honochhennes

2014 - året som förändrade allt. 

 

Otroligt fina vänner kom och firade in det nya året med mig och S. Vi hade gjort trerättersmiddag åt alla. Det blev en härlig kväll av skratt och glädje. Personen som skulle komma att ta sig in i mitt och S liv var även där den kvällen. Det var början, på vad jag trodde, en stark vänskap mellan henne och S. 

Januari och februari bestod av många roliga kvällar. Fest, kryssning och kärlek. Men samtidigt en anande oro om att något inte stod rätt till. Jag famlade i mörkret. Försökte hitta ett svar, men blev hela tiden tillsagd att inget var fel. Att saker jag kände bara var inbillning. Självklart litade jag på personen som jag älskade. Varför skulle jag få en lögn upptryckt i ansiktet? 

22 februari, hattfesten. Det var då det hände, kvällen då allt kom upp till ytan. Atombomben som sprängdes över ett förhållande och dess inblandade vänner. Det var början på slutet. Skakandes somnade jag i Twiggies famn den natten. Med Sara Rostom och Saida även de sovande på soffan med oss. Omgiven av kärlek från fina vänner. Jag är så tacksam för att de fanns där. Även Leena och min syster Linda som jag hejdlöst grät i telefonen till. De gav mig stöd och visade att jag inte var ensam. 

Kommande dagar blev början på flera månaders helvete. Den 3e mars avslutades förhållandet med min fästmö. Jag grät hejdlöst i min ensamhet, hela natten. Det fanns ingen tröst i något. Personen som skulle föda mitt barn, som var min framtid, fanns plötsligt inte vid min sida längre. Jag grät som om att hon hade dött. För det var så det kändes. Det kändes som att jag nyss gått på hennes begravning. Som att jag sett hennes kista sänkas ner i jorden. 

Någon dag senare lämnade Mikaela en viktig bok hos mig, en bok som inte kändes viktig då, men som flera månader senare blev väldigt viktig för mig. Tragedin förde oss närmre varandra och jag är så glad över att hon fanns vid min sida. Likadant med Chokko som kom och sov hos mig och visade sitt enorma stöd. Utan att begära saker tillbaka så fanns hon bara där. Som en äkta vän. 

I två års tid hade jag tänkt tanken att jag skulle åka till Sundsvall. Den 14e mars blev det äntligen av. Jag vet inte om jag förstod innan att något hemskt skulle hända, men det var verkligen en lyckoträff att jag bokat den resan. För den behövdes. Det var så skönt att träffa Maaret igen. Att bara vara. Känna vårens första solstrålar mot mitt ansike. Prata med en vän, som aldrig känt S. Utan kunde se saker ur ett annat perspektiv än gemensamma vänner kunde. 

LM, Flipsy och Mikaela Ö stöttade mig på avstånd genom fb-chatten. Jag skrattade och såg lite komik i all misär. Tyvärr hände något där. Jag kommer alltid vara tacksam för att de hjälpte mig under en tid. Men jag vet att det är svårt att vara vän med två stycken som separerat. Man vill inte välja sida. Men oundvikligt så är man ändå lite mer påväg åt ett håll än det andra. 

Det var också där i början på vårkanten som Andreas och Ellen uppenbarade sig i mitt liv. Ellen började som en flört. Någon jag trivdes otroligt bra med. Jag kunde se att det fanns något där. Jag ville ha mer än vänskap. Men jag visste att jag inte var redo. Jag visste att jag inte var hel än. Vi pratade och bestämde oss för att ingen av oss var klara med vårt förflutna. Det fanns saker där som behövdes redas ut. Men vänskap var inte fy skam det heller! 

Twiggie är en människa jag känt i 4 år. Hon har följt mig under många tragedier, även i denna fanns hon och kom med kloka råd och försökte få mig att insupa sorgen, men samtidigt inte drunkna i allt. Vissa andetag kan bli för djupa om man inte är försiktig. 

Så många underbara människor i mitt liv. Som att det inte var nog så dök plötsligt Emma G upp. En person som jag ett och ett halvt år tidigare stått nära, men som jag på grund av vissa omständigheter tappat kontakten med. Denna gång blev hon min andra halva. Vi spenderade dagar och nätter tillsammans. Jag ringde henne så fort något blev jobbigt. Jag ansåg henne vara min bästa vän. Vi till och med fixade en trerättersmiddag och skapade en spellista "the bitch is gone", när det var dags för S att flytta. Tack vara henne så kunde jag hitta vägar ut ur sorgen. Älskade underbara Emma. Hon var också den som hjälpte mig med renoveringen av vardagsrummet, hon hjälpte mig att göra lägenheten till min. Så jag kunde trivas där igen.

Hade en av årets roligaste och mysigaste fester. Då träffade jag äntligen fina Beatrix, Kim och Leena igen. Jag kände mig lyckligt lottad över mina fina vänner.

Sista april åkte jag och Sara Rostom till Uppsala för att fira valborg med Erika och hennes vänner. Vi drack och hamnade på en sjukt rolig fest med ett gäng läkarstudenter.

När jag kom hem till Västerås igen så hade Izabell flyttat in hos mig. En människa som är så underbar att jag knappt kan beskriva henne med ord. Vi fattade tyckte för varandra på en gång. Klickade så otroligt bra som vänner. Med henne i lägenheten så kände jag mig aldrig ensam. Hon fanns alltid där. Vi tittade på serier, åkte på moppetur, pratade, skrattade. Hon kom alltid med kloka råd. Hjälpte mig när jag var ledsen. En person som för alltid kommer finnas i mitt liv!

Sommaren startade med Spring pride. Ett kaosartat dygn. Där jag såg början på slutet på en vänskap jag trodde skulle följa mig hela livet. Jag gjorde dumma val. Hon gjorde dumma val. Det blev stora svek. Både mot andra och mot sig själv.

Helgen efter det så åkte jag och Emma Ekström till Göteborg för att fira West pride med Beatrix och Kim. Riktigt rolig helg var det! Jag träffade en väldigt fin tjej där. C. Som gjorde stort intryck på mig. Annars skulle jag inte tänka på henne än idag. Hon var speciell. Vi hade mycket kontakt efter Göteborgs helgen. Tyvärr försökte vi tvinga oss in i något mer än vänskap. Något som vi sen skulle upptäcka inte alls fungerade. Olikheter må attrahera, men man bör inte vara så olika varandra som vi var. Krocken var total. Men jag tycker fortfarande att hon är en fin människa.    

I slutet på juni så åkte jag, Emma G och Chokko till Bråvalla! Vid det laget så var jag riktigt trasig. Jag försökte visa mig stark för alla. Jag tryckte upp min mur i folks ansikte, för mitt riktiga jag ville jag inte att någon skulle se. Jag betedde mig konstigt. Var inte motaglig för mycket. Ville mest bara dricka bort allt. Så jag drack. Mycket. Fem dagar av konstant fylla. Jag var överallt och ingenstans. Ville mest vara med de som knappt kände mig. Därför hängde jag mycket i Skåne-campet. För där kunde jag vara vem som helst. Mig själv eller någon annan. Klyftan mellan mig och Emma växte så mycket att hon åkte hem från Bråvalla utan mig. Idag, 6 månader senare, och ingen av oss har ännu lyft telefonen.. 

Sen var det dags för mitt födeledagsfirande! Superkul kväll, från början till slut. Då var jag faktiskt lycklig för en stund. Vi avslutade kvällen med att sitta i en båt vid hamnen tills solen gick upp. Då vinglade jag, Nettan och Izabell hemåt. Då kände jag att sådär ska det kännas när man lever. Kärlek i bröstet. 

Dagen efter var inte fy skam den heller! Jag, Izabell och Nettan hade en jätterolig dag på powermeet.

Helgen efter det var en helg som förändrade många saker. Jag ska inte gå in allt för mycket i detalj angående allt. För jag respekterar ändå folks privatliv, och jag skriver inte saker för att det ska skvallras eller något. 

Jag och Mikaela åkte i alla fall till Göteborg då. Var på Liseberg med Beatrix och C. Hade mysig grillkväll på balkongen efteråt. Sen kom kvällen som förändrade så många saker. Jag tyckte inte då att jag gjorde något fel. Men tydligen så gjorde jag ett stort övertramp. Som i vänskap, bara inte får hända. Jag sårade. Omedvetet. För jag förstod inte då. Jag visste inte att jag gjort fel. Jag vill inte skylla på att jag var trasig egentligen, men samtidigt så betedde jag mig sådär för jag var inte mig själv. Jag krävde så mycket av alla andra. Så mycket förståelse för min ledsenhet. I stället för att krypa upp i någons famn och bara gråta ur mig allt så var det lättare att låta varma famnar komma till mig. Begrava min sorg i åtrå. 

Jag fann styrka i sånt jag inte borde funnit styrka i. För den är bara tillfällig. Jag borde funnit styrka i min svaghet i stället. Vågat visa den. Jag ångrar det. Så otroligt mycket. För om ni bara hade vetat, hur mycket jag sörjde, så hade saker kanske sett annorlunda ut idag. Ni hade kanske kunnat visa mig andra vägar att gå. 

I början på augusti så blev det äntligen Stockholm pride. Jag åkte dit och mötte upp Nina och Felicia utanför vårt båthotell. På kvällen så mötte jag upp några saknade vänner från Söderhamn. Som jag festade med hela natten! Dagen efter så kom Ellen till Stockholm. Under pride så träffar man alltid så många saknade vänner. För stockholm blir som en metropol för kärlek och vänskap. 

Det var också under pride som två av mina vänner slog mig med häpnad. De kallade mig för dålig vän. Sa att jag inte älskade mig själv längre. Att jag inte var samma Frida som de blev vän med. Det både sårade mig och gav mig en tankeställare. 

När jag skulle åka hem så såg jag S stå och vänta vid bussen. Vi tittade knappt på varandra. Det var som sista kniven i mitt hjärta. 

Jag åkte hem, grät och lät mig själv verkligen falla sönder och samman. Mitt i allt så såg jag boken som Mikaela hade lämnat hos mig flera månader tidigare. Jag tog upp den och började läsa första sidan. Jag kände att den talade till mig. Kände att just nu så behöver jag nog läsa denna. 

Min älskade hund Ri, som funnits där genom allt. Som lagt sig tätt intill varje gång jag varit ledsen. Jag visste att jag behövde göra ett beslut angående honom. Jag visste att jag varit självisk. Att jag behållt honom av helt fel anledningar. För att ha en tröst där som aldrig försvann. Jag bestämde då att S skulle få ta honom. För att han skulle få den träning och diciplin som han behövde. 

Jag accepterade mitt och S öde. Började se henne på ett annat vis. Kunde umgås med henne en hel förmiddag som vän. Kunde prata om henne och hennes nya. 

Som av en slump så dök Sara upp i mitt liv. En människa som jag tyckte var väldigt snäll och fin. Någon jag inte hade några tankar om att det skulle bli något med. Jag var noga från början om att jag ville vara försiktig. Jag ville inte såra varken henne eller mig. Men det var som att det var oundvikligt att det skulle bli något. Vi träffades ofta och pratade i telefon så mycket vi kunde. Mitt hjärta tog emot henne mer och mer. 

Den 2a oktober så blev vi ett. Jag hade tänkt på det mycket. Jag ville inte gå in i något om jag inte var 100% säker. Jag var så säker som jag bara kunde bli. 

Sara är en så otrolig människa. Hon kan få mig att helt glömma tid och rum. Hon får mig att vara mitt bästa jag, varje dag. Med henne så finns ingen annan. Jag ser ingen annan. Bara henne. 

Hösten har varit så himla mysig. Bio, konsert, trevliga kvällar med mina och hennes vänner, roadtrip till Ullared med mina systrar och Izabell, Suzze som varit här och festat med oss i Norrtälje, jag som flyttat till Norrtälje. Helt underbart. 

Julen spenderades med min familj. Som äntligen var samlad efter att min syster varit och bott på Malta. Min mormor var även hon med och firade jul för en gångs skull. Så mysigt! 

Året avslutades med att jag och Sara åkte till hennes föräldrar. Där vi först avnjöt god champange. Sen blev det trerättersmiddag med dem, deras två vänner och Saras bror Magnus. Vid 23 tiden bytte vi alla om till badkläder. Hoppade ner i badtunnan ute i trädgården. Drack gott och tittade på raketerna. Jag önskade något som jag hoppas ska slå in. 

Kunde inte fått ett bättre avslut på året. 

 

Så... 2014 har alltså varit ett år av med- och motgång. Glädje och sorg. Jag har känt den starkaste olycka, men samtidigt den starkaste av lycka. Allt under samma år. 

Det gör ont i hjärtat av att ha misst vissa av mina närmsta vänner. Jag och B skulle ha firat 4 år av vänskap nu. Jag kommer aldrig att glömma alla stunder med henne. Alla skratt, alla påhitt, vår roadtrip till dalarna, midsommar på Öland. Hon har påverkat mig djupt och hon kommer alltid vara älskad av mig. Hon gav mig så mycket och jag hoppas att hon känner att även jag gett henne något och funnits till för henne. 

Jag hoppas att alla vet hur mycket starkare jag är nu. Att ni alla har hjälpt mig på olika vis. Jag älskar er för det. Alla står kanske inte nämda i detta inlägg, men jag hoppas att ni ändå förstår hur viktiga ni är. 

2014 har varit förändringens år. Det var året då jag både tappade bort och hittade mig själv. 

Nu låter jag aldrig mig själv gå vilse igen. 

 

Och jag är mer än spänd på att se vad 2015 kommer att bjuda på. 

 

Tack allesammans. 

Vilken underbar julafton det har varit. Sådär kärleksfull, mysig och perfekt. Med god mat, fina människor och generositet. Jag känner mig överväldigad.

Mitt i känslan av överväldigande, så finns det en person som gör livet ännu mer varmt och gemytligt.

Jag trodde inte att det fanns någon som kunde få mig att vilja ändra mitt sätt. Mitt tänkande. Och locka fram den verkliga Frida.

Sara är äkta, varm och underbar kärlek för mig. Jag kan finna mig själv stirrandes ut i tomma intet, men det är inte något inte jag ser framför mig, nej det är en underbar framtid. Jag ser mig själv växa hundra meter. Jag ser hur två händer greppar varandra och vägrar släppa taget. När den ena snubblar så finns det alltid en högre kraft som ger extra luft under vingarna. Jag är aldrig rädd, för jag vet att all motgångar kommer kunna mötas på ett helt annat vis än förut.

Jag känner kärlek i mitt hjärta. Jag känner, för första gången på länge, något greppbart och stort. Jag kan se en evighet. Mitt bland människor av tvivel. Krossade hjärtan och relationer som spricker. Så ser jag oss, något helt annat. Något jag är beredd att ge allt för. Jag behöver inte offra något för denna relation, för jag vinner så himla mycket. Det finns ingen förlust i detta.

Det är julafton idag, och jag ser alla fina klappar jag har fått, men det absolut värdefullaste och finaste jag fått är ändå en helt underbar flickvän.

2014 började på ett helt annat vis än hur det kommer att sluta. När jag slöt mina ögon och fick min nyårskyss så önskade jag mig ett underbart år, Jag önskade mig kärlek och lycka. När jag önskade det så hade jag ingen aning om vad jag egentligen önskat mig, för jag hade aldrig kunnat inbilla mig hur året skulle bli.

Ibland händer det att två människor kolliderar och skapar total obalans. Men ibland krävs det lite obalans för att sen hitta rätt. Mitt liv slogs i spillror. Jag blev tvingad att börja leta byggstenar, murbruk och bygga upp allt på nytt. För varje sten jag la dit så var jag noga med att se till att murbruket täckte både undersida och översida. Omsorgsfullt byggde jag något helt nytt.

Jag har byggt upp min säkerhet och trygghet. Nu är det upp till mig och Sara att fixa inredningen tillsammans. Skapa livet så som vi vill ha det. Två starka individer som kan göra framtiden till vår.

Jag förtjänar denna kärlek. Något som jag aldrig kommer att tvivla på.

 

Sara, du och jag, för det är så det ska vara.

Min adress är nu officiellt sandgatan 1 i Norrtälje. Konstigt nog känns det så himla naturligt. Det känns knappt som att det blev någon övergång. Utan plötsligt så bodde jag bara här, och det är inte konstigt alls. 

Var hemma i "min" lägenhet häromdagen för att hämta några grejer, kändes inte som mitt hem längre. Det doftade annorlunda och såg annorlunda ut. Det var som att jag bara var och hälsade på hemma hos någon annan. Så det kommer bli lätt att lämna över nycklarna och säga hejdå till den lägenheten. Det finns en hatkärlek till den. Jag hatar hur mycket dåliga minnen det finns i den, men jag älskar också hur jag gjorde den till min, och hur bra jag trivdes att bo där tillsammans med Izabell. Det är några av de mest minnesvärda månaderna detta år. Men jag är redo att gå vidare. 

 

Jag ser fram emot julen hemma hos familjen. Först ska jag till Västerås och jobba lite grann. Sen får jag 4 hela dagar tillsammans med familjen. Det kommer bli hur mysigt som helst. 

Jag och Sara har fortfarande inte bestämt något speciellt inför nyår. Men jag tror att vad vi än gör så kommer det bli bra. Är så förväntansfull över det nya året. Att få skapa nya minnen. Under det här året har jag haft svårt att möta vissa dagar. Som påsken och min födelsedag. Men inför nästa år så känns det bara bra. Min födelsedag kommer att vara bara min födelsedag igen, ingenting annat. 

Jag ser fram emot roliga äventyr. En sista festivalsommar, innan det är dags att lägga de leriga conversen på hyllan en gång för alla. 

Eftersom en hel del tid gick åt till att må väldigt dåligt under min senare del av tonåren, så har jag fått ta igen den tiden när jag blivit lite äldre. Men det har inte gjort mig någonting alls! Jag har haft så himla roligt. Träffat så mycket olika människor. Ett av de starkaste minnena kommer alltid vara när jag stod i spöregnet och dansade till Kent och deras låt musik non stop, på peace and love 2012.Helt magisk känsla. 

Jag har gjort galna och roliga saker. Jag har gjort dumma saker. Viktigast av allt så har jag lärt mig en massa saker. Hur jag ska behandla mig själv, och människor i min närhet. 

Jag är på toppen av livet. Även om mitt jobb och boende inte är i samma stad. Så kan jag vara glad över att jag har ett jobb, bor fint och får dela min vardag med en så underbar person. 

 

Jag trodde aldrig att någon skulle lyckas ta ner mig på jorden. Men Sara har verkligen gjort det. Hon har fått mig att se värdet av en hälsosam och stark relation. Vi ger varandra kärlek, trygghet och pushar varandra framåt i livet. Hon får mig att uppskatta vardagen mer än fest. Hon har gett mig en stabil grund att stå på. Där jag slipper stå och svaja fram och tillbaka. Hon har fått mig att se på mig själv på ett helt annat sätt. Hon har inte gjort en massa saker för att det ska bli så. Utan hon är bara sig själv, och hos henne har jag hittat de där pusslebitarna som jag så länge har behövt. Jag behöver endast bekräftelsen från henne och från mig själv. Vad andra tycker och tänker är ganska ovikigt. I alla fall sett ifrån hur det var förut. Mina vänner är fortfarande viktiga såklart. 

Att hitta sig själv och sin trygghet. det är vitalt för att leva ett bra liv. 

Jag hoppas att de vänner som försvann på vägen hit, som valde att vika av innan jag nådde mitt mål. Kan se att jag är lycklig nu. Att de kan unna mig detta. Även om vi inte kommer finnas i varandras liv, så vill jag att alla ska må bra. Jag ser ibland bilder som vissa personer lägger upp på t.ex instagram, jag vill gilla och kommentera. Men jag sitter bara bakom skärmen och ler. Jag är så glad över att det känns som att min närmsta omvärld faktiskt är i ganska bra harmoni. Ett tag var allt total kaos. Det var förhållanden som kraschade, vänner som stack varandra i ryggen, det var dåliga livsval, det var förvirring. Men för en gångs skull, så känns allt så otroligt bra. 

 

Jag tror inte att det bara är jag, som äntligen hittat hem. 

Det är väl självklart att allt går åt helvete när det inte är rätt. Hur kan något som är fel, bli rätt? Det går inte ihop. Rätt och fel kan aldrig bli kära i varandra och leva resten av sitt liv tillsammans. Det bara är så.

Jag hann bli hela 27 år innan jag insåg detta. Det är många år av ignorans och ovetande. Jag har bara velat köra mitt race, utan tanken på vad som händer sen. Jag har inte medvetet velat att saker ska gå åt helvete. Men samtidigt har jag inte gjort något för att det inte ska bli så heller. Snarare helt tvärt emot. Jag har levt efter två otroligt starka känslor, kärlek och olycklig kärlek (sorg). Jag har definivt fått min dos av båda två. På något vis har de balanserat upp varandra ganska bra och fått mig att ta mig fram i livet, men på ett väldigt ohälsosamt vis. Jag har dock alltid försäkrat mig om att "det enda" jag mist när botten varit nådd, varit en person. Personen jag känt kärlek och sorg över. Vilket såklart inte är så bara. Men det har gjort att jag ändå ganska enkelt kunnat ramla in i nästa katastrof, inte allt för lång tid efter. Och utan någon som helst eftertanke. Hade jag gett upp boende (vilket ändå är en väldigt stor sak att ge upp) så kanske jag hade fått en större käftsmäll än vad jag fått. Och kanske fattat alltihop. Förstått vad jag hållt på med. Men vem vill springa rakt in i skogen och riskera att snubbla över rötter och stenar, när man kan välja att rusa obehindrat på en redan upptrampad stig? Inte jag i alla fall.

Men vissa människor lämnar efter sig djupare spår än andra. Vilket jag fått erfara det senaste halvåret. Jag har sörjt det livet jag ville leva, jag har varit ledsnare över det som aldrig blev, än sakerna vi faktiskt upplevde. Jag var så klar över hur jag ville leva mitt liv i framtiden, så att jag inte såg att jag försökte leva det med helt fel person.

När det kommit till det skedet när en flytt varit aktuell, så har jag aldrig varit den som velat flytta. Jag har låtit dem komma till mig. Undermedvetet kanske för att jag känt att det kommer gå åt helvete. Vilket det alltid gjort också.

 

Men vet ni, att så som jag känner nu. Det är så det ska kännas. Det är så det ska vara. Jag vill ge upp min trygghet för en annan människa. Något jag aldrig gjort innan. Jag flyttar in hos henne, i hennes lägenhet, som hon äger till 100%. Jag gör mig av med många av mina möbler. Jag flyttar till en stad jag inte känner till. Skulle något gå snett så är det jag som kommer stå där utan något, och bli tvungen att börja om helt från början. Jag hör egentligen inte hemma i någon stad, så jag skulle stå där helt förlamad och inte alls veta vart jag skulle ta vägen, vart är hem?

Men tanken på att något skulle kunna gå snett är så otroligt avlägsen. För det jag känner nu är ett sånt otroligt lugn. Jag har på den här korta tiden blivit så otroligt trygg i vårt förhållande. Både jag och hon får vara de vi är. Det finns ingen skuld som läggs på någons axlar. Jag kan umgås med vänner i flera timmar utan att känna någon skyldighet att rapportera om vad jag gör. Vi ser båda till så att vi mår så bra som möjligt. Både med varandra och var för sig.

Jag har gått igenom så otroligt många förhållanden som inte alls varit rätt för mig. Som bestått av drama, otrohet, psykisk misshandel och väldigt dåligt mående. Det har krävts spänning utifrån för att förhållandet ska ha känts värt att vara i. Vilket är helt sinnesjukt när jag tänker på det nu. I efterhand så blir jag helt lamslagen över hur sjukt jag levt egentligen. Hur två människor kan skada varandra så himla mycket. Kärlek kan skada, när den inte används på rätt sätt.

Jag är vuxen nu. Fast jag egentligen klassats som vuxen i snart 10 år, så känner jag mig inte vuxen i sinnet förrän nu. Det krävs erfarenheter för att bli vuxen. Något många saknar när de är 18 år. Jag behövde leva bedrövligt för att se vilket liv jag faktiskt vill leva.

Mitt liv med Sara kommer vara fritt från allt som kallas "flatdrama", kommer det att vara tråkigt för det? Absolut inte!

 

Jag är inte rädd längre.

Det har varit ett bra dygn. Igår eftermiddag åkte jag till Eskilstuna för att träffa två vänner som jag inte träffat på väldigt lång tid. Träffade först den ena, hon var lika vacker som sist jag såg henne. Det strålade energi om henne. Kan inte förstå att det gått så lång tid sen vi sist sågs. När jag träffade henne så önskade jag bara att vi hade mer tid. Jag hade velat dricka vin och prata bort flera timmar.

Den andra vännen har jag inte träffat på väldigt länge, delvis på grund av min egen stolthet. Hur gärna jag velat sträcka ut en hand mot henne så har jag inte klarat av det. Något har stoppat mig varje gång. Fram tills nu. Konstigt nog blev tajmingen väldigt bra också. Som att jag bara kände på mig att det var nu det skulle ske. Och inte för någon månad sen. Jag har lyssnat väldigt noga de senaste timmarna. Känt att det är viktigt för mig att få en inblick i allt som varit under den här tiden. Få perspektiv på ett annat slags liv. Utan att döma något. Bara ta in och förstå.

I min värld finns det mest bara kärlek eller sorg. För det är inom de områdena som det varit mest berg - och dalbana. Attt höra om saker däremellan, det är viktigt och nyttigt. Att utöka sin förståelde för människor runt omrking. Det går aldrig att känna vad andra människor känner. Men det går att lyssna och försöka greppa saker som kan kännas ogreppbara. Och det är definitivt vad jag gjort, lyssnat.

 

Nu är jag hemma igen, med en massa nya tankar och känslor. Försöker att se framför mig hur många olika nyanser av grått det faktiskt finns på färgskalan. Svart och vitt, kommer alltid att bli grått. Men det gråa kan inta så många olika skepnader. Komplexiteten av en människas hjärna. Det är ganska otroligt egentligen. Jag känner mig hänförd. Det gör jag varje gång jag får en annan människas upplevelser av livet. Vi lever alla på samma planet. Men under så sjukt olika förutsättningar och med så många olika slags bagage. Det är som att vi är backpackers hela högen. Ständigt påväg, men mot olika mål. Vissa packar smart, andra inte. Vissa orkar bära mycket, andra inte. Vissa ser långsiktiga mål, medan andra lever för dagen. Inget är rätt eller fel. Och hur olika vi än är, så är ändå rörelse en gemensam komponent. På olika vis. Det behöver inte ordagrant vara rörelse. Rörelse finns på så många olika plan.

För varje erfarenhet jag tar till mig så känner jag mig starkare och framförallt modigare. Jag vågar se livet i ögonen. Jag vågar ta ännu ett steg framåt.

Känner mig mer och mer hemma här i Norrtälje. Känns jätteunderligt att jag ska åka "hem" till Västerås imorgon. Det känns liksom inte alls rätt. Men måste hem för att jobba lite. Så ska jag på Andreas inflyttningsfest också. Jag glömmer inte bort de som verkligen betyder, bara för att jag inte känner att Västerås är hem längre. Det är viktigt för mig att de vännerna jag värdesätter, vet hur viktiga de är. Vilket jag tror att de vet. Det går aldrig att ersätta något med något annat. De städer jag bott i kan inte ersättas med en annan stad. De vänner jag har och har haft, kommer alla betyda något för mig, så länge jag lever. Men snart snart är det dags att ta nästa steg. Så himla spännande! 

En otroligt mysig helg blev det. I lördags åkte jag och min kärlek till Vingåker för att träffa min familj. Det var första gången Sara skulle träffa mamma och pappa. De hade dukat upp ett bord med vin, ost och kex. Åt gott och hade det trevligt. I söndags tog jag och Sara en tur till Factory outlet och strosade runt. Efter det blev det lunch med mamma, innan vi begav oss "hem" till Västerås igen för en liten myskväll innan ny vecka började igen.

 

Det känns ganska jobbigt att befinna sig här. För det känns inte alls som hem längre. "Hemma är där hjärtat finns." Det stämmer otroligt bra faktiskt. Jag försöker vara logisk och sund, samtidigt som hjärtat skenar iväg lite. Jag skulle till exempel aldrig flytta om jag inte har någon slags inkomst. Just nu har jag mitt jobb här. Så jag stannar tills jag har hittat ett annat i Norrtälje. Kommer dock inte ta vilket skitjobb som helst, bara för att heller. På så sätt har jag mognat väldigt mycket. Innan skulle jag säkerligen bara kunnat rusa iväg utan någon som helst trygghet. Vilket absolut är en sån sak som kan förstöra ett förhållande. För hur mycket vi än vill vara med varandra, så vill vi nog inte att jag ska gå hemma arbetslös och leva på Sara. Det skulle tära sönder.

Så för tillfället befinner jag mig här i Västerås och funderar över nästa steg. Det finns en distanskurs jag är väldigt sugen på att söka till. Skriva, projektet, heter den. Den går man om man har ett projekt att påbörja, i detta fall en skönliteratur. Vilket jag har. Under kursens gång så får man hjälp i sitt skrivande, stöttande och kontakter inför att sedan ge ut sin bok. Jag skulle vara otroligt lycklig om jag kunde skriva och tjäna pengar på det. Finns många andra vägar att gå. Skribent, krönikör osv. Men det är tufft inom de yrkena. Svårt att komma dit. Så jag börjar väl med att skriva en bok. Jag har hela upplägget framför mig redan. Det är bara orden som ska ner.

Sara har lovat mig att jag ska få en liten skrivhörna när jag flyttar dit. Jag kan se framför mig hur jag sitter där med mitt morgonte, medan snön faller utanför fönstret. Jag drar upp benen på stolen och sveper en filt över mig, och läser lite ur föregående kapitel jag skrivit. Så får jag ett sms av Sara där hon skriver att hon kommer hem på lunchen för att äta med mig.

Livet kanske inte kommer att vara smärtfritt, men jag kan åtminstone göra det bästa av vad jag har. Vad är meningen med att jag ska gå runt här i Västerås och bara känna en massa saknad hela tiden, när jag kan göra slag i saken och vara med personen jag älskar?

Hela mitt sinne är på en helt annan plats än vad den var innan. Jag är så mycket mer här och nu. Har hittat en person som verkligen tar ner mig på jorden. En person som har livet ordnat för sig. När jag är med Sara känner jag en otrolig trygghet. För hon är så trygg i sig själv. Jag blir så otroligt chockad varje gång vi är i Norrtälje. För hon känner verkligen alla. Hon är så älskad av allt och alla och hon har så himla mycket vänner. Och jag förstår verkligen varför, för hon är en helt geneomsnäll människa. Vilket får mig att ta fram mina bra sidor bara. Hon skulle aldrig falla för en bad girl. Hon föll för mig för att jag vågade öppna mitt hjärta. För at jag visat att jag är en bra människa. En person som det går att lita på. Trots det förflutna. Hon dömer inte mig för de misstag jag gjort innan. Och det är en hel del kan jag tala om. Någon gång är det dags att slå sig själv på käften och inse att det är dags att vakna upp. Alla de där åren som jag betett mig dåligt, de är som förlorade år. Jag har vunnit känslan av att veta att det är en sån person jag inte vill vara. Men det är många personers förtroende som jag förlorat. På gott och ont.

Men min resa har bara börjat. Med allt det där i bagaget så är jag full av vetskap. Hädan efter behandlar jag verkligen personer så som jag själv vill bli behandlad.

Jag är en gladare människa nu än innan. Mitt förra förhållande förstörde mig, och stärkte mig. Slog mig i bitar, för att sedan placera allt på rätt plats igen. Denna gång med ett mer hållbart murbruk. Gör om, gör rätt.

 

Nu ska jag och Zoe krypa ner under en filt och njuta av en ledig dag, medan hösten stormar utanför.

Sitter i Norrtälje och tar det lugnt. Tagit sovmorgon de senaste tre dagarna. Riktigt skönt! 

Helgen var otroligt mysigt. Jag och Sara tog en roadtrip ner till en av mina vänner som jag känt i 11 år. Blev bjudna på supergod middag i lördags. I söndags blev det att kliva upp halv 7 för att fira hennes son Evan som fyllde 1 år. Tidig frukost och sång. Efter det var det att åka till lokalen hon hyrt. Fixa i ordning där innan alla andra gäster kom. Dagen till ära så blev det 7 sorters kakor och en supergod tårta med hallon och vit choklad. Efter kalaset begav vi oss hem till Norrtälje. 

Och ja, här är jag nu och har varit i tre dagar. I eftermiddag ska vi åka in till Sthlm och äta middag innan det är dags för att gå på konsert och se First Aid Kit! Kommer bli hur bra som helst. Imorgon är det hemgång till Västerås. För till helgen blir det lite jobb igen. Nästa vecka blir nog rätt tuff med rätt mycket jobb. 

Det är tur att det är ganska liten distans mellan Norrtälje och Västerås. Så att vi kan träffas ganska ofta. Annars hade det nog blivit jobbigt. Men tanken är att så småning om, absolut inte nu, så kommer jag att flytta till Norrtälje. Jag tror att det är rätt. Behövs en hel del eftertanke och praktiskt funderande. Denna gång tänker jag inte gå för snabbt fram. Jag vill att allt ska gå rätt till. 

Jag är typ livrädd. En ganska så ny känsla för mig. För jag brukar oftast inte vara det. Jag bara glider med i strömmen, och hoppas på det bästa. Då menar jag inte att strömmen är andra människor, och att jag inte har egna åsikter. Utan jag menar mer att jag brukar inte tänka så mycket på vad som kan hända. Det som händer, det händer. Men nu är jag ganska så försjunken i tankar. Känns som att jag inte riktigt vågar prata med någon om det heller. Jag vet inte om jag vill att allt ska bli för verkligt. Eller om jag vill leva i denna bubbla. Jag är så rädd för att förstöra något bra. Ska jag våga lita på min egen styrka och bara ge mig hän? Hur har jag kunnat göra det innan när jag inte har haft någon aning om något? När jag nu är så rädd för det, då jag har ett ganska tydligt facit i hand. Jag tror faktiskt inte att det finns något som skulle kunna gå snett. Det är nog det jag är rädd över. Möjligheten att det faktiskt skulle kunna vara en härlig raksträcka i 180 km/h. Bara cabba ner, höja armarna i skyn, låta vinden susa igenom håret och skrika av lycka. Vad är det som är så fel i det? Behöver jag imperfektion för att kontra mig själv? Eller så har jag för en gångs skull insett det här med att ta det lugnt. Fast det är som att jag tar det till överdrift. Kör på trögaste växeln i uppförsbacke, för jag är så rädd för att tillslut nå toppen och kunna slappna av och bara glida ner för backkrönet.

Finns det saker som kan vara för bra?

Eller är det bara jag som är för dålig?

 

Detta blev ett enda stort inlägg av frågetecken. Men det är lite så det är just nu.

Människor du tycker så jävla mycket om. Men som vägrar lyssna på vem Du verkligen är. Jag vill ge så mycket av mig själv. Men de ser inte Mig. Fuck you! Jag tycker om dig så jävla mycket! 

Mer än du säkert vet.. Lyssna nästa gång. Så kanske du har en hand i din.