honochhennes

Ibland kan jag känna mig lite ensam. Jag gjorde ett aktivt val när jag valde att flytta från min trygghet i Västerås. Jag hade valet att antingen sakna min flickvän varje dag, eller att sakna mina vänner. Mitt val blev då att flytta ihop med Sara. Något jag absolut inte ångrar. Ibland önskar jag bara att Sverige var lite mer komprimerat.
Jag behöver hitta min plats här i Norrtälje. Det tar kanske längre tid än vad det gjort i Sundsvall eller Västerås. Det är två stora städer, med en massa möjligheter. Detta är en liten ort. 
Det är bara jobbigt att inte kunna höra av sig till någon och bara gå ner på stan och ta en fika. Eller bara ta tåget 20 minuter till Eskilstuna och vännerna där. Eller 1 h och 25 min till Katrineholm och hälsa på familjen. Det krävs så mycket planering nu. Att åka kommunalt härifrån till min familj vet jag inte ens hur lång tid det tar, för det har jag inte ens testat. 

 

Nej hörrni, nu ska jag inte sitta och deppa ner. Jag är inte deppig, bara lite ledsen över saknaden efter alla. 

 

Igår fick jag med mig Sara till gymmet, hon blev så pepp att hon vill gå dit idag igen. Så vi ska först kolla herrarnas handbollsmatch, sen så ska vi till gymmet. 7e gången denna vecka för min del. 

 

Lite nervös är jag också. För imorgon kastas jag in i något helt nytt. Imorgon blir jag ett köksbiträde. Då börjar jag jobba på restaurang. Känns både kul och läskigt. Men det ska bli skönt att ha ett jobb att gå till mån-fre. Målarjobbet jag hade var ju bara under en period. Detta jobb är mer fast. 

 

Tanken är att jag ska önska mig en Olympus pen i julklapp. Jag har saknat att ha en systemkamera, och denna skulle passa mig perfekt då den är liten och behändig. Men jag ska kika runt lite och se om det finns någon annan som kanske är ännu bättre. Om inte så kommer jag förhoppningsvis ha denna i min hand efter jul! Så exalterad över att kunna ta snygga bilder, det kommer inspirera mig mer i min vardag. Experimentera med mer nyttiga mat- och efterrätter. Fota naturen. (Ta snygga selfies.) Och såklart kunna hjälpa Sara att ta snygga bilder på maten i restaurangen, som kan läggas ut på facebooksidan. 

 

Är jätteglad över att jag kommit igång med gymmandet. Var lite rädd för att jag skulle gå dit två gånger, sen bara ge upp. Men så blev inte fallet, visst jag skulle fortfarande kunna ge upp, men nu börjar jag få in rutin på det. 

Förra veckan var jag där 6 gånger och denna vecka har jag varit där 4 gånger än så länge, och tanken är ju att gymma både imorgon och på lördag. 

En till sak som händer i mitt liv är att jag börjar jobba på måndag. Det känns såklart väldigt nervöst, men också spännande och roligt. Så då måste jag ändra om mina rutiner lite grann. Kliva upp tidigare på morgonen så att jag hinner med gymmet innan jobbet. Men kommer att sluta vid kl 15 varje dag. Så det finns mycket tid efter jobbet att göra saker också. Så det kommer att kännas skönt. 

Försöker även att vara lite inovativ och komma på lite nya sätt att unna sig något, utan att äta massa onyttigt. Idag så testade jag en slags jelly, gjord på energidryck och gelatin. Nej, sötningsmedel är väl aldrig bra, som då i princip alla energidrycker innehåller. Men kalorimässigt så blir den väldigt snål. Jag tyckte att den var väldigt god, så den får 5/5 av mig. Alltid roligt att experimentera och komma på nya saker. 

 

Jobbat förmiddag igår och idag, sen pluggat efter det. Tagit mig igenom gamla testamentet och har nu börjat på nya. Vilket känns som lite enklare läsning. Men är nervös över tentan, som säkert kommer att bli svår. Redan i inlämningsuppgiften så är det väldigt strikt, det finns inte utrymme till att sväva ut. Eller rättare sagt, man får inte sväva ut. Det ska vara korta och koncisa svar. Vilket jag nog är expert på att inte vara så duktig på. Jag är filosofisk. Men vet inte om det kommer att uppskattas i den här kursen. Så jag får försöka så gott jag kan att bara svara på frågorna, utan att vandra iväg i mina tankebanor.
Längtar tills första tentan är avklarad, så att jag kan få CSN. Har en kurs från typ 2011 som förföljer mig. Jag hoppade av den och i och med att jag då hade CSN så blev det så att jag måste ha 3 HP, för att nu denna gång få pengar igen. Men ja, klarar jag denna tenta så är det fritt fram igen. Vilket känns skönt. Då har jag pengar fram till sommaren nästa år. Vid den tidpunkten har jag förhoppningsvis kommit fram till vad nästa steg är. Eller jag vet väl på ett ungefär redan nu, vad det kommer bli. Spännande!

Något krimskrams ur min hjärna. Det spårar ur.

Idag har jag haft en väldigt skön dag. Vaknade tidigt, med en liten molande huvudvärk efter vindrickandet igår. Men efter en liten cykeltur bort till ICA så försvann den. Köpte nybakat bröd och hade mysfrukost med mig själv. Efter det så har jag mest pluggat. Legat på soffan och läst Bibeln som är en del av min kurslitteratur. Ganska intressant ändå. Jag har alltid gillar religion. Men inte riktigt grävt så djupt i just Bibeln. Den är lite obehaglig faktiskt. Kvinnor som ges bort hit och dit, döttrar som våldtar sin far för att få barn, könsstympning, slaveri, flykt, blodsoffer. Men den speglar ganska bra hur världen ser ut idag. Tyvärr. Människan har (om man tror på Bibeln) och kommer alltid vara en egoistisk varelse som bidrar till stor förstörelse och lidande.
Önskar att jag kunde blanda filosofi med religion. Det hade kunnat bli väldigt intressant. Nu ger ju inte denna kurs så mycket utrymme i fritt tänkande. Så jag får väl avreagera mig här i stället. Har inte kommit så långt än, så har inte så mycket att yttra mig om just nu. Men det kommer antagligen.

Jag antar att resten av eftermiddagen blir ganska lugn. Läsa lite mer. Ta en promenad med Sally.
Det är skönt med helger som ger tid till tänkande och reflektion. Jag behöver det för att fungera. Kan inte bara hetsa framåt och se fyrkantigt. Det är absolut inte jag.

 

 

 

Det var längesen jag kände djupet. Känslan av att känna.
Jag vet att på något sätt så är jag sammankopplad med en person på denna jord. Säkert med flera andra. Men verkligen med denna. Jag känner hur kroppen går sönder. Hur svart och vitt etsas samman till någon gråaktig massa. För att i samma stund som det händer, känna ett sånt hopp. Ett hopp om att livet går vidare. Att det kan vara det jävligaste som finns. Men samtidigt det mest fantastiska. Att känna livet. Verkligen känna det. Känna kärlek, smärta, hat, lycka på en och samma gång. Veta att livet faller samman. Men att det alltid växer upp igen. Genom askan kommer alltid något nytt upp. Jag vägrar ge upp hoppet. Jag vägrar sluta tro för flera andras skull än bara min.

Jag vill skrika, ruska om, be, ge mer, tills sanningen når fram. Jag vet att inget slår starkare än ett hjärta. Speciellt ett brustet hjärta. Olycka är den mest äkta känslan vi kan nå.
Slå, spotta, kasta dig fram. Lev ditt liv. Ingen lever det åt dig. Inte ens jag kan det. Fast jag ibland önskar.
När jag blundar så känner jag det. Blodsmak i munnen. Dina armar och ben som krampaktigt rör sig framåt. Bra! Det är ditåt vi ska.

Men vem är jag? Vem är jag att säga detta? Vem är jag att känna?

Sitter och tänker. Som så många gånger förr. Hjärnan har ingen stoppknapp. Den bara vandrar vidare. I den längsta spiral som finns. Tänker på hur många bra dagar och år jag har framför mig.
Så tänker jag nu, men det har inte alltid varit så. Mitt liv har varit ett konstant sökande. Efter vad? Ja kanske är det just det som jag funnit nu. Lugnet. Kärleken. Min plats på jorden. Men kan det verkligen vara såhär enkelt? Jag har en hel drös av komplikationer i livets ryggsäck. Det är konstigt att ryggen inte pajat än. (Eller vänta.. Det var ju det där ryggskottet 2012). Jag har fått mina törnar. Har nog tagit mig igenom fler rosenbuskar än jag kan räkna på två händer. Det finns vissa händelser, människor, dagar, år, tankar, saker, som jag minns starkare än andra. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Även om vissa perioder varit jobbiga, så är de ändå en del av den jag är nu. Utan dem hade livet aldrig varit som det är idag. Allt som hände igår, är en del i det som finns idag. Det finns saker som föralltid ändrat på hur jag ser på vissa saker. Vårens första tussilago, är inte bara en obetydlig blomma vid vägkanten. Att åka tåg, är inte bara ett sätt att ta sig fram på. När jag hör mitt hjärtas slag, så är det inte bara något som håller mig vid liv. Jag existerar inte bara för mig, utan det finns en massa olika människor i mitt pussel. Vi la det tillsammans. Min familj, mina djur, mina vänner, ovänner, min sambo, mina ex, främlingar vars blick jag mött. Allihop är en del i allt. Det vi kallar livet.
När jag börjar tänka på det sådär. På hur stort det är. Så får det mig att känna mig så liten. Som att det finns så mycket mer att se i världen. Så mycket mer jag vill göra. Platser jag vill besöka, människor jag vill träffa, saker jag vill uppleva.
När vinden tar tag i våra segel, vem är då jag om jag låter ankaret hindra båten från att segla framåt.
Livet, är så mycket mer än bara det vi ser.

Vissa låtar, de etsar sig verkligen fast. Jag har aldrig riktigt fastnat för någon Ed Sheeran låt. Men Photograph, den är helt fantastisk. Det är en sån låt som antingen betyder exakt vad texten säger. Eller så kan den betyda något helt annat. Den kan betyda höst. För mig gör den det. Hösten kan vara som olycklig kärlek. Den kan vara som ett öppet sår. Som ett brustet hjärta. Men samtidigt så vill man ändå ha den i sitt liv. Man vill spara minnena från de första gulnande löven. Den första kalla vinden som susar genom håret och lämnar en rysning längst med ryggraden. Solen som lite trött kikar fram mellan kala grenar. Slutet på något, men samtidigt början på något helt nytt. En väntan och längtan.

"Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it's the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still"

Precis sådär. Vi sparar kärleken av sommaren nära vårt hjärta.
För när hösten känns som kallast, så känner vi värmen spridas genom kroppen ändå. För vi vet att allt som har en början också har ett slut. Och alla slut har också en början på något nytt. Det finns inget som bara tar slut, utan att något annat tar vid.
Att vara realist och optimist på en och samma gång är som en underbar krock. Som salt och socker. Som varmt och kallt. Som du och jag.

"When I'm away
I will remember how you kissed me
Under the lamppost
Back on 6th street
Hearing you whisper through the phone,
"Wait for me to come home."

 

Jag gråter inte. Jo, men väldigt sällan. Som idag. När det blir alldeles för mycket. För mycket av både bra och dåligt. Som en slags cocktail, som du inte riktigt kan avgöra om den är alldeles för söt eller sur. Smaker som studsar på tungan. Tankar som kastas runt innanför pannbenet. Bitterljuvt. För det är vad livet kan vara ibland. Ett axplock av känslor. Skillnaden är att nu står jag med båda fötterna på jorden. Jag förstår känslan. Av att inte greppa. Att hamna under ytan och inte veta om du simmar uppåt eller nedåt. Kommer jag se solen igen, eller kommer jag slå fingrarna mot sandig botten? Sanningen är att det inte gör något. För allt jag varit med om har gjort att jag utvecklat gälar. Summan av allt är att jag bara simmar. Vilket är betydligt mycket bättre än att bara låta kroppen sjunka mot ovishet. Jag simmar, som att det inte finns någon morgondag. Som att oändligheten ligger framför mig hela tiden. Det är okej att gråta ibland. Det är okej att känna. Okej att förvirras av berusningen. Livet kommer alltid vara den största drogen av dem alla. Antingen dödar det dig, eller låter dig leva. Varför fundera så mycket över vilket som gäller?
Skratta, gråt, skrik, spring, le, andas, tappa fattningen.
Jag välkomnar förvirringen av att vara människa. Av att trollbundet kastas ut för livets brant.

Bara för att jag vuxit upp, mognat, hittat min plats här i världen. Så måste jag lära mig att så är inte fallet för alla. Alla jag känner och känt har inte hamnat där än. När jag försöker ha en vuxen konversation med någon, och denne beter sig som ett litet barn, rent ut sagt, då blir jag ledsen. För vem vill inte spela med samma regler? Lika vilkor? Inte alla tydligen.
Jag har insett att jag måste släppa taget om någon som jag inte vill släppa taget om egentligen. (Inte en människa i detta fall). Jag gjorde ett val för ett år sen, som inte går att ta tillbaka, hur mycket jag än önskar att det gick. Det enda jag kan vara glad över åtmimstone är att han inte behöver spendera all sin tid hos den där hemska personen.
Livet måste gå vidare. Det har gjort det på så många andra plan. Så jag är skyldig mig själv att det gör det helt och hållet. Det finns inget som kallas för backspeglar. För i livet finns det ingen spak där du kan välja att köra framåt eller bak. Den enda vägen är fram. Och alla tar vi oss fram på olika sätt.

 

Jag glömmer dig aldrig, men jag släpper taget.

 

Jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Det är som att alla sinnen förstärks. Som att jag plötsligt blir blind och kan känna och höra allt.

Jag mår inte dåligt nu. Tvärt om. Jag mår väldigt bra.

Men jag måste erkänna att den mest intensiva känslan som finns, näst efter äkta kärlek, det är olycklig kärlek.

När längtan är så stark att det känns som att hjärtat ska spricka. När det känns som att tårarna inte har ett slut. När kroppen krampar ihop sig i panik.

Mitt liv har alltid varit en berg- och dalbana. Från toppen till botten på rekordfart. Det har inte funnits ett jämt läge. Jag har inte suttit i ett pariserhjul och bara åkt runt, runt. Nej jag har färdats upp och ner. Växlat mellan tårar och skratt.

Det är otroligt skönt att för en gångs skull åka i jämn fart. Åka längst en raksträcka. Stillsamt se alla andra snurra . Stå som en åskådare och se människor fara runt runt i livets karusell.

Det var längesen jag grät. Alltså verkligen grät. Obehindrat. 

Jag tror att vi behöver tårar, för att tillslut kunna skratta. Jag vet att jag behöver det i alla fall. Jag vill inte må dåligt. Men jag skulle vilja släppa på allt ibland. Lägga mig i fosterställning och bara låta alla känslor slå sig ut ur kroppen. 

Men om jag överlag inte mår dåligt. Hur ska jag då kunna bli så ledsen? Jag vill inte falla isär. Bara falla ihop. 

Jag har inga öppna sår längre. Finns inget att kasta salt på. Ärren kommer alltid att finnas där för att påminna mig om det som varit. 

Jag kanske bara är ovan. Ovan att känna denna lycka. Jag har alltid vetat att slutet kommer att komma. Det är bara en tidsfråga. Men det finns inga tidsfrågor i detta fall. Inga olyckliga i alla fall. Bara de där bra. Som man längtar efter. 

Är det nu jag ska stanna upp och se min lycka? Se hur långt jag kommit. Veta att det är såhär det kommer att vara. Bra. Bättre än bra. Bäst. 
Jag vet inte om ni förstår vad jag vill få ut av detta inlägg. Jag vill inte vara olycklig. Men jag vill gråta ibland. Vad vore lycka om inte lite motgångar fanns. 

Haft en trevlig långhelg hos min familj i Vingåker. Först åkte vi till Västerås i onsdags och klippte oss hos Emma. Mitt hår behövde verkligen en omgång. Inte klippt igenom det på 4 år! 

Vi blev bjudna på smörgåstårta när vi kom fram till min familj. På fredagen blev det marknad och grillning. På lördagen åkte vi iväg till Hjortkvarn och åt glass på Go glass. De har hemmagjord Italiensk glass, som är så himla god! Kvällen spenderades på Joan's, där vi åt riktigt god mat, för att sen ha lite mys i soffan framför en film.

Det var verkligen en helt perfekt helg. Lugn och skön. Gäller att ta vara på dessa medan vi kan. För i sommar blir det en massa jobb. Kommer antagligen bl.a åka till Rättvik och Malung för att jobba där.  

Jag är så otroligt lyckligt lottad. 

Jag har den snällaste, finaste och mest generösa flickvännen. 

Aldrig träffat någon som henne innan. Med henne känns livet så enkelt. Det är väl så det ska vara? Ska kännas. 

Att vara komplett med en annan person. Finna styrkan i sig själv, och kunna använda den som bäst när hennes blick vilar på mig. Jag känner mig lugn. Som att jag inte behöver vara någon annan än just den jag är. Jag känner aldrig dåligt samvete över något. För jag får vara mig. Jag behöver inte ändra på en enda sak. Det är en kravlös kärlek, från bådas håll. Vi består inte av någon slags illusion. Inget vi måste vara. Inget påklistrat "utåt". När vi träffar vänner eller familj så är vi dem vi alltid är. 

Hon rör vid min själ bara genom att vara min. Hon greppar tag om mig. Vänligt, men bestämt. Ser på mig. Hon ser mig, som ingen annan någonsin sett på mig förut. Med sån kärlek jag aldrig trodde existerade. Men detta är mer sant än något annat. 

Jag älskar dig, Sara. 

Igår firade jag och Sara 7 månader tillsammans. Vi slog inte på något stort. Utan det blev en mysig frukost med scones. 

Resten av dagen bestod av att vi tejpade och planerade lite ute på altan. Vi ska bygga en soffa dit ut. Så var tvungen att mäta lite. Tror det kommer bli jättebra när allt är klart där ute. 

Sen så diskuterade vi en massa om företaget. Vi kom på ännu en företagsidé, som vi eventuellt kommer att använda oss av i framtiden. Först måste vi ta en sak i taget. I fredags var vi förresten och kikade på en inventarie till företaget. Vi fick helgen på oss att bestämma om vi skulle köpa den eller inte. Vilket vi bestämt oss för att göra. Så nu är det två ansökningar som ska in och ett kassaregister som ska hittas, vilket är en jungel! Vi hoppas på att kunna starta verksamheten senast i början på juni. Sommaren kommer betyda otroligt  mycket jobb. Men jag ser faktiskt fram emot det. Ser fram emot att tjäna lite pengar. 

 

Det händer lite saker här hemma också. Förra helgen var Ida här och satte upp en ny tapet åt oss i köket. Det blev så himla fint! Sara sålde även köksmöblerna. Så hämtade vi bord och stolar i ek i stället. Jag tyckte att det blev jättebra. 

Förutom att jag målat idag så har jag även jobbat lite med symaskinen. Blev jätteglad när jag skulle kolla posten och upptäckte att mitt nya tyg äntligen kommit. Jag beställde det innan påsk, så jag har verkligen väntat länge. Men tydligen hade det varit lite strul på vägen. Nu är det här i alla fall. Så jag satte igång direkt och sydde nya kuddfodral. 

Detta tyg är verkligen en personlig favorit. 

Om ni är intresserade av att kolla in fler kuddfodral så kan ni besöka Cover it studio. 

 

Målat lite idag. Fick en gammal furubyrå med ytterst fula knoppar. Så jag tog bort dem, spacklade, slipade, målade och satte dit nya koppar. Blev riktigt fint faktiskt. Vit byrå med silverknoppar. 

 

Ikväll kände jag det där suset i magen. Jag fann mig själv stirrandes upp på den stjärnklara himlen. Jag lyssnade på en av Il divos mest känslosamma låtar. Såg hur mina andetag förvandlades till ånga i luften. Kände kylan som bet i mina kinder. Kände livet. Jag tycker om den känslan, känslan av sus och rus i hela kroppen. Att veta att jag är vid liv. För spöken, de kan inte andas. 

 

I mars förra året var jag trasig. Idag står jag här, starkare än någonsin. Ett år utan att ha orsakat mig själv någon som helst skada. Jag kan, jag vill och jag ska. Det är några ord som jag låter fara genom mitt huvud om och om igen. 

Men faktum är att det är mycket svårare att blicka framåt än bakåt. Varje steg framåt är tungt. Men jag vägrar att låta mig själv sluta trampa på. Jag väljer livet, alla gånger. 

 

Jag har nyligen varit på en underbar resa med min fina sambo. Hon trodde på mig. Hon pushade mig till att göra det jag själv inte trodde jag kunde. Jag var livrädd för att flyga, kände dödsångesten i hela bröstet, livrädd för att åka till ett främande land, livrädd för att släppa kontrollen. Att veta vart jag är, vad jag gör, att jag talar samma språk som alla andra, det har känts som a och o för mig. Men under dessa två veckor så fick jag så lov att släppa så gott jag kunde. Jag flög, jag åt mat jag inte kände till, jag färdades till en helt annan kultur, jag vågade. 

Det har varit otroligt viktigt för mig. I och med alla svårigheter jag haft så har jag utvecklat en viss rädsla för sånt som är nytt och okontrollerbart. Men jag visade mig själv att det går. 

Varje dag som går så tar jag flera steg framåt. Ibland känns det som att ingenting är omöjligt, och om jag når dit någon gång, då jag tänker så fullt ut. Då är jag oslagbar. 

För 356 dagar sedan så hände något som vände hela min värld upp och ner. Anledningen till att jag har koll på dagar, att den 22a februari är som en årsdag för mig. Har inget som helst att göra med saknad. Den 22a februari står för förändring. Det var då livet vände. Jag föll i den djupste av sjöar, jag drunknade, tappade all ork och lust. Under lång tid var mina lungor vattenfyllda. Det enda som höll mig vid liv var maskiner. För det är så kroppen fungerar, som en maskin. Allt går på automatik. Jag behöver inte säga åt mitt hjärta att slå, det slår ändå. Hur mycket jag än önskade just då, att det bara skulle stanna, så gjorde det inte det. Det fortsatte. Likaså var jag tvungen att fortsätta. Fortsätta existera i en värld utan hopp. 

För 356 dagar sedan fick jag reda på att personen som jag älskade gick bakom min rygg. Hon levde ett slags dubbelliv. Att få reda på det var som att slå en hammare rakt över käkbenet. Allt brakade samman. Det enda jag trodde var sanning, visade sig vara den största lögnen av alla. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så förnedrad. Jag kunde inte förstå hur jag inte hade kunnat fatta ett dugg. Hur jag kunnat vara så blind. 

Det blev en kamp mellan liv eller död. För även om man inte kan säga åt hjärtat att stanna, så kan man säga åt kroppen att hoppa. Jag ville inte existera mer. Men jag överlevde, för min familj och mina vänners skull. Även om jag blivit sviken, så vore det otroligt själviskt av mig att svika alla. Framför allt att svika mig själv. 

Varför skriver jag nu detta? Varför drar jag upp det? Jo, för att säga att för 356 dagar sen så förändrades livet. Inte till det sämre, som jag trodde då. Utan till det bättre. Jag vann mitt liv tillbaka. När jag trodde att jag förlorat allt, så var det egentligen högsta vinsten på lotto. Personen jag älskade försvann. Men det var ingen förlust. Jag begravde personen som jag hade fallit för. Den vackra, underbara människan som jag trodde jag skulle leva med för resten av mitt liv sänktes sakta ner i jorden. Jag tog en näve jord och strödde ut över kistan. Jag visste att hon aldrig skulle komma tillbaka igen. Jag visste att personen som fortfarande vandrade på denna jord, bara var skalet av henne. Det var inte hon på riktigt. För mig var hon död. Min kärlek hade dött. 

För mig existerar inte längre det där skalet. Det var svårt att acceptera det faktum att det inte var hon, för det såg ju precis ut som henne. Men nu vet jag att hon inte finns. I mina tankar besöker jag ibland personen jag begravde. Den personen som ännu aldrig sårat mig. Den som för alltid kommer vara vacker i mina ögon. Skalet har jag inget intresse av. Jag har tagit bort numret. Slutat bry mig om vad hon har för sig. Slutat bry mig om hur hon mår. Slutat existera för henne. 

Nu existerar jag för mig själv. Och för de jag älskar. Om jag vetat då. Hur livet skulle se ut idag. Så hade jag bara skrattat. Då hade jag inte fällt en enda tår. Då hade jag varit glad för att jag fick en chans till frihet. Jag hade sprungit utan att vända mig om en enda gång. 

Men jag är samtidigt glad över allt, för det fick mig att bli stark. Att hitta en mening. Att hitta mig själv. Att se vilka som är äkta vänner och inte. 

Om inte all skit hade hänt, så hade jag inte kunnat bli den bästa versionen av mig själv. 

Nu är jag i ett förhållande som jag tror på till 100%. Det finns ingen risk att jag skulle göra något för att förstöra det. Det är bara hon och jag. Inga röster i huvudet. Inga tvivel. Bara framtidstankar. 

För 356 dagar sedan var jag fast, nu är jag mer fri än någonsin. Jag lever för mig själv och för kärleken till de runt omkring mig. Jag ser mig själv växa varje dag. Jag ser sanningen i min älsklings ögon. Jag ser äktheten. Jag vet att varje ord som kommer ut ur hennes mun är ord som hon vill säga. Inte något hon måste. 

 

Jag kanske förlorade en del. Men jag vann desto mer! 

Lite brutalt att säga kanske, men tack för att du dog. Tack för att du tog ihjäl kärleken och fick mig att sluta älska dig. 

 

Jag har de bästa dagarna i mitt liv, kvar att leva. 

Vissa dagar så saknar jag Ri något enormt. Idag är en sån dag. Det finns inget djur som kan ersätta något annat. Att ge upp Ri var det tuffaste beslut jag någonsin tagit. Om jag varit i den livssituation jag är i idag så hade jag kanske inte behövt ge upp honom. Men det var inget jag kunde veta då. Jag kommer för alltid att sakna honom och önska att han var här hos mig. Den där rara lilla varelsen är en av anledningarna till att jag ens lever idag. Bara att han la sin lilla nos mot mitt bröst när tårarna forsade ner för mina kinder gav mig styrkan att fortsätta andas. De jobbigaste dagarna då jag bara ville ligga kvar i sängen så var jag allt tvungen att ta mig utanför dörren. Hade jag varit ensam, utan djuren, så hade jag kunnat låta världen stanna. Men nu snurrade den på ändå. Jag fick hålla fast och åka med i karusellen vare sig jag ville eller inte. Jag stod upp, när jag bara ville falla samman på marken.

Ri la sig tätt intill mig på nätterna och gav mig den lilla värme jag behövde för att mitt hjärta inte skulle förfrysa. Jag ångrar inte en sekund att vi köpte honom. Jag hoppas att han har det bra där han är nu. Att han får allt som han behöver.

Det finns ingen hund som honom, med den personligheten. För evigt etsad i mitt hjärta.