honochhennes

Blir frustrerad på mig själv, att jag ens sitter här med dessa känslor. Varför ska det alltid finnas massa hjärnspöken som ska förstöra? Varför kan jag inte få vara glad och bara leva mitt liv så som jag vill?
Jag har en klump i magen, jag har tryck över bröstet. Jag vill så otroligt mycket. Så varför kan jag aldrig känna att jag duger, varför ska jag ha en rädsla inom mig? Det är ju bara jag själv som bryr mig egentligen. Men ändå så dyker de där käpparna upp och gör att jag slår knut på mig själv och faller handlöst i marken. Dumma hjärna, dumma ångest. Sitter här och svettas och bara vill skrika rakt ut. Spelar ingen roll om jag förklarar detta, känns som att jag knappt ens förstår själv, så hur ska någon annan kunna göra det då. Det är bara Jag som hindrar mig själv, det är bara Jag som inte kan njuta till fullo.
Om jag kunde göra vad som helst just nu så skulle jag åka ut till en stuga i skogen. Ta med mig hon jag älskar. Stänga av mobilen. Omvärlden skulle få pausas för stunden. Vi skulle bara vara. Inga måsten. Inget jobb. Inga tv-program. Ingen som stör.
Men det är en önskedröm bara. För i praktiken så fungerar det inte. Jag är sambo med en chef. En person som måste vara tillgänglig. Som måste lägga schema. Vi skulle aldrig kunna stänga av våra mobiler. Eller jag skulle kunna, jag är i princip otillgänglig nästan hela tiden ändå. Svarar nästan aldrig när det ringer och är sämst på att svara på meddelanden, får bara ångest när jag får ett meddelande, känner pressen av att svara, sen så svarar jag inte och så går det en vecka, sen går det två, plötsligt har det gått tre, och då känner jag att det gått så lång tid att jag inte kan svara längre. Jag skulle nog behöva brevvänner, då behöver jag inte känna någon press. Nej men seriöst, jag skulle vilja stänga av omvärlden. Men inte ensam.
Nu blev detta ett virrvarr av känslor och jag tror inte ni fatta något av det. Jag behövde mest bara skriva lite. Fundera lite.

Tröttsamt....

När jag vaknar på morgonen så kan jag tänka att jag är så glad över att jag överlevt alltihop. Det som har hänt mig under mina snart 29 år kan ingen ta ifrån mig. Det har varit både bra och dåliga saker. Det har format mig som människa. Och jag är glad att jag överlevde. Det har funnits så många gånger i livet då det har känts som att jag bara velat lägga mig ner och ge upp. Sluta andas. Försvinna bort. Men jag är så jävla glad över att jag lever. Att jag tog mig igenom svåra tider. Att jag klarade av det, trots att jag inte alltid haft allt stöd som jag behövt.
Jag har sprungit genom svarta nätter, med ett brinnande hjärta. Men på något sätt så har det alltid funnits ett ljus att springa mot. Ibland har jag varit rädd, jag har varit vilsen, jag har varit ensam. Men en människa är så mycket starkare än vad man kanske kan tro. En människa är anpassningsbar. En människa är en överlevare. Även om det kan kännas som att hjärtat går i tusen bitar, så sakta men säkert hittar bitarna tillbaks till varandra. Livet hittade tillbaks till mig. Så många gånger som jag trott att andra personen har krossat mig, men sanningen är att ingen kan krossa mig, den enda som skulle kunna förstöra mig, ta sönder mig helt, det är jag själv. Det finns ingen annan som har den makten. Du kan bli sviken av tusen människor, men så länge du inte sviker dig själv så faller du inte samman.
Nu måste jag avsluta här och gå till jobbet. Ville väl mest säga att jag är glad, och att jag är så mycket starkare nu.

Lite senare så hämtade Sara och Lisa upp mig så åkte vi till Frasses och åt varm brownie med mjukglass. Och nu har jag nyss varit ute i solskenet med hundarna igen. Men känner mig fortfarande rätt energilös. Saknar min sambo så himla mycket. Hon jobbade dag 8 av 11 idag. Det är liksom inte lika kul att vara ledig när jag inte har henne att umgås med. Det är soligt, men kan ju inte bara gå runt med hundarna hela tiden.. 

Jag är nog bara lite less och pms:ig idag. Längtar till helgen! 

Nu ska jag ta tag i lite hushållssysslor. Sen får vi se vad som händer. Sara ska träna ikväll så jag ska väl bara städa resten av dagen, i brist på annat. 

Jag minns när jag gick i 4an, tror jag det var, så var det en kille i klassen som kallade min då bästa kompis för h*ra. Jag blev då sårad för hennes skull, och började gråta. Det är så sjukt egentligen. Men jag kan verkligen sätta mig in i hur andra människor känner. Det är väl kräftan i mig skulle jag tro.

I alla fall så har den där föredetta bästa kompisen precis fått en liten bebis. Åh! Tänk att vi nyss var barn själva. Hittade på en massa hyss och bus. Vi var verkligen som helan och halvan (jag får väl kalla mig för helan dårå). Hittade på allt. Kom försent till skolan för att vi fastnade på vägen i någon lek uppe på kullen. Skrev sagor tillsammans om våra äventyr vi ville hitta på. I högstadiet var vi alltid störiga, mot en viss lärare, så hon tillsist tog våra bänkar och drog isär dem så vi inte fick sitta bredvid varandra. Eller när vi skulle ha utflyktsdag till gymnasiet för att se hur det var där, men vi rymde därifrån och satte oss i en park i stället. När vi orienterade i skogen så hamnade vi vilse flera timmar så en lärare fick ge sig ut och leta efter oss. Alltid hamnade vi i trubbel. Ja, hon var bästisarnas bästis. Men vi gled ifrån varandra. För vi gick på skolor 12 mil ifrån varandra under gymnasiet. Även fast åren har gått så kommer jag alltid minnas henne som min bästis och jag gläds åt hennes lycka. Är tacksam över guldkanten hon satte på min barndom. Alla barn borde ha en bästis som henne. 

Det var allt från dagens nostalgitripp. 

Det är inte så ofta som det händer nu för tiden. Men ibland ska det väl inträffa. En sömnlös natt. Jag har vänt och vridigt på mig hur länge som helst nu, men jag kan verkligen inte somna. Ligger bara och tänker på alla möjliga saker. Funderar över framtiden. Är livrädd över att inte komma vidare, att vi ska fastna. En väldigt viktig sak för mig har nu skjutits framåt i tiden två gånger, jag är rädd att det ska ske igen. Jag vill så himla mycket, men det känns som att det går så långsamt. Jag vill inte att allt ska bli slentriant.
Som så ofta så tänker jag på mina vänner också. Så fort jag kände för att träffa dem så gjorde jag det. Nu är allt så himla svårt. Det ska till sån planering. Inget kan bara vara spontant. Och jag har så svårt för att bara skriva några rader. Tycker bara att det blir stelt och konstigt. Jag vill träffas, ansikte mot ansikte. Prata, se en film, grilla, bara vara, vad som helst. Men det går inte. Jag kan inte smsa någon på morgonen och fråga om vi ska ses, sen åka tre timmar till Västerås, och så tre timmar tillbaka. Jag blir knäpp! Och kluven. Kluven över att jag älskar mitt förhållande så enormt mycket, men hatar avståndet till alla. Det värsta är att det inte går att göra något åt det heller. Jag är inte sån som behöver träffa mina vänner hela tiden, absolut inte. Men lite regelbundet hade varit trevligt i alla fall. Just nu var det 19 dagar sen jag träffade Emma. Och innan det var det 3 månader sen jag var i Borlänge/Falun och träffade vänner.
När jag träffade Emma så gjorde det så ont i hjärtat att säga hejdå, sen när jag skulle åka hem, med tanken att inte veta när vi ses igen. Att veta att inget är som förut. Just hennes och min spontanitet saknar jag väldigt mycket. Bara sitta i bilen och åka runt, lägga pussel, spela spel, lyssna på KENT, prata halva (eller hela) natten.
Facebook påminner mig ständigt om saker jag gjorde förut. När det där "den här dagen", kommer upp. Som att jag för två år sen åkte på kryssning med mina systrar, Izabell och Andreas. Eller att jag och Beatrix hällde såpa i fontänen.
Nu låter det som att jag deppar ihop totalt. Men missförstå mig inte. Överlag så är jag gladare nu. Jag är mer tillfreds med mig själv. Jag har aldrig söndagsångest t.ex. Ser alltid fram emot att gå till jobbet, trots vissa kollegor, men trivs verkligen med just detta yrke. Tycker att jag har utvecklats sen jag började där. Jag har ett tryggt och stabilt förhållande. För första gången någonsin måste jag nog säga. Jag kan försöka försköna hur mycket jag vill, men det är nog inget tidigare förhållande som egentligen varit bra. De har varit destruktiva, både från min sida och mina dåvarande partners sida. Det har varit berg- och dalbanor, som bara slutat på ett enda sätt, i total misär. Men jag minns dem allihop, de har etsat sig fast i hjärnan, som en påminnelse om vad jag aldrig någonsin vill ha igen. De har gett mig verktygen till att bygga en mall över hur ett sunt förhållande ska se ut.
Jag och Sara har snart varit tillsammans i 20 månader. För den gamle är det ingen tid alls, men för mig är det en livstid. Inget tidigare förhållande har varat så länge. Kanske för att jag aldrig haft den där riktiga grunden att bygga ett förhållande på. Jag har alltid bara dundrat på, kört på den billigaste fogen. Som tillsist spruckit i kanterna.
Nu känns det som att jag skriver en massa dravel om allt möjligt. Men det jag ville komma fram till är att jag överlag har det bra, men att det självklart hade kunnat vara ännu bättre. Jag hade velat ha en del av båda världarna. En del av mitt liv i Västerås och en del av mitt liv här. För vad är väl inte härligare än att kunna ha en filmkväll med både sin sambo och ett gäng vänner? Helt underbart. Men som det är nu så ser jag ingen lösning på detta. Jag bor här i Norrtälje, långt ifrån alla. Och jag kommer nog få acceptera att det är såhär livet ser ut nu. Fast det är jättesvårt. Jag önskar att jag hade kunnat haft en lägenhet i Västerås, så jag kunnat åka dit då och då, både själv och med Sara.
Men, livet får bli som det blir.
Tack för nu, ska försöka att lägga mig igen och få lite sömn.

Ja jag kan se mig själv i det där huset. Men jag vet att det bara är en dröm. För pengar växer inte på träd. Och alla drömmar går inte i uppfyllelse. Så jag får sitta på vår uteplats och titta på änderna som simmar i ån. Och fortsätta drömma. 

Äntligen är sommarvärmen här, och det är ju helt underbart. Får en massa energi. Bästa av allt är att vi har ett naturreservat bara 10 minuter bort, så det blir många promenader där igenom.

Både jag och Sara försöker att göra en livsstilsförändring just nu. Eftersom att vi hamnat rätt mycket i sambofällan, mys med tillhörande godsaker. Men nu är det slut på det. Vi håller stenkoll på vad vi får i oss. Hon har börjat med sommarfys med handbollen, så hon får ju massa bra träning därigenom. Själv promenerar jag. Men ska försöka att köra lite tuffare träning också. Men jag tror att det viktigaste just nu är att ha koll på matintaget. Även fast sommaren är här så går det inte att unna sig massa gott hela tiden. Äta med måtta är det som gäller.

 

Det ser inte ut som att det kommer att bli någon längre semester i sommar. Men vi ska försöka vara ledig så många helger som möjligt. Juni kommer bli en rolig månad! Första helgen så åker vi till Göteborg för att umgås med min syster och gå på Håkan-konsert. Andra helgen kommer mormor och mamma förbi efter sin Findlandsresa. Tredje helgen åker jag till Malmö och hälsar på världens bästa Emma. Sen blir det en tuff jobbhelg hela midsommarhelgen. Och efter det drar vi till Bråvalla. Så det är rätt fullspäckat, vilket jag tycker är himla roligt. Det blir roligare att jobba i veckorna när man har något att se fram emot på helgen.

 

Idag börjar jag inte jobba förrän kl 16, så jag har hunnit med att gå en långpromenad med hundarna, samt fått lite skön tv-tid. Bara slökollat program. Det behövs ibland. Att bara vara. Igår var jag ledig, men då hade jag fullt upp fram tills att Sara kom hem. Det är en annan sak att inte göra något speciellt.

Så nu ska jag väl bara fortsätta ta det lugnt fram tills det är dags att hoppa upp på cykeln och ta sig till jobbet.

 

Sanningen är att jag fortfarande försöker att anpassa mig till livet jag lever idag. För det första så tog det ganska lång tid för mig att hitta tillbaka efter allt som hände med S. Sveket, det krossade hjärtat, men framförallt hur det fanns vänner som valde att vända mig ryggen när jag behövde dem som bäst. Det gjorde ondare än någonting annat. Jag var förvirrad och vilsen, och händer jag behövde för att hitta min väg tillbaka fanns plötsligt inte där. Vilket gjorde vägen ännu längre. 

Mitt hjärta har läkt. Jag är inte trasig längre. Men jag vet att jag har distanserat mig. Både på gott och ont. Att flytta till en helt ny stad blev en ny början för mig. Jag fick ro att hitta mig själv. Börja jobba på ett jobb jag tycker är väldigt roligt. Minimera mitt alkoholintag väldigt mycket. Hitta trygghet. Men det finns fortfarande en pusselbit kvar, det är att hitta balansen mellan att jobba, vara med Sara och att ha tiden till vännerna. När de flesta vänner bor minst 3 timmar härifrån så är det svårt att bara åka över dagen. Vilket har gjort mig väldigt uppgiven. Några av mina vänner har tagit sig tiden att hälsa på mig här i Norrtälje, vilket jag är otroligt tacksam över. 

Men det jag egentligen ville ha sagt är att jag tänker på mina vänner varje dag. Önskar att jag kunde dra ihop en flat-fest som förr, eller ta en 3 timmars fika på espressohouse, asgarva åt en japansk anime, eller bara ta en promenad längst hamnen. 

Jag hoppas att alla som känner att ni är mina vänner tar till sig min saknad. Jag ska bli bättre på att höra av mig. Det är bara så mycket i mitt huvud hela tiden. 

Men jag saknar er enormt! Jag är så tacksam för att ni finns där. Jag vet att er dörr står öppen om jag plötsligt skulle dyka upp och vilja ha en lång kram och lite soffhäng. 

Helgen efter det så åkte jag upp till Borlänge. Träffade Chokko, Jamie och Felippa. Vänner jag inte träffat på hur länge som helst! Vi åkte in till Falun och gick på gayfest. Det var sjukt bra musik. Jag och Chokko dansade i flera timmar. 

När jag kom hem blev det efterlängtat mys med min fina sambo. Borta bra, men hemma bäst. Så är det verkligen. Men som jag skrivit tidigare så ska jag försöka att träffa mina vänner åtminstone en gång i månaden. Så att vardagen inte bara äter upp allt. Älskar min vardag med Sara, men jag vet att jag behöver mina vänner också. Jag behöver en balans mellan allt. 

Nu är det strax dags för mig att åka till jobbet. Är riktigt sjuk idag. Men självklart ställer jag upp för min chef och jobbar ändå. För det finns ingen annan utom hon som kan jobba för mig. Jag hoppas på att det är en rätt lugn dag. För min energi är verkligen på botten. 

Försöker peppa inför Thailand på söndag! Ledig i 17 dagar. 

Nä, försöka sminka dit en ansikte nu då. 

Äntligen har vi bokat resa till Thailand! Vi har väntat rätt länge, för vi ville att allt skulle lösa sig med djuren först. Det fungerar ju inte att bara boka en resa, och tro att djurvakt bara ska lösa sig. Men nu är det fixat i alla fall. Så Sanna från jobbet ska bo i vår lägenhet under tiden vi är iväg. Det känns som bästa lösningen, för jag skulle inte tyckt att det skulle känts så bra om någon haft hundarna, sen skulle någon bara matat Zoe. Hon behöver ju sällskap också. Så nu kan vi åka iväg med gott samvete. Den 29e februari åker vi, och blir borta i 16 dagar. Det ska bli så otroligt skönt. Även fast jag redan nu har ångest inför flygresan, tycker verkligen inte om det. Men jag antar att risken för att vi skulle köra ihjäl oss när vi åker bil är betydligt större än att planet skulle störa. Så jag får intala mig det och så är det bara att ta några lugnande tabletter.

I eftermiddag ska jag jobba 15-18, riktig slappartid. Sen så är jag ledig fredag-söndag. Jätteskönt! Nästa vecka jobbar jag likadant som denna, så då får jag också långhelg. Men veckan efter det kommer det bli massor av jobb. Delvis så är det löningsvecka, vilket brukar betyda att det är mer gäster i restaurangen. Sen så ska vi ha kampanjhelg då också. Vilket vi hoppas ska generera mycket gäster. Med de kanonpriserna som kommer vara så vore något annat konstigt.

Förkylningen börjar äntligen släppa i alla fall. Min tanke var ju att börja gymma för två veckor sen. Men ska ta ett lugnt pass imorgon och se om jag äntligen kan köra igång. Annars får det helt enkelt bli promenader.

Har förresten beställt en grej som förhoppningsvis kommer imorgon. Det är tydligen dags för en ny era. Spännande!

En av de viktigaste händelserna under 2015 var dagen då jag bestämde mig för att inte gå tillbaka till ICA lagret något mer. Det var i mitten på februari och jag kände bara en enorm ångest. Jag ville inte dit. Jag ville inte ligga vaken fler nätter med en klump i magen, kliva upp vid halv 5, efter knappt två timmars sömn, för att göra samma sak, träffa samma folk, känna samma tomhet inuti. Jag ville inte pendla fram och tillbaka. Så jag valde att inte gå dit något mer.
Jag skulle kunna sitta och skriva hur länge som helst om det som hänt under 2015, men jag tänker inte skriva en novell här.
Jobbet var ju det viktigaste. Att jag vågade sätta mig på ett flyg till Thailand kommer nog på en andra plats. Sen att jag sa upp min lägenhet och kunde släppa taget om Västerås på riktigt.
Både bra och dåliga saker hände under det gågna året. Och nu vill jag blicka framåt!
Jag har ett jobb som jag trivs med att gå till, har inget emot att jobba nästan varje helg. Sen när våren kommer så kommer det finnas fler timmar att jobba också, så det ska bli kul att få lite längre dagar där. Jag har bestämt mig för att resa mer detta år, besöka vänner på andra orter. Komma igång med träningen är väl en återkommande grej i princip hela tiden, men med tanke på att det är återträff med min gymnasieklass i sommar så känns det som lite extra pushande. Men ni vet när man precis tänkt tanken att man ska till gymmet, vad händer då? Jo man blir dunderförkyld, så det är jag nu. Hoppas på att känna mig kry och pigg till nästa vecka.
Jag hoppas och tror att 2016 kommer att bli ett bra år. Det finns alltid en tanke i bakhuvudet om att vi någon gång vill flytta till hus, skulle det perfekta huset dyka upp redan under detta år så vet man aldrig om det kanske kan bli en flytt. Vi håller utkik. Barnfrågan har även den börjat spatsera runt i tankebanorna. Jag som ändå fyller 29 detta år. Det är dags snart. Vi får se hur det blir med allt. Även om man vill ha allt, nu, nu. Så får man ta en sak i taget. Saras prio är ju hennes företag först och främst.
Jag är i alla fall spänd på allt, det kan jag säga.

Idag blev det ett kort pass på jobbet. Det är en himla tur ibland att ha sambon som chef. Hon ändrade så att vi bara jobbade till kl 15. Efter det så åkte vi iväg till Nacka. Shoppade lite inför nyår. Ja om man nu kan kalla det för "lite", när Sara spenderade nästan 2000 kr inne på H&M. Jag fick i alla fall ihop en nyårsoutfit. Sen så gick vi och åt på Taco Bar. Det var skönt att bara vara. Spendera lite pengar. Och inte tänka så mycket.
Imorgon och onsdag blir det jobb, sen ledig två dagar. Ser fram emot nyår. För då ska vi iväg på fest. Ha kul och träffa lite folk.

 

Det kommer att bli bättre, bli lättare.

Jag sitter här med en stor klump i magen och med ögon som svider. I nästan två månader hade jag längtat efter julen, längtat efter min familj och min hund. Men vi får vara glada över det vi fick. Vi fick ett par bra dagar. Med skratt och trevliga konversationer. Innan sorgen sänkte sitt täcke över oss allihop.
Natten till julafton så tog vi alltså farväl av en älskad vän, som varit med oss i nästan 15 år. Vi böjde oss alla ner och pussade hans lilla panna, såg på honom när han började slappna av och försvinna ifrån oss. Att gå därifrån, stänga dörren bakom oss och lämna honom där, det kändes i hela kroppen, hjärtat brast. Det var som att luften tog slut. Vi vet alla att döden hinner ifatt oss alla, men det är inte verkligt förrän det verkligen händer. Nu hände det och jag har aldrig sett min familj sörja så mycket förut och vara så ledsna. Vårt hus har aldrig förr känts så tomt och tyst.
Julafton blev inte som den borde blivit, men det är ju inget som någon kan rå för. Ibland blir inte saker så som man tänkt sig. Eftersom att vi varit vakna hela natten, så blev det inte att vi klev upp förrän vid kl 12. Vaknade till ljudet av gråt. Inget var sig likt. Det blev en konstig julafon. Nu i efterhand så känns det inte ens som att det varit jul. Vi missade liksom julen i år. Men det kommer fler år som tur är. Jag är mest bara ledsen över att jag inte fick en bra tid med min familj, att jag inte fick träffa min mormor som egentligen skulle firat med oss. Att det bara blev sorg i stället för lycka. Att rutinerna mosade ihop sig.
Det var med blandade känslor som jag åkte tillbaka till Norrtälje igår. En del av mig tyckte att det var hemskt att lämna en så ledsen mamma, medan en del av mig tyckte att det skulle bli skönt med att få lite distans från allt. Men hjärtat går det aldrig att fly ifrån. Det är lika brustet vart jag än befinner mig. Så det var med rinnande tårar som jag somnade inatt.

Jag kommer aldrig att glömma dig min vän, dina tassavtryck kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

Vad är meningen med prestationsångest egentligen? Så himla dumt. Eller i vissa fall kan det säkert vara bra, men inte i mitt fall. Snart är det julafton. Och jag är inte helt klar med alla julklappar. Det blir svårare och svårare ju äldre alla blir, det ställs högre krav på klapparna, samt att de flesta har ju i princip allt ändå. Min första tanke var att köpa vatten och medicin till bättre behövande i stället, alltså ge Ingenting, som de så fint säger på reklamen. Om vi alla ändå har nästan allt, varför inte ge till de som knappt har något? Tyvärr skulle det inte uppskattas. Så jag fick släppa den idén. Men att jag började jobba på riktigt i november och har en kommande flygbiljett för 9000 kr att betala, talar inte riktigt för min plånbok. Tänk om jag kunde vara liten igen och det räckte med en ritad teckning eller något annat hemmagjort pyssel. Jag längtar tills alla barn dyker upp i bilden, då lär det inte bli så mycket julklappar till alla vuxna, utan mer fokusera på barnen. Bara gå in i en leksaksaffär och köpa på sig massa kul, så är det klart sen. Enkelt. Men nu är det inte enkelt. Så nu sitter jag med prestationsångest, främst inför min sambos julklappar. Känns som att hon köpt typ 10 julklappar. Här sitter jag med 2. Tanken är att vi ska ge varandra en julklapp att ta med hem till familjen och öppna där, och resten när vi firar tillsammans, jo men visst, resten, 1 julklapp. Har en dyr och en billig.
Nej fy, nu måste jag tänka på något annat. Som hur mysigt det kommer bli att vara med familjen under jul.

Idag vaknade jag till ett väldigt grått och trist väder, det går inte att bli annat än låg då. Även fast jag vaknade i tid så känns det som att klockan är minst 4, eftersom att det är så himla mörkt. Så kroppen ställer in sig på kväll och som att jag missat dagen, vilket gör mig ledsen. Fast jag inte ens gjort det. Jag klädde på mig gymkläder för nästan två timmar sen, men har inte kommit mig för att komma iväg till gymmet. Känner bara en tung känsla i kroppen. Jag vill så mycket, men jag fryser som fast. Det blir inte bättre av att jag drömt jättehemska mardrömmar två nätter i rad. Natten till igår så drömde jag att jag blev jagad av jättestora anakondor. De var verkligen gigantiska, och de var överallt. Det vara bara ren och skär panik. Natten till idag så drömde jag att jag skulle flyga från Thailand, men på något konstigt vis så kunde inte Sara flyga med mig, så jag fick flyga själv. Och det blev världens hemskaste flygning, först så när planet skulle lyfta så åkte den som i världens berg- och dalbana. Det bara sög i hela magen, sen så var det turbulens i princip hela flygningen och när vi skulle landa så krashade planet, och jag vaknade med ett ryck. Usch.
Så summan av kardemumman, känner mig inte så pepp idag. Vilket är trist eftersom jag är ledig idag och imorgon och har sett fram emot det. Men, men man kan inte ligga på topp jämt. Det blir ju bättre, det blir det alltid.

Både när jag bott i Sundsvall och Västeås så har jag haft många vänner runt omkring mig. Vilket jag inte har här i Norrtälje. Jag har idag varit Norrtäljebo i ett år. Men har inte under denna tid skaffat mig någon direkt umgängeskrets, har dock insett sen jag började jobba att det kanske inte behövs. Nu så kommer jag få regelbunden lön, vilket betyder att jag också kommer kunna åka och hälsa på de vänner jag redan har. Det senaste året har det varit väldigt svårt, eftersom jag inte haft så mycket pengar, jag har mått väldigt dåligt över att inte kunna hälsa på nära och kära. Men nu jobbar jag, och tänker unna mig kanske en helg i månaden att åka och träffa vänner eller familj. I och med att jag jobbar så är jag väldigt trött på kvällarna, så energin finns ändå inte riktigt där för att umgås med någon. Så jag tror att jag kommer kunna få till en bra balans hädan efter. Första målet är att jag kommer att åka till Malmö i januari och hälsa på Emma. Något som jag verkligen ser fram emot! Vi har inte träffats sen i slutet på augusti. Sen vill jag även åka ner till Göteborg och hälsa på Suzze. Och självklart vill jag både åka till Västerås och Sundsvall. Finns en del andra ställen också. Jag tror att om jag har saker att se fram emot så kommer allt kännas enklare.
Jag har inte träffat mina föräldrar på 4 månader.. Vilket känns lite konstigt, så julen kommer att bli superbra och mysig!
Nu vill jag bara ha lite snö, så man kan känna den där riktiga julstämningen. Kanske få lite pepp till att julbaka.

Nu ska jag mysa med min älskling som precis kom hem.

Efter fem dagars jobb under löningveckan, vilket innebar fler gäster på restaurangen, så var det riktigt skönt att kunna ta helg igår. Jag jobbade till kl 16. Sen hämtade Sara mig. Vi bestämde oss för att åka ut till Vätö. Något vi gjort en kväll i veckan, de senaste fyra veckorna nu. Det är riktigt skönt att bara komma hemifrån lite.
Så fixade med god räksmörgås respektive varm baguette med kycklingröra. Sen tog vi oss ett avkopplande bubbelbad. Efter det blev det bara mys vid tvn resten av kvällen.
Idag trodde vi att vi skulle åka till Taxinge slott för att gå på julmässa. Men jag hade såklart kollat fel, så den var förra helgen. Snacka om att besvikelsen blev stor. Jag hade verkligen sett fram emot detta. Men, men. Så kan det gå. Vi blev i stället kvar på Vätö till eftermiddagen. Sen startade "jakten på lussebullarna", vi tänkte att det kan ju inte vara så svårt att bara gå in på en affär och köpa några lussekatter. Men ack vad vi bedrog oss. På FJÄRDE affären så hittade vi tillslut lussekatter. De var slutsålda på de andra affärerna. Helt sjukt. Nöjda och glada åkte vi i alla fall hem, kikade på serier, tände första ljuset, åt lussekatter och drack julmust. Så det blev en riktigt mysig söndag.
Jag har ingen söndagsångest idag heller, inte för att jag brukar ha det, men ändå, för imorgon är jag också ledig! Känns superskönt. Har faktiskt en väldigt lättsam vecka framför mig. Ska jobba på tisdag, ledig onsdag och torsdag, jobba fredag och lördag, varav på lördag jobbar jag bara 11-13:30. På torsdag ska vi åka till Ullared. Bra vecka att se fram emot.

Sara har gått och lagt sig, men jag känner mig inte så värst trött. Så jag tänkte att först uppdaterar jag här lite grann, sen så ska jag nog se ett eller två avsnitt av Bones.
Första gången jag testar nya datorn också. Sköna tangenter, men musplattan tar nog en stund att vänja sig vid, för den är inte alls som den på min dator.
Längtar tills jag kanske har lite mer pengar, så ska jag investera i photoshop. Alla extrapengar som jag kan spara nu fram till mars kommer sättas på resekontot, eftersom att tanken är att vi ska åka till Thailand i slutet på februari. Och det behövs ju en del pengar till det. Längtar till solen.

Nej, nu ska jag avrunda här.

Jag och Sara har en dröm. En långsiktig dröm. I Norrtälje så håller de på att riva alla silos i hamnen, för att sedan bygga upp något helt nytt. Vi vill vara en del av det. Våran tanke är att öppna en restaurang längst med hamnen. Servera härliga skaldjursrätter, ha ett bra vegetariskt/veganskt utbud och en massa härliga drinkar. Men vi har inte den erfarenheten än. Men därför kan jag med stolthet berätta en härlig nyhet för er! Vi har inte velat säga något förrän det varit helt klart. Nu är det dock klart. Sara har gått in som delägare i en restaurang, med planen att ta över hela rörelsen så småning om. Det är perfekt för oss att starta med en restaurang som redan är en fungerande verksamhet. Lära oss från grunden. Arbeta oss uppåt. Visst, hon är redan restaurangchef, så hon är väl på toppen tekninskt sett.

Vi har båda drivet och viljan. Mina tankar om att vara egenföretagare har alltid funnits där. I somras testade vi på det lite grann. Men nu är det mer verkligt.
Jag är så stolt över Sara, min sambo, min kärlek, och nu också min chef. Jag vet att vi kommer att gå långt. Detta är en del av den stora drömmen.
Jag är stolt över att få jobba på Saras restaurang. Vi har målet i sikte, och kommer att kämpa för att nå dit.

 

Ikväll kommer varje glas vin skålas i ära till min fina tjej. Delägare i en restaurang. Jag är stolt över dig!

 

 

Det har varit några stycken som hört av sig om min energidrycks-jelly som jag skrev om förra veckan. Frågor om hur man gör den, vilket inte alls är svårt. Denna jelly är verkligen god, lätt att göra och tar bort det där akuta suget efter någonting ätbart. 

Jag använde mig av celcius vilda bär, men det går självklart bra att ta vilken sockerfri energidryck som helst. 

 

1. Lägg ett gelatinblad i ett vattenbad. 

2. Mät upp ungfär 1,5-2 dl energidryck och häll det i en kastrull.

3. Värm upp det, det behöver inte koka. Bara bli så varmt att det börjar ryka lite.

4. Krama ur gelatinbladet och lägg det i den varma energidrycken. 

5. När det smält helt så häller du upp det i valfritt glas och så in i kylen. Gärna över natten så att det stelnar ordentligt. 

 

Så har du en kalorisnål efterrätt. 

 

Jag försöker alltid att se framåt, sträva mot nya mål. Inte vara still, utan se den där framtiden som kommer. Ibland blir det många bollar i luften. Kanske tappar jag ett par. Men det hjälper mig bara att fokusera på det som är viktigt. 

Jag och Sara har ett gemensamt mål, som vi strävar efter varje dag. Det ligger ganska långt fram. Men alla steg vi tar är mot det. Det gör oss motiverade. För vi vet vilken häftigt mål det är. Och att det faktiskt kan bli sant en dag. Bara vi kämpar. 

Den här bilden representerar väl i princip resan dit. Jag ska berätta mer om vårt mål och vad vi ska göra för att nå dit i ett senare inlägg.