honochhennes

En av mina nära vänner genomgår en liknande situation som mig just nu. Hon frågade mig hur lång tid det tar innan det går över. Ärligt talat så vet jag inte. Det har gått 82 dagar för mig nu. Vissa dagar är helt okej, vissa dagar är underbara och vissa är total misär. Men det måste väl vara någon slags balans. Jag är åtminstone glad över att det faktiskt finns bra dagar. I början gjorde det inte det. Då var allt bara hemskt. Nu kan jag vid vissa tillfällen njuta av mitt liv. Men mina känslor är som en berg- och dalbana. Det är därför jag ena dagen kan skriva så himla glatt, för att nästa dag verkligen hata allt. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att skriva om både det bra och det dåliga. Även om det kan pendla snabbt. För när jag om några år går tillbaka och läser igenom min blogg, så kan jag se att jag inte bara mådde dåligt under denna period. Jag kan vara glad över att jag hade bra stunder med.

 

Tyvärr vaknade jag med ångestklumpen i magen idag. Ensamheten slog mig i ansiktet. Jag visste att ljudet ifrån köket bara var Izabell. Det var inte från min vackra flickvän som skulle överaska med frukost på sängen. Nej, det var bara Izabell som värmde sin gröt. Det sved i ögonen och klumpen ville spränga mitt bröst i tusen bitar. Den växte sig större och jag fick svårt att andas. Jag ville skrika rakt ut. Skrika ur mig all ångest. Men jag låg där i tystnad. Zoe kröp upp och spann på min bröst. Ri flyttade sig närmre. Men inte ens kärleken från dem kändes bra.

82 jävla dagar av smärta. Det har snart gått tre månader. Det är helt sjukt! Tiden har gått så snabbt. Vi lovade att alltid vara varandras. Vad hände med det löftet?

Hur låter jag livet gå vidare? Hur kan det ens gå vidare? Känns omöjligt. Omöjligt att sluta älska. Jag vill stänga av. Sluta bli berörd. Men varje gång jag ser en bild på henne med ett leende så krossas mitt hjärta. Hon lever livet medan jag ligger nedbruten i ångest.

Jag kan aldrig någonsin stänga av. Jag kan glömma lite för stunden. Men aldrig stänga av helt. Så fort jag ser ett lyckligt par, en gravid kvinna, eller två nyförälskade personer, så slungas jag tillbaka till mitt svarta hål. Då ser jag allt som jag saknar.

Det tar såklart absolut hårdast att jag förlorat mitt livs kärlek. Men det som kommer väldigt nära den smärtan är förlusten av allt som vi förmodligen skulle gått igenom i år. Se den där växande magen. Känna första sparken. Det var så jävla nära. Närmre än jag någonsin varit i hela mitt liv. Och nu är det så långt bort!

Jag måste hitta tilliten igen, våga lita på en annan människa, hitta den där personen som kompletterar mig, gå igenom saker. Det kan ju ta flera år!

Från att sitta och planera barn, bröllop, framtid. Till att stå på ruta ett. Att börja om. Det är det jobbigaste och svåraste. Hur fan börjar jag ens om? När jag redan hade precis den personen jag ville dela resten av livet med. Hur ska någon ens kunna komma i närheten av att lyckas få lika mycket av mitt hjärta som hon fick?

Livet känns omöjligt. Jag saknar så otroligt mycket. Mitt hjärta går itu.

 

Det jävliga är att livet måste gå vidare ändå. Vilket känns sjukt. När det gått 820 dagar kommer det fortfarande göra ont. När det gått 8200 dagar kommer jag fortfarande sakna henne. När jag om ca 18200 dagar ligger på min dödsbädd så kommer det fortfarande vara hennes hand jag önskar att jag hade i min.

Hemma igen efter ett awesome dygn i Eskilstuna! Skulle ge dygnet fem av fem toasters, om det inte vore för lite drama som dök upp i slutet av kvällen. Idag är jag dock glad, något bakis, men glad.

Nu är bästa vännen här, så ska umgås med henne.

Idag fick jag en rejäl påminnelse. Jag mötte en av mina "demoner". Jag mindes hur vissa saker verkligen skadat mig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sårad på det där viset. Men för tre månader sen blev jag det. Jag blev hånad och spottar på. Visst. Jag hade gjort en del fel. Men det där sveket. Att medvetet håna mig i min närvaro. Aldrig har jag blivit så förnedrad i hela mitt liv. 

Den senaste tiden har jag glömt vad som hände. Jag ser mina misstag, men förskönar allt det andra. Jag tar ansvar för mina handlingar. Och rycker på axlarna åt det som gjorde mig illa. 

Att se en av orsakerna till mitt nederlag. Det fick mig att komma ihåg allt förakt. Känslan av att vara värdelös. 

 

Allt är bara så fel. 

Låt mig vara ifred! Vaknade upp med klumpen i halsen igen. Bränande tårar mot mina kinder. Hjärtesorg. Åh snälla låt mig vara, jag vill inte gå igenom detta ännu en gång. Trodde att jag tagit mig igenom det allra värsta. Men det är tillbaka med full kraft. Saknaden som gör ont i varje cell. Solen lyser, men jag vill bara gå tillbaka till sängen. Jag orkar inte detta mer. Hur kunde kärleken bara dö? Ska jag behöva älta det om och om igen. När ska jag förstå? Jag ser det dåliga som var i förhållanden. Men det bra har ändå övertag. Alla otroligt fina minnen. Personen jag skulle skaffa barn med. Snart skulle vi med spänd förväntan sitta och vänta på om det tagit. Känslan av att titta på stickan och se att vi skulle bli mammor. Jag skulle ge upp allt för det.

När äkta kärlek dyker upp så går det banne mig inte bara att vända ryggen mot. Jag önskar ibland att jag med bara kunde stänga av. Inte känna någonting alls. Men jag känner. Jag lever, känner, älskar. Viktigast av allt är väl att jag bearbetar. Någon dag tar väl smärtan slut? Jag ska väl inte behöva vakna upp ledsen varje morgon?

Det känns dock helt omöjligt att jag med hela mitt hjärta ska lyckas älska någon annan en dag. Det går inte! För ingen är ju S. Vilket är bra såklart. Jag ska ju inte söka efter någon som är så lik henne som möjligt. Men ingen kommer kunna få mig att känna såhär. Aldrig kommer jag kunna älska helhjärtat igen. Jag är 27 år snart. Jag fann min andra hälft. Min perfekta soulmate. Personen jag var menad att spendera varje dag av mitt liv med. Det finns en mening med livet och jag tror att det är att uppnå lycka. Inte göra en massa saker för andra eller för världen. Utan att göra rätt för sig själv. Hitta sin plats. Vad i helvete gör man om man redan varit där? Om man redan känner att man älskar helhjärtat och skulle ge sitt liv för en annan människa.

Jag kan finna lycka i mina vänner, min familj, djuren, mitt hem.

 

..Men det kommer aldrig räcka.

Tji fick jag för att jag trodde att detta skulle bli en lugn dag. Detta har varit en av de värsta dagarna på länge, känslomässigt sett.

Jag skulle packa tomatpuré, och till och med då började jag gråta. Jag tänkte på alla gånger jag och S åkt och storhandlat. När vi bodde i vår lila lägenhet och åkte till coop forum. När vi kom hem och insåg att det inte fick plats i kylen. För vi hade helt sjukt liten kyl! Såna där vardagliga saker liksom.

Idag har jag saknat min "flickvän"  något enormt. Att bara kunna smsa henne och skriva att hon är världens bästa flickvän. Att få älska henne fullt ut med hela mitt hjärta. Överösa henne med komplimanger och visa att jag tycker att hon är värld all kärlek i världen. Det har jag saknat idag.

Jag har tänkt, tänkt och tänkt. På allt som varit. Både under tiden vi var tillsammans och nu efteråt.

Jag är jättenervös över att åka till Göteborg nästa helg. Då ska jag vara i Kållered. Minns alla soliga dagar där förra året. När vi bara satt och skrattade tillsammans. Lagade god mat. Såg massa filmer. När S köpte en säng som vi fraktade hem på biltakaket. Känslan av hennes hand i min. De där läpparna som jag aldrig någonsin kunde få nog av. Det var i Kållered hon överaskade mig, när jag trodde jag skulle träffa henne senare på dagen. Men så dök hon plötsligt upp hemma hos Kim och Betty. Vi båda blev helt skakis av nervositet. Jag kunde verkligen inte sluta le. Hon gav mig en känsla som ingen gett mig tidigare. Trots att vi då knappt kände varandra egentligen. Men hon tog mig verkligen med storm. Hon fick mig att känna sån där stark passionerad, äkta kärlek! En kärlek jag önskar att jag hade fått uppleva till dagen jag dör. Med henne var jag verkligen lycklig. Hon gav mitt liv en verklig mening. Jag såg så himla mycket framtid.

Idag har jag tänkt på allt jag inte har längre. Allt fantastiskt jag hade. Som jag vill ha. Men som är borta.

Jag saknar min flickvän. Mer än ord kan beskriva.

Jag älskar henne så mycket.

Bestämde mig för att kliva upp lite tidigare än vanligt idag. Promenerade bort till solstudion och avnjöt en skön solning. Tog en isglass i solskenet och promenerade sen hemåt.

Nu är det dags att börja tagga jobb. Idag känns det helt okej i knopp och kropp. Känner mig ganska lugn. Fast det är en hel del tankar som flyger runt i huvudet. Jag om någon kan tyvärr inte bara stänga av. Det vore skönt. Men det är nog bra att bearbeta.

Jag tror att jag är lugnare nu för jag har äntligen lyckats släppa så mycket ilska som jag kände innan. Det negativa med att släppa ilskan är att saknaden blev större.

 

Du är fin.

Jag andas i ditt tomrum. Stressat, ensamt och ledset. Saknar alla stunder med dig. Att det kan göra så ont i hela kroppen när man känner hjärtesorg. Jag vrids ut och in. Allt är så himla påtagligt. Jag försöker blunda fantisera ihop andra tankar. Så fort jag är på god väg så dyker ditt ansikte upp. Jag kan inte förstå att det enda godmorgon jag kan ge dig är via ett ynkligt sms. När allt jag någonsin velat är att vakna bredvid dig varje morgon och få titta dig djupt i ögonen och överösa dig med kärlek. Är det verkligen sant att allt det där är över för alltid? Hur lång tid ska det ta innan min hjärna kan förstå det? Vissa dagar vill jag fortfarande inte kliva upp ur sängen, men jag gör det för att jag måste. För att jag har ett liv att sköta, oavsett om du är i det eller inte.

Men det är jobbigt. Jag har aldrig någonsin känt sån enorm saknad innan. Hela jag skriker.

 

Jag älskar någon jag borde släppa taget om. Men när hjärtat vägrar, då är det inte så enkelt.

Idag är det 75 dagar..

Att få ha den där personen tätt intill och säga de där tre orden. Magiskt. Jag vill kanske inte känna att det känns bra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde det. För en liten stund så kändes allt som förr. Det var som att inget hade förändrats. Som att det var vi mot världen igen. Som att planerna fortfarande fanns kvar. Att barn och familj stod runt hörnet. Jag skrattade sådär lyckligt igen. Sånt skratt bara hon kan framkalla.

Jag får en klump i magen när jag slungas tillbaka till verkligheten och inser att det bara var en stund av ingivelse. Att de tre orden sägs av en helt annan anledning nu för tiden. De betyder inte framtid, barn och kärlek. Utan bara vänskap. Det hugger till i mitt bröst. För i mitt hjärta så kan jag inte riktigt gå vidare. Jag är livrädd för dagen då hon står där med någon annan. Någon som kommer få allt jag ansåg vara mitt. Det går inte att äga, men i hjärtat kan man ha personer som man vägrar ge upp.

 

Jag vill något som är en omöjlighet. Hela mitt liv kommer spenderas på ett helt annat sätt än vad jag vill. Det känns. Som fan.

Äntligen internet igen. Var världens schystaste kille som kom hit förut idag och gav mig en router. Alltså gav! Ville inte ha något för det. Det finns tydligen snälla människor.

 

Helgen har varit totalt awesome!

I fredags satte jag, Izabell och Andreas oss på bussen mot Stockholm. Pimplade vin och taggade ordentligt inför kryssningen. Mötte upp mina systar på terminalen. Så fort vi klev på så stängde jag av min mobil, kände att jag bara ville vara där och då i stunden. Vi hade verkligen ett superroligt dygn. Dansade, skrattade, träffade roliga människor. Jag var dock inte sä jäkla kaxig på morgonen dagen efter, alla orkade upp till frukosten. Men jag klarade inte av det. Blev lite för mycket av det goda.

Sen åkte vi hem och taggade om. Frida och Mathias kom över och vi spelade spel och drack. Vid halv 2 var jag jättetaggad på BMB. Så vi drog ner dit och dansade så mycket vid strippstången att jag idag har träningsvärk.

Kan säga att imorgon kommer jag banne mig sova så mycket jag bara kan. Är så galet sliten nu. Dricka vatten och sova är nog enda medicinen för detta.

Denna helg kommer jag kunna leva länge på!

 

 

Idag klev jag upp jättetidigt. Trodde att jag skulle åka till Eskilstuna. Men planerna ändrades. Så det blev bara en tripp ner till centralen, sen hem igen. Köpte med mig god frukost och gjorde kaffelatte. Gott!

Så nu kan den här dagen starta ordentligt. Har en massa saker jag ska uträtta idag. Bleka håret, städa, tvätta, handla inför imorrn och lördag, få upp gardinstången och mycket mer. Så det kommer nog vara fullt upp hela dagen. Men ikväll ska jag bara sjunka ner på soffan med ett glas vin och njuta av att helgen kan börja. Efter förra veckans tråkiga helg så ser jag verkligen fram emot att ha några riktigt roliga dagar.

 

Kan nog inte säga nog många gånger hur lyckligt lottad jag är över att bo med världens bästa Izabell! Det kommer något bra ur allt, hade inte livet tagit den vändningen den tog så hade våra vägar kanske aldrig korsats.

 

Jag bara kände hur jäkla trött jag var efter jobbet, hur all ork runnit ut. Så får jag ett sms av Izabell där hon skrev att hon hade en överaskning åt mig. Spännande tänkte jag! Undra vad det kunde vara..
Så när jag kom hem hade hon lagat middag till mig. Hur gulligt var inte det då? Superglad blev jag. Fick äta nått riktigt gott i stället för min jäkla ravioli eller nudlar. Alla borde ha lyxen att ha en så snäll och rar sambo.

Nu kan jag somna nöjd och glad och peppa inför ett hårt gympass imorgonbitti.

Kvällen blev inte riktigt som planerad. Men mysig blev den ändå!

Jag och fina Izabell mös ner oss på soffan med djuren och kikade på filmer. Tror vi båda nästan ryckt av oss allt hår i ren frustration och äckelkänslor. Sjukt vidrig film vi såg!

Strax är det dags för min nyblivna nattradition, nämligen att lägga mig på sängen och lyssna på radio. Ja har man ingen smartphone så får man ta det man har. Vanan är ju inne att alltid kolla facebook eller insta innan jag ska sova. Så jag kan inte bara lägga mig på sängen och somna, just därför har radion fått bli substitut till de andra. Men det är rätt mysigt och lugnande ändå.

 

Dags för sängen så jag orkar jobb imorgon!

 

Känner mig helt isolerad! De ska måla fasaderna på huset och har nu satt plast för fönstrena på båda sidorna, går inte ens att öppna balkongdörren. Och plasten är ju inte genomskinlig heller.. Snacka om att känna sig instängd. Skulle kunna köra en liten mini big brother här inne. Haha.

 

Idag är det en sån där skön ledig dag! Jag ska strax ta tag i att städa i ordning mitt sovrum som fått vara avlastningsplats åt en massa grejer jag inte vet vart jag ska göra av. Men dags attt få ner en massa i förrådet och få ett beboligt sovrum igen.

Lite senare så kommer världens bästa Emma hit som jag inte träffat på en hel vecka! Så då ska vi ta igen lite tid.

 

Imorgon är det jobb, torsdag ska jag träffa Chokko. På fredag åker jag på kryssning och får träffa mina fina systrar igen! Och på lördag blir det lite fest här hemma. Fira in mitt vardagsrum, som dock inte är helt klar, men det får gå ändå. Samt ta en skål för att jag har en så fin sambo.

Bra vecka ändå!

Om jag bara tar en dag i taget så kommer nog saker och ting bli bra tillslut. Jag måste sluta att bara se vilka vänner osv som jag inte har. Och fokusera på de fina människorna jag faktiskt har i mitt liv.

 

Försvinn och kom aldrig mer tillbaka. Är det så det är nu?

Jag släpper greppet om din hand. Tänker inte se in i dina bruna ögon någonsin igen.

Jag förlorade mig själv i dig. I godheten föddes rädsla.

Rädslan att tappa allt vett och sanns.

Du bet dig hårt i läppen för att kväva orden du var för stolt för att säga.

Jag slet sönder varje vackert ord du någonsin skrivit till mig.

Aldrig mer.

Törs du verkligen säga det?

Utan att ångra dig dagen efter.

Varje droppe vin är berusande och låter mig sakta glömma.

Snälla älskling, skrik så högt du bara kan. Låt mig höra orden eka genom ruset i mitt huvud.

Natten är som mörkast där stjärnorna lyser som klarast.

Jag ser sorgen i din själ. Men varför gråter du inte?

Aldrig.

Jag brakar rakt igenom betong. Springer inte till utan från.

Men varför rusar du aldrig ikapp mig?

Du stirrar ner i marken, alldeles för rädd för att någonsin titta upp igen.

Jag är vinden.

Du är orörlig mark.

Ljug för mig älskling. Om du inte kan skrika, så viska vackra ord i stället.

Dina läppar rör sig stillsamt.

 

 

 

 

Att vara vän med ett ex, går det ens i praktiken?

Det går för mig och Emma. Men hur lång tid tog det inte att vara där vi är idag? Vi gjorde slut sommaren 2011. 1½ år senare så fungerade det att vara vänner. Då kunde vi till och med vara fysiska med varandra utan att någon av oss kände nått.

När det tar slut så måste alla sår få läka. Alla känslor måste få ebba ut. Jag är definitivt inte där än. Hur mycket jag än försöker intala mig själv om att jag inte är kär längre så vet jag ju att jag är det. Jag är helt galet kär än. De där känslorna försvinner inte bara.

Jag kanske kommer kunna vara vän med S. Men det kommer vara på hennes vilkor, och på min bekostnad. Jag blir glad över att ha kontakt med henne igen. Att vi kan skriva utan att det blir bråk. Men jag blir samtidigt lika ledsen. För det finns så mycket jag vill säga, som jag aldrig någonsin skulle kunna säga. En sån frustration över hur hon så lättsamt kan lyssna när jag berättar om saker som jag gör nu för tiden, som inte har något med henne att göra. Hur hon kan klara av att höra det. Medan jag skulle falla samman totalt om hon sa samma sak till mig. Jag tål inte att höra om vad hon gör med andra människor. Mitt hjärta brister av bara tanken. Jag vill inte tänka på att hennes läppar rör vid andras, att hennes händer smeker någon annans kropp. Det får hela mitt inre att geggas ihop till en svart massa som jag bara vill spy ur mig. Jag kvävs av tankarna som kommer upp i mitt huvud. Hon var ju nyss min. Jag trodde aldrig att någon av oss skulle röra någon annan igen. Jag trodde att vi var helt och hållet varandras.

Kan jag vara hennes vän? Om jag blir van vid att ha henne i mitt liv igen. Och så träffar hon någon ny, vad gör jag då? Vad kommer hända? Kommer jag få börja från noll i mitt sorgearbete då? För det blir som att jag förlorar henne en gång till. Jag kommer inte kunna umgås med henne och hennes nya, men om jag ska vara hennes vän så måste jag ju kunna finnas där fullt ut. Det kommer nog inte gå.

 

Jag har ont i magen. Tårarna svider i mina ögon igen. Jag vill inte falla samman om och om. Det gör för ont. Det är för jobbigt.

Varför kunde jag inte få vara lycklig med hon jag ville dela resten av mitt liv med?
Varför var hon tvungen att försvinna?

Vissa dagar förstår jag inte hur fan jag ska kunna leva utan min flickvän resten av detta liv. Jag saknar henne för mycket.
Är detta verkligen mitt liv? Jag bor i en lägenhet, med en inneboende och mina två djur.

När jag egentligen skulle bott här med min fästmö som jag snart skulle haft barn med.

Va? Vad fan hände egentligen.

Jag vill spola tillbaka tiden. Jag vill göra om allt. Göra rätt.

 

Fan..

Under året som vi var tillsammans så gjorde vi alla de där sakerna som man vanligtvis gör under ett år. Så detta år kommer bli tufft. Saker jag måste ta mig igenom. Små och stora saker. Jag ska lyckas. Men klart det kommer ta emot vissa dagar. Vissa speciella tillfällen. Allt var med dig.

Ikväll ser jag på ESC. Förra året var vi hos min syster och spenderade kvällen där. Hade det supermysigt och var alldeles nykära. Klart det är jobbigt att påminnas.

Jag ska på spring pride, west pride, summerburst, bråvalla. Alla de sakerna gjorde vi.

Jag fyller år i sommar, då förlovade vi oss.

Vi firade jul och nyår tillsammans.

Det kommer ta emot. Varje högtid. Varje sak jag i år kommer göra med helt andra människor. Mitt hjärta är fortfarande krossat efter oss. Jag vet att det kommer att komma ännu fler tårar. Speciellt den 7 juli och 9 juli. Förhoppningsvis är inte julen alldeles förstörd. För det är ändå 7 månader kvar till dess. Vem vet vart jag är då. Kanske jag ringer någon på kvällen på julafton och berättar om allt fint jag fått. Någon som inte är du. Jag hoppas att mitt hjärta ska kunna vandra vidare på något vis.

Jag vet att min liv är menat att vara på ett annat sätt än vad jag trott.

Ibland vill jag ta vår gästbok och slita sönder den. Skrika, och gråta. Och ha någon powerballad i bakgrunden. Som i en hemsk sorglig film. Varje sida påminner mig om oss. "Ni är ett så fint par". "Ta hand om varandra". "Bästa värdparet". Osv osv.

Ja, ni trodde alla på oss. Jag vet det. Jag vet att alla mina vänner såg vilken lyckligare och mer harmonisk människa jag blev med henne. Jag vet att ni trodde att jag skulle ta med mig hennes hjärta i graven. Att jag skulle begravas med hennes ring på mitt finger. Jag trodde det också. Av hela mitt hjärta. Ibland tror mitt hjärta det fortfarande. Det är liksom kvar i det förflutna och vandrar vilset vissa dagar. Det skriker efter sin andra hälft. Då hugger det till i hela mig. Jag faller ner på knä och slår handflatorna blodiga i grusad betong. Det svider och jag tvivlar på om jag ska kunna ta mig upp igen. Men gång på gång så torkar jag bort gruskornen ur händerna och reser mig åter. Som en fenix ur askan.

 

Jag vet att jag måste leva för Mig nu.

 

Nu är det sån där schitzofreni igen. Nej skämt och sido, men idag känns det bättre igen. Igår var jag lite ledsen. Men sen vaknar jag till en ny dag och jag peppar mig själv med massa roliga saker.
Bokade kryssningen igår som jag, mina systrar och Andreas ska åka på nästa helg. Kommer bli superroligt.

Jag och Leena försöker planera en liten husbilssemester också. Ska fråga mina föräldrar om de kan släppa sin pärla för några dagar. Så ska jag, Leena och barnen åka iväg och bara vara. Grilla, bada och snacka skit i solnedgången. Underbart! Det finns ju så många fina platser att se i Sverige. Sitter just nu och kikar lite på Trosa. Vad jag minns så är det en mysig liten stad och trevligt havsbad där. Åh, jag vill bara åka iväg nu!

 

Glad över att ha fina människor i mitt liv.

 

Vissa dagar är svåra. När det regnar utanför fönstret. Ensamheten kryper tätt intill. Rädslan inför framtiden slår mig i ansiktet. Funderingar över vad som händer härnäst. Jag var exakt där jag ville. Hur vänder jag bara det ryggen och vandrar vidare till något annat, utan att känna något alls? Det verkar omöjligt. Jag går mot något helt okänt. Medan mitt livs kärlek står bakom mig. Men det finns inte en möjlighet att vända om heller. Det är som att någon står med en pistol riktad mot mig och skriker åt mig att fortsätta gå, för stannar jag så PANG! Men vandrar jag runt i blindo rakt fram så finns risken att jag ramlar rakt ned för ett stup i stället. Jag vet inte vad som är bäst. Vissa dagar tar förvirringen över. Min hjärna är glad, men mitt hjärta gråter. Det har gått 67 dagar sen vi slutade vara VI. Undra hur lång tid det tar för hjärtat att sluta känna. Vissa personer är det så enkelt att bara vända ryggen mot. Men det är så sjukt svårt när hela jag kan skrika av smärtan av att aldrig mer få röra vid personen jag trodde jag skulle få dela resten av mitt liv med. Alla planer som gick i krasch. Framtiden kändes så enkel. Så himla självklar. Varje kyss fick mitt hjärta att smälta. När jag höll hennes hand i min var jag alltid stolt. Vissa människor naglar sig fast och omfamnar hela ens själ, hon gjorde verkligen det, och gör det fortfarande. Illussionon av fästmön jag en gång hade sitter fast på näthinnan som ett gruskorn som vägrar försvinna. Hur mycket jag än gnuggar så blir det bara värre.

I mina drömmar på nätterna så omfamnar jag dig gång på gång. Då har allt detta bara varit ett test. Men jag vaknar varje morgon, ensam. Vandrar ut i vårt kök, tittar sporadiskt i vår kyl, sätter mig tungt ner på vår soffa, tittar mig omkring och inser att det inte är vårt, utan mitt. Allt som kommer framöver är mitt och delas aldrig någonsin igen med dig.

 

Att jag blev dumpad av mitt livs kärlek kommer vara en börda jag alltid kommer få bära på mina axlar, så länge jag lever.

 

 

 

Kul att min mobil inte går att använda längre. Och att den mobilen jag måste använda inte går att göra något annat än smsa och ringa med. Men det får gå. Kommer bli himla drygt utan musik hela dagen på jobbet bara. Jag är livrädd för att börja tänka! Försöker verkligen underhålla mig själv hela tiden!

Jag vet hur lycklig jag är. Ändå måste den där klumpen i magen dyka upp ibland. Jag vet verkligen vad jag har. Försöker påminna mig själv om det om och om igen, så jag inte glömmer det. Men så tvivlar jag då och då. Tvivlar på min egen styrka. Kan jag verkligen leva utan S? Jag får inte tänka så! Jag kan inte tänka så! Måste skärpa till mig. Håll tillbaka. Kasta bort negativa tankar. Den senaste veckan har varit underbar. Jag har verkligen levt igen. Får verkligen inte sumpa det. Se framåt. Alla roliga saker jag ska göra. Glöm inte! Åh vad svårt det kan vara. Men gå framåt, inte bakåt.

Grymt jobbat igår! Jag, Emma och Izabell hängde i vardagsrummet hela kvällen och en bit in på natten igår. Vi blev äntligen klara med tapetseringen och målandet. Vardagsrummet börjar verkligen ta form. Det är bara tvbänken som jag ska fixa i ordning idag. Och sen ska det upp lite saker på väggarna, men annars så. Nu är detta verkligen mitt hem! Eller ja, mitt och Izabells är det ju. Men det är verkligen inte mitt och S hem längre. Inte ett dugg. Det är så som Jag vill ha det. Inte en massa minnen från oss. Det är en tid jag kan lägga bakom mig på riktigt nu. Jag kan komma hem efter jobbet, komma in i vardagsrummet, titta mig omkring och se vad Jag har åstakommit. Jag är lycklig med Mitt liv. Hur Jag har det.

Det är bara jag som står på kontraktet på lägenheten, jag äger soffan och snart så kommer jag stå som ägare på djuren, S kommer att få träffa dem och ta ansvar för dem, men jag behöver inte vara rädd att de någon gång ska försvinna. Mitt liv känns så glädjefyllt. Jag har underbara vänner som verkligen berikar mitt liv, jag har ett jobb som ger bra lön, vill jag så finns det en famn att somna tryggt i.

Trygghet är viktigt, och det känner jag verkligen att jag har.

 

Nu ska jag äta lite lunch. Sen blir det att fixa undan alla tapetrester och få klart tvbänken.

 

 

Bara för att livet inte blev så som jag hade tänkt mig. Betyder det inte att livet är dåligt. Tvärt om.

Nu är jag inte inrutad i någon mall som ska efterföljas. Jag kan göra precis vad jag själv vill. Jag kan träffa vilka människor jag känner för, åka till de platser jag vill. Släppa loss och bara vara galen. Jag insåg nog inte hur mycket jag hade tappat bort mig själv. Jag var i ett förhållande jag ville. Absolut. Jag hade inte haft något emot att faktiskt skaffa barn, radhus och gifta mig med S. Men bara för att det var drömmen innan, så betyder det inte att drömmar kan ändras. Nu kan jag göra det jag vill för min egen skull. Jag växer starkare för varje dag som går. När tiden är rätt kommer hon stå framför mig, personen som jag kommer dela mitt liv med. Hon finns där ute, jag har bara inte funnit henne än.

Innan har jag varit så arg över allt som hänt. Känt mig övergiven. Men jag vet nu att jag behövde det här året. För att se vad som är viktigt i livet. Inte ta något förgivet. Behandla personer i min omgivning bra. Jag har gått igenom mycket. Nu vet jag exakt vad jag vill ha ut av ett förhållande, och jag vet hur jag vill vara mot den personen. Ibland måste man nog gå igenom en massa skit för att växa som människa.

Jag är verkligen den allra bästa versionen av mig själv nu.

 

Är så otroligt pepp! För jag har precis köpt min Bråvallabiljett. Ser fram emot att vara glad, full och dansa halva nätterna till sjukt bra band. Denna sommar kommer bli riktigt jäkla bra. Jag känner det på mig.

Har en massa grymma planer. Inleder sommaren med Göteborg och west pride. Sen blir det Stockholm och Summerburst, dagen efter är det Kentfest. Vila någon vecka, sen dra på Bråvalla. Efter det ska jag, Beatrix och Mikaela till västkusten. Såklart blir det även Sockholm pride. Emellan allt det där så kommer det bli roadtrips, sol, bad, grillkvällar umgänge med fina vänner. Satan så bra sommaren kommer att bli!

Otroligt lyckad kväll igår! Jag och Emma hade vår efterlängade trerätters middag. Firade så det stod härliga till! Åt och drack gott. Pratade, skrattade och bara mådde otroligt bra. Hon gör mig alltid glad ända in i själen. Finare människa får man leta länge efter. Släpper henne aldrig!

 

Idag har det också varit en väldigt bra dag. Andreas hämtade mig och så åkte vi iväg till Erikslund så jag kunde uträtta lite ärenden. När vi kom hem till mig så fixade jag i ordning i vardagsrummet så det går att befinna sig där igen. Sen så lagade vi och Izabell tacos och tittade på film. Supermysig kväll!

 

Djuren och Izabell har somnat nu, så jag borde nog också krypa ner och sova!