själv för längesen att aldrig ge mer än vad jag får tillbaka. Att inte ändra på mig själv eller mitt sett att se på livet. Samtidigt så har jag nog velat förändras för henne. För jag såg nog redan från början att det var mycket som skilde våra vägar åt. Hon är fin att titta på, rolig, smart. Men ibland är vissa vägar faktiskt inte menade att korsas. Det var av en ren slump att vi ens träffades. Vi kanske inte skulle gjort det egentligen. Det råkade bara vara så att det inte fanns några glas på förfesten. Så jag var tvungen att dricka mitt vin ur en skål. Vilket gav mig en inledning till att börja prata med henne. Jag sträckte fram skålen och utbrast; skål! Tänk vad slumpen och tillfälligheter kan leda till. Idag. Ungefär 2 månader senare. Så är vi överens om att det faktiskt bara var en tillfällighet. För man ska inte behöva kämpa så mycket för något, som borde vara det enklaste i världen. Alla missförstånd. I slutänden inser man varför de ens har uppstått. Jag tror att man ibland kan inbilla sig själv att man behöver vissa människor i sitt liv. Som kanske egentligen är ett lika stort bihang som blindtarmen. Jag är glad över att jag fick se vad jag inte letar efter i alla fall.
She's dancing like there's no one else in the room.
Det är en knepig situation jag hamnat i. Men jag försöker ta så lättsamt på det som jag bara kan. Livet är till för att levas och man behöver inte göra det mer komplicerat än det redan är. Go with the flow är väl ett ganska bra uttryck just nu kan jag tycka. De senaste dagarna har varit lite jobbiga. Mycket tankar. Men nu ska jag försöka att blicka framåt igen. Nästa helg är det släktträff. Det ska faktiskt bli mysigt. Sen efter det är det pride! Som jag längtar. Kommer bli några galna dagar! Ber till gudarna att S håller sig borta så att jag bara kan njuta. Vill inte ha något som helst drama. Utan bara roligt med mina vänner. 
Stay high all the time. To keep you off my mind.
Idag har jag varit arg, ledsen, besviken, stressad, ja en rad negativa känslor har jag upplevt. I vad kan det vara, 6-7 veckor, så har jag haft fullt upp west pride, jobbat röven av mig, bråvalla, födelsedagshelg, Göteborg. Har verkligen hållt mig upptagen. Men när tåget tillsist stannar vid perrongen och det är dags att kliva av. Då är det inte roligt längre. Innan så kunde jag sitta där med mina hörlurar, lyssna på musik och bara se landskapet susa förbi. Nu är jag ute i verkligheten. Jag ser solen, men känner en isande kyla bita tag i mig. Det är så mycket oavklarade känslor. Är det kärlek, hat, sorg? Jag vet inte längre. Det enda jag kan säga klart och tydligt är att jag känner en enorm smärta som fyller mig. Jag är livrädd för framtiden. Vad aka hända med allt? De senaste månaderna är som en enda dimma. Skratt blandade med smärtfull gråt. Njutning bland för många smutsiga lakan. Alkoholförtäring. Trötta steg i en kolsvart natt. Letandes utan att finna någon substans. Jag är så utmattad. Känslomässigt trött. Framför allt är jag så jävla arg! Hur i helvete kunde hon bara vända sig om och gå? Jag kommer aldrig förlåta henne för att hon försvann. Mitt i allt försvann jag också. Inte för att jag ville, utan för att hon tog med sig så mycket av vem jag är. Det som lämnades kvar är något slags skal. Jag försöker hitta saker att fylla mitt tomrum med. Men vad kan någonsin fylla upp tomrummet av en sambo, fästmö och ett framtida barn? Det finns liksom inget. Inatt gråter jag mig till sömns. För nu gör det ont. Ibland är det bara så.
Let your heart know that I love you. Forever.
Har precis brutit med en människa jag skulle ha vid min sida tills dagen jag dör (ironiskt om tåget spårar ur och jag dör idag..) Nej seriöst men det gör så jävla ont i mig just nu. Jag älskar henne så mycket. Men jag har lovat mig själv att ha människor runt mig som jag kan lita på. Som ger samma sak som jag ger. Vi har inte alltid strukit varann medhårs. Ibland har det varit lite tuff kärlek. Men sån kan vänskap vara. Nu har det dock gått för långt. Jag klarar inte av detta. Jag är så less på allt och alla. Förstår inte heller att människor inte har vettigare saker att snacka om än mig. Hur blev jag ett så stort samtalsämne? Vissa saker jag fått höra att jag påståtts ha gjort. Det är bara sjukt. Det är skrattretande och sorgligt på samma gång. Snälla skaffa er ett liv. En hobby vore kanske en idé.
Let me go. I don't wanna be your hero.
Jag tänkte skriva något smart och vettigt. Men så när jag väl skulle till att börja skriva så känns det inte som att jag har något alls att säga. Jag är fundersam idag. Över vad nästa steg är. Jag vill inte vara del i något slags spel. Samtidigt vill jag inte överskrida en bra nivå. Det är svårt det där. Det är en tunn linje. Att ge, men inte låta någon sluka hela handen. Det kommer jag bara ta skada av i slutänden. Ibland undrar jag vad det kommer för gott ur att vara sån extrem känslomänniska. Att nästan kunna ta på varje förändring som sker i hjärta och hjärna. För stänga av, det går aldrig. Men jag känner nog hellre för mycket, än ingenting alls. Jag kanske är sårbar. Absolut. Men för varje gång mitt hjärta krossats så har det vuxit sig starkare. Det är inte instängt och svagt. Det är nästan utanpå kroppen. Jag ger det inte till vem som helst. Men den som får det, den kommer definitivt se det. Att våga är att vinna.
I wounder if I ever cross your mind.
Människor med en historia, en riktig historia, inte bara något sånt där lamt om att de levt sitt liv lyckligt och alltid sprungit i medvind. Nej människor som har en massa lager att skrapa på, såna människor gillar jag. Det är något med dem som gör att jag bara dras till dem. Nu sitter jag inte och säger att alla måste levt ett hårt och tufft liv för att vara intressanta. Finns intressanta människor på så många olika vis. Men just jag dras till de där svåra. Där jag kan sitta och förundras över hur den personen kan vara vid liv. Hur den tagit sig igenom så himla mycket skit och ändå kan leva ett relativt bra liv.
Hon gick bort sig i natten
Snubblade över betongblock
Föll aldrig, men hittade inte heller någon balans
Kastades mellan mörka skuggor
Det brände i halsen när alkoholhaltig dryck sakta rann genom strupen
Ett steg framåt och två steg bak
Hesa viskningar omringade hennes huvud
Hon ville skrika, men hade alltid blivit tillsagt att hålla käften
Hon stannade upp
Slutade leta efter spår av ljus
För vet ni? Ibland måste man finna ro, i de allra mörkaste av rum.
Tack för i år Bråvalla!
Vet inte hur jag ska börja. Bråvalla var helt magiskt! Umgåts med underbara människor. Sett helt fantastiska artister. Öst loss till grymma DJs. Druckit inte allt för mycket alkohol. Sluppit bakfylla. Jag kan sammanfatta festivalen med ordet "lycka". Det är vad jag känner. Mår så underbart bra. Och är så glad. Tänker dock på skånska nu. "Jaah" "guttit" "smauga". Så går det när man hänger i skåne-campet. Men hur bra Bråvalla än var så ska det bli skönt att komma hem till min sambo och min säng imorgon. Tillbaka till vardagen. Jobba lite innan det är dags att åka på nästa äventyr. Till Göteborg. Åka till Skåne hade inte heller varit helt fel. Livet alltså. ♡♡
Orättvisor.
Ibland klagar folk alldeles för mycket på orättvisor. För det finns ett flertal gånger som det är folk själva som skapar de där situationerna som de klagar på. Klaga inte så jävla mycket, utan gör något åt saken i stället. Det går nästan i alla fall att göra något, åtminstone för att förbättra. Kanske inte ändra helt, men att gå åt rätt håll i alla fall.
Jag blir så ledsen och arg över de som bara ger upp. Som inte ens vågar testa. Vad finns det att förlora? Så länge du är sann mot dig själv, så kan du inte förlora den du är.
Men jag kan sitta här och kasta hur mycket pepptalk som helst i ansiktet på folk. Vill de inte lyssna, och har de bestämt sig för något, ja då går det inte. Inställning är a och o hos människor. Jag tycker att allt blir vad man gör det till. Jag om någon har levt ett jävla skit liv till och från. Jag vet hur det känns att verkligen ligga som ett ruttnande lik på botten och önska att det var just vad jag var, ett lik. Jag vet hur det känns att få ett mental käftsmäll med ett betongblock. Jag vet hur det känns när man gråtit så mycket att tårarna har tagit slut.
En gång var jag någon som drog till mig orättvisor, utan att vilja göra något åt saken. Som låg och kved som ett nyfött spädbarn över att jag var så hjälplös och liten.
Jag har i princip tappat 5 år av mitt liv. 5 år som har gått totalt till spillo. Jag knaprade tabletter (inte droger/knark), drack alkohol, tog till annat självskadebeteende, förstörde relationer runt mig, för jag klarade inte av att ha människor i min närhet som visade mig omtanke. I 5 hela år tryckte jag på pausknappen. För 4 år sen så bestämde jag mig för att våga öppna ögonen igen. För att inte bara vara vid liv, utan för att verkligen leva. Att jag bestämde mig för att verkligen leva var det läskigaste, och mest underbara jag någonsin gjort i mitt liv. Det fick vissa känslor att helt försvinna, medan de fick andra känslor att förstärkas, både på gott och ont. Jag kunde andas igen, inte små korta andetag, utan verkligen få känna hur syret fyllde mina lungor. Jag vågade titta för att verkligen se.
Jag vet, vad smärta är. Jag vet vad orättvisa är. Jag är också väldigt klar med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker är värt att kämpa för och inte. Jag har kämpat mig uppåt för att ha det liv jag har idag. Att ha mat på bordet varje dag, att ha ett bra arbete att gå till, att bo i en väldigt fin lägenhet, att ha fina djur och underbara nära och kära. Jag har fan kämpat. Och i det stora hela så har det varit värt det. Det har funnits de där "ruttnande lik"- dagarna, tro mig de har varit ganska många till och med. Men vill man verkligen ha något. Så får man det att hända. Man sitter intre bara på sin röv och väntar på att bli serverad allt på silverfat. Inget i livet kommer bara serverat. Vill man ha saker lätt. Ja, jag hatar att säga det, men då är inte människa något att vara.
Det kommer att gråtas, det kommer att skrikas, men när allt kommer omkring, så var det värt det. Det var värt varje plågsam vaken natt. För inget kommer gratis. Du får betala ditt pris. Men återbäringen, jag kan tala om att den är värt 10 gånger insatsen.
Livet är ett lotteri. Du vinner lite. Du förlorar lite.
One two three, drink.
Igår hände något väldigt oväntat. Det gjorde mig väldigt ledsen. Känns som att jag inte fick någon vettig anledning till det heller. Så jag står här med hakan i marken och fattar fan ingenting. Dock så måste ju livet alltid gå vidare. Hur stora eller små nederlag jag än stöter på så måste jag borsta av mig skiten, resa mig upp och ta nästa steg framåt. Jag har flera underbara dagar framför mig som jag ska ta vara på så bra jag bara kan. Imorgon sätter jag, Emma och Chokko oss i bilen och styr kosan mot Norrköping. Första natten lär ju bli speciell. Då ska jag och Emma sova i bilen. Sen på onsdag kan festen börja. Då glömmer jag allt som finns här hemma! Vill inte ens fundera över mina känslor. Ska bara festa, dricka och umgås med fint folk. För du vet att du är bra. ♡ 
That's a keeper.
Haft en otroligt jobbig, men samtidigt skön helg. Det var inte kul att kliva upp kl 04 igår och 06 idag. Men jag tog mig igenom jobbpassen. Nu är det bara ett till imorgon. Sen ledig i 8 sköna dagar! Annars så har midsommarhelgen varit väldigt fin. Igår åkte jag och Izabell till mälarcampingen. Tog med oss god mat och vattenpipan. Så satt där några timmar och bara njöt av varandras sällskap. Idag så sa jag till henne att hon fick välja middag fritt. Så skulle jag fixa det. Så vi åt god middag. Mös ner oss i soffan och tittade på sista avsnitten av Orange is the new black. Sen en jäkligt bra film. Myshelg! Jag är definitivt nöjd med min nyktra midsommar. Har sett så mycket spårade bilder och statusar här och där. Själv kommer jag vakna utvilad och inte det minsta bakis imorgon. Bäst! ♡♡
Only know you've been high when you're feeling low.
Det fungerar inte att försöka balansera mellan två saker. Tillslut så faller man pladask i mitten. "Jag vill att du går vidare." Det var orden hon sa. Jag tror att jag ska lyssna på dem. Hur mycket jag än älskar familjen vi var, så är det just det, det var något vi var. Dåtid. En fin tid jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. Men det finns någon annan som fångat mitt intresse. En så genuin och äkta människa. Så långt ifrån krångel och drama. Hon förtjänar att få lära känna den riktiga Frida. Den som finns under ytan. Den jag faktiskt aldrig någonsin gett till någon. Det har alltid varit något. Något som greppat mig hårt och hållt mig kvar i det förflutna. Jag måste släppa taget om allt. Verkligen allt! Annars kommer jag aldrig lyckas behålla en enda relation. Jag ska sluta vara rädd. För det är rädslan som alltid hållt mig tillbaka. Inte längre! Jag ska blunda och våga falla fritt. Jag ska våga öppna mitt hjärta på riktigt. Jag har lärt mig så viktiga saker av förhållandena som varit. Lärt mig vad som är viktigt. Det är inte viktigt att hålla kvar vid sina ex. De är ingen trygghet, även fast jag vill inbilla mig det. Jag höll krampaktigt kvar vid L. För vad egentligen? För att förstöra mellan mig och den enda människan jag lyckats älska mer än mig själv. I slutet var det inte värt det. Jag vill ha en äkta chans med C. Släppa allt annat. Det är inte bara hon som förtjänar det. Jag förtjänar det! Jag förtjänar att vara lycklig. Att fokusera allt på en person. Någon gång kanske det finns plats för mig och S att vara vänner. Men just nu vill jag bara att hon flyger. Breder ut sina vingar och flyger så långt hon känner att vingarna bär henne. Hon förtjänar att finna lycka. Hur mycket jag än önskade att jag skulle få vara mamma till hennes barn, så vet jag att det aldrig någonsin kommer hända. Hon kommer att gifta sig med någon en dag. Hon kommer se in i någon annans ögon, gråta av lycka och säga ja till den. Den dagen hoppas jag att jag är med på. Då ska jag titta på henne och le. Vara genuint lycklig för hennes skull. Jag släpper taget. För jag älskar henne. Och vill att hon är lycklig. Min plan nu är att bli lycklig jag också.
Say something, I'm giving up on you.
Jag älskar dig. Du vann mitt hjärta för längesen. För fyra år sen för att vara exakt. Mina drömmar om nätterna var fyllda av katter och det där gula huset där mitt sinne fann ro. Inte fysiskt, men mentalt fanns det en tröst bland gungan i trädet, knarande trappsteg och äkta skratt. Jag har varit din sen dess. Inte i den meningen att jag varit din flickvän. Jag har varit din bara. Sett hur du utvecklats som människa. Sett dig gråta. Sett dig skratta. Sett dig älska ditt livs kärlek. Jag har följt dina steg. Inte alltid nära. Men inte alltid långt bort heller. Vi har pratat i metaforer och haft ett språk bara vi förstår. När ingen annan funnits så vet jag att du alltid varit min stöttepelare. Speciella stunder vi delat. Du kanske inte minns dem alla. Men jag minns dem som att de vore igår. Jag kan både skratta och brista ut i gråt över karusellen vi befunnit oss i. Ibland har jag bett om att få snurra snabbare och vissa gånger har jag panikartat skrikit att jag vill kliva av. Du har gång på gång fått mig att tro på livet igen.
Jag älskar dig. Men kanske tar resan för oss slut här.
Det gör ont att göra slut med vänner också.
When you say nothing at all.
Varför har jag sån här extrem huvudvärk med jämna mellanrum för? Jag vill kapa bort mitt huvud från resten av kroppen. För detta är ju sjukt. Jag har nästan aldrig huvudvärk annars. Drygt. Idag har jag jobbat. Känns som att jag inte gör annat än det nu för tiden. Men nu är jag faktiskt ledig i tre dagar! Känns bra. Kanske jag kan hinna med lite måsten.På onsdag ska jag i alla fall träffa fina Ellen. Ta en cider i solen eller nått sånt. Och på torsdag ska jag och Mathias iväg och paddla kanot. Så jäkla kul! Känner att jag behöver göra lite roliga saker innan en dryg jobbhelg. Men efter helgen så är det bråvalla! Åh som jag längtar!!!
I don't get cold any more.
Gympass idag igen. Det är så skönt. Gymmet på Erikslund har blivit min nya favorit. Gillar det skarpt! Börjat jobba 4 pass i veckan också. Det kommer bli en fin lön i slutet på juli med tanke på allt helgjobb. Perfekt inför London och min tatuering som nog kommer börjas på i augusti. Är så jävla pepp på den. Den kommer bli sjukt snygg. Hela eftermiddagen har spenderats på soffan. Jag och sambon köpte pizza, hade seriemaraton och bara hade det mysigt med Ri och Zoe. De tyckte det var hur gosigt som helst att få så mycket kärlek. Det dyker upp fler och fler som ska på Bråvalla! En vän jag inte träffat på fyra år ska dit. Ska bli underbart att träffa henne igen! Och nu har jag en ordentlig tältpartner. Äntligen. Underbara dagar och mysiga nätter. Bråvalla kommer bli så jävla bra! Nu är det dags för sömn. Imorgon blir det att kliva upp strax efter 6. Godnatt peeps!
I wont let you down.
Hur bra dag var inte detta då? köttade först av ett pass på gymmet med Izabell och Chokko.Hem en snabbis för att duscha och ta ut Ri. Sen hämtade Andreas upp oss så åkte vi alla till Vingåker. Där blev vi bjudna på gott fika, innan det var dags att ta mina balkongmöbler och köra tillbaka till Västerås. Resten av kvällen har spenderats med vin, cider, god mat och underbara vänner på en inglasad altan i flera timmar. Livet är så fint för det mesta! Jag hoppas att jag får finbesök nästa helg också. Då skulle jag bli så underbart jävla glad. Djuren är mina nu också. Eller ja det handlar bara om några papper. Sen äger jag dem. Mina underbara små varelser. Glädje. Det är vad jag känner just nu.
Livet har sina goda stunder.
Livet är både bra och dåligt. Såklart. Det kan inte bara gå åt ett håll. Det vore lite märkligt. Idag har jag varit ganska så ledsen. Det känns som att jag håller på att förlora en vän som jag haft i mitt liv i fyra år. Det skrämmer mig. För hon är så himla bra. Men om hon lämnar min sida, så kan jag inte göra något åt det. Det är så livet är. När jag väl kom till jobbet så kändes det bättre. Det är alltid skönt att jobba och sjunka ner i den världen ett tag. Jag måste tvinga mig själv att tänka framåt. Om jag gräver för mycket i det förflutna så kommer jag bli knäpp. Klart som fan att det gör ont att jag förlorat den enda framtid jag trott på. Klart det känns i hjärtat när jag tänker på alla roliga saker vi gjorde förra sommaren. Klart jag gråter när jag ser henne. Men livet måste gå vidare. Jag måste leva livet för min skull. Det finns så mycket outforskat där ute. Jag är väldigt spänd på vad denna nya relation kommer leda också. Jag får inte tillåta mig att vara rädd. Jag ska vara modig. Blunda och hoppas att någon står där nere för att fånga mig. Egentligen kan inget bli värre. Please let me fall into your arms babe. Let me forget about everything else.
Heaven to hell.
Mina djur, mitt allt. Aldrig någonsin har jag älskat någon ickemänsklig varelse mer än dessa två underbara individer. De senaste tre månaderna så har jag gjort mitt absolut yttersta för att de alltid ska må bra. Jag har själv legat nere på botten och inte vetat hur jag ska kunna ta mig upp. Men jag har hela tiden gett allt för dem. De förtjänar ett kärleksfullt hem där de får allt de behöver. Jag tror att jag, med lite hjälp skulle kunna vara det absolut bästa hemmet för dem. Men jag står framför ett dilemma, där risken är stor att jag kommer att förlora dem. Jag har ingen som helst rätt till dem egentligen, för på papper så är det inte mina djur. Men de är jag som gett dem ett hem.
Jag förlorade min sambo och fästmö. Ska jag nu behöva förlora det enda jag har kvar? Ni som tycker om att kommentera bloggen med "karma", dra åt helvete! För ingen ska behöva förlora såhär mycket. Sorgen jag känt och känner är inget jag skulle önska någon annan människa.
Varje dag så ger de mig en sån enorm glädje. Jag skrattar åt deras tokigheter, de kryper tätt intill när jag är ledsen, vi delar täcke alla tre på natten, Zoe buffar mig i ansiktet tills jag vaknar på morgonen.
Jag har någon att komma hem till, men de har också någon som kommer hem till dem. Det är inte en envägsgrej. Jag har inte dem av ägande. Jag har dem för att jag hoppas att jag ger dem lika mycket som de ger mig.
Om jag förlorar dem så förlorar jag en bit av min själ. De kommer lämna varsitt tassavtryck i mitt hjärta.
