honochhennes

Varje morgon när jag vaknar är det som att en elefant sätter sig på mitt bröst. Jag kommer till medvetande och inser alltihop. Om och om igen. Jag hamnar i chockläge. Får svälja min gråt för att inte bryta samman totalt. Jag tänker på allt som slitits ifrån mig. Min framtid, mitt hjärta, mitt liv. Känns som att jag ska sluta andas. För det är sån enorm smärta i hela kroppen. Jag vrider mig i panik. Mina ögon svider. Min själ skrumpnar sönder.

Känner mig som en äcklig tvättsvamp som någon vrider ur, hårt. Så smutsig och äcklig stoppas jag gång på gång ner i avloppsvatten. Försöker andas mellan varven. Men det känns som att jag inte hinner. Finner en gnutta hopp varje gång jag lyfts upp ur spannen. Lika snabbt trycks jag under vatten igen. Mitt inre druknar av tårar som jag gång på gång sväljer.

Jag är livrädd för livet och vill inte öppna mina ögon på morgonen. Jag vill fortsätta blunda och låtsas som att jag ligger i rätt rum. Som att det bara är att sträcka ut en arm så är Hon där bredvid. Att jag när som helst kan flytta mig närmre och andas in doften från hennes hår. Att jag kan smaka på hennes läppar när jag vill. Röra mina fingrar över hennes vackra kropp.

Tillslut har jag intalat mig att det är sanningen, så jag öppnar försiktigt mina ögon. Slås av chocken. Varje gång. Det är som att jag verkligen ser mig själv utifrån, hur jag kastas, brutalt, tillbaka in i mitt liv.

 

Jag är tom. Ännu en gång är jag totalt tom. Detta är mitt liv. Hur stört och konstigt det än känns, så är detta mitt liv.

 

 

Jag blir så enormt jävla ledsen för våra djurs skull. Vi skaffade dem för att ge dem ett tryggt och varaktigt hem. När vi fick reda på att Ri redan bott i tre hem innan så sa vi att vi aldrig skulle utsätta honom för något sånt igen. Men det är just det vi gör nu. Djuren kommer att kastas mellan mitt och Sandras hem. Ri kommer aldrig någonsin kunna bli en trygg hund. Det gör mig så jävla ledsen! För detta är så själviskt. Saken är den att en av oss kan inte ha djuren på heltid heller. Vi kommer behöva hjälp med hundvakt mycket oftare nu också. Det gör verkligen ont i mig varje gång Ri sitter i ett hörn och skakar för att någon av oss höjer rösten. Att han sover otroligt dåligt om nätterna för han är så van vid att vi båda ligger i sängen. Han känner av att allt är fel. Jag vet inte om Zoe påverkas så mycket. Hon är ju en katt. Men jag vet att hon kommer påverkas om hon en gång i veckan ska behöva byta hem.

Detta är inte ett dugg rättvist mot dem, men det skulle aldrig i livet vara rätt att sälja Ri vidare heller.

Vi gjorde ett val båda två att ge dem det bästa liv möjigt. Men jag vill inte ha djuren själv. Det är ett för stort lass att bära! Jag orkar inte det. Samtidigt orkar inte Sandra heller det.

Jag känner mig totalt maktlös inför situationen. Jag bara gråter och gråter för jag hatar att vi gör detta mot våra djur.

Jag orkar inte ta hand om dem..... En katt är en sak. Men en hund kräver så mycket mer. Jag vill inte förlora dem. Men jag är inte det bästa hemmet för dem. Inte Sandra heller.

Det gör mig förkrossad!

Det kanske ser dramatiskt ut, från ert perspektiv. Men detta är mitt sätt att sörja. Att sörja personen som inte finns längre.

 

De där textraderna är fortfarande så jävla sanna, sen första gången jag hörde dem har de haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag tänker verkligen leva efter det. Visst jag blev jävligt bränd, men jag kommer inte att dö. Jag är så mycket starkare nu än vad jag någonsin varit. Jag skrev igår att jag ångrar det senaste året, men egentligen är jag nog glad. Jag har lärt mig en massa nyttiga saker som jag kan ta med mig i livet. Jag vet vad man ska och inte ska göra. Både när det gäller mig själv och andra.

Jag kan verkligen stå för den människan jag är idag. Jag är så glad och nöjd över vem jag är. Jag kan hata mitt liv, visst. Men saknaden har övergått i en slags ilska som i sin tur ger mig styrka. Vilket gör att jag vet att jag tillslut kommer få det liv jag vill leva. Jag lever inte det livet nu, absolut inte.

Men jag ska fokusera på mig nu, på vad jag behöver för att må bra. Ska omge mig med gamla och nya vänner. Göra alla de där sakerna som jag vill göra.

Livet är tufft, och det är okej att det är det ett tag. Så länge jag har mål att sträva efter.

 

Nu ska jag unna mig en god natts sömn! Så jag orkar göra bra saker imorgon.

 

ÅH HELVETES JÄVLA SKIT!!!!

Jag blir så äckligt jävla förbannad. Varför kan inte Jag få den jag vill för?! VAAAA?! Varför ska livet vara så jävla orättvist för mig? Varför ska jag behöva gå med ett äckligt jävla krossat hjärta för?

Nej fan! Åt helvete med allt. Jag orkar inte. Blir så jävla förbannad. Faktiskt. För det är fan inte rättvist. Jag har verkligen blivit en människa som jag älskar. En person som är fantastisk. Men nej, duger det eller?

En jävla hög av skit ska man visst vara. Då funkar det.

 

Jag är fan bra! Varför räcker det inte för????!!

Jag har precis gett upp mitt livs kärlek. Okej. Livet kan dra åt helvete.

Hejdå.

 

Försöker att ta mig framåt. När jag får höra meningar som "tänker varken ge dig förhoppningar eller inte". Då snurrar allt på högvarv. Jag vet inte vad jag ska tänka eller tro. Jag hoppas så mycket.

Att "flytta" idag var hemskt! Jag bor numera i gästrummet.. Känns så jävla sjukt. Hur kunde allt detta hända? Jag bor i vår lägenhet. Lägenheten vi skaffade för att vi så småning om skulle skaffa barn. Gästrummet skulle bli en fin liten barnkammare. Där vi skulle ha en gungstol som Sandra kunde sitta i och amma vårt barn. Medan jag skulle sitta i en fotölj bredvid och vi skulle berätta om våra respektive dagar. Nu känner jag mig plötsligt som någon inneboende som fått gästrummet. Jag är fortfarande i chock. Vart är min flickvän någonstans? I mitt hjärta finns hon lika starkt som innan. Men fysiskt. Vart är hon?
Jag saknar att krypa ner bredvid henne på nätterna. Djuren kommer och lägger sig tryggt hos oss. När jag vaknar så är hon det första jag ser. Lyckan som känns i hjärtat när hon ler mot mig. Hela hennes existens gjorde mig så lugn och harmonisk.

 

Nu är allt bara FEL! F.E.L. Fel fel fel! FEL!

Jag ska börja sova i gästrummet i min säng, medan hon ska köpa en säng och sova i vårt sovrum, djuren är ängsliga, Ri skäller och morrar hela tiden, jag känner mig stressad, har ont i magen hela tiden, vi försöker undvika varandra, när vi smsar så känns det bara hemskt, för det är så mycket mer jag vill skriva, men jag måste hindra mig, hon är i Sthlm nu och om det varit som vanligt så hade hon ringt mig ikväll och vi hade skrattat bort massa tid, men jag sitter här ensam i lägenheten och tänker på allt mitt hjärta saknar. Saknar min flickvän, sambo, fästmö.
Vad är vi nu? Kombos? Jag vet inte.

Det enda jag vet är att detta är så jävla fel som det bara kan bli. Universum är helt fel. FEL!

 

Jag borde börja packa inför Sundsvall nu..

Idag är det throwback thursday, då får man lov att minnas det som varit. Suttit och kikat igenom min blogg igen. Finns så mycket fint att läsa från det senaste året.

Hittade inlägget från vår förlovning.

 

"Nu är jag förlovad för första gången i mitt liv (på riktigt). Känns jättebra! För jag vet ju att detta är personen jag kommer spendera resten av mitt liv med. Jag bara känner en sån innerlig kärlek för henne.

Nejdå, inget vansinne från min sida, eller? Ibland känner jag mig lite sjuk i huvudet dock.

Känner mig glad, ledsen, arg, hoppfull, besviken, fri, fångad, uppåt, bestört. Alla känslor på en och samma gång i intervaller. Det är som vågor som sveper genom min kropp. Önskar att jag hade en sor fjärilshov så jag kunde fånga någon känsla. Men jag blir så rädd för att fånga fel känsla. Jag mår hellre såhär, absolut förvirrad. Än att bara må dåligt.

Jag känner en tilltro till att hjärtan som hör samman finner vägen tillbaka. Men det kommer inte fungera om jag är den enda som tror så. Så borde jag tvinga mig själv att ge upp? Jag vet inte det..

Borde jag kanske säga till mig själv "Frida, du är singel nu, ge dig ut i världen och upptäck allt!"

Ja, jag kanske borde. Men all moral och sans säger, nej skriker, NEJ!

För jag är inte den som bara ger upp och ger mig av. Jag är hon som kämpar! Jag fajtas till sista blodsdroppen. Skulle jag tillslut förlora helt. Då vet jag i alla fall att jag gav allt. Och om allt inte räcker. Då är det i alla fall inte mig det är fel på. För jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag kommer göra en människa otroligt glad en dag.

 

.. Och jag vet vem jag hoppas på att göra lycklig.

Folk säger "Varför lägger du ner så mycket tid och energi på en person som uppenbarligen inte vill ha dig, som inte är kär i dig, som går vidare med sitt liv."
Då säger jag, kort och gott, kärlek.

Kärleken jag känner i mitt hjärta är starkare än någonting hon säger. Jag kanske är dum i huvudet som trånar efter en person som visar klart och tydligt att jag inte är nått för henne. Men hur stänger man bara av sina känslor?

När jag gått hos psykolog tidigare så har de beundrat mig för att jag har så nära till mina känslor och för att jag är så självmedveten. Jag vet vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av.

Just nu mår jag bra av att fortsätta vara kär. För det är vad jag är. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag är inte en människa som stänger av. För gjorde jag det så skulle jag inte vara sann mot mig själv. Det viktigaste jag har just nu är min egen sanning. I allt virrvarr av förvirring från henne, så vet jag i alla fall vart jag har mig själv.

Jag slutar inte plötsligt känna. Jag känner starkare än någonsin. Det vet hon. Hon vet att jag älskar henne och är kär i henne. Det är nuet. Vad som väntar en annan dag, det vet ingen. Inte ens jag själv.

Såna här kvällar gillar jag. När jag inte hinner tänka. För det bara plingar överallt! Facebook-chatten, sms, KiK, badoo, qx. Det är bra. Jag blir okuperad och den där klumpen i magen kan försvinna för en liten stund, eller försvinner gör den väl aldrig. Men den känns inte av på samma sätt.
En person jag inte haft kontakt med sen i somras hörde av sig idag. Jag blev så otroligt glad! För jag har saknat att ha henne i mitt liv. De där nätterna som vi bara satt på soffan och pratade sönder förrförra hösten, det var bra. Jag behöver mer sånt nu. Jag behöver fokus. Fokus på mig själv och människor som ger mig energi. Såna jag tycker om och inte skulle kunna säga ett elakt ord om.

Tack för att ni finns där. Alla ni underbara människor.

För nästan precis ett år sen så skrev jag detta blogginlägg. Då hade jag endast träffat Sandra under en helg. Men kände redan då såhär starkt.

Känslan att vakna upp med ont i magen.

Jag har sovit så sjukt dåligt i natt. Ri har varit orolig och varit uppe massa gånger och skällt och morrat. Zoe började supertidigt med att trampa på mitt ansikte. Efter mycket om och men så lyckades jag tillslut somna om en stund. Drömde en fin dröm. Vaknade och sträckte ut armen för att hålla om min flickvän. Vaknade till ordentligt och fick en klump i magen och insåg hela sanningen. Det finns ingen flickvän mer. Hon jag älskar sov inte i vår säng i natt. Utan någon helt annan stans.

Det gör så ont i mig, alltihop. Att behöva vara utan den jag är kär i. Det är ju vansinne!! Hela universum känns helt i obalans just nu. Som att inget är rätt och riktigt. Allt är bara fel, fel, fel!
Jag blir förvirrad och rädd, hur kan det vara såhär orättvist? Hur kan det vara så att jag gett mitt hjärta till en människa till 100% för en gångs skull. Men inte ens det räcker. Det räcker inte för att hon ska finna styrka och mod igen. Om inte ens kärlek kan laga saker och ting, då tappar jag hoppet på allt. Då känns det som att världen lika gärna kan brinna upp idag.

 

MEN, jag ska inte tappa hoppet. Det är verkligen det sista jag har. Hoppet är det som värmer min säng på natten, det som får mig att orka slå upp ögonen på morgonen, det som pushar mig till att inte stanna totalt.

Jag är realistisk samtidigt som jag är en jäkla optimist. För jag vet att de som är menade för varandra tillslut finner vägen tillbaka. Oavsett hur lång den är.

Det är svårt att våga tro på de sagda orden. Att inte veta vad som försegår bakom stängda dörrar. Vem rör vem i en mörk natt. Vems andetag griper tag om vems nacke.

Är det naivt att tro det bästa, när allt annat talar för nedförsbacke? Jag vet verkligen inte. Jag vill tro på ärlighet och respekt, men jag är bara rädd.

För vem är ensam och vem är själv? Det är den stora frågan.

 

Nu ska jag snart stänga ner och sova. Men jag är livrädd för mardrömmar. När den vakna tiden varit så bra, så är jag rädd att falla ner i helvetetsgapet som finns i drömmarnas värld. Ibland är det lika obehagligt att må dåligt i sömn som i vaket tillstånd.

Jag ligger här alldeles ensam i min säng och ber om att få kärleken åter. Kanske hörs min vädjan om förlåtelse.

 

I mitt hjärta brinner glöden för dig.

Om 1 h så har jag klarat 24 h utan en enda tår. Tittade på Greys anatomy och även fast det var sorligt så kunde jag inte gråta. Jag tycker om när det inte går att bli ledsen, fast det är samtidigt jobbigt också.

Skulle jag träffa Sandra nu så skulle jag nog dock inte kunna hålla tillbaka. Satan vad jag saknar henne. Det är helt sjukt. Hennes närhet. Sättet hon tittar på mig med vackra ögon och leende mun. Så vill jag att någon ska titta på mig för resten av mitt liv. Hon är underbar. Trots allt så är hon verkligen allt för mig.

Jag kommer bära våra förlovningsringar i en kedja runt min hals så länge jag känner att det finns ett litet hopp.

Jag vill att hon ska må bra. Jag vill att hon ska finna sin styrka. Så som jag kämpar för att finna min igen. Jag vet att jag aldrig någonsin skulle svika henne igen om jag bara fick sätta tillbaka ringen på hennes finger. Det kanske inte sker inom en vecka, eller ens inom ett halvår, eller alls. Men jag hoppas. Och inom mig tror jag. För passionerad kärlek kastar man inte bort. Vi är två vilsna själar just nu. Men jag tror att våra vägar kommer mötas igen.

 

Jag älskar min fina Sandra.

Powerdag idag!

Fixade i ordning mig och drog ner på gymmet och dödade mig själv ordentligt i en timme. Det var så jäkla skönt! Fick en helt ny slags energi.

Sen blev jag bortskämd med chailatte och supergod thaimat. Åt så mycket att jag nästan sprack. Men det behövdes nog. När jag väl kan äta så är det bara att ta tillfället i akt.

Blev en massa prat med trevligt sällskap.

 

Nu har jag precis kommit hem. Tog två lugnande när jag satt på bussen. För att minska risken för att börja må dåligt när jag väl kom hem. Tror det var väldigt bra. För nu sitter jag på soffan och är väldigt lugn. Blir serier hela kvällen lång.

Tack som fan för bra dagar och bra vänner!

Ligger på sängen med varm katt på bröstet och gosig hund under täcket. De ger mig en liten trygghet för stunden. Jag kan sova oplågat nu. Sover hela nätterna utan att vakna. Det är otroligt skönt. Men beror kanske på att jag är ständigt trött också. Att få ordentligt med sömn hjälper mig i alla fall att må lite bättre. Det ger mig en grund att stå på. Nu måste jag finna lusten till att äta ordentligt också.Om jag lyckas hitta tillbaka till mig själv fysiskt, så vet jag att det psykiska blir bättre och lättare att hantera också.
En dag så blir det bra igen.

Om en stund ska jag iväg ner till gymmet och få ur mig lite frustration. Ska bli otroligt skönt! Sen hem till en vän och bara vara. Kan inte sitta i lägenheten och ruttna hela dagarna.

 

Ta tag i livet, innan livet tar tag i dig.

Det är hemskt när man når sin botten. Då är man inget ankare längre, som bara ska ner dit för att hålla fast en båt och hjälpa den ifrån att driva bort. Nej då är man som ett stort stenblock som bara smäller hårt, rakt ner i botten.

Jag gjorde det idag. Det kändes som att mitt medvetande försvann för några minuter. Som att jag inte hade kontroll över vad jag gjorde. Plötsligt satt jag där med en stor bula i pannan och garderobsdörren var inslagen.

Jag fick en panikattack utan dess like.

Ibland blir jag livrädd över vart jag befinner mig just nu, men samtidigt är jag glad över att jag är så pass stark att jag vet att jag kan klara av panikattacker i längden. Just när de inträffar är det som att världen försvinner under mina fötter. Men när vett och sans återkommer så lär jag mig bara av situationen och tänker att det här får inte hända igen.

Jag behöver nå botten för att ta mig uppåt igen.

Chris Medinas låt fick just en ny innebörd för mig. Har aldrig gillat den. Men nu går den rakt in i hjärtat.

Where every single promise I'll keep
Cause what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most

What are words
If you really don't mean them
When you say them

What are words
If they're only for good times
Then they're done

When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone

Tänk så ointresserad jag kan vara av andra människor. Inte på det mentala planet. Absolut inte. Men det ytliga. Just nu är det verkligen insidan som räknas. För jag kan inte ens se på andra människor utan att tycka deras utsida äcklar mig. Alltså missförstå mig inte, jag tycker att mina vänner och bekanta är jättefina. Men jag menar om någon försöker stöta på mig, jag blir typ arg när någon ens försöker. Typ försvinn från mig! Kan du inte se att jag är hjärtekrossad? Vad vill du mig?! Lite så. Jag tror att så länge som Sandra är den enda människan jag ens kan tillåta mig själv andas in i mina lungor så kommer jag inte vilja att någon ens ska röra vid mig. Jag har som ett kraftfält runt omkring mig som absolut ingen får komma nära. Om det inte gäller vänner och en kram. Men allt annat utöver det vill jag bara ska försvinna. Kommer de för nära kommer de få sig en jävla stöt och flyga flera hundra meter bort. Bye bye liksom.

 

Annars då?

Jo jag är mest väldigt trött. Hade ett energirus tidigare idag. Så jag fick lite vettigt gjort. Men sen så somnade jag igen. Vaknade och insåg att jag måste gå ut med Ri. Försöker verkligen att inte låta honom vänta mer än nödvändigt. Djuren kommer alltid vara prio ett. Om jag så skulle bli en total zombie så kommer de alltid få mat, vatten, kärlek och omtanke. Just nu är de det enda jag har. Så jag måste vårda dem ömt.

Jag har inte gråtit en enda tår idag. Kanske för att jag känner mig rätt så känslomässigt avtrubbad. Tänker på Sandra konstant, som vanligt, men jag tillåter mig inte beröras som jag brukar. Jag bara sitter och tänker, men det är som att det ändå inte går in i hjärtat. Det snurrar i hjärnan, men det är inte mer än så. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är obehagligt att vara avtrubbad. Men jag är rätt säker på att det bara är tillfälligt. Snart ligger jag väl i fosterställning och skriker ut min smärta igen.

 

Helvetes liv.

Jag varnar känsliga personer att inte läsa längre, om de tycker att det är jobbigt att läsa vissa saker.

 

Livet har fan skitit sig helt totalt. Jag står på en grund som är så ostabil att jag när som helst bara kan falla ihop. Jag mår inte bra av att vara jag just nu. Ser mig i spegeln och bara hatar allt. Hatar mig själv, vem jag är, vem jag varit. Jag blir äcklad och vill spy galla över min spegelbild. Jag ser ingen lycka i mina ögon längre. Det är som att gnistan bara brunnit ut. Några fåtal tillfällen så kan jag spela teater, då leker jag att jag befinner mig i någon annans liv. Där allt är bra. Men sekunder senare så förstår jag att allt är lögn. Så kastas jag snabbt tillbaka till min egen verklighet. En verklighet som jag fullkomligt hatar.

Det finns en sån skarp linje att man nästan kan ta på den. Lycka och olycka. För några veckor sen vällde lycka över mig. Jag var så exalterad över insemineringen, livet med Sandra, alla våra vackra stunder, kärleken fyllde hela min kropp, tog över min själ.

Sen slog det om. Allt jag älskade slets ifrån mig. Det var en stor jävla bulldozer som körde rakt över mig. Den kom från ingenstans. Trafikljuset sa; grön gubbe. Och jag gick som vanligt, men så krossades jag bara fullkomligt.

Om någon hade sagt till mig för en månad sen att detta skulle hända så hade jag bara skrattat den rakt upp i ansiktet. Jag hade aldrig trott att mitt livs kärlek någonsin skulle lämna mig. Ödesbetämda människor är så sammankopplade att deras hjärtan adrig kan skiljas åt.
Mitt slets ur kroppen på mig. Vener bara bröts sönder. Smärtan i bröstet. I hjärtat. I själen. Helt jävla sönderslagen till småbitar.

Jag vill inte hata mitt liv. Men jag gör verkligen det. För min framtid är borta. Framtiden om barn, radhus, kärlek, bröllop, gamla händer som fortfarande håller hårt om den andre. Det är borta. Det var så nära att jag nästan kunde nudda vid det. Sen när jag bara var någon milimeter ifrån så bara PANG så flög allt åt helvete. Det var som ett stort varuhus av bara porlinssaker som alla samtidigt föll till marken och gav ifrån sig ett öronbedövande dån!

Nu står jag här mitt i röran. Hur mycket superlim jag än har så går det inte att limma ihop de trasiga porslinsfigurerna. De har tappat allt sitt värde. Jag sopar desperat ihop allt, försöker finna substans och proportion. Men det är försent. Allt är sönderslaget.

Och jag har fan ingen jävla aning om hur man ska lyckas ta sig runt utan att trampa på alla små skärvor och skära sig blodig.

Jag vet inte.

Jag bara vet att jag inte är jag längre. Jag är inte lycklig med livet eller med mig själv.

Jag hatar att behöva vara vid liv.

Du ligger ensam i din säng
Nynnar på någon gammal tom refräng
Tänk om någonting kunde vara
I närheten av bra

Den gamla känslan bara gror
Ingenting blir längre som man tror
Du sjunker in i apati
När alla går förbi

När ingen vet när ingen ser din ensamhet
När ingen anar vad som sker, när ingen vet
När ingen håller dig hårt då är det kallt
Det är tomt när ingen vet

Du känner dig helt transparant
Sliten och grå sådär ointressant
Tänk om dom visste hur det var
Att stå där ensam kvar

När ingen vet när ingen ser din ensamhet
När ingen anar vad som sker, när ingen vet
När ingen håller dig hårt då är det kallt
Det är tomt när ingen vet

 

Sara Löfgren - När ingen vet

I natt sov jag sjunde natten utan Sandra. Sju nätter.. Har det verkligen gått så snabbt? Jag har i alla fall aldrig behövt sova helt ensam. Haft Chokko en natt, Twiggie en och annars djuren. Lite närhet ger ändå en slags trygghet.

Igår var det vår månadsdag också. Om en månad skulle vi firat 1 år. Fan, smärtan.

Ta mig tillbaka till lycka, kyssar, närhet, kärlek. Min vackra flickvän. Vart tog Du vägen?

 

Önskar att jag en dag får kyssa dig lika ömt som innan.

 

Där kom kvällsångesten då. Det var bra ett tag, fick vara "glad" i 2 timmar i alla fall. Gäller verkligen att ta vara på de små stunderna. Men sen plötsligt dyker något upp. Vet inte varför, men det var ordet singel. Tänkte på att jag är singel nu. Satan vad ont det gör!! Att gå från flickvän, sambo och färstmö. Till singel. Det är helt sinnessjuk. Vill bara spy rakt ut. Det svider i ögonen och jag tvingar mig själv att hålla tillbaka, för om jag väl låter tårarna rinna ner för mina kinder så blir det till en fors som inte går att få stopp på. Då ligger jag i fosterställning och bara panikartat gråter.

Jag trodde inte det gick att vara såhär nedbruten. Men när personen som man trodde att resten av livet skulle spenderas med försvinner, då går luften ur en. Det känns som att jag står på paus. Livet går vidare utan mig. Jag står orörlig och bara tittar på.
Jag var en glad människa förut. Nu är det bara smärta och sorg i hela min själ. Förutom vissa ljusglimtar, men de kommer sällan och för en kort stund. 

Jag är fortfarande i chock. Vet inte hur lång tid de ska ta innan chocken släpper. Känns som att jag lever i ett alternativt universum, där ingenting är verklighet. Jag ser bara en massa skuggor som vandrar omkring runt mig. De pekar på mig med smala fingrar. Stirrar. Jag känner mig utstirrad och bortglömd på samma gång. Och jag känner att detta inte är min verklighet. Kanske har jag hamnat i koma? Jag kanske blev påkörd av en bil för två veckor sen. Detta kanske är en dröm. Eller är det det? Jag vet inte längre. Kan knappt skilja på dröm eller verklighet. Med tanke på hur jävla orättvist och nedbrytande detta känns så borde det rimligtvis bara vara en mardröm. Eller hur?

Jag känner mig som ett skal. Som att allt inom mig ruttnar. Mitt hjärta skrumpnar ihop. Själen försöker desperat försvinna. Hjärnan har sagt upp sig. Det är kaos. Överallt. Inombords. Utanpå.

Jag tänker på allt fint. Hur jag vill ha det. Hur det finns precis framför min näsa. Men jag kan inte nå det. Det är som en glasskiva framför mig som jag gång på gång springer rakt in i. Och varje gång jag börjar hämta mig från senaste blodiga mötet så rusar jag in i den igen. Jag fattar liksom inte. Jag bara springer. Springer för mitt liv, mot mitt liv, men kanske har det tagit slut, och är endast en illusion. En illusion av en glödhet längtan.

Jag är förvirrad just nu. Att vara eller icke vara är lite frågan. Som jag aldrig kommer finna svaret på.

Jag vet dock att inom mig finns ett litet hopp. Det kommer inte slockna. För jag vet ändå vem Frida är. Oavsett om jag drömmer eller om det är verklighet så är jag jag.
Jag sa till Malin idag; Jag är en delfin som fångats och sen bara kastats tillbaka. Nu finns endast små mörtar till fångst.

Hur självgod jag än låter så är det sanningen. Jag vet att jag gjort en del misstag, jag har inte varit ett helgon i hela detta. Men människan som jag formats till. Människan jag är idag. I detta nu. Det är en godhjärtat, generös, vacker och underbar person. Att ha mig är en ära. Det är inget som man bara kastar bort.
En dag kanske ögon kan öppnas på ett annat sätt. Kanske kan misstag och krossade livsöden lagas. Så länge det finns liv, så finns det också hopp. Jag tror på att det alltid går att se allt ur en annan vinkel. Kanske inte just nu, kanske inte imorgon, kanske inte om 6 månader, men kanske en dag.

Den dagen kommer solen att skina igen, den dagen kommer mina lungor fyllas med syre igen, stenen som vilar på mina axlar kommer försvinna, livet kommer kunnas levas. Utan hopp finns inget. Därför hoppas jag. Så be mig aldrig sluta. För dagen jag slutar hoppas, är dagen jag tar mitt sista andetag.

Jag är vid liv, men jag lever inte.

 

Jag känner nästan att jag inte förtjänar all kärlek som getts mig de senaste dagarna. Känner mig helt överöst. Blir alldeles varm i själen över hur många som hört av sig och sagt att de finns om jag vill prata eller bara umgås. Jag inser ju att jag har en massa vänner. Jag hade en svacka för ett tag sen, då trodde jag inte att det fanns någon. Att jag var helt ensam. Men det berodde mer på mig än på mina vänner. De fanns alltid där. Det var bara jag som inte anstängde mig tillräckligt. Jag ville tro att folk övergav mig, men det var jag som övergav dem. Som ställde in, ombokade, inte svarade när de skrev. Jag är så himla tacksam för att de aldrig vände mig ryggen. Att de stannade och gav mig tid. Nu när jag verkligen behöver dem så finns de där, allihop! Tack.

 

I tisdags blev det falafelmiddag hemma hos LM med Sara och Twiggie. Det var himla mysigt! Blir allt för sällan man gör såna saker, annars ses man bara på fest. Och det känns väldigt dumt när det är så trevligt att träffas över en middag bara.
Igår åkte jag till Twiggie. Vi pratade, pratade och pratade. Det var skönt att bara få ösa ur alla känslor. Bra och dåliga. Vi kom på att vi inte umgåtts själva på ett år! Det är bara sjukt. Kommer bli ändring på det nu. För hon betyder otroligt mycket.

Imorgon ska jag antagligen jobba, hoppas på att det ska gå bra. Att det ska vara helt okej, trots allt. Jag vägrar bryta ihop inför alla.

På lördag åker jag till en nyfunnen vän, vi har vetat om varandra i typ ett dygn, men jäklar vilken underbar människa! Vissa människor bara klickar man med, och det har jag verkligen gjort med Malin. Hon har stöttat, skickat låtar, peppat. Hon kom verkligen in i mitt liv i exakt rätt sekund.

Söndagen blir nog ganska lugn. Såna dagar behövs också. Att bara få vara själv och fundera över nästa steg.

På måndag ska jag och Hossein från jobbet gå en långpromenad.

Kommer nog bli mycket umgänge nästa vecka faktiskt. Väldigt skönt!

Sen åker jag till Sundsvall nästa fredag. Great.

 

Jag har nyss tagit en välbehövlig dusch, tagit på mig mjukiskläder och fixat lite mat. Så för tillfället känner jag mig lugn.

 

Det känns verkligen helt sinnessjukt att jag sitter här och letar efter ny lägenhet. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle hända. Jag trodde att kärleken som fanns mellan mig och Sandra, var sån där underbar kärlek som aldrig någonsin kunde försvinna. Men jag måste lära mig att inget varar för evigt. Det finns ingen evighet i någonting. I mina andra förhållanden har jag alltid varit rädd, inte kunnat ge 100% till någon, för jag har alltid trott att det ändå skiter sig tillslut. Men i detta förhållande så fick jag så mycket bekräftelse om att vi skulle vara för evigt, så jag trodde på evigheten. Jag borde inte ha gjort det. Men jag ville så gärna att denna kärlek skulle vara. För jag älskade att vara i vårt förhållande. Jag älskade alla saker vi delade. Alla äventyr, värderingar, alltihop.

Men allt har sitt slut. Och vi har nått det nu.

Jag kommer behöva börja om på noll. Trots att jag är så otroligt svag och nedbruten just nu så måste jag försöka hitta en ny lägenhet, jag måste med alla krafter jag har försöka bearbeta detta och försöka komma över min kärlek för Sandra. Någon gång i en avlägsen framtid måste jag också lyckas släppa in någon ny. Jag måste våga lita på en annan människa. Just nu känns det som att det aldrig någonsin kommer att gå. Men jag hoppas på det. Jag vill inte leva ett liv i ensamhet. Så jag hoppas att hon finns där ute någonstans, personen som kommer lyckas vinna mitt hjärta och bli ett med mig. Kärlek finns, det tror jag i alla fall på.