honochhennes

Då var det snart dags då!
Idag ska jag fokusera på att packa ner så mycket av mina saker som jag hinner. För det är snart dags att lämna denna lägenhet och bege mig till min nya.
En hel del minnen finns i den här lägenheten. Både bra och dåliga. Skratt, tårar, hysteri, ensamhet, fest, dejter, bråk, kyssar.
Jag har bott i den här lägenheten 1 ½ år. Hunnit vara sambo. Bli singel. Dejtat fyra olika personer.
Alla har blivit en del av en historia mellan dessa fyra väggar.
Men eftersom att jag är påväg mot ett nytt liv så känns det skönt att även byta lägenhet. Komma till något nytt. Där det inte finns någon historia alls. Där jag och min älskling kan byta blad och börja på något helt nytt.

 

Jag måste även lägga till en liten parantes. Som egentligen inte har så mycket med detta att göra.
Men ni som tror att ja är deppig nu för tiden, I'm not. Jag har funnit tillbaka till min djupa sida, men mer än så är det inte. För jag är enormt lycklig.
Mitt liv, jag älskar det.

Ibland är livet sådär rättvist att det blir orättvist tillslut.

Lät det konstigt?

Alltså jag har ju haft turen att träffa den vackraste människan på denna jord. Jag älskar henne mer än jag trodde det var möjligt att älska en annan människa. Hon gör mig hel och får mig att känna sån styrka och livsglädje.
Men det orättvisa i allt är att jag inte kan ha henne hos mig varje dag. Jag måste sitta här, 40 mil ifrån henne, med all denna lycka som jag bara vill få utlopp för. Jag behöver få kyssa henne när jag vill. Jag behöver få se in i hennes ögon innan jag går och lägger mig. Jag behöver få sitta och skratta med henne och titta på hennes vackra leende.
Jag är världens lyckligaste, för jag har fått den finaste gåvan man kan, kärlek med en underbar människa.
Nu vill jag bara kapa det här avståndet. Jag vill inte att hon ska vara sådär långt bort. Hon hör hemma i min famn.
Det känns som att livet äntligen belönat mig, för allt slit och all skit jag fått utstå. Jag har haft det otroligt tufft under många år. Känt att jag vill ge upp allt flera gånger. Att detta liv inte varit för mig. Men väntan har varit värt det. Jag har vuxit mig stark och nu äntligen funnit personen som jag hoppas jag får dela hela mitt liv med.

Många säger att kärlek är något man får ta vara på nu, något bräckligt som oftast inte håller. Personer är bittra och tror inte på att man kan hitta The one and only.
Fast blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe heller, sägs det. Men varje gång Sandra tittar på mig så känns det som att blixten går rakt igenom mig, gång på gång

Jag är lycklig, jag är kär. Jag är precis där jag vill vara i livet, rent känslomässigt. Med min fina flickvän.
Jag ser fram emot idag, imogon och hela framtiden med henne. Det finns så mycket jag vill uppleva med henne. Platser jag vill se. Känslor jag vill känna. Ögonblick som inte får missas.

Sandra är min största sanning.
Hon är värd all min uppmärksamhet, min kärlek, min tillit.
Hon är värd att få hålla mitt hjärta i sin hand, för alltid.

Det är lite komiskt hur personer tolkar det jag skriver. Eller egentligen är det inte komiskt, mer intressant kanske.
Klart att allt som skrivs tolkas på olika sätt. Jag tycker om att sätta lite spinn på folks hjärnor. Dock vill jag inte göra det på något negativt sätt. Absolut inte. Jag är ingen elak människa. Men att vissa ens frågar om det jag skriver handlar om dem, då finns det lite för stor ego där tänker jag. Fast jag ska väl inte säga något. Mitt ego är lika högt som Sequoia sempervirens, världens högsta träd. Ett sånt träd måste jag förresten se i verkligheten någon gång. Hur overkligt vore det inte att se ett träd med 115 meters höjd. Tänk er en svensk tall gånger 4.. Ja, ja det där var lite överkurs!

Peace out

Tyst!
Du får inte tala mer. För dina ord är som orörliga maneter på en varm sandstrand. Klibbiga och inte alls behagliga.

Chockartad tystnad och ett sinne för det som är förbjudet.

Att vandra längst en allt för välkänd väg, den som allt för många gånger nött sönder mina skor. Snubbla över exakt samma idiotiska rötter som envist grävt sig upp genom marken.
Om och om igen river taggiga snår sönder mitt ansikte. Borrar sina vassa taggar djupt innanför min hud.

Varför kör du alltid förbi och struntar i hur jag står längst vägkanten och vinkar? Varför tittar du alltid bort så fort du ser mitt sargade ansikte, så fort tårarna vandrar ner för kinderna.

Du väntade aldrig på mig. Fast jag skulle ha väntat i hundra år på dig. Trots att jag fortfarande vandrar vilset omkring, så skulle din hand aldrig möta min igen.

För det finns du och jag. Men Du har alltid varit viktigare än Vi. Och hur mycket jag än skriker så kommer du aldrig höra min röst igen. Den har sållats bort bland det som klassas för skräp.

Mirakulöst nog så sitter hjärtat fortfarande kvar i några envisa trådar. Men snart släpar det i marken. Och det har redan börjat  samla på sig småsten.

 

Egoism. Du trodde det var vackert.

Men en dag kommer du inse hur jävla fult det faktiskt är.

Och då är det försent.

Ibland förstår jag mig inte riktigt på vissa människor. Det är nästan skrattretande hur vissa tänker. Eller hur de inte alls tänker. Jag menar finns det inte en gnutta vett och sans i varje individ? Börjar tveka lite grann faktiskt. Blir lite rädd att många är fega och så otroligt rädda för att vara ensamma, att de gör vad som helst för att dämpa den ångesten. Varför känner folk det behovet? Vissa är värda så mycket bättre, men de nöjer sig med hälften, just på grund av rädslan. Det är dumt.

Jag har också varit dum, så jag kanske borde slängas under en sten jag också, tillsammans med alla andra idioter. Dock så har jag i alla fall kommit till insikt. Har insett vad jag förtjänar och vilktigast av allt; Vem.

Varför ska jag alltid oroa mig och tänka så mycket på alla andra för? Folk gör ju sina val. Jag borde inte ens bry mig. Borde bara skratta åt det faktum att jag kom undan.

Men tydligen så har jag sån där dum empati som gör att jag känner medlidande. Fast jag kan bli arg och irriterad. Men blir det för att jag bryr mig. För mycket.
Empatiska jävel.

Jag är så sjukt förvirrad just nu.

Är lycklig som in i helvete, verkligen. Har äntligen hittat rätt här i livet. Jag har hittat den där människan som

får mitt hjärta att slå dubbla slag. Som får mig att sväva på moln. Som gör att alla andra är gråa i jämförelse.

 

Men livet är inte riktigt så enkelt ändå. Inte med tanke på att det är 40 mil mellan mig och min älskade. Det gör verkligen saker och ting en aning mer komplicerade än vad de bör vara. Vi har eventuellt kommit på en lösning. Men jag vacklar lite. Jag vet inte om det är den bästa lösningen. Jag får lite ångest över att ta såna där beslut.
Jag får inte vara för impulsiv. Det har jag varit så det räcker i mitt liv.

Jag har byggt upp ett ordentligt och stabilt liv här i Västerås. När jag flyttade hit för nästan tre år sen så hade jag inget. Jag hade inget jobb, kände inte en enda människa här. Jag stod verkligen helt på egna ben.
Men det gick snabbt att lära känna nytt folk. Redan första gången jag var ute på krogen så lärde jag känna Naemi och Andreas, som jag än idag är vän med. Snabbt så lärde jag känna Linda, Anna, Chokko, Sandra, Suzze, Jennifer, Betty, Jessica. Sen med åren så har den där listan bara fyllts på. Jag har nästan aldrig känt mig ensam i Västerås. Förutom depp-perioder, men vem känner sig inte ensamast i världen då?
Västerås är staden som byggde upp mig. I Sundsvall var jag en trasig och rädd människa. Jag hade en massa vänner där också. Men jag mådde inte alls bra i mig själv. Jag var på gränsen mellan liv och död hela tiden.
Förutom under Återkommande mode-tiden. Det var den bästa tiden i mitt liv. Men efter det så föll jag samman igen. Jag var helt enkelt ingen snäll människa. Så som jag behandlade folk, så ska ingen behöva behandlas. Jag skämms fortfarande över en hel del saker.
Men, det jag vill säga är att under dessa år i Västerås så har jag blivit en helt ny människa. Jag har vuxit, jag har hittat mig själv och blivit den personen som jag vill vara, den jag känner mig som inuti.
Jag älskar mig själv och mina fina vänner som jag har här.
Känner dock lite som att jag missunnat dem på sistone. Jag har varit en hel del i Göteborg, och när jag inte varit där så har jag behövt jobba. Det har liksom inte funnits tid för något annat.
Jag är lite rädd för framtiden. Orolig över om jag kommer göra rätt val eller inte.
Västerås eller Göteborg? Det är frågan. Eller kommer jag lyckas balansera dem båda två? Finns risken att jag tillslut kraschar av pressen och stressen?
Jag vet att jag är starkare nu än vad jag någonsin varit, men är jag tillräckligt stark?
Jag älskar Sandra, och skulle göra allt för henne och mig. Men det kräver också en hel del uppoffring från min sida. Kan jag lyckas vända ryggen mot min trygghet, mot alla mina vänner som står med öppna armar?
Vända det ryggen och möta en ovis framtid. Livet är en risk. Det vet jag.

Antingen hoppar jag utan fallskärm och hoppas att jag landar mjukt, eller så håller jag krampaktigt i snöret till fallskärmen. För då kan jag blunda när livet blir för otäckt.

Åh livet, ge mig ett tecken på vad som är rätt och fel.

 

Förut har jag bara känt mitt hjärta som någon slags blodpumpande muskelmassa. Något inte allt för märkvärdigt.

Men nu känner jag verkligen mitt hjärta, på riktigt.
Stod nyss i köket och skulle fixa med lite mat, hörde en fin låt flöda ur högtalarna inne i vardagsrummet, solens strålar slog genom rutan och värmde mig. Men det var inte låten som gav mig en känsla av eufori eller solen som värme mig från insidan. Det var mitt pumpande hjärta som skrek ut signaler till resten av kroppen.

Och jag kände det i hela kroppen, i varje liten cell, min hjärna tänkte det och mitt hjärta kände det definitivt.
Den där otroliga känslan av kärlek, lycka, hopp, framtidstro. Jag kunde inte hålla mig ifrån att le stort för mig själv och skratt till lite åt att lycka faktiskt kommer till de som förtjänar det. Förr eller senare så slår blixten ner.

I mig så har den slagit ner med enorm kraft. Känns lite som en utanför kroppen känsla. Som att jag ser allt hända, från avstånd, så jag kan både se och känna lyckan samtidigt.

 

Aldrig någonsin har en annan människa haft sån här påverkan på mig. Hon får hela min gråa vardag att fyllas med färg.
Jag tröttnar aldrig på att se henne le, på att titta in i hennes ögon, på att ge henne komplimanger och se henne fyllas med kärlek.

Varje sekund som jag är utan henne så längtar jag otroligt mycket efter henne. Hon är allt jag behöver och ännu mer därtill.

 

Triss har definitivt rätt..
..För plötsligt händer det.

Det finns alltid en baksida på allt. Hur mycket kärlek som än existerar i mitt hjärta just nu, så finns det också en hel del oro. Jag tycker verkligen inte om den där känslan av sårbarhet. Det är jobbigt. 

Jag får även en sån enorm dödsångest när jag verkligen tycker om någon. Jag vill aldrig falla för personer, för jag är så rädd att förlora dem. Det var efter tsunamin som jag började bli extra känslig. Jag läste en massa om personer som förlorat sin partner och barn i flodvågen, att de stod ensamma kvar. Så många hemska historier jag gråtit mig totalt förstörd över. Alla ska vi dö någon gång, så är det ju. Men känslan av att förlora en del av sig själv. Hur går man någonsin vidare efter det? Det räcker att någon idiot sätter sig ratfull i bilen så kan ett liv vara över.

Känslan av att vara kär är underbar, men känslan av rädslan att kunna förlora henne när som helst, är hemsk!

Varför ska jag alltid få såna här jobbiga tankar på natten för? När alla sover.. Så det finns ingen som kan lugna mig just nu. 

 

Bitit av mina naglar har jag gjort också.. Jag som inte bitit på naglarna sen 16:e december. Ååh. Jävla stress och skit. 

Det är för mycket i min hjärna, jag blir helt tokig. Får panik över att jag vill vara i Göteborg en massa, samtidigt får jag panik över att jag försummar mina vänner här i Västerås. Samt att jag har vänner i andra städer som jag vill träffa. Tiden räcker verkligen inte till! Jag har så fullspäckat schema hela tiden att jag knappt hinner med mig själv. Om jag känner mig själv, och det gör jag ju, så vet jag exakt hur detta kommer sluta.. 

Alltså mina helger är planerade fram till tredje veckan i juni ungefär.. Det är helt galet. Jag måste försöka sätta stopp på något sätt. Innan det går utför. Det får inte göra det! Icke! 

 

Nu borde jag verkligen sova också. För imorgon är det tvätta, packa, städa, åka tåg som gäller.. 

Pust.. Jag orkar inte. 

 

Det gäller verkligen att vara aktsam och tänka efter både en, två och tre gånger. 

Den här gången ska det gå. Det fungerar inte att famla runt i mörker hur länge som helst. Om det går att låta bli att dricka ur en flaska som står precis framför en, så går det banne mig att undvika en massa andra saker också. 

Alla frestelser behöver inte fresta, ibland kan till och med den godaste chokladen få en att må illa. 

Ja, men så är det. Magen vrider sig ut och in. Är det så det känns, när man äntligen hittat rätt? Då reagerar kroppen i ren strid och motvilja. Konstig, lite jobbig, men samtidigt mysig känsla. Jomenvisst. Jag har inget emot det. Inte just nu i alla fall. 

Det är bara det där hjärntåget som får försöka att inte köra ur kurs. Jag tycker inte om när det blir en massa förseningar, tågmöten och annan skit. Nej, raka spåret ska det vara. Men inte för snabbt, för jag blir så illamående varje gång jag åker x2000. Det får mig att färdas snabbare än jag kan hinna anpassa mig efter. Jag gillar tuffande, svarta lok. Där röken blossar upp mörk och tjock. Där lokföraren signalerar högt i kurvorna, att; här kommer jag! 

Det känns lite mer som min stil. 

Som vanligt är detta kanske totalt obegripligt för de flesta. That's how I like it. Liknelser är grejen och kommer alltid vara grejen. 

 

Förra torsdagen var det så himla mycket förväntan, längtan och glädje i mitt bröst. 

Satt hemma hos Twiggie och verkligen skrattade mig själv helt utmattad. Då var jag glad, nöjd med livet.

Nu sitter jag här, en vecka senare, väldigt fylld av kärlek och lycka, men samtidigt en enorm tomhetskänsla. 

För imorgon vid denna tid så är jag hemma igen. Tillbaka i rutiner, jobb, min lägenhet, i ett inte lika omfamnande Västerås. 

Den här senaste veckan har varit fantastisk. Jag trodde aldrig att jag skulle finna den största kärleken i världen i en liten fin skåne-brud, bosatt i Göteborg. Men det har jag gjort. Jag har fallit som en hög tall, PANG så har jag fallit til marken. Känslan i magen när jag föll var otroligt. Allt i kroppen vände sig i skräckblandad förtjusning. 
Men det är som att jag varit där uppe och hela tiden känt lite svindel inför livet. Stått där utan att våga vidröra mark. Men så fann jag Henne, och det fanns inget annat alternativ än att bara bli total golvad. 
Att vara kär på riktigt, det är en fantastisk känsla. Att inte ha en massa bagage som förstör, utan det är bara hon och jag. Vi. Inget kommer kunna slita oss isär. Inte ens avståndet. För hur långt det än är mellan oss så har mitt hjärta smält samman med hennes. 

Jag känner pulsen i kroppen, en känsla av att vara mer levande än vad jag någonsin varit förut.

Jag vet att detta är början på den största kärlekshistoria jag varit med om. 

 

Jag har insett att jag nog aldrig tidigare känt riktig lycka, inte sån där genuin, ihållande, stark, underbar lycka. 

Sån lycka som gör att även om du är en elefant i en porslinsaffär så är det något som gör att du trippar igenom den utan att ha ner en enda grej.

Förut har jag stampat runt där inne och när något fallit i backen så har jag snabbt vänt mig om och i farten haft ner ännu fler saker med min stora klumpiga snabel. 

Allt känns så himla enkelt just nu, så självklart. Som att jag hela tiden väntat på något, och nu är det här. 

Jag tänker aldrig släppa den här känslan. Den är för underbar för att kastas bort.

Allt klaffar så himla bra. Känner mig som ihopgjuten med henne. Som att våra kroppar, vårt sinne och våra hjärtan smält samman. 

Jag har känt förut som att jag hittat rätt, men då har jag aldrig känt som nu. Nu är det något mycket starkare, som en kraft jag inte kan förklara. En märklig, men underbar känsla, som verkligen får det att kännas som att man svävar på moln. Förut har jag inte ens varit i närheten av de där molnen. 

 

Jag är lycklig, och denna känsla och personen som ger mig dem, kommer jag behålla. Så länge jag får. 

 

Jag vet att det florerar runt en massa strunt. Skitsnack och allmänt prat om att jag aldrig någonsin kommer ge av mig själv. Att jag skulle vara den där eviga egoisten och hjärtekrossaren. 

Jag har varit dum, det har jag varit. Gett rosor med stjälkar fyllda av vassa taggar. De som fått dem har krampaktigt kramat stjälken tills blodet sakta runnit ner på golvet. Men oberörda stått där och kikat på mig. 

Ibland har jag skuttat fram med ett saltkar och hällt det över de där stackarna. Men för varje krossat hjärta så har jag gett mig själv ett ärr innanför bröstbenet. Självdestruktiviteten har varit enorm. 

För jag har älskat, varje människa har jag älskat, kanske inte sådär djupt som jag borde. Men ändå älskat. Och att skada människor man älskar, det skadar en själv. Har trasat sönder min själ något enormt. Inte tyckt att jag varit värd något. Jag har även tagit när människor varit svin mot mig. 

Jag har hoppat genom livet som en duracell kanin. Aldrig riktigt stannat upp. Inte njutit av här och nu. 

 

Jag har blundat för länge. 

Nu sitter jag här och pillar omsorgsfullt bort taggarna från rosen. Ibland sticker jag mig, men det är bara mitt blod. Ingen annans. De sägs att det är bra att tappa lite blod då och då. Det renar och nytt blod produceras. 

Den här rosen kan jag stolt ge bort till den där personen som jag tycker om så otroligt mycket. Jag kan få henne att känna sig speciell och omtyckt. 

Om hon någon gång ramlar och slår sig så kommer jag snabbt vara där med en hjälpande hand. Få upp henne på fötter igen. Kyssa bort hennes salta tårar och säga att allt ordnar sig. 

För jag vet att orden är sanna nu, det ordnar sig. Det gör verkligen det. 

För med henne i mina tankar kan jag vara den bästa versionen av mig själv. Inte för att bara hon förtjänar det, utan för att JAG förtjänar det. Förtjänar lyckan som vi kan ge varandra. 

 

 

 

 

Jag vill tro på ödet. Att allt händer av en orsak. Så är det nog precis just nu. 

Det senaste året har varit kaos, rent känslomässigt. Det har varit som den värsta berg- och dalbanan jag någonsin åkt. Inte har jag bara åkt den en gång heller, nej nej, jag har tagit mig en hel drös med turer. Fram och tillbaka. Upp och ned. Till jag tillsist bara kräkts ur mig allt. Har fallit till marken i ren orkeslöshet. Alla energitjuvar har slitit och dragit tills det inte funnits mycket kvar. Fast det har varit mitt fel också. För det går att göra sig av med tjuvar. De går att låsa in dem långt långt bort och kasta bort nyckeln. Men något har gjort att jag inte lyckats med det. 

Men just nu känner jag mig fri. Jag känner att batterierna håller på att laddas upp. Jag har inte en massa bovar i mitt liv. De som är i mitt liv är människor som jag har valt ska vara där, det är personer som ger mig kraft och styrka.

 

De där människorna som kommit och gått i mitt liv, de som vilselett mig och gjort mig alldeles snurrig. De har ändå lärt mig en massa viktiga saker. 

För det första, att alltid sätta mig själv först! Vilket jag många gånger gjort, men av helt fel anledningar och på helt fel sätt. Egoism är inte samma sak som att bry sig om sig själv. Att vara en god människa och att ta hand om sig själv och sätta sina behov i första rummet, utan att såra någon. Det är vad jag lärt mig. 

Efter den hårda smällen i mitten på december, då insåg jag hur jag inte vill vara. Och hur jag inte vill framstå. 

Efter alla slag jag fått (mentala) så vet jag hur man undviker dem. Jag kan ducka, hoppa åt sidan, men jag kan också bara backa. Vända ryggen emot och gå min väg. 

Utan alla de där människorna som fått alldeles för många av mina tårar, så hade jag aldrig lärt mig att vara stark. Jag hade aldrig lärt mig att älska mig själv på riktigt, utan egoism. 

Att älska sig själv, gör att man kan ge en himla massa tillbaka. Vilket jag nu vill göra. 

 

Det har klivit in en helt underbar människa i mitt liv. Väldigt oväntat och jag var motsträvig till det från början. Vad hade hon att erbjuda mig liksom? Jag kände inte ens att energin fanns till att lära känna någon. 
Men så stod hon bara där helt plötsligt. Jag skrattade nervöst och hade diskvatten över hela händerna och sa att jag inte kunde ge henne en kram, men hon gav mig en varm kram ändå. 

Hela den helgen var underbar. Hon slog ner som en jäkla blixt i mitt liv. Med en massa energi, lycka och skratt. 

Sen dess har jag varit fast! Jag tänker på henne konstant, saknar henne, drömmer om henne. Så fort jag hör hennes röst så blir jag alldeles varm i kroppen. 

Ibland bara vet man, när något är början på något riktigt bra. Då känns det, i hela kroppen. 

Det är som pirrande vårkänslor. Det finns inte någon eller något som kan ta bort vad jag känner just nu. Längtan och lycka. 

Och om 50 timmar får jag träffa världens mest underbara människa igen. Jag ska ta vara på varje liten sekund med henne. Jag ska lyssna varsamt när hon pratar, jag ska dra in hennes doft med djupa andetag, jag ska hålla hennes hand hårt, jag ska kyssa hennes läppar ömt. 

 

Så tack alla idioter för att ni visade er vara just idioter! 

So long suckers. 

Då var det klart. Jag ska flytta till en ny lägenhet. Jag har inte berättat anledningen för så många. Men jag kan ju erkänna det nu, jag blev vräkt. Men vänta lite! Inte för att jag betedde mig dåligt. Nej för det har jag inte gjort. Jag har alltid ansett mig själv vara väldigt skötsam. Men när hyresvärden till och med klagar på att man sitter och skrattar en onsdag kl 21:30 på kvällen, ja då lutar det mer åt att han har problem, än att jag har det. Han har helt enkelt bestämt sig för att ogilla mig. Vilket är trist. Då jag inte gör så direkt mycket väsen av mig. Jag betalar alltid hyran i tid och är trevlig mot de andra grannarna. Men, det är dags för en ny era nu. 

Lägenheten jag har hittat är mindre än min nuvarande, den nya är endast på 30 kvm. Men det som väger upp det är att den är väldigt billig, den ligger närmre stan och den är väldigt mysig. Så jag tror definitivt att jag kommer trivas där. Hon jag hyr av är dessutom otroligt trevlig. 

 

Det är väldigt mycket som händer just nu. För det första så försöker jag jobba så mycket jag bara kan, för snart blir det Göteborg i en hel vecka. Jag längtar så himla mycket! När jag kommer hem från Göteborg så är det otroligt mycket som måste fixas. Eftersom lägenheten jag ska flytta till är mycket mindre, så kommer jag att magasinera en hel del saker som inte kommer att få plats. Plus att inflytten till den är i slutet på maj och utflytten härifrån är slutet på april. Men det där praktiska kommer att ordna sig. Jag kommer få bo hos Sara medan jag väntar på inflytten till nya lägenheten. Min lilla blatte-sked. 

En utomlandsresa har jag förhoppningsvis att se fram emot också. Har sagt så länge nu att jag vill åka. Men nu med rätt resesällskap så ska det nog gå i lås. 

 

Så, fullt ös medvetslös! 

Jag mår bra och är glad. Nästa vecka ska jag och Sandra dessutom ha vår första officiella dejt. Spännande. 

 

 

Nu var det riktigt längesen jag skrev senast. 

Mycket har hänt på den senaste tiden. Det har varit både lycka och olycka. Det har varit falskspel och galenskap. Det har varit fest, dans, alkohol och massa mys.

Helgen var i alla fall riktigt bra! Festat med alla underbara vänner. Hade mysigt sällskap med tända ljus och film.

Så det finns inte direkt mycket att klaga på.

 

Nu peppar jag inför kommande månader! Jag, Chokko och Sara bestämde att vi inte kommer åka till Tyskland. Det blir för stressigt i och med att jag kommer flytta sista april. Och L beach-festivalen är näst sista veckan i april. Så nej, det slopades. I stället har vi bestämt oss för att åka till London. Det kommer bli av! Tycker inte om när man planerar saker och så blir det inte så. 

Men först är det Göteborg som gäller, förra gången gick det ju inte så bra. Jag skulle åkt dit. Men kraschade. Alltså mentalt, inte på något annat sätt. Men det kan vara ack så jobbigt. Fick ställa in hela helgen. 

Nu ska jag i alla fall göra ett nytt försök! Denna gång blir jag borta en hel vecka. Har tagit på mig extrapass på jobbet och så, så att det inte ska påverka lönen för mycket att jag är borta så pass länge. Så det ska inte vara någon fara. Denna gång är jag riktigt pepp faktiskt. Blir ev en roadtrip ner till Skåne under den veckan också. Spännande! 

 

Så ja, nu är det full fart på jobbet, blir inte så mycket tid för annat. Men för en gångs skull har jag ingen jobbångest alls. Kan bero på att jag får vara på bästa flödet! 

 

Vilket trist och informativt inlägg detta blev. Kanske blir roligare en annan dag! 

 

 

 

Igår fick jag höra att jag skulle vara egofixerad. Det var en så kallad "vän" som sa det. Om någon främling skulle säga det så skulle jag väl inte bry mig direkt, men när denna personen sa det endast i syfte att förstöra relationen mellan mig och en annan person. Då blir jag inte direkt glad. 

 

Överlag så är det svenska samhället väldigt grått och trist. De som sticker ut måste puttas tillbaka in igen. Det är inte okej att visa sig starkare, bättre eller vackrare än andra. Jag ser mig inte som bättre än någon annan. Abolut inte. Men jag är stolt över den personen som jag är, och det har jag sagt förut med. Jag tycker om mitt utseende och har inga problem med att uttrycka det. Jag fotar gärna mig själv. För jag tycker om att se bilder på mig själv. Det ger mig en liten kick, och jag kan vara nöjd över vem jag är. Om min självkänsla skulle svikta, då kan jag titta mig i spegeln och genom mitt utseende höja upp mig lite grann. Vilket borde vara otroligt bra! Men i Sverige får man inte hävda sig. Här ska vi gå runt som små möss och helst inte tala för högt. 

Jag är så otroligt less på det. Jag vill att alla ska kunna vara precis som de är. Jag vill se stolta människor vandra på gatorna. Stolta över prestationer och utseende. Alla är vackra på sina vis Alla är bra på sina vis. Och alla är starka på sina vis. 

 

Stå upp för er själva och var stolta! 

 

God dag mina vänner. 

Det blev en turbulent kväll igår. Fast jag vill inte vara otacksam. För jag hade det bra också. Riktigt bra. 

Kvällen började lite stressigt när jag insåg att jag hade 20 minuter på mig att sminka mig innan jag var tvungen att ta bussen ner till tågstationen. Men jag lyckades fixa mig på den korta tiden. Sen tog jag tåget till Eskilstuna. 

Lyckades med hjälp av gps, och att endast fråga en person om vägen, att hitta hem till Malin och Kajsa. De bodde i en jättefin lägenhet! Nästan så man blev lite avundsjuk faktiskt. De var fina värdar och hade fixat med god bål och snacks. Vi blev ett riktigt trevligt gäng. Sjöng sing star, spelade Jag har aldrig och skrattade en massa. 

Sen blev det dags att dra ner till krogen, det var nyöppning för en gayklubb på Filial. Lokalen var liten och Mathias Holmgren var inte en speciellt duktig DJ, han bör nog sjunga i stället för att snurra skivor kan man tycka. Men gay-ikon som han är, så är det klart att gayklubbarna bokar honom. 

Det dansades och dracks cider. Träffade sköna människor. Dock träffade jag en person som alltid lockar fram alla de där känslorna som jag försöker trycka undan. Så det blev en del gråt. Tyvärr. Jag borde förstått att det skulle bli så redan innan. Men, så är livet. Man kan inte vara glad hela tiden. Och jag hoppas att hon hade en trevlig kväll trots vårt lilla toa-samtal. Jag hade i alla fall överlag en väldigt bra kväll, fast jag igår bara ville dränka mig i sorger. 

Ja juste, ödets ironi också; När jag går ut och ska röka och lugna ner mig lite, så ramlar det ner en stor klump av blötsnö rakt över mig! Jag blir jätteblöt och kall. Men det skrattade jag mest åt sen. För det var så typiskt. 

Efter krogen promenerade jag och Twiggie hem till henne. Drack te, pratade om "hen" och "shim" och mös med katter och hund. Sen slocknade jag och vaknade inte förrän hennes larm ringde halv 10 på morgonen.

Jag tog mig en promenad in till stan, käkade lite lunch för mig själv och åkte sen hem till Västerås igen.

 

Nu ligger jag på soffan och försöker samla energi för ikväll. Då blir det födelsedagsfest för Jessi. Hipp hipp hurra! 

Så jag ska hem till Lisa och för-förfesta lite först innan vi drar till Jessi och Jennie. Ser fram emot ikväll i alla fall. Kommer nog bli riktigt kul. Och så ska vi ut på BMB också! Jag har inte varit där på kanske 2-3 månader..!  Nu har de ju öppet till 3 också. Kul. 
Men måste försöka hålla mig lite lugn, för imorgon kommer lillasyster hit och har lite syster mys! Blir nog bio och sådär. Sen är det jobb tre dagar och efter det blir det Göteborg och sedan hem till Monika. Fullt upp!

 

Trots att jag var ledsen igår, så måste jag säga att jag har ett bra liv. Underbara vänner och bästa familjen.

 

Puss och gos på er alla där ute. Nu ska jag fortsätta energi-samlingen! 

 

 

 

God morgon tänkte jag säga, men det var ju lite fel. Dock har den här dagen blivit lite konstig. 

Jag vaknade vid kl 6 imorse, en stund senare så vaknade barnet, då var det dags att promenera hemåt. 

Känner mig lite som en vampyr, kommer hem till Hanna när J har somnat och går hem igen när han har vaknat. 

Blivit en riktig nattuggla. 

När jag kom hem imorse så satt jag och mös med lite kex och ost och kikade på serier. Perfekt söndagsmorgon. 

Sen blev det att sova en stund mellan 12-16. Jag drömde en så himla hemsk dröm! Jag hade varit och kikat på en ny lägenhet, som var ett riktigt renoveringsobjekt, men jag skulle ha lägenheten ändå. Jag hade en jättestor balkong, och var så glad över det. Men den höll på att renoveras, så först gick jag ut en liten bit på den, då föll hela golvet ner. Och jag tänkte att där får jag inte gå ut igen. Men på något konstigt sätt så gick jag ut där igen. För då var det som ett vitt skynke som de spänt upp där bara. Och jag bara kände hur jag föll rakt igenom, och tänkte att; fan vad dumt det här var! För lägenheten låg på 10:e våningen. Så jag dog omedelbart när jag slog i marken. Såg min döda kropp utifrån, och hur ambulansmännen kom rusandes, men det var inget de kunde göra. 

Usch!! Vaknade verkligen upp helt svettig med en massa ångest. Ryser fortfarande när jag tänker på det. Så himla hemskt. 

 

Resten av kvällen verkar bli ganska trist. Skulle egentligen hem till en kompis och mysa ner mig på hennes soffa och kolla film och äta gott. Men så blev det visst inte.. 

Så det blir nog att städa här hemma lite grann. Sen kanske det går någon film på tv. 

Imorgon börjar jag jobba igen efter att ha varit hemma en och en halv vecka. Ska bli skönt att komma in i rutin igen! Verkligen. Ska försöka jobba så mycket jag bara kan nu. 

Jag ser fram emot helgen också. Kommer bli laddat med fest! 

 

Nej, göra något nu innan jag blir tokig!